Som ni antagligen redan har lagt märke till läser jag mest skönlitteratur. Men det händer att jag bryter av med en faktabok och den här vill jag verkligen rekommendera. Peter Wohlleben studerade skogsbruk och arbetade sedan som skogvaktare i många år. Men han blev alltmer intresserad av ekologi och numera arbetar han med bevarande av urskogar.
Jag fick lära mig en hel del när jag läste den här boken: att träd av samma art samarbetar i en urskog. Att deras rötter har vuxit samman och att de kan ge näring till varandra. Träden kan också kommunicera, dels genom att sända ut kemiska ämnen i luften, dels genom elektriska signaler via rötterna, så vitt jag förstår. De har ingen hjärna, men de har minne.
Wohlleben utgår från bokskogarna i mellaneuropa där han arbetar, men det han skriver om berör även oss. Träd som är planterade i städerna på trottoarer och på gårdar kallar han gatubarn. De har det inte lätt, deras rötter får inte möjlightet att breda ut sig som de borde och ofta har de ingen artfrände att koppla ihop sig med. Från och med nu kommer jag att se på ett helt annat sätt på träden här i stan.
Massor av frön har yrt i luften här från björken som står en bit bort. Björk tillhör de träd som behöver mycket sol och som koloniserar öppna ytor. Därför flyger björkens frön långt i vinden, medan andra träd mera tappar sina frön rakt ner. Så vi har massor med björkfrön på balkongen att dammsuga upp.
Som sagt, i den här boken får man veta mycket om trädens liv.
Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, Norstedts 2017. Översättning Jim Jakobsson.
Mösstanten 