Lilo av Erik Hågård

Vi befinner oss någon gång i framtiden. Miljöförstöringen har gått så långt att samhället har slagits sönder. Solen lyser obarmhärtigt. Havsnivån har stigit. Städer har sjunkit ner i vatten och övergivits. Människor utnyttjas brutalt. Det är en förskräcklig framtidsvision Erik Hågård har skapat i den här romanen. Det är äckligt, det stinker, man äter det man kommer över. Barn får slava i gruvor. De som inga pengar har och reser på tågets tak slängs av mitt ute i öknen. Våld förekommer ofta. Maktutövning med våld.

Det här låter som en roman som jag inte skulle stå ut med att läsa. Jag brukar undvika våldsam spänningslitteratur till exempel. Men här är det befogat att skildra våldet och äcklet tycker jag. Det är så här det kan bli och liknande finns ju också redan nu, om än inte i hela världen. Samtidigt finns en stark livskraft i boken. Pojken Gawar och det enögda barnet Loé försöker klara sig så gott de kan. De är hårda mot varandra, de vet nog inte om något annat, men de älskar också varandra och försöker hålla ihop.

Erik Hågård har skapat en mycket konkret värld. Jag tror på den och det känns som om människorna i berättelsen också finns. Samtidigt finns en slags överbyggnad i berättelsen. Det är mycket som återkommer, till exempel samma formulering hos den som svarar när någon har ställt tre frågor på samma gång. Men det känns inte som om författaren upprepar sig av misstag. Det är ett grepp som fungerar. Gawar och Loé är på väg till templet. Där får Loé träna på övningen. Jag blir aldrig klar över vad övningen egentligen är och vad den ska syfta till och på något sätt tycker jag att det gestaltar att nuet finns i berättelsen men ingen framtid, ingen ändring. Det går runt, runt. Munkarna har inget svar, ingen kan förklara varför och hur. Ändå finns livskraften där.

Just att berättelsen är så konkret men också har en andlig dimension, fast andligheten nästan inte finns, att den har en hårdhet och korthuggenhet samtidigt som författaren ibland svävar ut lite i beskrivningar eller betraktelser som jag inte kan följa – just det gör att jag tycker att det här är en bra bok. Som ni märker är det inte så lätt att förklara vad jag menar, men i alla fall rekommenderar jag den.

Lilo Av Erik Hågård, Bonniers 2020.

Tisdagstrion – Asien

Böcker om Asien eller böcker av Asiatiska författare, det är bara att välja. Asien är stort men jag får medge att det mesta jag har läst är europeiskt och nordamerikanskt. Det blir lite mer asiatisk litteratur i år eftersom japanska, vietnamesiska och indonesiska igår i utmaningen Månadens språk som jag deltar i. Det är bra det.

Men jag börjar med en bok av en indisk författare som jag läste för mycket länge sedan, Midnattsbarnen av Salman Rushdie. Jag får erkänna att jag inte minns så mycket av boken, men jag tyckte att den var bra. Huvudperson är Saleem Sinai som föds precis vid tolvslaget till år 1947 då Indien blev självständigt. Han har ovanliga krafter, bland annat kan han ha kontakt med andra midnattsbarn genom telepati. Boken fick Bookerpriset och räknas som en modern klassiker, läser jag på Wikipedia.

Nästa bok är Sydkoreansk, Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang. Den har jag skrivit om så titeln är en länk.

Och den sista är japansk, Black Box av Shiori Ito. Jag har läst Klubben och jag har läst Black Box. Sexuella övergrepp av män med makt och kontakter högt upp i samhället finns i hela världen. Titeln är en länk till mitt inlägg om boken.

Dagens tema har vi som vanligt fått från Ugglan & Boken. Om du tittar in där hittar du fler böcker från och om Asien.

Anna-Carin Palm på Linköpings stadsbibliotek

I torsdags var Anna-Karin Palm på stadsbiblioteket och höll föredrag om sitt arbete med biografin över Selma Lagerlöf som kom förra året. Det var mycket intressant och givande. Om hon kommer till er ort rekommenderar jag er att komma och lyssna på henne.

Jag har ännu inte läst boken, men den är på väg hem till mig som födelsedagspresent. Och biografin heter alltså: Jag vill sätta världen i rörelse och utkom på Bonniers 1919.

Dessutom gjorde föredraget mig mer intresserad av resten av Anna-Karin Palms författarskap. Det finns mycket kvar där att läsa för mig.

Black box av Shiori Ito

I den här boken berättar Shiori Ito om hur hon blev våldtagen av en högt uppsatt man i mediebranschen. Han skulle hjälpa henne att få ett jobb och så drogade han henne och våldtog henne på sitt hotellrum. Det hände 2015 och ännu 2017 var fallet inte utrett. Förövaren hade kontakter högt uppe i samhället och polisen lade ner utredningen.

Shiori Ito är stark och modig, det måste hon vara som har kunnat kämpa så i det japanska samhället där det är svårare att få rätt för ett våldtäktsoffer än här. Det är inte lätt hemma i Sverige, men ännu svårare i Japan. Shiori Ito förmedlar också hur brutal och hemsk våldtäkten är för offret och hur det påverkar henne efter det. Hon gör också ”helt fel” efter våldtäkten. Hon anmäler inte direkt och hon går inte och blir undersökt så att skador kan dokumenteras och spår säkras, men hon förklarar också för oss läsare vad det beror på. Efter våldtäkten är hon chockad och förvirrad. Hon blir reducerad till en liten skräckslagen skugga av sitt forna jag. Hon kan inte utföra de enklaste handlingar.

I Black box får vi veta en del om lagar i Japan och om hur en polisutredning av en våldtäkt kan gå till där men för mig är skildringen av hur våldtäkten påverkade Shiori Itos liv månad efter månad, år efter år, det som gör mest intryck. Det gör att boken blir viktig och relevant för vem som helst av oss, oavsett hur lagarna omkring våldtäkt ser ut hos oss. Shiori Ito vågar inte bo kvar i sin lägenhet eftersom våldtäktsmannen vet i vilket område hon bor. Hon kan inte bo ensam utan bor hos sina föräldrar eller en vän. Hon klarar inte att gå till sitt arbete under lång tid. Hon är rädd för att möta våldtäktsmannen eftersom han arbetar i närheten av hennes arbetsplats. Samtidigt finns ”normaliteten” där – att förövaren påstår att allt var frivilligt, allt är som vanligt och eventuellt skulle han kunna hjälpa henne till ett jobb. Det blir två helt olika verkligheter som krockar och det gör att jag får en fördjupad förståelse för det som beskrivs i Klubben som jag nyligen har läst.

Black box av Shiori Ito, Systerkonspirationen 2019. Översättning: Vibeke Emond.

Hett i hyllan #45 – Mitt förnamn är Ronny

Och så tittar jag i biografihyllan igen och drar fram Mitt förnamn är Ronny – berättelsen om en klassresa. Det är en självbiografisk essä som publicerades första gången 1996.

Ronny Ambjörnsson har arbetarbakgrund. Han föddes 1936 och idag är han professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Umeå universitet.

På baksidan läser jag: Jag tyckte att jag hade ett ämne, en erfarenhet som jag delade med många andra människor i min generation. Jag har bytt samhällsklass, eller, som det heter idag, företagit en klassresa. Denna ville jag skildra för att delge andra mina intryck av ett centralt stycke svensk samtidshistoria. Jag ville alltså berätta min historia, inte för att den var särskilt märkvärdig eller originell utan tvärtom: för att den inte var originell utan närmast typisk.

Jag tycker att den här boken verkar jätteintressant. Sveriges nittonhundratalshistoria och klassresor, det är nästan konstigt att jag inte redan har läst den. Här är en länk till Wikipediaartikeln om Ronny Ambjörnsson.

Mitt förnamn är Ronny – berättelsen om en klassresa, Atlas 2011.

Hett i hyllan där vi visar upp våra olästa böcker drivs av Bokföring enligt Monika.

Jag hade så mycket av Trude Marstein

Romanen börjar när Monika är tretton år och den slutar när hon är över 50. I kapitlen gör författaren nerslag vid olika tidpunkter i Monikas liv och vi får ta del av Monikas kärlekar och arbetsliv och hur hon blir mor. Hennes förhållande till föräldrarna, hennes två systrar och mostern spelar stor roll i berättelsen.

Monika lever inte det liv som hennes föräldrar förväntar sig. Hon utbildar sig inte målmedvetet och skaffar sig ett yrke som hennes syster som är sjuksköterska och hennes andra syster som är jurist. Hon genomlever flera kärleksförhållanden och flyttar många gånger. De män som tar mest plats är Roar som är professor och mycket äldre än Monika och gift, Geir som är kock och som Monika får en dotter med och Trond Henrik som är författare.

Den här berättelsen innehåller så mycket både av vardagsliv, grisiga diskbänkar, drömmar, vänner, fester, släktkalas, mata höns, kärlekssorg och att leva med ett barn. Porträtten av de olika människorna känns trovärdiga. Romanen är skriven från en kvinnas synvinkel och de andra kvinnorna – systrarna, modern och mostern har stor betydelse.

I romanen finns humor och värme och desperation, många händelser och många människor. Samtidigt är den luftigt skriven så den ger utrymme till läsarens fantasi och tankar. Det finns mycket att känna igen sig i. Det känns trovärdigt, som om Monika verkligen finns och som om hon har upplevt allt i boken. Den är vardaglig och till synes skriven rakt upp och ner, men innehåller på något sätt poesi. Den är spännande att läsa och jag lämnar den med tankar om mitt eget liv. Boken rekommenderas.

Jag hade så mycket av Trude Marstein, Bonniers 2019. Översättning: Lotta Eklund.

Tisdagstrion – I stadsmiljö

Det första jag tänkte på när jag såg temat för dagens Tisdagstrio var New York-trilogin av Paul Auster. Man kan reta sig på den här boken. Man kan ge upp läsningen ganska snart och undra vad det är för en konstig tom berättelse man läser. Men New York-trilogin är enligt min åsikt värd att läsas och att det som händer sker i stadsmiljö kan ingen förneka. Titeln är en länk till min text om boken.

I många av Patrick Modianos böcker finns mycket Paris och så är fallet med Lilla smycket. Det är en stark historia om den artonåriga Thérèse som ser en kvinna klädd i gul kappa på en metrostation i Paris. Det leder till att minnen från hennes barndom kommer upp. En hjärtskärande berättelse.

Den tredje boken får bli En överlevandes minnen av Doris Lessing. Här har vi en obestämd stor stad i ett land i upplösning. En dystopi som jag har skrivit om på bloggen så titeln är en länk.

Dagens tema kommer som vanligt från Ugglan & Boken. Klicka dig dit så hittar du fler böcker med berättelser i stadsmiljö.

Månadens språk är japanska

Japanska böcker som jag har läst

När jag var tonåring fick jag Snöns rike av Yasunari Kawabata i present av mina föräldrar. Det måste ha varit i samband med att han fick Nobelpriset. Jag läste den men har bara vaga minnen av snö och en ung kvinna som kanske var geisha. Och mycket riktigt, när jag kollar på Wikipedia utspelas romanen i början av 1900-talet och en man kommer till en kurort och träffar där en ung kvinna som är på väg att bli geisha. Jag var nog på tok för ung när jag läste den och det är så länge sedan. Frågan är: Ska jag läsa om den nu i mars? Jag har inte boken kvar så det får nog bli ett bibliotekslån i så fall.

Jag har också läst Norwegian Wood av Haruki Murakami. Den handlar om en man som minns sin ungdom på 1960-talet om kärlek, sex och saknad.

Av nobelpristagaren Kensaburo Oe har jag läst Tid för fotboll, men minns i stort sett ingenting. När jag läser om boken på Världslitteratur har jag svårt att förstå att jag inget minns. Den verkar både intressant och dramatisk.

Så vad ska jag nu läsa denna månad?

Det är kanske inte så svårt att gissa. Ni ser ju böckerna på bilden. Jag läser Black Box av Shiori Ito och M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe.

Black box såg jag hos en Instagrammare och blev intresserad. I den berättar Shiori Ito, journalist och filmare, om hur hon blir våldtagen och sin kamp för att få våldtäkten ordentligt utredd. Den känns både relevant och i tiden, tyvärr. Jag hade ju ett inlägg om Klubben förra veckan.

Kenzaburo Oes bok har jag stående på bokvagnen. Än är den inte hyllvärmare och läser jag den denna månad blir den det inte heller.

Och så är frågan om jag ska läsa om Snöns rike?

Månadens språk drivs i år av Scyllas hylla.

Förlorade själar av Nadifa Mohamed

Förlorade själar handlar om tre kvinnor, eller två kvinnor och en flicka, ska jag väl säga. Det är Kawsar, en äldre kvinna som är änka och som har förlorat sin dotter, det är Filsan som är soldat och det är Deqo som har rymt från flyktinglägret i trakten. De befinner sig alla tre i staden Hargeisa i norra Somalia, nära gränsen till Etiopien. Det är 1980-tal och Somalia styrs av diktatorn Mohammad Siad Barre. Landet heter Somaliska demokratiska republiken, förtrycket är stort, korruption frodas. Det finns också motstånd mot regimen. Somalia är ett land som närmar sig inbördeskrig. Siad Barre har favoriserat medlemmar ur sin egen klan och hövdingar över andra klaner gör motstånd och slåss även inbördes.

Författaren gestaltar trovärdigt människorna och deras villkor i diktaturen. Hur de är tvungna att gå till stadion i Hargeisa för att hylla diktatorn. Vilket våld och vilken godtycklighet de kan utsättas för. Kawsar är ytterst kritisk till regimen. Filsan vill göra karriär inom det militära. Hon är brutal men framställs ändå som en människa som vi kan förstå även om vi inte tycker om det hon gör. Deqo bor i en tunna i ett dike och livnär sig på att sälja frukt som hon har stulit i trädgårdarna. Alla tre kvinnorna blir förlorare på grund av förhållandena i landet.

Somalia är ett land i sönderfall. Det blir svårare och svårare att få tag på mat. En flicka som Deqo lever farligt. Hon lyckas med nöd och näppe fly från att tvingas bli prostituerad. Filsan blir utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. Kawsar blir söndersparkad – av Filsan – när hon har hamnat i arresten därför att hon försökte rädda Deqo från Guddi-aktivisterna som ska hålla ordning på folket.

Förlorade själar är en gripande skildring av de hemska förhållandena under diktaturen i ett land som mer och mer hamnar i kaos. Hur lugnet och allt som är vackert krossas. Människor dödas, hus och hem plundras. Kawsars syster och hennes familj flyr landet, men Kawsar blir kvar i eländet.

Den enda anmärkning jag har på den här berättelsen är att Deqo, Kawsar och Filsan strålar samman i slutet. Just det känns väldigt konstruerat, men å andra sidan ger det lite hopp. Det finns också godhet och människokärlek i den här romanen.

Förlorade själar av Nadifa Mohamed, Natur & Kultur 2015. Översättning: Christina Stalby.

Hett i hyllan #44 – Elise eller det riktiga livet

Också här har vi en bok som jag har hittat på bibliotekets bokbytardisk. Jag hade aldrig hört talas om Claire Etcherelli och när jag kollar på nätet finner jag att hon är född 1934 i Bordeaux och är arbetarförfattare, något som är sällsynt i Frankrike. Hon fick sluta skolan eftersom hennes föräldrar inte hade råd att låta henne gå kvar och hon har jobbat på fabrik .

På bokens baksida läser jag ett citat från Simone de Beauvoirs recension i Le Nouvel Observateur:

Lyssna på denna kvinna … en riktig bok, en helgjuten bok. Om arbetet, ja just slitet vars dagliga verklighet vi vet så lite om. Men också – Paris som det var 1959, sjukt av rasism – en underbar, tragisk kärlekshistoria mellan en algerier och en fransyska. Och framför allt en människa, en kvinna som talar med en röst av oförglömlig äkthet.

Elise eller det riktiga livet fick Feminapriset som är ett litteraturpris grundat 1904 för att framhäva kvinnliga författare eftersom det prestigefyllda Concourtpriset enbart hade delats ut till män. Romanen är filmatiserad.

Boken publicerades 1967 i Frankrike, kom på svenska 1975 och den här pocketboken är från 1988.

Elise eller det riktiga livet, Prisma 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.