Nidamörkur av Peter Fröberg Idling

Simon lever ihop med Jenny. De bor i Stockholm och de har välbetalda arbeten. Simons släkt kommer från Gotland, men släktgården har gått förlorad till farfaderns gudbarn. En dag tar Simon pengar ur hans och Jennys gemensamma sparkonto och köper en bit mark på Gotland för att bygga ett hus där. Men han får en egendomlig känsla när han befinner sig på platsen. Den är omringad av fornfynd och gamla gravar och det ryktas om att där finns onda krafter.

Det här låter spännande, men tyvärr är boken inte särskilt spännande att läsa. Visst finns det mycket övernaturligheter och företeelser som borde vara skrämmande men författaren lyckas inte bygga upp en tillräckligt stark stämning. När han har börjat bygga en olustig stämning hoppar han över till Jennys förehavanden i Stockholm, till exempel. Det blir mycket jaså för min del. En gestalt skymtar bortivägen. Jaha. Det finns visst egendomliga krafter i Ekdungen. Jaså. Och så vidare. Jag brukar inte läsa skräckromaner och jag är sannerligen inte expert på genren, men som skräckroman funkar den inte för mig. Som relationsroman eller psykologisk skildring av Simon fungerar den inte, och inte heller som en roman om statussökande yngre människor med välbetalda jobb i huvudstaden. Den är alltför platt, alltför redovisande och alltför detaljrik i perifera situationer.

Jag tror att boken är avsedd att vara en skräckroman och då kan man tänka att det här är underhållningslitteratur och att man inte kan kräva så mycket. Men den här berättelsen håller inte som underhållning för mig. Som sagt, detta är inte min genre, men särskilt skrämd blev jag inte.

Nidamörkur av Peter Idling Fröberg, Natur & Kultur 2020.