Livet efter dig av Jojo Moyes

Lou Clark är arbetslös och har svårt att få jobb. Så dyker ett erbjudande upp om att bli sällskapsdam åt en totalförlamad man, Will Traynor. Han har varit en mycket aktiv man och företagsledare. På fritiden har han rest överallt och dykt och klättrat och fotvandrat. Nu är han deprimerad över sitt begränsade liv.

Lou och Will är mycket olika. Will har pengar och säkerhet. Han är världsvan och vet hur det går till i de övre skikten i samhället. Lou kommer från en arbetarfamlij och har inte rest någonstans och hon har ingen utbildning. Däremot är hon levnadsglad och spontan.Man förstår från början att kärlek ska uppstå, om inte annat på grund av det som står på bokens pärmar. Det är på sätt och vis ett klassiskt upplägg: Den världsvane mannen som vet hur allt går till uppfostrar och danar den lilla obildade kvinnan till att bli en ny människa. Unket kan man tro, men jag tycker inte att det är så i den här berättelsen. Genom att mannen är så handikappad och behöver hjälp med allt finns ett omvänt styrkeförhållande. Lou är anställd och behöver jobbet. Will har pengarna och hon kan avskedas när som helst. Men när de är tillsammans och han ska äta måste hon mata honom.

Livet efter dig är lättläst och spännande. Den är skickligt skriven. Det är Lou som berättar historien utom i några korta avsnitt där andra människor kommer till tals och hon ses utifrån. Ett bra grepp. Den är romantisk och bör kanske räknas som underhållningslitteratur precis som de flesta deckarna. Men Jojo Moyes roman har allvar. Vi får veta mycket om ryggmärgsförlamades stora svårigheter, om alla sjukdomar och komplikationer de kan få och om deras smärta och hur svårt det är att leva så begränsat och om den bristande handikappanpassningen i samhället.

Dessutom finns en stor existensiell fråga i berättelsen. Will är deprimerad och vill avlsuta sitt lidande. Är assisterat självmord moraliskt riktigt?

Livet efter dig av Jojo Moyes, Printz Publishing 2013. Översättning: Emö Malmberg.

The Testaments av Margaret Atwood

The Testaments (svensk titel: Gileads döttrar) är en uppföljare till The Handmaid’s Tale (svensk titel: Tjänarinnans berättelse). Tidsmässigt är handlingen i The Testaments förlagd ungefär femton år senare och den handlar om kampen mot förtrycket i Gilead som är en teokratisk diktatur där kvinnorna har fråntagits all makt. De kan inte ha bankkonton och de får inte lära sig att läsa. Endast några få av dem, tanterna, får läsa. Deras uppgift är att bevaka kvinnosfären och att utbilda och förbereda fruar i de högre skikten och att sköta den hårda daningen av tjänarinnorna vars enda uppgift är att föda barn åt de härskande männen.

Kvinnorna i samhällets övre skikt får inte bestämma vem de gifter sig med. De gifts bort mycket unga och ofta till äldre befälhavare, som männen i toppen kallas. Åtminstone en befälhavare har satt i system att gifta sig med mycket unga flickor och när han har tröttnat på dem insjuknar de och dör. Sedan gifter han sig med en ny liten jungfru som inte anar vilket öde hon går till mötes.
Samhället är uppdelat i en manlig och en kvinnlig sfär. Tanterna, en slags nunneliknande institution, styr i kvinnosfären, men enligt männens makt och regler.

Gilead är ett brutalt, omänskilgt samhälle smyckat med många vackra ord. Avrättningar sker ofta. Korruptionen frodas. Urbefolkning och svarta är inte värda någonting. Homosexualitet är naturligtvis förbjuden.

Ja vi känner igen allting från vår egen värld.

Men trots att det är så farligt finns en kamp mot makten. The Testaments/Gileads döttrar är inte skriven på samma sätt som Tjänarinnans berättelse. The Testaments/Gileads döttrar är en thriller med den genrens styrka och svaghet. Skildringen blir lite ytligare men berättelsen blir också en riktig bladvändare. Atwood etablerar skickligt regimens farlighet och ondska i början av boken, ett skakande exempel på hur en diktatur kan bryta ner en människa. Hon skildrar också osäkerheten, att ett styre som det i Gilead leder till maktkamp både i toppen och bland tanterna. Utrensningar har skett bland befälhavarna. Bland tanterna finns misstänksamhet och maktkamp. Den som faller råkar ut för ett hemskt öde. Därför vet vi både vilken tragisk och kort framtid Agnes kommer att få om hon blir bortgift med befälhavaren och vilken fara de unga hjältinnorna i boken utsätts för.

Dessutom är romanen en bra skildring av hur en ung flicka som är uppfostrad i Giliad kan känna sig och tänka. Hon får passa sig hela tiden, hon ska vara lydig och ödmjuk och om hon skulle visa för mycket av någon kroppsdel kan det få män att agera på ett oönskat sätt. Allt är kvinnornas och flickornas fel. Blir hon sexuellt trakasserad och berättar det får hon förmodligen stryk.

Det finns ställen i berättelsen där jag har tänkt: Nej, vänta nu. Det här tror jag inte på. Det är inte rimligt att X kan utföra detta. Och hur kan de ansvariga vuxna i motståndskampen ta detta på sitt samvete? På så sätt känns den som en vanlig thriller. Det brukar alltid vara något som går för lätt eller som jag hakar upp mig på av andra skäl. Men Gileads döttrar är så mycket bättre än det mesta. Även om jag hade väntat mig något annat kan jag tänka: Varför inte? Det finns ett värde i att historien är lättillgänglig. Det finns ett stort värde i att kvinnorna visar mod och förslagenhet och kämpar med kraft mot den diktatur som har förstört så många kvinnors liv. Starka kvinnliga motståndskämpar och unga kvinnliga hjältinnor behövs i litteraturen.

Boken rekommenderas.

The Testaments av Margaret Atwood, Nan A. Talese/Doubleday 2019
Om Tjänarinnans berättelse har jag skrivit här.

Vintersagor av Karen Blixen

Den här boken innehåller elva berättelser av Karen Blixen. De är alla förlagda till gången tid och känns gammaldags. De har gjort ett lite blandat intryck på mig. Ibland har jag känt igen Karen Blixen som den stora berättare som jag har upplevt tidigare. Ibland har jag tyckt att det var lite tradigt.

De berättelser som gjorde störst intryck på mig är Alkmene och Sorgens åker.

I den sistnämnda tvingas en äldre sliten mor skära säden på en hel åker under en dag om hon ska rädda sin son från fängelse. Och här rör det sig inte om lie som redskap utan skära. Tiden är 1700-tal och platsen är ett gods på den danska landsbygden. Groteskt.

Men den av berättelserna som ändå  höjer sig högst över de andra är Alkmene. Hon är ett barn från Köpenhamn som uppfostras av ett prästpar på landet och de vet inte vem hennes far och mor är vilket kanske inte var så ovanligt på 1800-talet när det gällde utomäktenskapliga barn. I den berättelsen har vi en avgrund under texten. Karen Blixen berättar mästerligt precis så mycket som behövs.

Den berättelse som heter Från det gamla Danmark säger mig däremot inte mycket och jag förstår inte vad den har i boken att göra. Den är förlagd till Dansk medeltid. Kanske säger den en mer om man kan den danska tidiga historien?

På Wikipedia läser jag att novellerna i Vintersagor berör frihet och fångenskap i allegorisk form och att den ingår i Danmarks kulturkanon och ska vara det verk som Karen Blixen var mest nöjd med. Kanske är det något jag inte har fattat här? Kanske var jag för trött när jag läste vissa av berättelserna?

Det jag kan säga är att jag absolut rekommenderar Alkmene och Sorgens åker och att den enda av berättelserna som jag tycker är direkt dålig är Från det gamla Danmark. Där tänkte jag faktiskt lite på Thomas Manns Den helige syndaren, en ganska galen men ändå fantastisk historia, kanske för att trälen Granze lever ensam på stranden. Men Från det gamla Danmark framstår för mig som en skiss, något som inte är fullbordat.

Blixens Vintersagor kräver en del av läsaren. Där ingår mycket av tankar om människans plats på jorden och vad som är rätt och orätt. Den utkom under den tyska ockupationen av Danmark och kanske kan man läsa in mer i berättelserna än vad jag gjorde. Man får läsa eftertänksamt och inte vara alltför trött i huvudet. Avslutningsvis vill jag säga: läs den gärna. Den ger en del att tänka på och berättelserna innehåller mycket stämning och atmosfär.

Vintersagor av Karen Blixen, MånPocket 1986. Översättning: Sven Barthel och viveka Starfelt.

Boken kom ursprungligen ut 1942.

Regnspiran av Sara Lidman

Ibland hittar jag böcker som är gamla och slitna på bokbytardisken, som den här av Sara Lidman, en av våra största författare på 1900-talet. Regnspiran är hennes tredje roman.

Handlingen är förlagd till en by i Västerbotten och huvudpersonen är Linda. Romanen börjar i slutet av 1800-talet och fortsätter ett par decennier in i 1900-talet.

Linda är dotter till Egron och Hanna Ståhl som har ett litet jordbruk. De var lite till åren komna när de äntligen fick ett barn, ett ovanligt barn. Linda är egensinnig och ser till att få som hon vill. Dessutom är hon synsk.

Byn och byborna är fint beskrivna med ett rikt poetiskt språk. Det är en underbar rytm i Sara Lidmans berättande. Regnspiran är en tragisk historia men där finns värme och en hel del humor. Något som jag tycker är bra är att mycket av kvinnornas arbete i byn beskrivs.

Sara Lidman använder vissa dialektord och uttryck, något som hon fortsatte med i sitt författarskap. Den här boken är lite yvigare skriven än hennes senare böcker i Jernbaneserien. De har ett något stramare språk vill jag minnas. Men jag känner igen Sara Lidman och språket är vackert och poetiskt och boken är mycket spännande att läsa. Sara Lidman var en stor berättare.

Jag uppfattar Linda som att hon inte kan bry sig om andra människor utan ser allting utifrån sig själv och sina behov. Hon vet vad som anses rätt och riktigt i byn men när hon inte följer den gängse moralen och det får ödesdigra konsekvenser för andra människor verkar det som om hon inte får dåligt samvete och egentligen tycker synd om människan hon har skadat utan far illa av att folket i byn ringaktar henne. Hon är en intressant romangestalt och jag är glad att jag tog hem den här boken. En upplevelse att läsa.

Regnspiran av Sara Lidman, Bonniers 1960.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

Marie växer upp på landet i en fattig familj. Hon har många syskon. Hennes far är takläggare . Han misshandlar sina söner för små förseelser de har gjort. Örfilar är vanliga. Alla kan få en örfil av alla om de väcker misshag. Här förekommer incest i flera generationer. Mamman är trött av alla barnafödslar.

När fadern ramlar ner från ett tak och hamnar på sjukhus en längre tid slipper familjen hans regerande. Men där finns den äldste brodern Kaj som på många sätt går i sin fars fotspår om än inte i yrkesvalet. Det blir också svårare att få mat på bordet.

Mycket elände alltså och vissa scener är inte behagliga att läsa, men det här är en bra bok och det är inte elände hela tiden. Maries kärlek till sina föräldrar kommer också fram, även kärleken till den förskräcklige fadern.

Vi får följa Marie från 1930-talet till in i 1960-talet, från Langeland till Köpenhamn, genom ockupationsåren under kriget till det moderna livet. Boken är spännande att läsa. Den är lättläst och enkelt skriven, rakt på, och det är en av bokens fördelar. Många läser den. Romanen innehåller också ett stycke arbetarhistoria, men framför allt kvinnohistoria. Kvinnornas utsatthet, deras beroende av männen och rädslan att bli gravid är framträdande i berättelsen. Även om en flicka har blivit våldtagen drar hon skam över familjen om den resulterar i ett barn. Den enda preventivmetoden man har är sköljningar av underlivet.

Kvinnornas arbete, att ställa mat på bordet, att sy, att hålla rent och att ta hand om barnen har också stor plats i den här boken och naturligtvis finns också en viss gemenskap och glädje. Även om Marie är stark präglad av sin uppväxt och har dåligt självförtroende så framstår hon ändå som seg och med en viss styrka. Hon manövrerar så gott hon kan för att klara sig i männens värld. Ibland genom att vara undfallande, ibland genom att ge sig på någon annan kvinna.

Det här är bra. Marie är en intressant gestalt. Jag tycker inte om henne helt och fullt men jag förstår varför hon är som hon är.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle, Bonniers 2018. Översättning Urban Andersson

Husdjuret av Camilla Grebe

En grupp poliser som utreder gamla olösta mordfall har kommit till den Sörmländska orten Ormberg. Där hittades en flicka död i ett stenröse år 2009. Nu är det 2017 och med i gruppen finns Malin som nyligen har tagit examen på polishögskolan. Hon är med därför att hon har vuxit upp i Ormberg och känner orten och människorna och trakten väl.

Ormberg är en liten ort där alla verksamheter har lagts ner och arbetslösheten är stor. Men där finns en flyktingförläggning. En våg flyktingar kom under Bosnienkriget och en andra våg flyktingar från kriget i Syrien finns där nu.

Polisen Malin känner att det är orättvist att flyktingarna får så mycket hjälp från samhället. Varför satser man inte på alla infödda Ormbergsbor som behöver hjälp? Och varför lägga en flyktingförläggning i Ormberg mitt i ingenstans där det varken finns skolor eller jobb?

Hon är inte ensam om att tänka så. Under tiden med Bosnienflyktingarna var det någon som tände eld utanför förläggningen.

Husdjuret är en riktigt spännande deckare som också har djup. Ormberg och människorna där är trovärdigt beskrivna. Historien berättas växelvis genom Malin och den femtonårige killen Jake. I vissa deckare har jag reagerat mot att författaren tjatar om poliserna privatliv, men här är allt en integrerad del av berättelsen.

Jake har sina problem. Han är mobbad och han tycker om att klä sig i kvinnokläder vilket är hans stora hemlighet. Hans liv vore helt förstört om det kom ut i Ormberg. Malin har strävat efter att komma bort från hålan Ormberg och nu är hon där igen och bor hos sin mamma under utredningen. Jag tycker att det är mycket bra att Malin har de här tankarna om flyktingar. De är vanliga, de finns överallt och problemet med hur samhällets resurser ska satsas är en fråga som rör oss alla.

I den här deckaren har alltså människornas privatliv betydelse för det som händer. Den är skickligt skriven och det allra sista slutet kommer som en överraskning. Och boken är som sagt spännande. En bladvändare.

Husdjuret av Camilla Grebe, MånPocket 2018.

Boken kom ursprungligen ut 2017 på Wahlström & Widstrand.

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano

Nu är jag förvirrad. Vem är huvudpersonen i den här romanen? Vad har hänt. Varifrån kommer han? Vad utmynnade alltihop i?

De dunkla butikernas gata gör skäl för sitt namn och motsvarar sitt omslag. Den är dunkel, vag och förvirrande. Jag lägger ner boken och tänker: Vad var det här? Huvudpersonen heter kanske Pedro McEvoy. Egentligen alltså. Från början heter han Guy Roland men han har tappat minnet. En privatdetektiv har tagit hand om honom efter att han kommit in i hans kontor efter en mystisk olycka, utan minne. Sedan har Guy Roland arbetat åt privatdetektiven i många år. Men nu går detektiven i pension och flyttar till Nice och Guy Roland som stannar i Paris beslutar sig för att ta reda på vem han är.

Det är som sagt en famlande historia där det är svårt att veta vad som verkligen har hänt. Historien går tillbaka till 1940 när Paris blev ockuperat av nazisterna och många människor tvingades fly och både kriget och alla år sedan dess gör det svårt att hitta sanningen.Vad minns Guy Roland? Under hans efterforskningar dyker minnesfragment upp. Men är de verkliga?

Fast romanen på många sätt är overklig är den mycket sakligt skriven. Jag har aldrig sett så många gatunamn och adresser i en bok förut. Modiano är ju också känd för att skriva mycket noga exakt var i Paris hans romanpersoner befinner sig. Här blir det en stor kontrast mellan denna exakthet och berättelsens famlande och vaghet. Modiano har ett lugnt och sakligt skrivsätt och stundvis är historien mycket vacker. Det blir upp till läsaren att sätta ihop fragmenten och försöka hitta en mening i historien. Först när jag hade läst färdigt boken ställde jag mig helt frågande. Var det här något att ha? Men vid närmare eftertanke var det faktiskt det. En stämning och tankar om vad vi minns och inte minns dröjer sig kvar. En bok som man funderar över efteråt.

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano, Norstedts 2014. Översättning Anne-Marie Edéus.

Den första svenska upplagan kom 1980.

Binas historia av Maja Lunde

Den här romanen består av tre historier från tre olika tider som vävs in i varandra.Tao är en kinesisk kvinna som lever år 2098. Bina som är så viktiga för människornas matförsörjning har försvunnit. Klimatförändringarna med torka, stormar och översvämningar har medfört att samhället har kollapsat.

I Kina är det dock en viss ordning. Men människorna har det svårt. Det är knappt om mat. Styret och reglerna är hårda. Tao och hennes man klättrar varje dag upp i päronträden och pollinerar blommorna för hand. Det är ett hårt arbete i många timmar.

George är biodlare i USA och året är 2007. Familjen har drivit bigården i generationer. Han sköter sina bisamhällen väl. Men bidöden finns i den södra delen av landet och når snart även Georges gård. Bisamhällena kollapsar från den ena dagen till det andra.

William är fröhandlare i England år 1852. Han hade velat bli naturforskare men är tvungen att försörja sin stora familj som fröhandlare och det gör honom deprimerad. Men han är mycket intresserad av bin och lyckas kravla sig upp ur sängen och bygga en ny slags bikupa.

De här tre berättelserna ger oss en utveckling från den första mer systematiska biodlingen på 1800-talet till bidöden i början av 2000-talet till en tänkt framtid som ingen av oss vill ha. De är fint skrivna med familjerelationer där karaktärerna framstår som människor. Där finns konflikter mellan föräldrar och barn och mellan makar, men också värme och kärlek. Romanen har djup och komplikation, den är sannerligen ingen pamflett fast författaren har ett tydligt budskap. Jag tycker också att miljön är fint beskriven.

I ett avsnitt ganska långt fram i boken, när Tao är i Beijing på det stora biblioteket för att ta reda på varför hennes lille son blev sjuk, tyckte jag att författaren tog fram lite väl mycket fakta och att vi förstod vad det handlade om utan det. Men hon knyter ihop de tre berättelserna på slutet och då framstår det avsnittet i ett nytt ljus.

Binas historia är ingen bladvändare. Jag läste den ganska långsamt men det är spännande att följa de tre huvudkaraktärerna och den leder till eftertanke. Vad gör vi med vår jord?

Binas historia av Maja Lunde, Natur & Kultur 2016. Översättning: Lotta Eklund.

Tisdagstrion – Julstämning

Julböcker är inget som jag brukar läsa i större omfattning så jag tyckte att det här ämnet, om än trevligt, var lite svårt. Men detta var vad jag fick ihop:

Christmas Books av Charles Dickens. I den ingår A Christmas Carol som vi nog alla känner till. Jag hade tänkt ha någon annan av historierna till månadens novell, men det blev alldeles för jobbigt att läsa någon av dem mitt i förkylningen som jag hade drabbats av, och förresten är kanske A Christmas Carol den bästa. Historierna gavs ut som julböcker på Dickens tid och de var populära då, men jag är inte säker på hur de övriga håller idag.

Juldagar av Jeanette Winterson. Här har vi i alla fall en riktig julbok som jag har läst i år på grund av tips från andra bokbloggare förra året. Tack för det! Juldagar har jag skrivit om så titeln är en länk.

De nio målarna av Dorothy Sayers. Ingen julbok, men för mig är det julstämning att läsa en bra klassisk deckare, och det förekommer i alla fall snö i berättelsen. Det är ett snöväder som gör att Lord Peter Wimsey och hans betjänt Bunter måste stanna i den lilla byn där mordet sker. En av de bästa deckarna som har skrivits, enligt min åsikt.

Nu finns det andra som läser mycket mer julböcker än vad jag gör, så gå till Ugglan & Boken. Där hittar du en hel rad bokbloggare som tipsar om böcker med julstämning.

Nattfåk av Johan Theorin

Katrine och Joakim Westin har köpt en fyrmästargård på nordöstra Öland och flyttar dit med sina två barn. Huset har många rum och renoveringsbehovet är stort, men Joakim och Katrine är erfarna husrenoverare.

Det sägs att huset byggdes av vrakgods och att det kan föra olycka med sig. Många har dött på gården under årens lopp och skepp har förlist vid kusten. Det finns två fyrar i närheten av huset. En är fortfarande i bruk och lyser för att vägleda fartyg. Den andra lyser inte längre – utom när någon ska dö på gården, sägs det.

I början av boken presenteras också några inbrottstjuvar som åker runt och gör inbrott i tomma sommarhus, men också i hus där de boende ligger och sover.

En nyutexaminerad polis, Tilda Davidsson, presenteras också i böjan av boken. Hon har anknytning till Öland och har fått anställning som närpolis där.

Mycket mer vill jag inte berätta om handlingen. Boken är rätt spännande. Den börjar i oktober och upplösningen är vid jul. Då kommer en kraftig snöstorm med isiga vindar. Det är det som kallas fåk på Öland och då bör man hålla sig inomhus. Många har har frusit ihjäl i fåken. Man bör inte köra bil i det platta landskapet då. Risken är mycket stor att man hamnar i en driva.

Det här är en deckare met kvalité som jag kan rekommendera. Men det är en sak som jag undrar över och en sak som jag är lite kritisk mot.

Det jag undrar över är hur det kan komma sig att Westins två barn kan vara hela dagen på förskolan när föräldrarna inte jobbar. Har de registrerat sig som egna företagare? Får arbetssökande har sina barn hela dagen på förskolan på Öland?Det jag är lite kritisk mot är att den unga polisen Tina ger sig ut ensam till en avsides sjöbod för att få tag på en man som är misstänkt för inbrotten, en man som polisen måste bedömma som potentiellt farlig med tanke på vad som har hänt tidigare. Dessutom är det fåkvarning och blåsten har redan börjat.

Ok, men så är det i deckare efter deckare, bok som film. Det är väl för att det ska bli spännande, antar jag. Det hör helt enkelt till genren. Så vill du läsa en spännande deckare med vissa övernaturliga inslag så rekommenderar jag den här boken. Den passar kanske extra bra att läsa just nu vid jul?

Nattfåk av Johan Theorin, MånPocket 2009.

Boken kom ursprungligen ut på Wahlström & Widstrand 2008.