
En stamtavla är en självbiografi över Patrick Modianos uppväxt. Men den är inte sådan som man oftast förväntar sig när man ska läsa en memoarbok. Den är mycket kort och den är skriven mycket distanserat, huvudsakligen som en kort redogörelse av fakta. Ändå blir En stamtavla gripande.
Patrick Modianos mamma kom från Belgien. Föräldrarna träffades i Paris under ockupationen. Hans far var av judisk släkt, men han lyckades klara sig från deportation. Hans mor kom från Antwerpen. Föräldrarna separerade snart och Patrick Modiano fick bo hos sina morföräldrar när han var liten och hans första språk var flamländska. Fadern var en fifflare som inte ville ta hand om sonen, men som styrde hans liv i stor omfattning, och det oftast mot sonens vilja. Modern var skådespelerska och reste mycket i arbetet.
Att inte vara önskad, att inte ha ett tryggt hem, att vara bortlämnad till moderns vänner och bli sänd till internatskolor med hård regim, dålig mat och dålig uppvärmning, allt detta genomsyrar boken. Säkerligen har den korta i mångt och mycket faktaregistrerande texten kommit till därför att det var så författaren måste göra. Det var hans sätt att närma sig sin uppväxthistoria.
Att läsa En stamtavla ger mycket, men inte bara upplevelsen som griper en. Man får också perspektiv på och mer förståelse för Modianos romaner. Jag tänker på De dunkla butikernas gata där privatdetektiven Guy Roland har drabbats av minnesförlust och beslutar sig för att försöka få fram sin rätta identitet och Lilla smycket som handlar om ett oönskat barn. Även i Nätternas gräs finns stor osäkerhet, ett famlande. Och detta vandrande på gatorna i Paris i en värld av fragment och dunkel men där författaren noggrant talar om exakt på vilken gata vandraren befinner sig.
En stamtavla av Patrick Modiano, Grate 2015. Översättning: Kristoffer Leandoer.
På franska publicerades boken första gången 2004 (Un pedigree). Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.
tyckt om Modianos böcker, hans lite stillsamma stil, synd att jag inte är så bekant med Paris.
GillaGilla
Ja han är stillsam och melankolisk fast han skriver i en saklig ton. Man anar den lite sorgsne mannen bakom. Så känns det.
GillaGilla