Vinter i Sokcho av Elisa Shua Dusapin

Sokcho är en liten stad vid kusten i norra Sydkorea. Där bor en ung kvinna som är receptionist på ett pensionat. Det är vinter och lågsäsong och inte många gäster. Det är kallt både utomhus och inne. Så kommer en fransman och tar in på pensionatet. Kvinnan dras till honom och hans teckningar. Han tecknar serier där handlingen är förlagd till olika länder. Hon har studerat franska och är en av de få som kan prata med honom.

Snart förstår vi att både fransmannen och koreanskan har problem i sina kärleksförhållanden. Hon har en pojkvän men förhållandet till honom verkar mycket distanserat. Han reser till Seoul för att söka jobb. Det är kallt och det är avstånd mellan människorna i den här romanen. Den unga kvinnan verkar mycket ensam. Det är grått, det blåser snålt, det är skaldjur och fisk och bläckfisk som ska rensas. Det är också nära till den nordkoreanska gränsen, vilket bidrar till dysterheten.

Vinter i Sokcho är en mycket finstämd roman, samtidigt som den är mycket påtaglig i vardagslivet. Trots att det finns stor ensamhet i berättelsen finns där också kärlek och samhörighet. Den unga kvinnan älskar nog sin mor, men hon har ett besvärligt förhållande till henne. Sin franske far har hon aldrig sett, och att hon inte är helkoreansk och att hennes mor är ensamstående har gjort att hon har hamnat lite vid sidan om. Sokcho verkar vara en ort som de som vill skapa sig en annan framtid reser ifrån. Men hon vill inte lämna sin mor.

Vinter i Sokcho handlar om ensamhet och längtan. Om att befinna sig mellan, att inte vara riktigt koreansk, men heller inte fransk. Och att inte komma från en fullständig familj, så som det bör vara enligt traditionen. Författaren Elisa Shua Dusapin är född i Frankrike, har en fransk far och en koreansk mor. Jag tänker att hon vet själv hur det kan kännas.

Vinter i Sokcho av Elisa Shua Dusapin, Ersatz 2023. Översättning: Lisa Marqués Jagemark.