När jag först hörde talas om den här boken trodde jag inte att det var sant. Det måste vara ett påhitt, tänkte jag. Men The Stasi Poetry Circle är alltså en faktabok med källor och index. Författaren har undersökt Stasiarkiv i fem års tid.
Tydligen var det så att Stasi fruktade att författare lade in subversiva meddelanden i sina verk och därför beslutade man att träna egna författare i kampen mot klassfienden. Boken handlar om hur en grupp soldater och gränsvakter samlades för möten en gång i månaden i en välbevakad militärlokal i Östberlin för att lära sig att skriva poesi.
Philip Oltermann är en tysk-brittisk journalist som för närvarande är chef för The Guardian´s Berlinkontor.
The Stasi Poetry Circle – The Creative Writing Class that Tried to Win the Cold War av Philip Oltermann, Faber 2022.
Hundra fristående kolumner i Dagens nyheter av PC Jersild undrar jag om jag någonsin kommer att läsa. Det känns som om jag hellre borde ha läst dem när de förekom i pressen.
Från baksidestexten: PC Jersild är en av Sveriges främsta opinionsbildare; både som romanförfattare och debattör har han väckt diskussion ända sedan sextiotalet. Sedan 1987 medverkar han också som fristående kolumnist i Dagens Nyheter. I denna bok har han samlat hundra av sina DN-kolumner, i vilka han med omisskännlig skärpa fördjupar och intensifierar diskussionen, prövar och omprövar idéer och tankar.
Kolumnerna handlar om inrikespolitik, världsfrågor, religion, genteknik, rätten till ett värdigt liv och till en värdig död, enligt baksidestexten och de ska vara skrivna med överraskande infallsvinklar och respektlös humor. Kanske bör jag inte avfärda boken rakt av utan istället prova ett par kolumner för att se vad de kan ge?
Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter av PC Jersild, Bonniers 2002.
Tony Samuelssons andra roman handlar om Bruno som på 1960-talet flyttar till Farsta med sin mor och far och sina två yngre syskon. Men Bruno är inte det äldsta barnet. Det äldsta levande barnet i familjen är han, men före honom föddes en bror alldeles för tidigt och han dog. Detta minne ligger i bakgrunden under Brunos uppväxt. Han känner som att han inte hör till, som om den förstfödde borde ha varit där istället och han plågar ibland sin mor med det minnet, som inte är hans eget, men ändå hans.
Bruno är en inåtvänd pojke som har svårt att få kamrater. Han är inte en av de populära och inte någon av de dominerande. Han har svårt att finna sig tillrätta. Samtidigt som han med tiden, när han blir äldre, kommer till att förakta sin skrytande far, vill han ändå så gärna duga. Tony Samuelsson skriver om Brunos liv bland kamrater och plågoandar där han växer upp i den nybyggda förorten bland mammor som är hemma och sköter familjen och en pappa som arbetar mycket, och som verkar ha en del ljusskygga affärer. Fadern vill vara mer framgångsrik än vad han är och han vill gärna att Bruno ska vara annorlunda, inte den spinkiga tysta pojke som han är.
Den här romanen har mycket att ge. Den handlar om livet i förorten och om människor som bor där. A-lagare, arbetare och tjänstemän, fäder som super till ibland, pojkar som far omkring i omgivningarna och ofta gör det förbjudna, ett delvis hårt liv ute på gårdar och i skogsområden. Så som det kanske kan ha varit. Tony Samuelsson flyttade själv med sin familj till Farsta år 1966 då han var fem år gammal.
Om jag ska jämföra den här romanen med Tony Samuelssons första, Seymor, griper Myten om den förstfödde mer tag i mig när jag läser. Seymor kändes mer distanserad. Myten om den förstfödde är kraftfullt och enklare skriven och jag blir lite överraskad alldeles på slutet. Ojdå, tänker jag. Var det så det var?
Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson, Prisma 1990. Romanen är första delen i Tony Samuelssons Farstatriolgi. De andra två delarna är Den harmynte trumpetaren och Gäst hos borgerligheten och jag vill gärna läsa också dem.
Något hände när jag publicerade mitt islandsinlägg förut. Det försvann, så det här får bli kort.
Salka Valka av Halldór Laxness från 1932 handlar om en fattig kvinna som kommer till en kustby på Island med sin dotter. Den rike köpmannen styr. Romanen är också filmatiserad.
Glasbruket av Arnaldur Indridason är enligt min åsikt en av hans bästa deckare. Den kom år 2000 på isländska och 2003 på svenska.
Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir handlar om en man som reser till ett land där det har varit krig. Hans avsikt är att ta livet av sig och han vill göra det långt hemifrån så att hans dotter inte ska vara den som hittar honom. En inte så dyster bok som man kan frukta.
Fler tips på isländska böcker hittar du på bloggen Mina skrivna ord.
Juni månads författare i Novelltolvan är Lucia Berlin. Det har jag inget emot. Jag tycker att hon är en strålande novellförfattare och jag har tidigare läst och skrivit om två andra noveller ur samlingen.
Lucia Berlins noveller berättas ofta i första person och så också i denna. Det är en flicka som berättar om sin morfar som är tandläkare. Han är alkoholiserad liksom flickans mamma, och hennes mormor, tror jag att det är, ligger sjuk och är nära döden. Det är ingen välbeställd tandläkare det handlar om även om flickan påstår att han är bäst i landet. Tydligen är han mycket skicklig i att tillverka löständer.
Flickan börjar sin berättelse så här: Jag avskydde St. Joseph’s. Jag var livrädd för nunnorna och en het Texasförmiddag slog jag syster Cecilia och blev relegerad. Som straff fick jag jobba hela sommarlovet på morfars tandläkarmottagning. Jag visste att det verkliga skälet var att de inte ville att jag skulle leka med grannbarnen. Mexikaner och syrier. Inga negrer, men det var bara en tidsfråga, sa mamma.
Sedan fortsätter flickan att berätta om arbetet på morfaderns sunkiga tandläkarmottagning och novellen utvecklas till en rent grotesk historia, nästan skräckartad. Det är blod som rinner, kackerlackor i foajén och ett laboratorierum där farfadern tillverkar löständerna där smutsen ligger i tjocka lager. En berättelse som skakar om lite.
Tidigare har jag läst två noveller av Lucia Berlin, Angels tvättomat och Handbok för städerskor och nu när jag har läst även denna är jag ännu mer nöjd över att jag köpte den här samlingen.
Dr H. A Moynihan – novell av Lucia Berlin ur samlingen Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Redaktör: Stephen Emerson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren. Samlingen publicerades första gången 2015 (A Manual for Cleaning Women: Selected Stories) Men novellerna publicerades ursprungligen på 1970-, 80- och 90-talet.
Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en liten hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.
De gyllene frukterna är en bok, alltså inte denna, utan en bok som det talas om i den här romanen. Och talas och tänks görs det. Hela romanen är uppbyggd av dialog och inre monolog. Men författaren berättar inte vem som pratar och när och var. Det får man gissa och känna sig till. Ganska snart förstår jag i alla fall att man talar om en roman och att detta talande och tänkande försiggår i kulturvärlden, bland människor som verkar där som författare och kritiker och de som finns med där och så gärna vill vara där.
Jag tolkar den här romanen som en bitande satir mot hur det kan gå till i den franska litterära kulturvärlden. Sanningar fastslås av någon tongivande och så gäller det att inte tycka fel. Detta är mycket mänskligt eftersom vi bär med oss ett arv att anpassa oss efter gruppen, något som har varit nödvändigt för mänsklighetens överlevnad och utveckling. Det är inte lätt att hävda en åsikt som strider mot den allmänna uppfattningen. Man kan bli utfryst och bortgjord. Förlöjligad och glömd i ett hörn och inte få möjlighet att vara med. I kulturvärlden finns ju också skarpa pennor och talare. Dessas hån vill man inte gärna utsättas för.
Men det finns mer än så i den här romanen. Det måste finnas en anledning till att författaren har lämnat oss endast dialog och inre monolog. De är fragment. Vi får sällan följa ett resonemang till slutet. Det är som om dialogerna svävar omkring i luften och så går du omkring, fast du sitter stilla och läser, och fångar upp bitar av alltihop. Som om du famlar åt alla håll för att vilset försöka bilda dig en uppfattning om romanen som du läser. Kanske kan man se det som en bild av hur vi får del av information, kaotiskt, lite här och lite där och sedan skapar vi ett mönster i våra hjärnor.
Jag tror att man kan läsa ut och tyda den här romanen på många sätt. Jag tyckte att den var mycket intressant och också lite rolig. Samtidigt kände jag inom mig själv en farhåga att jag mycket väl hade kunnat hänga med i den allmänna meningen om romanen som det talades om, ifall jag hade varit där just då.
De gyllene frukterna av Nathalie Sarraute, Modernista 2012. Översättning: Lorenz von Numers, reviderad av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Förord: Laura Lindstedt. Romanen publicerades första gången 1963 (Les fruits d’or).
Nathalie Sarraute (1900-1999) var en fransk författare med rötter i Ryssland. I sin ungdom läste hon Proust och James Joyce och det fick stor betydelse för hennes författarskap. Flera av hennes titlar finns översatta till svenska. Om Natalie Sarraute på svenska Wikipedia och på den engelska.
Här är en bok som jag plötsligt snubblade på i bokhyllan. En thriller av George Sims (1923-1999). Han var en brittisk antikvariatbokhandlare och författare som skrev poesi, thrillers och fyra självbiografiska böcker. Det verkar som om miljön för The End of the Web är bland antikhandlare.
Från baksidestexten:
Leo Selver, a middle-aged antiques dealer, is stunned when the beautiful and desirable Judy Latimer shows an interest in him. Soon they are lying in each other’s arms, unaware that this embrace will be their last.
Flickan mördas och de flesta tror att Leo Selver har gjort det. Men hans hustru vägrar acceptera detta, och en av Leo Selvers barndomsvänner, som har varit polis, går med på att ta reda på vem som är den verklige mördaren. Det visar sig att Leo Selver och hans kollegor i branschen har funnit en hemlighet som är så brännande att någon mördar för att skydda den.
Den här boken kan jag mycket väl tänka mig att läsa.
The End of the Web av George Sims, British Library 2017. Introduction: Martin Edwards. Romanen publicerades första gången 1976.
Nora Websters man Maurice har gått bort och hon står ensam om ansvaret för sin familj, två unga pojkar och två äldre flickor. Nu är det hon som ska se till att ekonomin går ihop. Hon som ska fatta alla beslut. Det är en tung börda hon har på sina axlar. Hon biter ihop. Men hon står inte helt ensam. Släktingar kommer till hjälp och betalar ena dotterns utbildning.
Nora Webster bor i en by där alla känner alla. Jag reagerar på hur hon hela tiden tänker på andras bild av henne och andras uppfattning om hurdan hon är. Hon är osäker utan sin man. Det var han som beslutade, efter samråd med henne, men det var ändå han som bestämde i slutändan. Nora Webster säljer sommarstugan som är i stort behov av renovering, men hon ser att hon har råd att ha bil. För att få det hela att gå ihop börjar hon arbeta eftersom änkepensionen inte räcker riktigt till.. Det är ett kontorsjobb som hon hade en gång innan hon gifte sig och fick barn.
Nora Webster är en vardaglig, lågmäld roman, långsamt berättad och mycket detaljrik. Jag uppskattar vardagligheten och att berättelsen handlar om en vanlig kvinna, en kvinna som kan finnas i var och ens grannskap. Ändå är berättelsen spännande att läsa, vilket främst beror på författarens skicklighet. Som läsare undrar man hur det ska gå för Nora Webster och hur hennes barn, främst sönerna som är så unga, ska klara av sorgen och den nya tillvaron utan sin pappa. Och hur ska Nora Webster orka? Biter hon inte ihop för mycket?
Samtidigt som vi får följa Nora Websters liv efter makens bortgång får vi också ta del av livet i byn. Där finns motsättningar och skvaller och girighet och människor med olika ekonomisk situation och olika möjligheter till inflytande. Där finns också människor med skilda politiska åsikter. Det är i slutet av 1960-talet och i Nordirland är motsättningarna svåra och katolska familjer får sina hem nedbrända och även befolkningen i Irland påverkas av detta. Att läsa romanen känns som att få en glimt av verkligt irländskt liv. Den är en gripande berättelse om sorg, ansvar och en kvinna som växer.
Nora Webster av Colm Tóibín, Norstedts 2015. Översättning: Erik Andersson. Romanen publicerades första gången 2014.
Antigua En liten plats av Jamaica Kincaid är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Hon är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua. Essän publicerades första gången 1988 (A small place) och finns i ett par upplagor på svenska. Den första kom 1988 med titeln Antigua: en liten ö.
Ven Stjärneborg av Alexandra Coelo Ahndoril läste jag innan jag började blogga. Stjärneborg var Tycho Brahes underjordiska observatorium på Ven. Det blev färdigbyggt 1584 och räknades som ett underverk. Boken handlar mest om Tycho Brahes relation till sin livskamrat Kirsten och till deras barn. Han kunde inte gifta sig med den ofrälse Kirsten eftersom Brahe-familjen då skulle dra in sitt finansiella stöd. Stjärneborg var Alexandra Coelo Ahndorils debutroman och den publicerades första gången 2003.
Färöarna Det goda hoppet av William Heinesen (1900-1991). Prästen Peder Börresen kommer på ett skepp till Färöarna. Tiden är 1600-talet. Befolkningen på ön är fattig, utom några få människor. Peder Börresen är den nye kyrkoherden för Torshavn och trakten däromkring. Han är högt studerad och vill människorna väl, men han har alkoholproblem och det är därför han har fått denna tjänst långt borta i en koloni, som Färöarna var på den tiden. Romanen publicerades första gången 1964 (Det gode håb). Den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1965 och kom i svensk översättning samma år.
Det spännande temat Öar har vi som vanligt fått av Robert på bloggen Mina skrivna ord. Fler tips på öböcker kan du hitta där.
Mösstanten 