Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård

Som den grekiska gudinnan Athena föds flickan ur sin fars huvud. Men fadern blir intagen på mentalsjukhus för svår schizofreni. Flickan tas om hand av myndigheterna och placeras hos en familj i en by långt uppe i norr där många är med i nykterhetsrörelsen och pingstkyrkan. Flickan är tolv år och hon försöker anpassa sig. Men så visar det sig att hon kan tala i tungor i pingstkyrkan. Eller?

Man kan tyda det här på många sätt. Det är flickan som berättar allt. Det är hennes syn på verkligheten vi får ta del av. Hon är främmande i den tillvaro som hon har hamnat i. Hon har ingen förhistoria eftersom hon redan var tolv år när hon föddes.

Jag tycker inte att berättelsen är mytisk, men författaren har använt sig av myten för att gestalta flickans främlingskap och kanske också flickans styrka. Athena är ju en stark gudinna. Men flickan är ett barn och hon är i händerna på människorna i byn.

Det är ett genialt grepp författaren har använt sig av för att skapa en poetisk och hjärtskärande berättelse om psykisk sjukdom. En annan världsbild. En ensamhet och vilsenhet. Flickan förlorade Ahtenas gyllene rustning. Hon har förlorat sin far. Vad kommer hon att växa upp till?

Jag vet inte vad mer jag kan säga om den här romanen. Läs den!

Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård, Modernista 2017.

Jag har läst en pocket. Boken kom ursprungligen ut 2013.