Att våga

Det var drygt ett år sedan jag var inne på biblioteket. Min man och jag har varit väldigt försiktiga under pandemin. Vi har kunnat få bokpåse och på så sätt har vi ändå lånat böcker utan att gå in på biblioteket. Men det hade gått några veckor sedan jag fick första dosen vaccin så i onsdags skulle det ske. Jag skulle gå in på biblioteket och hämta två beställda böcker.

Frågan var: skulle jag våga? Det kändes rent konstigt att tänka på att gå in i ett hus där det fanns andra människor. På över ett år hade jag ju träffat alla människor utomhus. Skulle det vara trängsel? Tänk om folk skulle komma för nära? Men hur har jag blivit egentligen? tänkte jag. Alldeles folkskygg och vågar ingenting utanför hemmets trygga väggar.

Samtidigt kändes det lite festligt. Premiär! Solen strålade och man kunde vara sommarklädd. Ryggsäcken på och så iväg. Det visade sig vara helt oproblematiskt. Det fanns inga andra människor vid beställningshyllorna och heller inte vid utlåningsmaskinerna. De har en begränsning på femtio personer åt gången som får komma in. Det visste jag redan, men tänk om alla som var på biblioteket gick vid beställningshyllorna och letade efter sin bok! Men det gjorde de alltså inte och bibliotekshallen är stor. Där försvinner man lätt.

Och nu har jag böckerna här och har redan beställt fler .Så gräsligt bra det känns! Vandringen mot ljuset i tunneln har börjat.