Kategori: Biografi

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I Bildhuggarens dotter skriver Tove Jansson (1914-2001) om sin barndom. Hennes far var skulptör och hennes mor tecknare. Hon växte upp i ett borgerligt bohemiskt konstnärshem med fester som kunde pågå i dagar. Boken är ingen sammanhängande skildring i kronologisk ordning utan består av en rad berättelser om händelser och företeelser i flickans liv. Berättelserna har barnets perspektiv med stor fantasi och barnets uppfattning om vuxenvärlden.

Bildhuggarens dotter är alltså en fantasifull berättelse att läsa och den har humor. Den är samtidigt mycket konkret och det är roligt att läsa om flickans uppfattning om vad som är rätt och riktigt, något som i mångt och mycket verkar vara fastslaget av fadern. Berättelsen om de oskrivna reglerna för vad man ska göra med ilandflutna plankor, båtar som har slitit sig och smuggelsprit är en fröjd att läsa. De tre kategorierna ska behandlas på tre olika sätt och det är viktigt att följa reglerna.

Fadern är en dominerande person i boken och mestadels får resten av familjen anpassa sig till honom. Men det verkar finnas kärlek mellan honom och dottern. Porträttet av honom är kärleksfullt med torr humor. Man anar en viss fördragsamhet med faderns svagheter och nycker. Samtidigt skildrar Tove Jansson ett barn med mycket stark vilja. Det är ett barn som vill göra rätt och som vill att föräldrarna ska vara nöjda med hur hon är och vad hon gör, men ibland ställer hon till det. Samtidigt verkar det aldrig sluta med en katastrof. Det finns en trygghet i boken fast där finns mycket rädsla för vad som kan dölja sig i mörkret. Om det är barnets ursprungliga trygghet eller den vuxna författarens syn på sin barndom eller helt enkelt den bild hon vill förmedla, det vet jag inte. Man känner igen lite av tonen i Muminböckerna. Tonen i de två romaner av Tove Jansson som jag har läst är betydligt mörkare. Men precis som i Muminböckerna finns både mörker och ljus i barndomsskildringen. Både livets glädjeämnen och svårigheter finns där.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson, Bonniers 2014.
Berättelsen publicerades första gången 1968.

Sverigevänner av Arash Sanari

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

År 1986 kom Arash Sanari med sin mor och far till Sverige från Iran. Då var han barn och när han började skolan fick han gå i en klass för persiska barn och han lärde sig ingen svenska. Hans föräldrar ville att han skulle bli så svensk som möjligt och därför flyttade familjen till Tjörn. Där fanns inga persiska invandrare, ja inga invandrare alls. Alltså fick pojken gå i en svensk klass. Och nu är han enligt fadern 90 % svensk.

Sverigevänner är mycket tänkvärd bok om hur det kan kännas att flytta till en helt annan kultur. Det var inte lätt, och jag förstår så väl att det var svårt för pojken att komma till en ort där han tycktes så konstig och avvikande och där allt var annorlunda från hans tidigare liv. Hans far var högt utbildad ingenjör och hade fått ett bra arbete i Sverige, men när de flyttade till Tjörn gick det sämre. Han som undervisat på universitet fick arbetsuppgifter som inte alls låg på samma nivå som hans tidigare arbete i Iran. Familjen kom från den larmande och myllrande storstaden Teheran till det lilla Tjörn i det kalla Sverige.

Arash Sanari skriver med humor, men Sverigevänner är en djupt allvarlig bok om svårigheterna att finna sig tillrätta här uppe i norr, om rasism och stora kulturskillnader. Boken är mycket lärorik att läsa och jag tänker att omställningen måste vara minst lika svår för invandrare som är analfabeter när de kommer hit. Trots att Arash Sanaris familj naturligtvis helst hade stannat i Teheran, de valde ju inte frivilligt att flytta därifrån, var fadern mycket entusiastisk över att komma till Sverige där allt skulle bli bra. Men det blev inte som han tänkt. Arash Sanari utbildade sig till läkare så det gick ju bra för honom, men under åren har han upplevt en hel del rasism. Stora, svåra frågor, med andra ord. Men boken är lättläst och där finns värme och humor, så läs den gärna. Den kan göra att den som är till 100 % svensk, vad det nu är, tittar på sig själv lite mer noga och tänker efter.

Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, Volante 2019.

Bokförlaget om Arash Sanari

Tisdagstrion – Kaffe/fika

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer

Robert har valt det här temat därför att det är kanelbullens dag om några dagar. Och som det blir ibland med tisdagstrion tyckte jag att det var riktigt svårt. Åtminstone om jag skulle välja tre romaner, och det ville jag. Men svårt ibland ska det ju vara. En liten utmaning då och då berikar faktiskt livet och nu har jag hittat tre romaner där det förekommer en del kaffe.

Hitom himlen av Stina Aronson (1892-1956). Romanen handlar om Emma Niskanpää som har ett litet jordbruk tillsammans med sin man i Tornedalen och deras gård ligger avsides. Det tar lång tid innan de får barn men till slut föds sonen John och Emma värnar om honom och tycker att han är det bästa som finns. Men sonen är udda och umgås inte på lika fot med andra barn och som tonåring inte med andra tonåringar. Men han är bra på att arbeta, om än inte i hårt kroppsarbete. En besökare i den här bygden blir alltid bjuden på kaffe. Kaffet är mycket viktigt. Till det förekommer inga kanelbullar, utan kaffeost.
Hitom himlen publicerades första gången 1946.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto (1909-1992). Det är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Den yngre arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord. Men för att karakterisera honom (antar jag) berättar författaren att han har ett favoritkafé dit han ofta går för att dricka kaffe. Jag föreställer mig att det ska visa att han är modern och inte konventionell.
Tokyo Express publicerades första gången 1958.

Flickor av Stig Claesson (1928-2008). Tyvärr tyckte jag inte att den här boken var särskilt bra, men den utspelas på kaffeserveringen på Falköpings järnvägsstation. Där sitter Håkansson och hans vän och blir betjänade av servitrisen Edith, och de två männen pratar och tjatar om sitt förflutna som till stor del består av flickor.
Denna lilla roman publicerades första gången 1967.

Om du vill ha tips på fler böcker där det förekommer kaffe, och kanske till och med kanelbullar, kan du gå till bloggen Mina skrivna ord som Robert driver.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I den här boken berättar Ann Heberlein om sin sjukdom och vad den ställer till med för henne själv och hennes närmaste. Sedan tjugoårsåldern lider hon av bipolär sjukdom typ 2. Den kallades tidigare manodepressivitet och lider man av den har man hypomaniska perioder. Det finns mediciner, men de har naturligtvis vissa biverkningar och i den hypomaniska perioden kan det lätt bli så att man slutar ta sin medicin för att man upplever att man mår så bra och också får så mycket uträttat. Det är en mycket farlig sjukdom eftersom man också grips av depression och det kan leda till att man tar livet av sig.

Jag tycker att det är mycket bra att Ann Heberlein har skrivit den här boken. Jag som på sin höjd har varit deppig och sörjt, vilket är något helt annat än depression, får veta en del och förstår den här sjukdomen lite bättre genom att läsa om den. Och manisk har jag aldrig varit. Men Ann Heberlein skriver mycket levande och samtidigt klart och tydligt om sjukdomen. Hon gestaltar hur det känns samtidigt som hon tar upp moraliska och filosofiska frågor kring människans ansvar och om det är moraliskt rätt att begå självmord. Hon skriver också om hur sjukdomen inverkar på hennes och hennes närmastes liv. Den maniska perioden kan medföra stor kreativitet och arbetskapacitet, men det blir för mycket och värre och värre under perioden. Det blir alldeles för lite sömn, stora humörsvängningar och dumma och oövertänkta beslut, både livsbeslut och ekonomiska. Det är till exempel vanligt att man gör stora inköp som kostar mycket mer än man har råd med och sedan sitter man själv och familjen i en omöjlig ekonomisk situation. Den hypomaniska perioden sliter också hårt på kroppen och hjärnan.

Texten känns som om hon har skrivit den mitt i sjukdomen, inte under en frisk period. Tiden när sjukdomen hålls på mattan har varit en mycket längre under hennes liv än de akuta perioderna och det känns bra att få veta. Men när jag läser den här boken känns det som om hon har skrivit boken under en akut period och det är bra att det känns så även om det inte stämmer med verkligheten. Det gör att jag får mer förståelse för sjukdomen.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, Weyler 2008.

Sår av Oksana Vasiakina

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Sår är en självbiografisk roman där Oksana Vasiakina skriver om sitt förhållande till sin mor och sorgen efter hennes bortgång. Sår är en rättvisande titel för romanen är sårig, så sårig att författaren kämpar och har svårt att berätta om hur det var. Romanen handlar också om det, svårigheten att skriva om dessa svåra minnen. Den blir faktiskt också en gestaltning av skrivvåndan. Den är fragmentarisk, innehåller dikter och först i den senare delen av boken kommer det fram hur eländig hennes uppväxt verkligen var med en alkoholiserad mor och en frånvarande far.

Oksana Vasiakina växte upp i Sibirien och en del av behållningen man får av den här boken är att läsa om hennes tid där och hennes resa dit med moderns aska för att begrava henne i staden där hon levde många år. De enorma avstånden, kylan, skogen och industristäderna som finns där – allt detta är miljöer som jag inte har läst mycket om. Men hur författaren skriver om förhållandet till modern och sorgen är den största behållningen. Sår är en drabbande bok, sorglig och hård. Men det är inte hela sanningen. Hur författaren kämpar med sitt liv, hur hon älskar sin mor och det hon gör för minnet av henne när hon reser till Sibirien med askan pekar ändå framåt. Och det finns också omhändertagande människor i berättelsen, och när författaren träffar moderns väninnor vid gravsättningen får vi en bredare bild av hennes mor. Intressant är också författarens klassresa från en miljö där man inte skulle ha en tanke på att hon skulle bli poet. Hon är avskild från sitt ursprung, som ändå är hennes rötter, och hon har fått bygga upp sig själv och en ny tillvaro i Moskva.

Sår av Oksana Vasiakina, Norstedts 2024. Översättning: Janina Orlov och Lida Starodubtseva.

Det enda som hittills har översatts till svenska av Oksana Vasiakinas verk är just Sår som är hennes debutroman. Men hon har skrivit poesi tidigare och enligt Wikipedia finns ytterligare två romaner.

Portrait of the Artist as a Young Man av James Joyce

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Portrait of the Artist as a Young man är en delvis självbiografisk roman om pojken Stephen Dedalus uppväxt i Dublin i slutet av 1800-talet. Det är ingen kontinuerlig berättelse genom åren utan i huvudsak har den tre avdelningar, den första när pojken är barn och elev på en internatskola som drivs av jesuiterna, den andra när han är i sextonårsåldern och den tredje när han är student. Pojkens familj får sämre och sämre ekonomi. Fadern har misslyckats i sitt yrkesliv och de måste flytta till en sämre bostad i ett sämre område och pojken blir antagen som gratiselev på en jesuitskola Dublin.

Religionen är mycket betydelsefull i romanen. Familjen är katolsk, pojken utbildas i katolska skolor och författaren går hårt åt religionen och sedvanorna som tvingar en tonårspojke att inte vara det en tonårspojke är med alla hans känslor. Det finns ett långt, mycket långt, avsnitt i romanen där prästerna på hans skola föreläser om helvetet. De går noga och konkret igenom alla fasor som där drabbar syndaren, och stackars Stephen som naturligtvis har onanerat och även gått till prostituerade blir skräckslagen. Att gå till prostituerade är inget jag tycker är bra, men jag tänker att det är en av få möjligheter han har för att få utlopp för sin sexualitet. Självbefläckelse, som onani kallades på den här tiden, ansågs ju fullständigt ta kraften från och göra en ung man sjuk. Så också i vårt protestantiska land. Helvetesföreläsningen är som sagt mycket lång och den skicklige författaren framställer den så målande att läsaren inte kan undgå att förstå hur Stephen känner sig. Det ger också en karaktärisering av huvudpersonen. Han är allvarlig och vill göra rätt. Han tänker och grubblar mycket. Han har kamrater som verkar ta helvetespredikningarna med en klackspark. Men det gör inte Stephen.

Jag läste en engelskspråkig utgåva av romanen och det var nästan mer än jag klarade av. Efter hand blir det mer och mer filosofiska resonemang i boken. Där vimlar av citat från filosofer och religionsfäder. Filosofi är inte min grej precis, men jag gled över det. Där finns också många hänsyftningar till irländsk och brittisk litteratur och historia och grekisk mytologi. Pojkens förnamn Stephen kommer från den kristne martyren Stefanus och hans efternamn Dedalus från Daidalos, Ikaros far, i den grekiska mytologin. På så sätt liknar den Ulysses och jag känner delvis igen stämningen och sättet att skriva därifrån. Men Portrait of the Artist as a Young man är en utvecklingsroman där huvudpersonen växer från okunnig pojke till en självständig ung man som gör upp med katolicismen och familjens förväntningar och reser iväg till Paris.

I slutet av boken finns en omfattande notapparat och det finns också en lång introduktion och ett förord av Karl Ove Knausgård. Det finns goda möjligheter att tränga djupare i romanen för den som vill.

A Portrait of the Artist as a Young Man av James Joyce, Penguin 2016.

Det finns två utgåvor i svensk översättning, den första från 1923 (Ett porträtt av konstnären som ung. Översättning: Ebba Atterbom), den andra från 1988 (Porträtt av konstnären som ung. Översättning: Tommy Olofsson).

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Shaun Bythell driver en bokhandel, The Bookshop, i den skotska småstaden Wigtown. Han handlar med begagnade böcker och ägnar en stor del av sin tid åt att besöka människor som vill sälja sina boksamlingar. Det kan inte vara lätt att driva en bokhandel, som han gör, och få det att bära sig. Stora bokföretag köper upp de små och sänker priserna så att mindre bokhandlar har svårt att sälja sina böcker. Dessutom är naturligtvis kunderna inte alltid trevliga.

Att driva The Bookshop innebär alltså ganska så stora vedermödor, och det märks i den här dagboken som spänner över ett år. Shaun Bythell har också en Facebooksida för bokhandeln och där kan han vara ganska så elak. Det är han även i dagboken. Han är bitsk och ganska rolig. Mest arg är han på Amazon som håller på att förstöra detaljhandeln, men han går också ganska illa åt en del kunder. Han är nästan elak i överkant när man tänker på att det han skriver är offentligt, men det är nog samtidigt det som gör att boken blir så underhållande att läsa. Det är den extra kryddan.

Dagboken handlar mycket om böcker förstås, och massor av litteratur som jag inte känner till, men den går bra att läsa ändå. Eftersom det är en dagbok återkommer mycket gång på gång, fast ändå med en viss variation, och under året äger också den stora bokfestivalen rum i Wigtown då det kommer massor med tillresande och Shaun Bythell huserar författare i sitt stora, dragiga hus. Det känns trevligt att läsa den här boken, fast den innehåller många liknande händelser dag för dag och vecka för vecka. Eller i själva verket är den så trevlig just på grund av detta. Det känns tryggt. Jag vet ungefär vad jag får, månad för månad, samtidigt som årstiderna växlar under året och också försäljningen och böckerna.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell, Natur & Kultur 2018. Översättning: Andreas Vesterlund.
Originalets titel är The Diary of a Bookseller (2017)

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Jeanette Winterson var adoptivbarn och växte upp i en industristad i norra England i en fattig familj. Många, många där var fattiga, skriver hon. Hennes adoptivmor var en tyrann, strängt religiös och mycket svartsynt. Hon hade två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet. När flickan skulle straffas beordrade hon henne att gå ut och låste sedan dörren så att hon måste sitta utanför huset hela natten.

En sådan barndom måste ha påverkat Jeanette Winterson i hög grad och det har den också gjort, enligt vad hon skriver. Ändå är denna självbiografiska roman inte så hatisk som man kunde förvänta sig. Det finns stor frustration i den men också mycket eftertänksamhet, och författaren skriver att hennes adoptivmor nog gjorde så gott som hon kunde. Hon var som hon var, inte en frisk och normal person. Och lilla Jeanette var inte alls så som adoptivmamman ville ha henne, och det fick hon också ständigt veta. När flickan blev lite äldre och fick känslor för andra flickor blev det än svårare.

Att vara adoptivbarn är i sig en påfrestning – att man har blivit lämnad, att man kommer från något okänt. I Jeanette Wintersons fall var det värre. Eftersom adoptivmodern behandlade henne så illa blev denna övergivenhet oerhört stor. Hur överlever man en sådan barndom utan att bli ett fullkomligt vrak? För Jeanette Winterson blev böcker en räddning. Romanen handlar mycket om läsning och litteratur. Men flickan var tvungen att smyga med läsningen eftersom den mesta litteraturen var förbjuden i hennes hem. Så småningom började hon också leta efter uppgifter om sitt ursprung, också det i hemlighet.

Ja, den här självbiografiska romanen är på många sätt en förskräcklig historia, men i den finns flickans stora kraft, litteraturen, en del vänner, och hopp. Det finns en värme i den också, det finns liv. Vi vet ju att Jeanette Winterson blev en stor författare, och det ska till en bra författare för att skriva en så fin roman som denna.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2012. Översättning: Ulla Roseen.
Romanen publicerades första gången 2011 (Why Be Happy When You Could Be Normal)

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Tezer Özlü (1943-1986) var en turkisk författare och Barndomens kalla nätter handlar både om hennes barndom och delar av hennes liv som vuxen. Hon bodde först i mindre städer i Turkiet och flyttade vid tio års ålder till Istanbul där hon var elev på en Österrikisk skola för flickor. Berättelsen är inte kronologiskt upplagd utan glimtar från olika tider i författarens liv blandas.

Barndomens kalla nätter handlar om minnen och här är det minnen med kropp och stark närvaro. Romanen är byggd av fragment ur ett liv som tillsammans bildar en poetisk stark text med miljöskildringar som får en att nästan vara på platsen när man läser. Föräldrarna är lärare och moderna sekulära människor och under läsningen upplever man också hur Turkiet förändras genom åren, kulturellt och socialt, och skillnaden mellan en småstad och den stora staden Istanbul med influenser från många håll i världen.

Romanen handlar också om författarens psykiska problem och inläggning på mentalsjukhus. Värt att notera är att övergrepp mot maktlösa patienter på mentalsjukhus, vilket har diskuterats mycket på sistone, finns med i den här berättelsen. Men den är inte helt svart. Den är också mycket vacker. Där finns både värme och kyla.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü, Weyler 2024. Översättning: Burcu Sahin. Förord: Balsam Karam.
Detta är den enda boken av Tezer Öslü som hittills har översatts till svenska.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd av Ebba Witt Brattström

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd är en biografi över äktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Det varade i tolv år, 1929 till 1941 och det betydde mycket för båda författarna. Moa var redan en etablerad medarbetare i flera tidningar när hon träffade den unge Harry Martinson. Hon var fattig och hade tre överlevande söner. Den yngste av dem var sexton år gammal och så som det var för fattiga tonåringar på den tiden antar jag att de alla tre bidrog till försörjningen, men deras inkomster måste ha varit små. Harry Martinson kom till Moas torp i Östergötland 1928 och då var han 24 år gammal, fjorton år yngre än Moa. Han var ännu fattigare och hade tillbringat många år på luffen och på sjön.

Det viktigaste som Ebba Witt Brattström framhåller i biografin är Moa Martinsons stora betydelse både för den svenska arbetarlitteraturen och för Harry Martinson och hur hon har minimerats i litteraturhistorien. Jag kommer själv ihåg att det man ”skulle” läsa när jag växte upp var de manliga arbetarförfattarna. Jag läste Harry Martinson, Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Jan Fridegård. Av Eyvind Johnson läste jag kanske bara Strändernas svall. Men Moa Martinson kan jag inte minnas att jag läste då. Och av Harry och Moa Martinson var det han som lyftes fram som den store författaren. Harry Martinson var ju verkligen en stor författare, men den mycket populära Moa Martinson har inte bara gjorts osynlig, hon har också baktalats och förlöjligats. Kvinnors erfarenheter var inte viktiga. de var till och med ofta mycket osmakliga enligt litteraturbedömarna. Hur kvinnan ofta framställdes i den manliga arbetarlitteraturen på 1920- och 1930-talet tar också stor plats i biografin. Tack och lov har vi gått framåt sedan dess.

Man kan säga att Ebba Witt Brattström står på Moa Martinsons sida i den här boken, men jag tycker ändå att hon ser en hel del brister och att hon ger en ganska komplex bild av människorna Harry och Moa. Ebba Witt Brattström har forskat många år i arkiven. Hon har gedigen kunskap i ämnet och hennes doktorsavhandling handlade om Moa Martinson och bidrog till att hon omvärderades. Jag har inte kunskap nog till att bedöma riktigheten i allt det hon skriver, men att den litteratur som var skriven av män av de tongivande ansågs bättre och mer allmänmänsklig än det kvinnorna skrev, det är jag övertygad om stämmer. Möjligen med undantag av Selma Lagerlöfs verk, men som ni märker är jag osäker på den punkten.

Jag tror att den här boken kan vara en bra ingång för den som vill läsa den äldre arbetarlitteraturen. Det finns en lång litteraturlista där bak och jag får lust att läsa om böcker jag läste i min ungdom och att läsa en hel del som jag inte har läst.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd – författarparet Moa och Harry Martinson av Ebba Witt Brattström, Historiska media 2024.

Ebba Witt Brattströms doktorsavhandling som handlade om Moa Martinson:
Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet, Norstedts 1988.

Wikipedia om Moa Martinson (1890-1964).
Wikipedia om Harry Martinson (1904-1978).