Körsbärslandet av Dörte Hansen

Vera Eckhoff kom som flyktingbarn till området Olland i norra Tyskland när trupperna från öst invaderade landet. Hon lever på sitt eget vis, är en särling, tandläkare i byn, och rider utefter Elbe på sin häst. Nu är hon över sextio år gammal och då står plötsligt hennes systerdotter med sin lille son utanför dörren. Systerdottern har separerat från sin man som hon levde ihop med i Hamburg och hon har ingenstans att bo.

Körsbärslandet handlar om en släkt och om relationer. Romanen handlar också om området Olland som är platt och där man sedan gammalt odlar körsbär och äpplen. Där finns korsvirkesgårdar och släkter med gamla anor, men nya tider har kommit. Odlandet är dels mer mekaniserat, dels odlar fler ekologiskt därför att efterfrågan finns. Som i Österlen flyttar storstadsbor ut till Olland och rustar upp de gamla husen.

Kriget kastar sin skugga över berättelsen fast den utspelas i nutid. När Dörte Hansen skriver om krigsflyktingarnas ankomst beskriver hon en allvarlig krock, människor med gruvliga erfarenheter möts av oförståelse. Vera Eckhoff har hemska minnen i bagaget och hon lider av dem varje dag. Där finns också mannen från Olland som kom tillbaka från krigsfångenskap i Sovjetunionen och som är en lidande skugga av sitt forna jag, oförmögen att arbeta.

Krocken mellan de nutida stadsmänniskorna med resurser och utbildning och idéer om livet på landet som ofta är ganska så orealistiska och bönderna i Olland är en annan. Författaren skriver med ironi. Hon har en torr humor som till stor del genomsyrar berättelsen, så Körsbärslandet är inte alls en så allvarlig roman som Allt förgäves av Walter Kempowski (som jag varmt rekommenderar), även om krigshändelserna finns i bakgrunden. Nej Körsbärslandet är tvärtemot en ganska trevlig bok om några olika människor och deras relationer och svårigheter, en berättelse som också ger en liten känsla för ett område i Tyskland som i varje fall jag inte hade hört talas om tidigare.

Körsbärslandet av Dörte Hansen, NoNa 2016. Översättning: Christine Bredenkamp.

Romanen kom första gången ut på originalspråket 2015.

Hett i hyllan #208 – The Gravedigger’s Daughter

The Gravedigger´s Daughter är en av alla våra böcker av Joyce Carol Oates. Somliga har jag läst och somliga inte. The Gravedigger’s Daughter tillhör den senare kategorin och platsar alltså i Hett i hyllan. Romanen handlar om Rebecca som tillhörde en familj som flydde från nazitidens Tyskland till USA. Där kunde fadern endast få arbete som dödgrävare, och utsatt för daglig förnedring och fattigdom begick han ett fruktansvärt brott och det ändrade Rebeccas väg genom livet.

Så står det på bokens baksida. Och fortsättningsvis: But can you ever re-invent yourself in the aftermath of murder – or is history destined to repeat itself?

Återigen en roman av Joyce Carol Oates där handlingen är beroende av ett brott. Den är också omfångsrik med sina 582 sidor. Men jag har inget emot vare sig det ena eller det andra. Är det bara bra skrivet så får boken gärna vara tjock. Och jag tror nog att den här berättelsen inte kommer att kännas som en upprepning av de romaner som jag redan har läst av författaren.

The Gravedigger´s Daughter av Joyce Carol Oates, Harper Perennial 2008.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Veronika är en ung författare som kommer till en stuga i Dalarna för att få stillhet och ensamhet. Detta för att skriva färdigt en roman och komma över en stor sorg. Stugan ligger ensligt, men ganska nära ändå finns ett annat hus. Där bor Astrid, en gammal kvinna som lever isolerat från människorna i trakten. Så småningom träffas de två, den unga kvinnan och den gamla, och de börjar så sakteliga umgås. Medan tiden går lär de känna varandra mer och mer.

Den här romanen bygger på att de båda kvinnorna berättar om händelser i sina liv för varandra. Det är inget realistiskt berättande utan mycket tillrättalagt. Det känns stiliserat, nästan som en saga, och det har både för- och nackdelar. Det blir vackert och vilsamt och vissa dramatiska händelser står ut mycket starkt mot den fonden. De båda kvinnorna har lidit, var och en på sitt sätt, men den gamla kvinnans lidande är mycket större och svårare – om man nu kan gradera lidande. Den gamla kvinnan är en kantig person och en del av det hon gör är chockerande. Hon känns mer påtaglig och som en människa än den unga kvinnan som förblir vag.

När jag först har läst berättelsen känns den konstruerad och som något som inte berör mig egentligen fast det borde. Jag kan tänka mig att den framstår som lite exotisk för många utlänningar, men när jag läser den saknar jag en bygd och en trakt som verkligen finns där utanför ett turistöga. Romanen är skriven på engelska eftersom Linda Olsson bor på Nya Zeeland sedan många år. Den är sedan översatt till svenska. Kanske har den engelska texten mer närvaro?

När romanen tar slut blir min känsla lite av, var detta allt? Men den växer ändå i mitt minne. Där finns mycket att fundera över och romanen känns lite ovanlig på grund av hur den är skriven.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson, Bonniers 2006. Översättning: Lisbet Holst. Det är Linda Olssons debutroman.

Tistdagstrion – Herr, fru, fröken och liknande i boktiteln

Här blir det ingen herr, men två madamer och en skolfröken.

Godnatt Madame av Carina Burman är en roman där Anna Charlotta von Stapelmohr skriver ner sina minnen. Hon är en historisk person som levde på 1700-talet och en del händelser i berättelsen har verkligen ägt rum, men boken är en roman och den kom 2021.

Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid tycker jag passar här. Förr kallades lärarinnorna fröken och från början var de också oftast ogifta. Björn Ranelids bok kom förra året.

Petite – Den nästan sanna historien om pigan som blev Madame Tussaud av Edward Carey. Här har vi ordet madame i undertiteln, men det duger väl också? En spännande och rolig bok att läsa är det i alla fall som kom på svenska 2020 och på originalspråket 2018 med titeln Little – A Novel.

Det finns säkert ganska många böcker med titlar i titlarna. Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler.

Längst bak i min läslista #35-36

När jag letade efter När kejsaren var gudomlig på biblioteket kunde jag inte hitta den fast den skulle finnas där så jag reserverade den istället. Snart kom den till reservationshyllan och när jag skulle hämta boken blev jag lite förskräckt. Men så liten den var! Hade jag fått en förkortad upplaga? Vi kom över havet, författarens andra bok, mindes jag som större, och amerikanska författare – inte alla men många – är ju kända för att skriva omfångsrikt.

Men allt är nog som det ska vara och jag ser fram emot att läsa Julie Otsukas bok som handlar om hur tillvaron för den japanska befolkningen ändrades kapitalt efter attacken mot Pearl Harbour. Julie Otsuka har japanska rötter. När kejsaren var gudomlig publicerades på svenska 2014 och på originalspråket 2002. Boken har funnits i min läslista sedan den 6 september 2019.

2019 hade vi en tisdagstrio med tema vatten. Då kom jag att tänka på Mikael Niemis roman Fallvatten som jag inte läste när den kom 2012. Men jag stoppade in den i min läslista och där har den legat sedan den 10 september 2019. Romanen handlar om hur de stora dammarna i Luleälven brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg. Tyvärr känns det lite aktuellt just nu med tanke på vad som händer i Ukraina.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Roseen.

Fallvatten av Mikael Niemi, Piratförlaget 2012.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

Diégane Latyr Faye är en ung författare från Senegal, men han bor i Frankrike. Av en slump kommer han över en roman från 1930-talet. Den heter Omänsklighetens labyrint och är skriven av en senegalesisk författare som hette T.C. Elimane. Omänsklighetens labyrint blev mycket omskriven och hyllad på sin tid. De flesta franska kritikerna trodde dock inte att författaren var en svart man från Afrika. En sådan man kunde omöjligt ha skrivit detta mästerverk. T.C. Elimane måste vara en pseudonym för en vit man. Så visade en litteraturforskare att stora delar av romanen bestod av bitar ur litterära verk och författaren anklagades för plagiat. Omänsklighetens labyrint försvann från bokhandlarna och när Diégane Latyr Faye får tag på boken på 2000-talet blir han besatt av att ta reda på mer om boken och den mystiske T.C. Elimane.

Fördolt är minnet av människan är en omfattande roman. Den innehåller Diéganes sökande men också mycket mer. Han skriver om de senegalesiska författarna med humor och ironi och jag tror att den som känner till litteratur och författare från före detta franska kolonier förstår mer och skrattar och ler mer än jag (som också tyckte det var ganska roligt fast jag nästan inte vet någonting om detta). Romanen handlar också om att komma från en före detta koloni och att leva i västvärlden, på grund av egen vilja eller på grund av landsflykt. Den handlar om att skriva, och om litteratur.

Jag citerar från sidan 110 i boken:
Allt är tillåtet i de variationer och kombinationer som det litterära skapandet erbjuder. Man öppnar en lucka av sorg och ur den upphäver litteraturen ett gapskratt. Man kliver ner i en bok som i en mörk och iskall sjö av smärta. Men på bottnen hör man plötsligt en festlig melodi: kaskeloternas tango, sjöhästarna zouk, sköldpaddornas twerkande, de gigantiska bläckfiskarnas moonwalk.

Allt är tillåtet i litteraturen, men kanske inte lika mycket för alla, och vem bestämmer vad som är god litteratur? Kan det vita kulturetablissemanget ta de afrikanska författarna på allvar? Fördolt är minnet av människan är kanske lika mycket en labyrint som Elimanes fiktiva roman. Här finns stora mellanrum och det är inte helt lätt att följa med och hålla personerna i huvudet. Romanen känns dunkel och när jag slutar läsa undrar jag vad jag har läst. Vad är detta? Där finns Senegal också med moderna problem och med Diéganes rötter bakåt i tiden. Där finns Elimanes far som fick utbildning i en missionsskola och blev så påverkad att han anmälde sig som soldat och reste till Frankrike för att antagligen dö i första världskriget. En stark bild av kolonialmaktens påverkan, utsugning och förstörelse.

Mohamed Mbougar Sarr skriver med humor och ironi och stort allvar. Det finns också ett övernaturligt stråk i romanen. Ibland tror jag att det är författarens sätt att ironisera över västvärldens idéer om det mystiska Afrika, den mörka kontinenten där oförklarliga saker kan hända, västvärldens oförmåga och ovilja att förstå och ta afrikaner på allvar. Men jag tror lika mycket på att det handlar om författarens vilja att skildra sin bakgrund. Fördolt är minnet av människan är en mycket komplex berättelse med stora mellanrum, som sagt, och där de olika delarna inte så lätt kan fogas samman. Det är en mycket intressant och läsvärd roman.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr, Bonniers 2023. Översättning: Cecilia Franklin.

Romanen kom 2021 på originalspråket med titeln: La plus secrète mémoire des hommes och fick Concourtpriset samma år.

Hett i hyllan #207 – The Comfort of Strangers

Vi har ganska många böcker av Ian McEwan i bokhyllan och eftersom min man uppskattar hans romaner lika mycket som jag hittar jag ibland böcker av honom som har kommit in i vårt hem utan min medverkan. The Comfort of Strangers är en sådan bok och nu har den stått ganska länge i hyllan och väntat. Det är den tidigaste av hans romaner som vi har. Den publicerades 1981, men hans första roman var The Cement Garden som kom 1978. Båda romanerna filmatiserades och på grund av filmerna fick Ian McEwan smeknamnet Ian Macabre så jag undrar just hur pass makaber dagens hettihyllanbok är. På bokens baksida läser jag:

Colin and Mary are a couple whose intimacy knows no bounds. Away on a holiday together in a nameless city, they get lost one evening i a labyrinth of streets and canals. They happen upon Robert, a stranger with a dark history, who takes them to a bar and ushers them down into a subterranean land of violence and obsession.

Otäck roman kanske? Men eftersom författaren är Ian McEwan vill jag nog läsa den.

The Comfort of Strangers av Ian McEwan, Vintage 2016.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Andhämtningen – Ett avgörande av Thomas Bernhard

Andhämtningen är den tredje boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I förra delen slutade han skolan och började arbeta som lärling i en livsmedelsbutik. Så småningom blev han sjuk och hans förkylning utvecklades till lunginflammation. Till slut blev det så allvarligt att han måste läggas in på sjukhus där han svävade mellan liv och död.

Andhämtningen handlar om sjukdomstiden, om hans tid på sjukhuset och på ett sjukhem. Bernards beskrivning av tiden på sjukhuset är helvetisk. Att en artonåring blir utsatt för att ligga i en stor sal med massor av sängar där människor dör, den ene efter den andre och där ingen sitter vid hans sida hela tiden när han är dödssjuk för så går det inte till där, och där sjuksköterskor och läkare troligen är överbelastade, är högst upprörande. Hade familjen haft pengar hade de antagligen kunnat betala för bättre vård. Men så är det inte. Den unge Thomas Bernhard ligger på ett sjukhus för alla dem som inget har, eller har väldigt lite. Och tillvaron där är så hemsk så man tror nästan inte att det är sant när man själv har vuxit upp i 1950- och 60-talets Sverige. Men man får tänka på att Thomas Bernhards sjukhusvistelse ägde rum några år efter andra världskriget i ett land där väldigt många välkomnade Hitler men som några år senare hade blivit terrorbombat och där det måste ha varit stor brist på resurser.

Att det ändå går bra att läsa Andhämtningen beror på författarens arga, ironiska, påtagliga och samtidigt lite distanserade sätt att skriva. På något sätt finns stor tragik och lidande tillsammans med en viss humor i texten. Det blir mycket av allt i en roman på endast 139 sidor och det är skrivet på Thomas Bernhards omisskännliga sätt. Romanen innehåller också en del tankar omkring hans familj som är lite mer nyanserade än i de tidigare två delarna.

Nu är det två delar kvar i den självbiografiska sviten och jag ser fram emot att läsa dem också så småningom.

Andhämtningen av Thomas Bernhard, Alba 1988. Översättning: Lars W Freij.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Tisdagstrion – Vad ser jag fram emot att läsa i sommar?

Tove och Hanna Folkesson kommer med en bok som släpps i början av juli. Den heter Badort och vad passar bättre att läsa på sommaren än en bok med denna titel vars berättelse är förlagd till 1930-talets Öland? Stockholmsflickan Ingrid kommer med ångbåt till Borgholm år 1938 och på Öland träffar hon Måna från Mörbylånga och kärlek uppstår.

I sommar tänker jag också läsa Min far & Kvinnan av Annie Ernaux. Boken på bilden innehåller två korta romaner av Annie Ernaux som fick Nobelpriset i litteratur förra året. Den ena romanen handlar om hennes far, den andra om hennes mor. Denna utgåva av Min far & Kvinnan publicerades förra året, men min far publicerades redan 1985 i svensk översättning och Kvinnan 1993.

En deckare vill jag också gärna läsa under sommaren och då väljer jag den fjärde boken i Johan Theorins Ölandssvit. Den heter Rörgast. Det är midsommar på Öland och tiotusentals turister har rest till ön. En av besökarna har kommit från ett annat land för att kräva betalning för en gammal skuld och han lämnar död och skräck efter sig i sommarnatten, läser jag på förlagets hemsida. Rörgast publicerades 2013. De andra delarna i Ölandssviten är Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge. De fyra delarna utspelas under var sin årstid och Rörgast är alltså sommarboken.

Det var några av böckerna som jag vill läsa i sommar. Om du undrar vad andra bokbloggare vill läsa kan du gå till Ugglan & Boken.

Men innan du försvinner härifrån vill jag önska dig en trevlig och somrig nationaldag.

Nytt i hyllan igen

Nu fanns Gilgamesh av Sophus Helle att beställa igen. Det är en översättning av Gilgamesheposet till engelska som har fått många lovord och den verkar mycket gedigen. Själva eposet tar endast upp 120 sidor. Resten av de 286 sidorna består av fem essäer och noter. Sophus Helle har tagit sig vissa friheter vid översättningen, bland annat för att göra eposets text mer begriplig, men det verkar som om han anger var det sker i texten och förklarar varför.

Detta är en bok som jag är glad över att äga.

Gilgamesh av Sophus Helle, Yale University Press 2021.