Svartsvala av Josefin Roos

Lucía har nyss fyllt tjugosex när hon drabbas av en hjärnblödning. Efter det blir livet begränsat, hon har förlorat sitt närminne. Hon bör inte bli gravid och föda barn, säger läkarna. Det är farligt för henne.

Men tiden går, hon träffar A och hon föder barn i alla fall. Så är flickan i skolåldern och Lucía arbetar på statsarkivet och på fritiden skriver hon om fåglar. Men hon kommer ingen vart. Hon har inget närminne. Hon glömmer, hon är inte fast förankrad. Hon står inte stadigt på jorden. Hon kan inte ta hand om sig själv med allt sådant som dagens liv kräver: betala räkningar, komma ihåg tandläkartider. Hon är utlämnad till andra människors välvilja.

Lucías mamma kommer från Chile och Lucía har båda kulturerna i sig. Det, bristen på närminne och sättet på vilket den här romanen är skriven gör att det känns som om Lucía svävar, som om hon inte är en del av resten av samhället. Hon är utanför. Ovanför. Hon kan inte ta ansvar för hemmet och barnet eftersom hon glömmer hela tiden. Hon försöker, men det går inte.

Men hon är ingen ande. Hon har kropp och det gör ont. Hon är utsatt. Folk driver med henne. Hur hon kan klara ett arkivariejobb är obegripligt, men vi kanske inte ska ta det alldeles bokstavligt. Hon blir förälskad i en annan man. Men hur är det med kärleken? Har hon inte känt honom tidigare? Det måste vara oerhört svårt att befinna sig i denna ständiga oäkerhet. Men Lucía framstår som stark. Hos henne finns en obändig livsvilja och hon gör på sätt och vis som hon vill.

Hon tänker mycket på fåglar och hon kan mycket om fåglar. Många fågelfakta finns insprängda i texten. Fåglarna kan vara en symbol för frihet. Men samtidigt är de fast i sitt levnadsmönster. Alla fågelfakta kan också vara Lucías sätt att få grepp på tillvaron, att få fasthet. Fåglarna flyger långt och de flyger högt, men svartsvalan, alltså tornseglaren, kan inte stå på sina ben och den klarar sig inte på marken. Den måste flyga hela tiden.

Jag blev visst nästan lite poetisk här. Kanske är jag inspirerad av Josefin Roos text. Svartsvala är vacker, den har djup och kontraster, den är svävande och kroppslig och den lämnar mycket utrymme till läsaren. Det är en fin roman som jag kan rekommendera.

Svartsvala av Josefin Roos, Bonniers 2020.