Vår av Ali Smith

Vår är Ali Smiths tredje årstidsbok om tillståndet i Storbritannien efter brexitomröstningen. Den här gången handlar det om flyktingar, främlingar, såna som har kommit hit för att söka en bättre tillvaro än i sina hemländer. De som inte är likadana som majoriteten i landet, de som kanske har lidit svårt i sitt hemland och som har varit med om hemska händelser under vägen hit. De som inte har uppehållstillstånd.

En teve- och filmregissör som var framgångsrik på 1970-talet har tappat hoppet. Hans nuvarande uppdrag är att regissera en film där manusförfattaren förstör hela historien och lägger in omotiverade sexscener på omöjliga platser. Filmen handlar om poeten Rainer Maria Rilke och den lungsjuka novellförfattaren Katherine Mansfield som visst befann sig på samma plats en gång men som aldrig träffade varandra och svårligen kunde ha haft en sexrelation på grund av Mansfields allvarliga sjukdom.

Sedan har vi en ung kvinna som arbetar på ett flyktingförvar, ett hemskt ställe där människor kan sitta inlåsta i åratal utan att ha blivit dömda för någonting alls. Och en övernaturlig figur, en flicka i skoluniform.

Hur ska jag karakterisera den här boken? Den är många saker. En arg pamflett, en dröm, en ilsken satir, lite poetisk ibland. Som i flera av böckerna jag har läst av Ali Smith finns där också en konstnär, inte som romanfigur, men hennes konst betyder en del i berättelsen. Det är Tacita Dean och som läsare får jag hennes bilder som en pusselbit när jag strävar efter att skapa mening och helhet av det jag läser i den här berättelsen. Den är hisnande och omöjlig, hemsk och rolig och väl värd att läsas även om jag tycker att den i viss mån glider iväg och svävar fram lite för lätt och att lite väl mycket skrivs på läsarens näsa.

Vår av Ali Smith, Atlas 2020. Översättning: Amanda Svensson.