Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid

En man ser tillbaka på sin barndom och sina första skolår. Han minns dem i ett skimrande ljus fast de åren inte var fria från olyckor och problem och obehag. Han jämför dem med dagens situation och han tycker inte om hur kriminaliteten har brett ut sig och hur det har blivit allt svårare och rörigare i skolan. Romanen är en hyllning till hans lärarinna, Anna Jensen, som han hade under sina första skolår. Det var hon som lärde honom läsa och skriva och jag måste säga att den här mannen har haft tur. Anna Jensen var en formidabelt bra lärare, klok och medkännande och samtidigt bestämd med ordning i klassen. Hon blir en symbol för den goda läraren.

Jag tror att det finns mycket självbiografiskt i den här romanen, att jaget i mångt och mycket är Björn Ranelid själv. Han fick möjlighet, precis som många andra begåvade människor, att göra en klassresa och utbildade sig så småningom till gymnasielärare. Utbildningens och bildningens betydelse är ett stark tema i berättelsen. Klass och klasskillnader är ett annat.

Berättarens mor arbetar i en köttbutik och fadern är typograf, men han målar också tavlor och det är det han helst vill hålla på med. De bor i Malmö, i ett arbetarklassområde där man byggt hus med toalett och badrum i lägenheterna för barnrika familjer. Berättaren kommer från en ordentlig familj där man läser och där barnen har det bra. Alla hans klasskamrater har inte samma tur. Ranelid berättar om barn som misshandlas och föräldrar som super och om barn som har dyslexi och hamnar i hjälpklass. Man kan säga att den här romanen handlar om pojken och mannen Björn, men författaren berättar också om många andra människor, barn och vuxna.

Språket är vackert och blomstrande, alltför blomstrande ibland och då och då med alltför egendomliga meningar enligt min smak. Min lärarinna skall vara ett frimärke är raka motsatsen till en stram, sparsmakad och tillknäppt roman med stora hål där läsaren får fylla i själv. Här flödar det ut i en ohejdbar ström med många omtagningar och upprepningar. Men det känns som om väldigt många av upprepningarna faktiskt ska vara där. Det är så det här jaget berättar. Det känns äkta och boken får en lite naiv ton. Dessutom finns mycket fina partier utan utsmyckning som när jaget berättar om när han var på uteservering i Margaretapaviljongen med sina föräldrar som barn. Jag tycker till och med att det långa avsnittet där den vuxne berättaren är privatlärare i en förmögen Stockholmsfamilj hör hemma i den här romanen, men det är alldeles för långt.

Jag har inte läst mycket av Björn Ranelid, endast Synden som fick Augustpriset, och den är inte fullt lika blomstrande och omtagande som den här berättelsen. Jag brukar uppskatta ett mer avmätt, stramare sätt att skriva men ställer man in sig på rätt kanal, och det gjorde jag visst, så kan det bli en fin upplevelse att läsa den här boken. Ett idealiserat äreminne över en lärare känns inte helt fel och inte heller att se tillbaka på 1950-talet så att det glänser och lyser fast det var stora problem då, kanske lika stora som nu fast de såg ut på ett annat sätt.

Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid, Bonniers 2022.