Ibland hittar jag böcker som är gamla och slitna på bokbytardisken, som den här av Sara Lidman, en av våra största författare på 1900-talet. Regnspiran är hennes tredje roman.
Handlingen är förlagd till en by i Västerbotten och huvudpersonen är Linda. Romanen börjar i slutet av 1800-talet och fortsätter ett par decennier in i 1900-talet.
Linda är dotter till Egron och Hanna Ståhl som har ett litet jordbruk. De var lite till åren komna när de äntligen fick ett barn, ett ovanligt barn. Linda är egensinnig och ser till att få som hon vill. Dessutom är hon synsk.
Byn och byborna är fint beskrivna med ett rikt poetiskt språk. Det är en underbar rytm i Sara Lidmans berättande. Regnspiran är en tragisk historia men där finns värme och en hel del humor. Något som jag tycker är bra är att mycket av kvinnornas arbete i byn beskrivs.
Sara Lidman använder vissa dialektord och uttryck, något som hon fortsatte med i sitt författarskap. Den här boken är lite yvigare skriven än hennes senare böcker i Jernbaneserien. De har ett något stramare språk vill jag minnas. Men jag känner igen Sara Lidman och språket är vackert och poetiskt och boken är mycket spännande att läsa. Sara Lidman var en stor berättare.
Jag uppfattar Linda som att hon inte kan bry sig om andra människor utan ser allting utifrån sig själv och sina behov. Hon vet vad som anses rätt och riktigt i byn men när hon inte följer den gängse moralen och det får ödesdigra konsekvenser för andra människor verkar det som om hon inte får dåligt samvete och egentligen tycker synd om människan hon har skadat utan far illa av att folket i byn ringaktar henne. Hon är en intressant romangestalt och jag är glad att jag tog hem den här boken. En upplevelse att läsa.
Regnspiran av Sara Lidman, Bonniers 1960.
Mösstanten 