Hur går det? Jag får medge att jag blev överraskad. Nästan chockad. Att den här boken var så jäkla besvärlig hade jag inte förstått förrän jag började läsa den. Ulysses är i särklass den värsta tegelsten jag någonsin givit mig på. Förra sommaren läste jag Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. Den var faktiskt lättläst och fast den handlade om mycket som jag inte kände till i förväg kunde jag lätt förstå alltihop. Den var en fröjd att läsa. Rekommenderas.
Men Ulysses alltså! Det är inte underligt att det vimlar av guider och andra böcker om den boken.
Tänker jag ge upp? Nej. Hur gör jag då när jag läser? Jag läser några sidor när jag har avslutat en bok, innan jag sätter igång med nästa. Studerar jag det som står på boksidorna med hjälp av guider? Nej. Jag läser på och tänker att jag får i alla fall en uppfattning om hur Ulysses är. Är det värt besväret och tiden som går åt? Kanske. Men jag är ganska envis. Just nu har jag läst 370 sidor, vilket innebär 45 procent enligt Goodreads. Inte illa!
Mösstanten 
jag njöt av läsningen, lät texten flyta och försökte inte förstå allt, för Joyce experimenterade av olika sorters texter. Första kapitlet är inte helt lätt att hänga med, men det är bara att läsa vidare, det underlättar om man kan lite Irlands historia och känner till olika författare. Joyce använder mycket ljudhärmande ord, gamla sånger och dikter. Erik Anderssons förklarar i sin lilla bok en del och berättar om svårigheten med översättning.
Bara på 1970-talet fanns tre (!) tidskrifter som enbart levde på att analysera, tolka och kommentera Joyces texter; Ulysses och Finnegans Wake: (James Joyce Quarterly, Wake Newsletter och Wake Digest). Man blir aldrig ”färdig” med honom.
GillaGilla
Jo jag märker nog att han har skrivit på en massa olika sätt. Rätt som det är kan det vara en lång parodi på någon gammal berättelse till exempel. Och visst leker han med orden ibland. Det kan vara som poesi. Det är bara debatt i Ulysses är det så fruktansvärt många ord. Så brukar det inte vara när det gäller poesi, tvärtom. Och så kommer ett mera vanligt berättande avsnitt och sedan ett avsnitt som ska föreställa vad som händer inne i huvudet på Bloom. Och så håller det på.
GillaGilla
Fast det märks ju att det inte är vilken klantskalle som helst som har skrivit. Där finns ju kraft och kvalitet.
GillaGilla
Men det finns en tydlig röd tråd i berättelsen. Joyces verk brändes i bokbål i Tyskland…. en del religion.
Jag gillar kapitlet när Mrs Bloom klagar på dåliga mensskydd – ganska nytt och chockerande för hundra år sedan.
GillaGilla
Jag gillar att vi får följa med Bloom på dass. Jag kan tänka mig att texten måste ha varit mycket provokativ och det är klart att boken måste ha varit oerhört entartet. Dessutom är ju Bloom jude.
GillaGilla
säkert, Karl Ove Knausgård går också på dass 🙂 i första boken
GillaGilla
Tänk, det minns jag inte alls fast jag läste den förra året.
GillaGilla