Sändebudet av Yoko Tawada

Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.

Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.

Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.

Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.

Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.

Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.