Kategori: Biografi

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I den här boken berättar Ann Heberlein om sin sjukdom och vad den ställer till med för henne själv och hennes närmaste. Sedan tjugoårsåldern lider hon av bipolär sjukdom typ 2. Den kallades tidigare manodepressivitet och lider man av den har man hypomaniska perioder. Det finns mediciner, men de har naturligtvis vissa biverkningar och i den hypomaniska perioden kan det lätt bli så att man slutar ta sin medicin för att man upplever att man mår så bra och också får så mycket uträttat. Det är en mycket farlig sjukdom eftersom man också grips av depression och det kan leda till att man tar livet av sig.

Jag tycker att det är mycket bra att Ann Heberlein har skrivit den här boken. Jag som på sin höjd har varit deppig och sörjt, vilket är något helt annat än depression, får veta en del och förstår den här sjukdomen lite bättre genom att läsa om den. Och manisk har jag aldrig varit. Men Ann Heberlein skriver mycket levande och samtidigt klart och tydligt om sjukdomen. Hon gestaltar hur det känns samtidigt som hon tar upp moraliska och filosofiska frågor kring människans ansvar och om det är moraliskt rätt att begå självmord. Hon skriver också om hur sjukdomen inverkar på hennes och hennes närmastes liv. Den maniska perioden kan medföra stor kreativitet och arbetskapacitet, men det blir för mycket och värre och värre under perioden. Det blir alldeles för lite sömn, stora humörsvängningar och dumma och oövertänkta beslut, både livsbeslut och ekonomiska. Det är till exempel vanligt att man gör stora inköp som kostar mycket mer än man har råd med och sedan sitter man själv och familjen i en omöjlig ekonomisk situation. Den hypomaniska perioden sliter också hårt på kroppen och hjärnan.

Texten känns som om hon har skrivit den mitt i sjukdomen, inte under en frisk period. Tiden när sjukdomen hålls på mattan har varit en mycket längre under hennes liv än de akuta perioderna och det känns bra att få veta. Men när jag läser den här boken känns det som om hon har skrivit boken under en akut period och det är bra att det känns så även om det inte stämmer med verkligheten. Det gör att jag får mer förståelse för sjukdomen.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, Weyler 2008.

Sår av Oksana Vasiakina

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Sår är en självbiografisk roman där Oksana Vasiakina skriver om sitt förhållande till sin mor och sorgen efter hennes bortgång. Sår är en rättvisande titel för romanen är sårig, så sårig att författaren kämpar och har svårt att berätta om hur det var. Romanen handlar också om det, svårigheten att skriva om dessa svåra minnen. Den blir faktiskt också en gestaltning av skrivvåndan. Den är fragmentarisk, innehåller dikter och först i den senare delen av boken kommer det fram hur eländig hennes uppväxt verkligen var med en alkoholiserad mor och en frånvarande far.

Oksana Vasiakina växte upp i Sibirien och en del av behållningen man får av den här boken är att läsa om hennes tid där och hennes resa dit med moderns aska för att begrava henne i staden där hon levde många år. De enorma avstånden, kylan, skogen och industristäderna som finns där – allt detta är miljöer som jag inte har läst mycket om. Men hur författaren skriver om förhållandet till modern och sorgen är den största behållningen. Sår är en drabbande bok, sorglig och hård. Men det är inte hela sanningen. Hur författaren kämpar med sitt liv, hur hon älskar sin mor och det hon gör för minnet av henne när hon reser till Sibirien med askan pekar ändå framåt. Och det finns också omhändertagande människor i berättelsen, och när författaren träffar moderns väninnor vid gravsättningen får vi en bredare bild av hennes mor. Intressant är också författarens klassresa från en miljö där man inte skulle ha en tanke på att hon skulle bli poet. Hon är avskild från sitt ursprung, som ändå är hennes rötter, och hon har fått bygga upp sig själv och en ny tillvaro i Moskva.

Sår av Oksana Vasiakina, Norstedts 2024. Översättning: Janina Orlov och Lida Starodubtseva.

Det enda som hittills har översatts till svenska av Oksana Vasiakinas verk är just Sår som är hennes debutroman. Men hon har skrivit poesi tidigare och enligt Wikipedia finns ytterligare två romaner.

Portrait of the Artist as a Young Man av James Joyce

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Portrait of the Artist as a Young man är en delvis självbiografisk roman om pojken Stephen Dedalus uppväxt i Dublin i slutet av 1800-talet. Det är ingen kontinuerlig berättelse genom åren utan i huvudsak har den tre avdelningar, den första när pojken är barn och elev på en internatskola som drivs av jesuiterna, den andra när han är i sextonårsåldern och den tredje när han är student. Pojkens familj får sämre och sämre ekonomi. Fadern har misslyckats i sitt yrkesliv och de måste flytta till en sämre bostad i ett sämre område och pojken blir antagen som gratiselev på en jesuitskola Dublin.

Religionen är mycket betydelsefull i romanen. Familjen är katolsk, pojken utbildas i katolska skolor och författaren går hårt åt religionen och sedvanorna som tvingar en tonårspojke att inte vara det en tonårspojke är med alla hans känslor. Det finns ett långt, mycket långt, avsnitt i romanen där prästerna på hans skola föreläser om helvetet. De går noga och konkret igenom alla fasor som där drabbar syndaren, och stackars Stephen som naturligtvis har onanerat och även gått till prostituerade blir skräckslagen. Att gå till prostituerade är inget jag tycker är bra, men jag tänker att det är en av få möjligheter han har för att få utlopp för sin sexualitet. Självbefläckelse, som onani kallades på den här tiden, ansågs ju fullständigt ta kraften från och göra en ung man sjuk. Så också i vårt protestantiska land. Helvetesföreläsningen är som sagt mycket lång och den skicklige författaren framställer den så målande att läsaren inte kan undgå att förstå hur Stephen känner sig. Det ger också en karaktärisering av huvudpersonen. Han är allvarlig och vill göra rätt. Han tänker och grubblar mycket. Han har kamrater som verkar ta helvetespredikningarna med en klackspark. Men det gör inte Stephen.

Jag läste en engelskspråkig utgåva av romanen och det var nästan mer än jag klarade av. Efter hand blir det mer och mer filosofiska resonemang i boken. Där vimlar av citat från filosofer och religionsfäder. Filosofi är inte min grej precis, men jag gled över det. Där finns också många hänsyftningar till irländsk och brittisk litteratur och historia och grekisk mytologi. Pojkens förnamn Stephen kommer från den kristne martyren Stefanus och hans efternamn Dedalus från Daidalos, Ikaros far, i den grekiska mytologin. På så sätt liknar den Ulysses och jag känner delvis igen stämningen och sättet att skriva därifrån. Men Portrait of the Artist as a Young man är en utvecklingsroman där huvudpersonen växer från okunnig pojke till en självständig ung man som gör upp med katolicismen och familjens förväntningar och reser iväg till Paris.

I slutet av boken finns en omfattande notapparat och det finns också en lång introduktion och ett förord av Karl Ove Knausgård. Det finns goda möjligheter att tränga djupare i romanen för den som vill.

A Portrait of the Artist as a Young Man av James Joyce, Penguin 2016.

Det finns två utgåvor i svensk översättning, den första från 1923 (Ett porträtt av konstnären som ung. Översättning: Ebba Atterbom), den andra från 1988 (Porträtt av konstnären som ung. Översättning: Tommy Olofsson).

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Shaun Bythell driver en bokhandel, The Bookshop, i den skotska småstaden Wigtown. Han handlar med begagnade böcker och ägnar en stor del av sin tid åt att besöka människor som vill sälja sina boksamlingar. Det kan inte vara lätt att driva en bokhandel, som han gör, och få det att bära sig. Stora bokföretag köper upp de små och sänker priserna så att mindre bokhandlar har svårt att sälja sina böcker. Dessutom är naturligtvis kunderna inte alltid trevliga.

Att driva The Bookshop innebär alltså ganska så stora vedermödor, och det märks i den här dagboken som spänner över ett år. Shaun Bythell har också en Facebooksida för bokhandeln och där kan han vara ganska så elak. Det är han även i dagboken. Han är bitsk och ganska rolig. Mest arg är han på Amazon som håller på att förstöra detaljhandeln, men han går också ganska illa åt en del kunder. Han är nästan elak i överkant när man tänker på att det han skriver är offentligt, men det är nog samtidigt det som gör att boken blir så underhållande att läsa. Det är den extra kryddan.

Dagboken handlar mycket om böcker förstås, och massor av litteratur som jag inte känner till, men den går bra att läsa ändå. Eftersom det är en dagbok återkommer mycket gång på gång, fast ändå med en viss variation, och under året äger också den stora bokfestivalen rum i Wigtown då det kommer massor med tillresande och Shaun Bythell huserar författare i sitt stora, dragiga hus. Det känns trevligt att läsa den här boken, fast den innehåller många liknande händelser dag för dag och vecka för vecka. Eller i själva verket är den så trevlig just på grund av detta. Det känns tryggt. Jag vet ungefär vad jag får, månad för månad, samtidigt som årstiderna växlar under året och också försäljningen och böckerna.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell, Natur & Kultur 2018. Översättning: Andreas Vesterlund.
Originalets titel är The Diary of a Bookseller (2017)

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Jeanette Winterson var adoptivbarn och växte upp i en industristad i norra England i en fattig familj. Många, många där var fattiga, skriver hon. Hennes adoptivmor var en tyrann, strängt religiös och mycket svartsynt. Hon hade två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet. När flickan skulle straffas beordrade hon henne att gå ut och låste sedan dörren så att hon måste sitta utanför huset hela natten.

En sådan barndom måste ha påverkat Jeanette Winterson i hög grad och det har den också gjort, enligt vad hon skriver. Ändå är denna självbiografiska roman inte så hatisk som man kunde förvänta sig. Det finns stor frustration i den men också mycket eftertänksamhet, och författaren skriver att hennes adoptivmor nog gjorde så gott som hon kunde. Hon var som hon var, inte en frisk och normal person. Och lilla Jeanette var inte alls så som adoptivmamman ville ha henne, och det fick hon också ständigt veta. När flickan blev lite äldre och fick känslor för andra flickor blev det än svårare.

Att vara adoptivbarn är i sig en påfrestning – att man har blivit lämnad, att man kommer från något okänt. I Jeanette Wintersons fall var det värre. Eftersom adoptivmodern behandlade henne så illa blev denna övergivenhet oerhört stor. Hur överlever man en sådan barndom utan att bli ett fullkomligt vrak? För Jeanette Winterson blev böcker en räddning. Romanen handlar mycket om läsning och litteratur. Men flickan var tvungen att smyga med läsningen eftersom den mesta litteraturen var förbjuden i hennes hem. Så småningom började hon också leta efter uppgifter om sitt ursprung, också det i hemlighet.

Ja, den här självbiografiska romanen är på många sätt en förskräcklig historia, men i den finns flickans stora kraft, litteraturen, en del vänner, och hopp. Det finns en värme i den också, det finns liv. Vi vet ju att Jeanette Winterson blev en stor författare, och det ska till en bra författare för att skriva en så fin roman som denna.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2012. Översättning: Ulla Roseen.
Romanen publicerades första gången 2011 (Why Be Happy When You Could Be Normal)

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Tezer Özlü (1943-1986) var en turkisk författare och Barndomens kalla nätter handlar både om hennes barndom och delar av hennes liv som vuxen. Hon bodde först i mindre städer i Turkiet och flyttade vid tio års ålder till Istanbul där hon var elev på en Österrikisk skola för flickor. Berättelsen är inte kronologiskt upplagd utan glimtar från olika tider i författarens liv blandas.

Barndomens kalla nätter handlar om minnen och här är det minnen med kropp och stark närvaro. Romanen är byggd av fragment ur ett liv som tillsammans bildar en poetisk stark text med miljöskildringar som får en att nästan vara på platsen när man läser. Föräldrarna är lärare och moderna sekulära människor och under läsningen upplever man också hur Turkiet förändras genom åren, kulturellt och socialt, och skillnaden mellan en småstad och den stora staden Istanbul med influenser från många håll i världen.

Romanen handlar också om författarens psykiska problem och inläggning på mentalsjukhus. Värt att notera är att övergrepp mot maktlösa patienter på mentalsjukhus, vilket har diskuterats mycket på sistone, finns med i den här berättelsen. Men den är inte helt svart. Den är också mycket vacker. Där finns både värme och kyla.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü, Weyler 2024. Översättning: Burcu Sahin. Förord: Balsam Karam.
Detta är den enda boken av Tezer Öslü som hittills har översatts till svenska.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd av Ebba Witt Brattström

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd är en biografi över äktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Det varade i tolv år, 1929 till 1941 och det betydde mycket för båda författarna. Moa var redan en etablerad medarbetare i flera tidningar när hon träffade den unge Harry Martinson. Hon var fattig och hade tre överlevande söner. Den yngste av dem var sexton år gammal och så som det var för fattiga tonåringar på den tiden antar jag att de alla tre bidrog till försörjningen, men deras inkomster måste ha varit små. Harry Martinson kom till Moas torp i Östergötland 1928 och då var han 24 år gammal, fjorton år yngre än Moa. Han var ännu fattigare och hade tillbringat många år på luffen och på sjön.

Det viktigaste som Ebba Witt Brattström framhåller i biografin är Moa Martinsons stora betydelse både för den svenska arbetarlitteraturen och för Harry Martinson och hur hon har minimerats i litteraturhistorien. Jag kommer själv ihåg att det man ”skulle” läsa när jag växte upp var de manliga arbetarförfattarna. Jag läste Harry Martinson, Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Jan Fridegård. Av Eyvind Johnson läste jag kanske bara Strändernas svall. Men Moa Martinson kan jag inte minnas att jag läste då. Och av Harry och Moa Martinson var det han som lyftes fram som den store författaren. Harry Martinson var ju verkligen en stor författare, men den mycket populära Moa Martinson har inte bara gjorts osynlig, hon har också baktalats och förlöjligats. Kvinnors erfarenheter var inte viktiga. de var till och med ofta mycket osmakliga enligt litteraturbedömarna. Hur kvinnan ofta framställdes i den manliga arbetarlitteraturen på 1920- och 1930-talet tar också stor plats i biografin. Tack och lov har vi gått framåt sedan dess.

Man kan säga att Ebba Witt Brattström står på Moa Martinsons sida i den här boken, men jag tycker ändå att hon ser en hel del brister och att hon ger en ganska komplex bild av människorna Harry och Moa. Ebba Witt Brattström har forskat många år i arkiven. Hon har gedigen kunskap i ämnet och hennes doktorsavhandling handlade om Moa Martinson och bidrog till att hon omvärderades. Jag har inte kunskap nog till att bedöma riktigheten i allt det hon skriver, men att den litteratur som var skriven av män av de tongivande ansågs bättre och mer allmänmänsklig än det kvinnorna skrev, det är jag övertygad om stämmer. Möjligen med undantag av Selma Lagerlöfs verk, men som ni märker är jag osäker på den punkten.

Jag tror att den här boken kan vara en bra ingång för den som vill läsa den äldre arbetarlitteraturen. Det finns en lång litteraturlista där bak och jag får lust att läsa om böcker jag läste i min ungdom och att läsa en hel del som jag inte har läst.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd – författarparet Moa och Harry Martinson av Ebba Witt Brattström, Historiska media 2024.

Ebba Witt Brattströms doktorsavhandling som handlade om Moa Martinson:
Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet, Norstedts 1988.

Wikipedia om Moa Martinson (1890-1964).
Wikipedia om Harry Martinson (1904-1978).

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine innehåller sex essäer och de är alla självbiografiska och mycket personliga. Emelie Pine skriver om sin fars alkoholism, om att få mens och om övergrepp, bland annat. En del av det hon skriver om är sådant som kan vara mycket svårt att avslöja, som kan medföra stora skamkänslor, så som vi vet att offer ofta kan känna. Det är svåra saker som inte är helt lätta för läsaren att ta del av, men det är mycket bra skrivet. Just att berättelserna är essäer innebär att de inte är starkt dramatiskt skrivna. Det blir stor kontrast mellan hurdan texten är och det ibland mycket svåra innehållet. Det medför att fast texten påverkar en som läsare är den ändå förhållandevis lätt att ta sig igenom. Men sedan sitter man där och inser plötsligt vad det är man har läst.

Trots att ämnena för essäerna är sådana som vi ofta vill undvika känns det bra att ha läst boken. Det är mycket starkt av Emelie Pine att skriva dessa essäer och låta dem publiceras. Det är ämnen som vi behöver påminnas om gång på gång, och innehållet i boken är högst aktuellt fast det var ett antal år sedan det hände. Samma saker sker tyvärr också nu. Starka feministiska böcker behövs, och också starka feministiska förebilder. Emelie Pine verkar vara en sådan.

Allt jag inte kan säga – essäer av Emelie Pine, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Matilda Södergran.
Den engelska titeln är Notes to Self – Essays och den kom samma år.

En stamtavla av Patrick Modiano

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En stamtavla är en självbiografi över Patrick Modianos uppväxt. Men den är inte sådan som man oftast förväntar sig när man ska läsa en memoarbok. Den är mycket kort och den är skriven mycket distanserat, huvudsakligen som en kort redogörelse av fakta. Ändå blir En stamtavla gripande.

Patrick Modianos mamma kom från Belgien. Föräldrarna träffades i Paris under ockupationen. Hans far var av judisk släkt, men han lyckades klara sig från deportation. Hans mor kom från Antwerpen. Föräldrarna separerade snart och Patrick Modiano fick bo hos sina morföräldrar när han var liten och hans första språk var flamländska. Fadern var en fifflare som inte ville ta hand om sonen, men som styrde hans liv i stor omfattning, och det oftast mot sonens vilja. Modern var skådespelerska och reste mycket i arbetet.

Att inte vara önskad, att inte ha ett tryggt hem, att vara bortlämnad till moderns vänner och bli sänd till internatskolor med hård regim, dålig mat och dålig uppvärmning, allt detta genomsyrar boken. Säkerligen har den korta i mångt och mycket faktaregistrerande texten kommit till därför att det var så författaren måste göra. Det var hans sätt att närma sig sin uppväxthistoria.

Att läsa En stamtavla ger mycket, men inte bara upplevelsen som griper en. Man får också perspektiv på och mer förståelse för Modianos romaner. Jag tänker på De dunkla butikernas gata där privatdetektiven Guy Roland har drabbats av minnesförlust och beslutar sig för att försöka få fram sin rätta identitet och Lilla smycket som handlar om ett oönskat barn. Även i Nätternas gräs finns stor osäkerhet, ett famlande. Och detta vandrande på gatorna i Paris i en värld av fragment och dunkel men där författaren noggrant talar om exakt på vilken gata vandraren befinner sig.

En stamtavla av Patrick Modiano, Grate 2015. Översättning: Kristoffer Leandoer.

På franska publicerades boken första gången 2004 (Un pedigree). Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.

Ankomstens gåta av V.S. Naipaul

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Ankomstens gåta är en självbiografisk berättelse om en yngling som kommer från Trinidad till England för att studera, om hans utveckling och om förhållandet mellan det främmande landet och honom. Den unge är av indisk släkt. Han studerar, han börjar skriva och så småningom bosätter han sig i Wiltshire, inte så långt från Stonehenge. Han hyr en stuga som tillhör ett stort gods. Där skriver han och tar långa promenader i omgivningarna.

Att flytta till England är en stor omställning för författaren, men i berättelsen finns också en annan omställning, den från de stora godsens tid när ägarna hade ekonomisk styrka nog till att underhålla godset och dess mark och ha många tjänare som passade upp på dem – till förfall, till utarrendering och och mekanisering och försäljning både av hus på egendomen och av dess mark. Det är en utveckling som är långsammare än förändringen som författaren upplever. När den unge mannen kommer från det varma och soliga Trinidad med dess sockerrörsodlingar till England upplever han en hastig ändring av kultur och miljö och människor och han är vilsen och vet inte hur det nya landet fungerar. Utvecklingen på den engelska landsbygden sker inte lika abrupt men den påverkar många människor alltifrån godsägare till lantarbetare.

Förr hade godset många strädgårdarbetare. Nu finns där bara en och den omfattande parken och trädgårdsodlingarna sköts inte mer som förr. I den här gamla trakten finns mycket nytt, nya bostadsområden runt omkring och nya människor som flyttar in i godsets byggnader samtidigt som mycket står och förfaller. Och runt omkring finns också urgamla gravar och minnen från forntiden. Ankomstens gåta är en långsam roman. Man får ha lite tålamod när man läser. Den har noggranna beskrivningar av miljön och den stiger fram med atmosfär och känsla. Samtidigt som texten fortskrider blir författaren mer och mer bekant med området och dess människor. Långsamt växer han in i miljön, men han är alltid till viss del främmande.

Ankomstens gåta av V.S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

V.S. Naipaul (1932-2018) växte upp på Trinidad och hade indisk familjebakgrund. Han skrev romaner, essäer, reseskildringar och facklitteratur, mer än 30 böcker, under sitt liv. Han debuterade 1957. Ankomstens gåta publicerades första gången 1987 (The Enigma of Arrival) och kom i svensk översättning samma år. Engelska Wikipedia har mer information om V.S. Naipaul.

2001 belönades V.S. Naipaul med Nobelpriset i litteratur.