I april år 1969 kommer en ung man in på ett galleri i London där man visar en retrospektiv utställning av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka. Den unge mannen vill veta vad det kan kosta att få ett porträtt av sin mormor målat.
Mormodern är Agatha Christie som snart ska fylla 80 år. Hon vill inte sitta modell för ett porträtt. Oskar Kokoschka är inte heller angelägen. Men Agatha Christies familj lyckas övertala henne och Oskar Kokoschka behöver pengar så en dag kommer målaren till Agatha Christies hem för den första sittningen.
Det här har hänt i verkligheten men naturligtvis vet vi inte vad som utspelades mellan de två välkända och uppburna kulturpersonligheterna. Detta har Agneta Pleijel fabulerat kring och skapat en fin roman om två åldrade konstnärer med helt olika kynnen, Oskar Kokoschka är expressionisten medan Agatha Christie skriver sina deckare med full kontroll över intrig och ledtrådar. Hon är reserverad och inåtvänd medan han är mer utåtagerande. De två stora händelser i deras liv som författaren framhäver i romanen gestaltar deras olika personligheter. Agatha Christie gömmer sig undan, inkognito, på ett hotell, när det visar sig att hennes man är otrogen. Oskar Kokoschka låter tillverka en docka i full storlek som föreställer Alma Mahler när han har förlorat henne.
Vi får följa porträttets framväxt under sex sittningar, vad som händer då och vad som har hänt förr. Under tiden har modellen och konstnären kommit varandra lite närmare. Man ska nog inte läsa dubbelporträtt alltför snabbt. Dubbelporträtt är en lågmäld roman där några dramatiska händelser finns med. Det känns som om jag har suttit och samtalat med författaren i ett ljust vardagsrum med en kopp te. Romanen lämnar inget stort avtryck men den är absolut läsvärd.
Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts 2020.
Mösstanten 
gillar Pleijel, speciellt hennes göteborgska självbiografi, men denna är autofiktion, har lite svårt för det, men läsvärd bok.
GillaGilla
Autofiktion är väl inte dubbelporträtt? Den handlar ju inte om författaren själv. Men du kanske menar hennes självbiografi?
GillaGilla
En blandning av fakta och fiktion, precis var Dubbelporträtt är.
GillaGilla
Nej det räcker inte med en blandning av fakta och fiktion. Författaren själv måste vara med i berättelsen och det är inte författaren i Dubbelporträtt. Björnkvinnan som jag läste förra året är däremot autofiktiv eftersom mycket i romanen handlar om författaren själv och hur hon kämpar med sin roman och även lite om hennes liv under den tiden.
GillaGilla
Efter ”Spådomen” som jag inte gillade har jag blivit skeptisk till Pleijel. Men ”Vindspejare” som var hennes debut tyckte jag mycket om. Vet inte om jag ska bry mig om denna?
GillaGilla
Den är nöjsam att läsa och med djup. Läsvärd enligt min åsikt.
GillaGilla