Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü

Tezer Özlü (1943-1986) var en turkisk författare och Barndomens kalla nätter handlar både om hennes barndom och delar av hennes liv som vuxen. Hon bodde först i mindre städer i Turkiet och flyttade vid tio års ålder till Istanbul där hon var elev på en Österrikisk skola för flickor. Berättelsen är inte kronologiskt upplagd utan glimtar från olika tider i författarens liv blandas.

Barndomens kalla nätter handlar om minnen och här är det minnen med kropp och stark närvaro. Romanen är byggd av fragment ur ett liv som tillsammans bildar en poetisk stark text med miljöskildringar som får en att nästan vara på platsen när man läser. Föräldrarna är lärare och moderna sekulära människor och under läsningen upplever man också hur Turkiet förändras genom åren, kulturellt och socialt, och skillnaden mellan en småstad och den stora staden Istanbul med influenser från många håll i världen.

Romanen handlar också om författarens psykiska problem och inläggning på mentalsjukhus. Värt att notera är att övergrepp mot maktlösa patienter på mentalsjukhus, vilket har diskuterats mycket på sistone, finns med i den här berättelsen. Men den är inte helt svart. Den är också mycket vacker. Där finns både värme och kyla.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü, Weyler 2024. Översättning: Burcu Sahin. Förord: Balsam Karam.
Detta är den enda boken av Tezer Öslü som hittills har översatts till svenska.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd av Ebba Witt Brattström

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd är en biografi över äktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Det varade i tolv år, 1929 till 1941 och det betydde mycket för båda författarna. Moa var redan en etablerad medarbetare i flera tidningar när hon träffade den unge Harry Martinson. Hon var fattig och hade tre överlevande söner. Den yngste av dem var sexton år gammal och så som det var för fattiga tonåringar på den tiden antar jag att de alla tre bidrog till försörjningen, men deras inkomster måste ha varit små. Harry Martinson kom till Moas torp i Östergötland 1928 och då var han 24 år gammal, fjorton år yngre än Moa. Han var ännu fattigare och hade tillbringat många år på luffen och på sjön.

Det viktigaste som Ebba Witt Brattström framhåller i biografin är Moa Martinsons stora betydelse både för den svenska arbetarlitteraturen och för Harry Martinson och hur hon har minimerats i litteraturhistorien. Jag kommer själv ihåg att det man ”skulle” läsa när jag växte upp var de manliga arbetarförfattarna. Jag läste Harry Martinson, Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Jan Fridegård. Av Eyvind Johnson läste jag kanske bara Strändernas svall. Men Moa Martinson kan jag inte minnas att jag läste då. Och av Harry och Moa Martinson var det han som lyftes fram som den store författaren. Harry Martinson var ju verkligen en stor författare, men den mycket populära Moa Martinson har inte bara gjorts osynlig, hon har också baktalats och förlöjligats. Kvinnors erfarenheter var inte viktiga. de var till och med ofta mycket osmakliga enligt litteraturbedömarna. Hur kvinnan ofta framställdes i den manliga arbetarlitteraturen på 1920- och 1930-talet tar också stor plats i biografin. Tack och lov har vi gått framåt sedan dess.

Man kan säga att Ebba Witt Brattström står på Moa Martinsons sida i den här boken, men jag tycker ändå att hon ser en hel del brister och att hon ger en ganska komplex bild av människorna Harry och Moa. Ebba Witt Brattström har forskat många år i arkiven. Hon har gedigen kunskap i ämnet och hennes doktorsavhandling handlade om Moa Martinson och bidrog till att hon omvärderades. Jag har inte kunskap nog till att bedöma riktigheten i allt det hon skriver, men att den litteratur som var skriven av män av de tongivande ansågs bättre och mer allmänmänsklig än det kvinnorna skrev, det är jag övertygad om stämmer. Möjligen med undantag av Selma Lagerlöfs verk, men som ni märker är jag osäker på den punkten.

Jag tror att den här boken kan vara en bra ingång för den som vill läsa den äldre arbetarlitteraturen. Det finns en lång litteraturlista där bak och jag får lust att läsa om böcker jag läste i min ungdom och att läsa en hel del som jag inte har läst.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd – författarparet Moa och Harry Martinson av Ebba Witt Brattström, Historiska media 2024.

Ebba Witt Brattströms doktorsavhandling som handlade om Moa Martinson:
Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet, Norstedts 1988.

Wikipedia om Moa Martinson (1890-1964).
Wikipedia om Harry Martinson (1904-1978).

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine innehåller sex essäer och de är alla självbiografiska och mycket personliga. Emelie Pine skriver om sin fars alkoholism, om att få mens och om övergrepp, bland annat. En del av det hon skriver om är sådant som kan vara mycket svårt att avslöja, som kan medföra stora skamkänslor, så som vi vet att offer ofta kan känna. Det är svåra saker som inte är helt lätta för läsaren att ta del av, men det är mycket bra skrivet. Just att berättelserna är essäer innebär att de inte är starkt dramatiskt skrivna. Det blir stor kontrast mellan hurdan texten är och det ibland mycket svåra innehållet. Det medför att fast texten påverkar en som läsare är den ändå förhållandevis lätt att ta sig igenom. Men sedan sitter man där och inser plötsligt vad det är man har läst.

Trots att ämnena för essäerna är sådana som vi ofta vill undvika känns det bra att ha läst boken. Det är mycket starkt av Emelie Pine att skriva dessa essäer och låta dem publiceras. Det är ämnen som vi behöver påminnas om gång på gång, och innehållet i boken är högst aktuellt fast det var ett antal år sedan det hände. Samma saker sker tyvärr också nu. Starka feministiska böcker behövs, och också starka feministiska förebilder. Emelie Pine verkar vara en sådan.

Allt jag inte kan säga – essäer av Emelie Pine, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Matilda Södergran.
Den engelska titeln är Notes to Self – Essays och den kom samma år.

En stamtavla av Patrick Modiano

En stamtavla är en självbiografi över Patrick Modianos uppväxt. Men den är inte sådan som man oftast förväntar sig när man ska läsa en memoarbok. Den är mycket kort och den är skriven mycket distanserat, huvudsakligen som en kort redogörelse av fakta. Ändå blir En stamtavla gripande.

Patrick Modianos mamma kom från Belgien. Föräldrarna träffades i Paris under ockupationen. Hans far var av judisk släkt, men han lyckades klara sig från deportation. Hans mor kom från Antwerpen. Föräldrarna separerade snart och Patrick Modiano fick bo hos sina morföräldrar när han var liten och hans första språk var flamländska. Fadern var en fifflare som inte ville ta hand om sonen, men som styrde hans liv i stor omfattning, och det oftast mot sonens vilja. Modern var skådespelerska och reste mycket i arbetet.

Att inte vara önskad, att inte ha ett tryggt hem, att vara bortlämnad till moderns vänner och bli sänd till internatskolor med hård regim, dålig mat och dålig uppvärmning, allt detta genomsyrar boken. Säkerligen har den korta i mångt och mycket faktaregistrerande texten kommit till därför att det var så författaren måste göra. Det var hans sätt att närma sig sin uppväxthistoria.

Att läsa En stamtavla ger mycket, men inte bara upplevelsen som griper en. Man får också perspektiv på och mer förståelse för Modianos romaner. Jag tänker på De dunkla butikernas gata där privatdetektiven Guy Roland har drabbats av minnesförlust och beslutar sig för att försöka få fram sin rätta identitet och Lilla smycket som handlar om ett oönskat barn. Även i Nätternas gräs finns stor osäkerhet, ett famlande. Och detta vandrande på gatorna i Paris i en värld av fragment och dunkel men där författaren noggrant talar om exakt på vilken gata vandraren befinner sig.

En stamtavla av Patrick Modiano, Grate 2015. Översättning: Kristoffer Leandoer.

På franska publicerades boken första gången 2004 (Un pedigree). Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.

Ankomstens gåta av V.S. Naipaul

Ankomstens gåta är en självbiografisk berättelse om en yngling som kommer från Trinidad till England för att studera, om hans utveckling och om förhållandet mellan det främmande landet och honom. Den unge är av indisk släkt. Han studerar, han börjar skriva och så småningom bosätter han sig i Wiltshire, inte så långt från Stonehenge. Han hyr en stuga som tillhör ett stort gods. Där skriver han och tar långa promenader i omgivningarna.

Att flytta till England är en stor omställning för författaren, men i berättelsen finns också en annan omställning, den från de stora godsens tid när ägarna hade ekonomisk styrka nog till att underhålla godset och dess mark och ha många tjänare som passade upp på dem – till förfall, till utarrendering och och mekanisering och försäljning både av hus på egendomen och av dess mark. Det är en utveckling som är långsammare än förändringen som författaren upplever. När den unge mannen kommer från det varma och soliga Trinidad med dess sockerrörsodlingar till England upplever han en hastig ändring av kultur och miljö och människor och han är vilsen och vet inte hur det nya landet fungerar. Utvecklingen på den engelska landsbygden sker inte lika abrupt men den påverkar många människor alltifrån godsägare till lantarbetare.

Förr hade godset många strädgårdarbetare. Nu finns där bara en och den omfattande parken och trädgårdsodlingarna sköts inte mer som förr. I den här gamla trakten finns mycket nytt, nya bostadsområden runt omkring och nya människor som flyttar in i godsets byggnader samtidigt som mycket står och förfaller. Och runt omkring finns också urgamla gravar och minnen från forntiden. Ankomstens gåta är en långsam roman. Man får ha lite tålamod när man läser. Den har noggranna beskrivningar av miljön och den stiger fram med atmosfär och känsla. Samtidigt som texten fortskrider blir författaren mer och mer bekant med området och dess människor. Långsamt växer han in i miljön, men han är alltid till viss del främmande.

Ankomstens gåta av V.S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

V.S. Naipaul (1932-2018) växte upp på Trinidad och hade indisk familjebakgrund. Han skrev romaner, essäer, reseskildringar och facklitteratur, mer än 30 böcker, under sitt liv. Han debuterade 1957. Ankomstens gåta publicerades första gången 1987 (The Enigma of Arrival) och kom i svensk översättning samma år. Engelska Wikipedia har mer information om V.S. Naipaul.

2001 belönades V.S. Naipaul med Nobelpriset i litteratur.

Ett barn av Thomas Bernhard

Ett barn är den femte och sista boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I den fjärde delen hade han kommit till tjugoårsåldern, men här går han tillbaka ända till de första åren av sin barndom. Berättelsen fortskrider sedan till tiden före hans skolgång i Salzburg, där den första delen i romansviten börjar.

Thomas Bernhard var född utom äktenskapet år 1931, vilket då innebar en stor skam. Hans mor reste till Nederländerna och födde honom där och sedan bodde hon med barnet hos sina föräldrar under många år tills hon gifte sig och pojken fick en styvfar. Pojkens far gav sig genast iväg och tog inget ansvar för sonen. Modern hatade fadern och situationen hon hade hamnat i och hatet gick ut över sonen. Det är hjärteknipande hur hon hela tiden kommer med hemska tillmälen och säger att den lille Thomas är helt värdelös och att hon önskar att han aldrig blivit född. Det leder naturligtvis till att han får dåligt självförtroende och inte tror att han kan lyckas i skolan, och han är sängvätare, något som på den tiden kunde uppfattas som illvilja och dåligt uppförande hos barnet. Något som skulle uppfostras bort genom att man hängde ut lakanen till allmän beskådan. Dessutom är pojken annorlunda och han blir mobbad i skolan.

Det är en tung historia, men som i de andra självbiografiska romanerna finns där en svart humor, så berättelserna är roliga också. Dessutom framstår pojken Thomas som seg och viljestark och ganska egensinnig, vilket kan kännas bra när man läser. Det är kraft i texten och vi vet ju att Thomas Bernhard överlevde och blev vuxen och blev en stor författare. Men med ett tungt bagage.

I de tidigare barndomsböckerna skriver Thomas Bernhard med mycket upprepningar. När jag tänker efter har de nog minskat efter hand och här är texten inte alls lika upprepande utan mera koncis och rak. Det känns som om han har fått mer perspektiv på sin historia, som om han inte är lika våldsamt arg längre. Arg är han, naturligtvis, och sorgsen också, men han förhåller sig lugnare i den här texten. Vi får veta mer om hans mor och hans morföräldrar. Anmärkningsvärt är att hans mormor och mor stod för försörjningen under de år de delade hushåll. Morfadern var en författare som inte fick in mycket pengar på sitt författarskap men som var en viktig och dominerande person i familjen. Den personliga familjeberättelsen står mot en bakgrund av framväxande nazism, ett förstockat österrikiskt samhälle och en del mycket radikala strömningar i pojkens familj. Bland annat var morfadern anarkist.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn. Hela sviten rakommenderas varmt.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel

Sniglar och snö är den tredje av Agneta Pleijels självbiografiska romaner. I tid överlappar den delvis den andra som heter Doften av en man. Också i Sniglar och snö skriver hon om åren på Aftonbladet där hon blev kulturchef 1975. På 1980-talet blev hon ordförande i Svenska Pen, På 1990-talet var hon medlem i Bibelkommissionen och professor i dramatik på Dramatiska institutet. Som författare började hon som poet och dramatiker, och 1987 debuterade hon som romanförfattare med Vindspejare som senare följdes av flera romaner.

Agneta Pleijel har alltså ett omfattande arbetsliv bakom sig när hon på 2000-talet skriver om den tiden i Sniglar och snö, och här går hon in djupare både i arbetslivet och i det personliga. Det är kärleksförhållanden och moderskap och skapande och svårigheten att få alla delar av livet att fungera. Det är förhållandet till hennes mor och far och till vänner, och särskilt om man har läst hennes två första självbiografiska romaner får man mycket förklarat om hur det blev som det blev. Tror man i alla fall. Man sätter ihop det hela som läsare, det som författaren har valt att berätta. Man funderar och jämför med sitt eget liv. Bitvis blir det nästan smärtsamt att läsa. Men i romanen finns också en ålderns avklarning, ett förhållningssätt från de sena åren i livet som gör att det ändå finns ett lugn över berättelsen. Som läsare uppfattar jag och känner sorgen och frustrationen många gånger, men texten är ändå inte deprimerande. Där finns framtidstro och lite av ålderns vishet.

Sniglar och snö är lätt att läsa. Texten flyter på. Jag blir imponerad av stilen och enkelheten. Språket känns alldeles självklart. Jag läser och läser. Sniglar och snö ger en mycket, och alldeles säkert är det en fördel att ha läst de två tidigare självbiografiska romanerna.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel, Norstedts 2023.

De två tidigare självbiografiska romanerna är Spådomen (2015) och Doften av en man (2917)

Pil i det blå av Arthur Koestler

Hej igen efter jul och nyår! Hoppas att ni har haft det bra och fått en del god läsning. Bloggens första post 2024 handlar om den tolfte och sista boken i min hyllvärmarhög 2023, och det är Pil i det blå som är första delen av Arthur Koestlers självbiografi. Den omfattar åren 1905 till 1931. Han är alltså bara 27 år gammal när boken slutar, men han har hunnit göra och uppleva mycket. Han har varit barn förstås, och under den tiden har hans far startat olika fantasifulla och naiva affärsprojekt som har resulterat i att familjens ekonomi är usel. Arthur har ingen bra barndom. Han har ingen bra kontakt med någon av sina föräldrar och hembiträdet är bottenlöst elakt.

Arthur Koestlers familj är av judisk släkt, han föddes i Budapest och familjen flyttade så småningom till Wien där han påbörjade en utbildning till ingenjör. Påbörjade är ett viktigt ord här. Han slutförde aldrig utbildningen och hans liv under den tid som boken omfattar har flera tvära kast. Han blev sionist och reste till Palestina för att arbeta i ett jordbrukskollektiv istället för att slutföra sin utbildning. Så blev han journalist i Palestina och så småningom i Paris och i Tyskland. Och i slutet av boken går han med i kommunistpartiet.

Arthur Koestler skriver medryckande och boken känns inte tung att läsa fast där finns en del resonemang om sionism, om den politiska situationen i Tyskland och om kommunismen och Sovjetunionen. Det är mycket intressant att ta del av de partierna, särskilt när han skriver om att när man har fallit för en ideologi så ser man allt genom de glasögonen och är godtrogen, och tänker bort fakta på ett sätt som kan vara svårt att förstå efteråt. Det är också mycket intressant att ta del av hans beskrivning av det politiska läget i Tyskland fram till Hitlers maktövertagande.

Men boken är också levande med spännande händelser och bilder. Bland annat följer Koestler med som journalist på det tyska luftskeppet Graf Zeppelin under en vetenskaplig resa i Arktis. Hur tillrättalagd självbiografin är vet jag inte, men för mig förefaller han ganska ärlig. Jag vill absolut läsa del två som heter Den osynliga skriften och behandlar tiden 1932 till 1940.

Pil i det blå – en självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.

Pil i det blå publicerades första gången på engelska (Arrow in the Blue – The First Volume of an Autobiography) 1952. Översatt till svenska kom boken första gången 1953.

Kylan – en isolering av Thomas Bernhard

Kylan är den fjärde delen i Thomas Bernhards självbiografiska svit om fem böcker. Den artonårige ynglingen som läggs in på sanatorium i denna berättelse har redan varit med om alltför mycket som en växande pojke borde slippa – andra världskriget med fruktansvärda bombningar, matbrist, en svår lunginflammation med en sjukhusvistelse som ingen, vare sig vuxen eller barn, borde få genomlida, hans älskade morfars död, och nu har han en skugga på lungan och hans mamma är dödligt sjuk i cancer.

Ynglingen Thomas är ensam på sanatoriet. Familjen har varken ekonomiska resurser eller kraft att hälsa på honom. Moderns sjukdom tar all energi. Thomas har samma problem som många från mindre bemedlade familjer har. Man vet att man inget har att sätta emot och man vet att en bättre plats i samhällets hierarkier och pengar innebär att man får bättre vård och att man behandlas som en någorlunda jämlik person av läkarna. Han har redan varit med om så mycket elände och hans framtidsplaner har ställts på ända. Inte kan man arbeta i livsmedelsbutik om man är lungsjuk och inte kan man fortsätta att sjunga med framgång, så både yrkesplanerna och hans sångardröm får stå tillbaka.

På sanatoriet känner han sig som i ett fängelse och det var ju också så att patienterna var smittsamma och inte fick lämna sjukhuset hur som helst. Dessutom fanns det fasta regler för hur dagarna skulle vara. Men Thomas har också ett stort motstånd, samma vrede som tidigare och vilja att göra som han vill och inte alltid följa läkarnas order. Så mycket är ruttet och fel och unket i det Österrikiska samhället, och läkarna, vet de verkligen vad de gör?

I den här boken får också saknaden, eller i varje fall undran över hans frånvarande pappa ett visst utrymme. Mycket sorg och elände, alltså, men precis som i de tidigare tre självbiografiska böckerna finns här en svart humor som uppstår vid läsningen. Det är mycket personligt och argt och texten har kraft.

Kylan – en isolering av Thomas Bernhard, Alba 1989. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Minnen av Torgny Lindgren

Torgny Lindgrens Minnen börjar med att han förklarar att han inte alls vill skriva om sina minnen. Han kan inte, han har inga minnen, säger han till sin förläggare. Men eftersom författares minnen är ganska efterfrågade gör han det ändå, och så blev det den här boken. Den är alltså ganska annorlunda mot hur böcker med författarminnen brukar vara. Torgny Lindgren har en ironisk distans till det han skriver men där finns också ett allvar. Ibland bränner det till, som när ha skriver om falskhet.

Problemet för mig när jag ska ta till mig den här boken är att han håller sin egen person så långt borta från texten. Det blir lite roliga, lite underfundiga historier blandade med ett visst allvar. De handlar om hans bakgrund, om hans släkt, lite om hans barndom och en del om hans författarliv. Det är kanske så att jag hade fel ingång till den här boken. Jag har nyligen läst en del böcker med minnen av Annie Ernaux, av Agneta Pleijel och av Linn Ullmann. De tre författarna skriver alla på olika sätt, och jag har uppskattat dem. Men när jag läser Torgny Lindgrens bok visar sig den vara skriven på ett fjärde sätt som jag faktiskt har lite svårt för. Den är mer en samling essäer och anekdoter än en sammanhållen minnesbok. Kanske passar den här boken många andra människor, men inte mig. Kanske har jag inte läst den tillräckligt långsamt. Det kan vara ett problem när man läser Torgny Lindgren.

Minnen av Torgny Lindgren, Norstedts 2010..