Mödrar och söner av Theodor Kallifatides

I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå.

Så skriver Theodor Kallifatides i den här boken. Det är år 2006 och han sätter igång med att skriva om sin mor, något som han har tänkt på länge. Men för att kunna göra det behöver han besöka henne i Aten. Det är så mycket han vill fråga henne. Med sig på resan har han en berättelse om faderns liv, en berättelse som hans far själv har skrivit.

Kallifatides är hos sin mamma en vecka och han berättar dels om det som händer då och vad han får reda på av sin mor, dels för han in faderns berättelse i romanen. Resultatet blir en gestaltning av en gammal kärleksfull mor som gifte sig mycket ung med en betydligt äldre man. Hon var hans andra hustru och tog hand om barnen från hans tidigare äktenskap och födde även egna. Det var ett liv tidvis med stora umbäranden. När Theodor Kallifatides var liten, under andra världskriget, var det stor brist på mat och fadern blev fängslad.

Genom författarens föräldrars liv får jag en liten inblick i grekernas moderna historia och i ett liv som skiljer sig oerhört mycket från mitt och mina föräldrars. Kallifatides far var född vid Svarta havet och bodde många år i Turkiet – ända tills grekerna blev förvisade och tvingades ge sig iväg därifrån. De blev flyktingar i Grekland med stora umbäranden.

Romanen handlar om att söka sina rötter, att försöka förstå vem man är, vem ens föräldrar är och hur livet har blivit som det blev. Den handlar alltså mycket om Theodor Kallifatides själv, men sedd genom modern och fadern och det Aten han besöker som skiljer sig mycket från hur staden var när han växte upp. Han är kanske inte riktigt hemma vare sig i Sverige eller i Grekland. Den utvandrade människans dilemma.

Romanen innehåller också ett fint porträtt av modern som vägrar låta sin son diska och laga mat fast hon är nittiotvå och han bara sextioåtta. Hon kallar honom ”min prydnad” som jag antar inte alls känns lika högstämt på grekiska. Det är ett fragmentariskt porträtt, så som det nog måste vara. Inte vet man allt om ens föräldrars liv, men när man har uppnått en viss ålder vill man gärna veta mer. Ibland är det för sent. Om inte Kallifatides hade faderns berättelse skulle han inte veta så mycket om honom. Fadern är död sedan länge.

Jag hade lite svårt att hänga med i vem som berättade eftersom faderns berättelse var i jagform och både Kallifatides själv och hans mor naturligtvis också berättade i första person. Kanske var jag lite för trött när jag läste men jag hade nog föredragit att få faderns berättelse i ett svep istället för uppdelad i bitar här och där. Men bortsett från det tycker jag att Mödrar och söner är en bok som jag kan rekommendera till läsning.

Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, Bonniers 2007.