Författare: Mösstanten

Abibliofobi

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Det börjar glesna i min bokvagn och jag börjar känna av en åkomma som jag aldrig har lidit av tidigare: abibliofobi. Det är alltså rädslan över att inte ha några böcker att läsa. Förut – vilket egentligen betyder före corona – tänkte jag: Äsch, vad är det där för dumheter. När det finns bibliotek och bokhandlar och jättebilliga second hand-böcker och nätbokhandlar, hur kan man då känna att man måste hamstra mängder med böcker?

Jag vet inte om det ligger i släkten, fast i så fall bakvänt. När min dotter växte upp och vi skulle resa bort kunde man tro att hennes väska var packad med telegsten. En gång lossnade handtaget för att väskan var så tungt packad med böcker. Kanske har jag ärvt åkomman från henne? Nej, jag skyller på viruset. Jag tror att det har blivit en ögonöppnare för de flesta av oss. Vi lever inte så tryggt som vi trodde och vi vet inte vad framtiden för med sig. Min man läser en bok med titeln Deadliest Enemy – Our War against killer Germs. Själv låter jag gärna bli sådana böcker, men jag kan ju inte undgå att få reda på vad den handlar om.

På grund av försiktighet har jag undvikit biblioteket tills alldeles nyligen. Men när min beställning (som jag gjorde för länge sedan) av nyutgåvan av Márquez Hundra år av ensamhet plötsligt droppade in i mailen gick jag dit. Iförd plasthandskar och ivrigt spanande inåt lokalen för att se om där var för mycket folk smög jag mig in, hämtade boken på hyllan och lånade den i låneapparaten. Jag tror att det gick bra.

Men dåså, kan man ju tänka. Risken i att beställa lite böcker framöver och gå och hämta dem på beställningshyllan på biblioteket den är nog inte så stor. Och ändå gnager det i mig. Mitt olästa bokbestånd krymper! Det hjälper inte att jag inte bara har böckerna på bokvagnen att läsa. Det vimlar av hyllvärmare i våra bokhyllor. Tänk bara på alla böcker jag visar i Hett i hyllan på torsdagar.

Nej, jag känner att jag måste fylla på, så nyligen beställde jag två böcker på nätet som jag hoppas blir ett så pass litet och nätt paket att jag inte behöver gå till ombudet och hämta det.

Säg nu inte: Nämen det finns ju E-böcker. Dem kan du hämta hem utan att ens lyfta på rumpan. I så fall ska ni veta att jag stirrar så mycket på skärmen ändå om dagarna så litteraturen vill jag ha som pappersböcker.

Mörk fjäril av Margaret Drabble

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Mörk fjäril hänsyftar på Björkmätaren som finns i en ljus och en mörk variant. I Storbritanniens kolgruvedristrik blev den mörka varianten vanligast eftersom den var bättre kamouflerad i det sotiga landskapet.

Det är just i kolgruvebältet som Bessie växer upp. Hon föds i början av 1900-talet och hon är annorlunda, mycket intelligent och mycket nogräknad. Hon är också känslig och sjuklig och utnyttjar det till sin fördel. Mest av allt vill hon bort från den sotiga, smutsiga och fula miljön som hon bor i, och hon lyckas. Hon till och med studerar i Cambridge på stipendium.

Margaret Drabble har skapat romangestalten Bessie inspirerad av sin mor. När jag läser boken känns det som om den här berättelsen är författarens försök att förstå sin mor och hennes bakgrund. Bessies dotter Crissie och Crissies dotter Faro är däremot helt fiktiva personer. Mörk fjäril handlar om dessa tre och på så sätt också om utvecklingen i England under 1900-talet. Men det som är mest framträdande i romanen är de mänskliga relationerna, mor – dotter, kvinna – man och släktrelationer. Det är ganska många personer i romanen. En hel släkt finns med.

Mörk fjäril är skriven med humor och värme och människokännedom. Med skarp insikt pekar författaren på olika företeelser i samhället. Romanen är lätt att ta till sig och känna igen sig i.

Mörk fjäril av Margaret Drabble, Forum 2000. Översättning: Dorothee Sporrong.

Hett i hyllan #55 – Döden spelar falskt

~ Mösstanten ~ 13 kommentarer

När James Bondfilmerna kom en gång i tiden tyckte jag att de var spännande att se, men efterhand tröttnade jag och nu tycker jag att de är tråkiga. Möjligen kan jag titta lite på någon av de tidigare för att kunna utbrista: ”Men så idiotiskt! Vilken kvinnosyn! Och så vidare. Någon bok av Ian Fleming, skaparen av James Bondfiguren, har jag aldrig läst.

På Wikipedia läser jag att Ian Fleming (1908-1964) själv hade varit spion under andra världskriget. Han kom från överklassbakgrund och var först emot att Sean Connery skulle spela Bond i filmerna eftersom han kom från ett fattigt arbetarhem i Skottland och dessutom inte hade gått på Eton. Trots detta, eller kanske tack vare detta, blev Sean Connerys James Bondgestalt ikonisk som vi alla vet.

Kommer jag att läsa den här boken? Det skulle visserligen vara intressant att göra det för att få veta hur Ian Fleming skrev, men jag tror knappast att det blir av. Visserligen börjar den lite spännande med en skorpion och en skalbagge, men det finns så mycket annan spänningslitteratur som jag hellre läser.

På baksidan finns denna text:

Hans viljestyrka var borta. Han ville bara sova. Eller till och med dö. Vad som helst som kunde minska smärtorna som rasade inne i honom och över hela hans kropp, som stack och sved och dunkade och malde i honom – som kunde döda minnet av fyra kängor som sparkade honom och minnet av grymtningarna från de två svarthuvade gestalterna.

Döden spelar falskt av Ian Fleming, Bonnierförlagen 2001. Översättning: Torsten Blomkvist.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Nätternas gräs av Patrick Modiano

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Tisdagstrion – Bäst hittills i år

~ Mösstanten ~ 30 kommentarer

Det här var inte svårt. Hur lätt som helst att välja ut de tre bästa som jag har läst i år. Jag brukar inte slösa med femmor, men de här tre böckerna har fått full pott.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård som jag precis nyligen läste.

Människornas jord av Pramodeya Ananta Toer.

Och Klubben av Matilda Gustavsson.

Eftersom jag har skrivit om alla tre har jag länkat till mina inlägg.

Om du tittar in hos Ugglan& Boken så får du veta vilka böcker andra bokbloggare tyckte var bäst hittills i år.

Mozarts tredje hjärna – diktsamling av Göran Sonnevi

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Vad ska jag nu skriva om den här diktsamlingen? Lätt är det inte. Jag köpte den för länge sedan på grund av titeln. Mozarts tredje hjärna, det låter intressant. Vad är nu Mozarts tredje hjärna? Det har jag inte förstått.

Mozart i den första hjärnan, i den klingande andra, musiken
Vi är i den uteslutna tredje, motstycket, omöjligt, i dess
ständiga förändring, som alla andra hjärnor    Vi är en liten del
av den    Så rör vid oss musiken, hela den förflutna, hela den kommande

Å andra sidan kan man ta till sig dikter känslomässigt. Man behöver inte begripa allting. De fyra raderna som jag har citerat är mycket vackra. Känn rytmen och ordens klanger. Diktsamlingen handlar mycket om musik. Ett annat tema är Balkankriget och även vänner som går bort. Mozarts tredje hjärna är på så sätt en svart, frustrerad och sorglig bok som ändå innehåller en viss tillförsikt och kärlek. Men svärtan och sorgen dominerar.

Det här är en omfångsrik diktsamling som både innehåller tidigare dikter av Göran Sonnevi och den stora delen Mozarts tredje hjärna som var nyskriven år 1997 när boken kom ut. (Tror jag i alla fall.) Jag har brottats en hel del med den här diktsamlingen. Det är mycket text och det är många svåra ord. Det vimlar av musiktermer och vetenskapliga termer och där är många hänsyftningar på klassiska grekiska företeelser. Är den kanske skriven för dem som har samma lärdom? Det har inte jag. Dock finns det en hel del partier som är lätta att förstå, till exempel naturskildringar. Kanske kommer jag att titta i den här boken då och då, göra nedslag i texten för att se vad jag kan hitta. När jag nu citerade de fyra raderna ovan kände jag att Mozarts tredje hjärna nog ändå är bra att ha i bokhyllan.

Mozarts tredje hjärna av Göran Sonnevi, Bonniers 1997.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

~ Mösstanten ~ 13 kommentarer

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970- och 80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Hett i hyllan #54 – Drufklasar och fikonkvistar

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Så kommer ännu en bok från mitt föräldrahem med i Hett i hyllan och det är Drufklasar och fikonkvistar plockade ur Strix’ lustgård. Det är en bok som innehåller alltifrån korta vitsar till lite längre roliga historier och den är rikt illustrerad.

Strix var en skämttidskrift som utgavs av Albert Engström. Det första numret kom 1897 och 1924 slogs den ihop med tidskriften Söndagsnisse. Albert Engström (1869-1940) var konstnär och professor på konstakademien. Han var tecknare och målare och också författare och var ledamot i Svenska Akademien där han valdes in 1922. De flesta av oss känner väl till honom som humorist.

Anders Forsberg (1871-1914) var teckningslärare och tecknare.

E. D. Bergman (1869-1932) var tidningsman och författare och skrev under pseudonymen Dan.

Drufklasar och fikonkvistar är en bok som är roligt att ha även om jag inte har läst i den hittills. Kanske kan den vara något att ta till när jag behöver muntras upp? Kanske kommer jag att tycka att en del av skämten är nattståndna? Men i så fall kan jag ju få energi genom att reta mig lite på dem. Nog kommer jag att bläddra i den framöver. Och teckningarna går inte av för hackor.

Drufklasar och Fikonkvistar plockade ur Strix’ lustgård af Albert Engström, Anders Forsberg och E. D. Bergman, E. Lundquists bokförlag 1907.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Alias Grace av Margaret Atwood/

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

År 1843 mördades en välbärgad herre och hans hushållerska I Richmond Hill i Ontario, Kanada. I huset arbetade också Grace Marks som piga och Thomas Kinnear som stalldräng. De dömdes för mordet. Kinnnear hängdes och Grace Marks blev internerad i fängelse. Hon var mycket ung när mordet skedde, knappt sexton år gammal.

Runt den här händelsen har Margaret Atwood skapat en roman med Grace Marks som huvudperson. Hon kom från fattiga förhållanden på Irland och utvandrade med sin familj till Kanada som barn. Hennes far var alkoholiserad och hon fick tidigt ta hand om sina syskon och börja arbeta som piga.

Margaret Atwood har skrivit en levande, spännande och mänsklig berättelse där vi får uppleva arbetet och pigors tillvaro med tvätt och matlagning, skurning och mjölkning och sömnad. Ett tungt och krävande arbete från morgon till kväll. Romanen är upplagd i kapitel som har namn efter traditionella kanadensiska lapptäcken.

Kvinnligt och manligt, tidens syn på olika sorts kvinnor och på sexualiteten är ett framträdande tema. En piga lever farligt. Det gäller att passa sig för herrskapens vuxna söner och husfäder. Överhuvud taget spelar sexualiteten, mer eller mindre undanträngd, och hyckleriet stor roll. Atwood gestaltar de olika motsägande bilderna på kvinnor och män och var och hur och om de kan mötas. Hon gör det med styrka och värme och humor. Grace Marks framstår som en intelligent kvinna som i en annan tid hade haft andra möjligheter.

I romanen finns stora hål, vi får absolut inte veta allt. En stor del av berättelsen kommer ur Graces mun och vi vet aldrig säkert hur sanningsenlig hon är. Alias Grace är på så sätt lite flytande och oroande och det bidrar till att den är så bra. Den har både denna vaghet och det konkreta handfasta arbetet, en mycket bra roman som jag rekommenderar.

Alias Grace av Margaret Atwood, Rabén Prisma 1997. Översättning: Ulla Danielsson.

Tisdagstrion – Rymden och stjärnorna

~ Mösstanten ~ 27 kommentarer

Det här är inte så lätt, tänkte jag när jag såg ämnet för dagens Tisdagstrio hos Ugglan & Boken, i alla fall inte om jag ska komma med aktuella böcker. Lösningen blev tre rymdklassiker och den första har jag inte ens läst, nämligen Den lille prinsen av Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry. Han levde mellan 1900 och 1944 och han var pilot. Den lille prinsen handlar om en pilot som har tvingats nödlanda i öknen och medan han lagar sitt flygplan dyker den lille prinsen från planeten B612 upp. Kanske har ni läst den här boken allihop. Jag skulle ha kunnat ha med den när vi hade temat ”Alla har läst den men inte jag”. Men nu ger jag alltså mig själv en kraftig påminnelse om att jag måste läsa den här boken.

Den andra boken är År 2001 – en rymdoddyssé av Arthur C. Clarke. Jag tyckte att den var riktigt bra när jag läste den för länge sedan, spännande och fascinerande. Den finns också som film, regisserad av Stanley Kubrick. Både boken och filmen kom 1968. Manuset och romanen skrevs parallellt men boken kom ut efter filmen. Idag när vi pratar mycket om artificiell intelligens tycker jag fortfarande att historien om datorn HAL i rymdskeppet är intressant.

Sist har vi här romanen Solaris, publicerad 1961 och skriven av den polske författaren Stanislaw Lem. Det finns flera filmatiseringar av Solaris men de har jag inte sett. I romanen befinner sig forskare på en rymdstation i bana runt en planet som är täckt av ett hav. Det här havet tycks ha medvetande och kunna styra planeten och människorna i rymdstationen får egendomliga syner och bilder från sitt förflutna. Vad intelligens är och hur en eventuell utomjordisk intelligens skulle vara beskaffad har vi människor länge funderat över. Vi vill gärna tro att den skulle ha människoliknande form, men så behöver det ju inte alls vara.