Splendor av Stefan Lindberg

Splendor handlar om författaren Stefan Lindberg själv – på sätt och vis. Romanen är en slags autofiktion, fast ändå inte. Allt för mycket fantasi är inblandad. För att jag ska tänka på det som autofiktion alltså. Det är inget fel på det fantasifulla i sig i den här romanen. En berättelse får gärna innehålla mycket fantasi och mystik. Men det blir varken eller här. Det blir ingen engagerande berättelse om författaren själv och det blir inte heller en riktigt engagerande mystisk berättelse.

Intrigen går ut på att författaren träffar en man som kallar sig Splendor på en uteservering en majkväll 2017. Splendor berättar att han har varit med i en sekt som kallades Paradiset där man har använt en sinnesvidgande drog med vars hjälp man har kunnat tränga in i andra människors själar. Splendor visar sig känna till händelser ur författarens förflutna, händelser som han inte borde kunna veta något om och författaren blir besatt av att ta reda på mer om sekten.

Ett spännande upplägg, kan jag tycka, men vart leder det? Romanen är bra skriven – på sätt och vis. Den är också rolig ibland. Men resultatet blir ändå lite tomt. Det finns inga människor som engagerar. Inte heller författargestalten. Berättelsen handlar till viss del om svårigheten att skriva, så vitt jag begriper. Men romanen är skriven så att jag inte bryr mig det minsta om hur det går för författaren. Det som driver min läsning framåt är endast gåtan. Vem är Splendor och vad är det som egentligen har hänt? Och allt slutar i ett slags jaha, vaddå, vad var det här, vad är meningen? Ganska tomt och själlöst, om jag får säga så. Men det kanske är meningen? Att tillvaron inte har någon mening. Ingen kropp och ingen själ. Det kan bero på mig, att jag inte är rätt läsare av den här romanen. Vad vet jag?

Splendor av Stefan Lindberg, Bonniers 2020.