Kvinnostaden av Christine de Pizan

Christine de Pizan föddes 1364 eller 1365 och dog ca 1430. Hon anses vara Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Som 25-åring blev hon änka och eftersom hon var tvungen att försörja sina barn och sin mor, och sig själv blev hon författare. Eftersom boktryckarkonsten med lösa typer inte var uppfunnen ännu och hennes verk inte kunde säljas i större upplagor utan kopierades hade hon flera mecenater.

Som vi är vana vid när det gäller kvinnliga författare i historien har hon varit undanskuffad och inte ansetts som särsklit betydande. I Carin Franzéns förord läser jag att litteraturvetaren Gustave Lanzon i sin franska litteraturhistoria från 1894 beskrev henne som ”en av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare.” Men på senare år har hon uppmärksammats mer och mer.

Christine de Pizan skrev ballader, berättande dikter, epistlar, historiekrönikor, pedagogiska handböcker och politiska skrifter och allegorier. Kvinnostaden är skriven i polemik mot många manliga tänkare och teologer och flera skrifter där det hävdas att kvinnor är värdelösa. De har inget förstånd, de förstör, de grälar, man kan inte lita på dem, ja allt ont i världen skylls på kvinnorna.

Kvinnostaden börjar med att Christine de Pizan sitter i sin kammare och är nedtryckt av all uppburen ”vetenskap” som hävdar att kvinnorna är lastfulla och onda. Kan det verkligen vara riktigt? Hur kan Gud ha skapat något så vedervärdigt som kvinnan?

Då kommer de tre damerna Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa till henne och med deras hjälp bygger hon en fantasistad, kvinnostaden. Författaren tar upp allehanda påståenden om kvinnor och med fruarnas hjälp polemiserar hon mot dem. Största delen av boken är en uppräkning där författaren berättar om olika modiga, självuppoffrande, ansvarstagande och handlingskraftiga kvinnor ur historien, ur mytologin, ur litteraturen, från bibeln och från helgonlegender och den innehåller inte så mycket av det som vi idag skulle kalla bevis eller vetenskap. För oss idag blir det snarare skönlitteratur. Men det är en överväldigande beskrivning av betydelsefulla kvinnor och polemiken är giftig och rolig att läsa. Jag är glad att jag har blivit uppmärksammad på den här boken. Den är en klassiker som jag har läst eftersom jag ville veta hur den var och därför att jag tidigare inte hade någon aning om att det fanns en kvinna som skrev en sådan här bok så tidigt i historien. På min bokvagn står Nina Burtons Den nya kvinnostaden och jag ville läsa Christine de Pizans bok innan jag gav mig i kast med den.

Kvinnostaden av Christine de Pizan, Ersatz 2012.