Minnen av Torgny Lindgren

Torgny Lindgrens Minnen börjar med att han förklarar att han inte alls vill skriva om sina minnen. Han kan inte, han har inga minnen, säger han till sin förläggare. Men eftersom författares minnen är ganska efterfrågade gör han det ändå, och så blev det den här boken. Den är alltså ganska annorlunda mot hur böcker med författarminnen brukar vara. Torgny Lindgren har en ironisk distans till det han skriver men där finns också ett allvar. Ibland bränner det till, som när ha skriver om falskhet.

Problemet för mig när jag ska ta till mig den här boken är att han håller sin egen person så långt borta från texten. Det blir lite roliga, lite underfundiga historier blandade med ett visst allvar. De handlar om hans bakgrund, om hans släkt, lite om hans barndom och en del om hans författarliv. Det är kanske så att jag hade fel ingång till den här boken. Jag har nyligen läst en del böcker med minnen av Annie Ernaux, av Agneta Pleijel och av Linn Ullmann. De tre författarna skriver alla på olika sätt, och jag har uppskattat dem. Men när jag läser Torgny Lindgrens bok visar sig den vara skriven på ett fjärde sätt som jag faktiskt har lite svårt för. Den är mer en samling essäer och anekdoter än en sammanhållen minnesbok. Kanske passar den här boken många andra människor, men inte mig. Kanske har jag inte läst den tillräckligt långsamt. Det kan vara ett problem när man läser Torgny Lindgren.

Minnen av Torgny Lindgren, Norstedts 2010..