Kategori: Noveller

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Halldór Laxness novell Uppenbarelse i djupet är daterad till 1925. Då var Laxness 23 år gammal och jag tänker mig att berättaren är en man norrifrån i hans ålder. Han har tydligen rest till Sicilien och hyrt ett rum och tvärs över gatan bor en flicka som han brukar se på balkongen.

Jag sitter ofta och tänker. Jag tänker på om någon ung man någon gång har bott i det här rummet, till exempel en ung man från utlandet som jag, setat vid fönstret här och sett ut över denna smala gata; och över trädgården på andra sidan gatan. Hon kunde vara sexton vintrar efter vårt nordiska sätt att räkna men har sannolikt inte levat mer än tretton eller fjorton almanacksår. Jag försöker tänka att ingen har sett henne utom jag.
(Sid 7)

Den unge mannen har ganska romantiska föreställningar och hela novellen har en långsam stämning där man känner att han är i södern. Den är som sagt skriven i mitten av 1920-talet och att den inte har kommit till idag märks tydligt. Nu skulle det vara ganska kontroversiellt att den unge mannen blir förälskad i flickan som vi betraktar som ett barn om hon nu inte är mer än tretton, fjorton år. Men det känns ändå inte oväntat att författaren berättar detta. Litteraturen är full av mannens blick på flickan och kvinnan och av historier där mannen är betydligt äldre än hon, ofta många fler år än tio. Här har vi också föreställningen att flickor i södern mognar tidigare.

Vidare förekommer en judisk man i berättelsen. Han är antikhandlare och omnämns många gånger som just jude. Det är tydligen mycket viktigt att vi får veta det fast det egentligen inte har någon betydelse i historien, och det är jag heller inte bekväm med att läsa. Men också det är inte förvånande i en text från 1920-talet.

Det märks att Laxness är en berättare. Allt flyter på och det finns stämning i novellen och han berättar det som behövs och inte en massa mer. Fast jag inte är förtjust över innehållet är det som finns där bra skrivet.

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness ur samlingen Piplekaren, Rabén och Sjögren 1955. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries.

Halldór Laxness (1902-1998) var en isländsk författare och han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1955.

Mistlar och mord av P.D. James

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Mistlar och mord var julboken jag valde att läsa över helgerna och det var ett bra val. Den innehåller fyra berättelser, alla med mord i, och i två av berättelserna får vi träffa Adam Dalgliesh som är kriminalpolis i de flesta av P.D. James böcker.

Det här är ingen nagelbitarbok och inget man blir upprörd av att läsa. Den ligger mer åt det trivsamma hållet fast det handlar om mord. Dåden är liksom långt borta. De sker inte nu och miljöerna är inte som mina. Men börjar man fundera på vad det verkligen handlar om kan det knipa till lite i sinnet. Fast boken känns trivsam finns där en mörk underton under det hela. Jag tycker också att det är bra att den innehåller just berättelser. På så sätt passar den under en jul när man har annat att göra än bara att läsa. Det har man väl alltid förresten, även om ens jul inte är särskilt hektisk. Själv har jag läst både dessa noveller och den korta berättelsen Kammakargatan av Therese Bohman och romaner.

Mistlar och mord – fyra julmysterier av P.D. James (1920-2014), Wahlström & Widstand 2016. Översättning: Ulla Danielsson.
Boken publicerades första gången på engelska samma år (The Mistletoe Murder and Other Stories) men novellerna är tidigare publicerade på annat håll.

Kammakargatan av Therese Bohman

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Så hände det sig att min läsplanering för de gånga helgerna fick ändras eftersom Kammakargatan av Therese Bohman trillade in på reservationshyllan. Men det hade jag inget emot. På så sätt fick jag läsa två julböcker över den här julen, för Kammakargatan är en julberättelse – eller en berättelse som slutar med julen. Den är inte lång, 125 sidor bara, men dessa sidor alltså! Det är en fröjd att läsa denna lilla bok. Så fint språk. Så fint berättande. En lugn berättelse om vad författaren (kanske) var med om under sin första tid som student i Stockholm.

Författaren berättar och det flyter på så naturligt. Där finns atmosfär och fullt av allt det som inte berättas. Vi får veta precis lagom mycket och det kan ligga svåra saker och besvärligheter under alltihop, men det får vi bara undra över, och samtidigt är allt så stillsamt framställt så att man kan läsa och känna sig lugn och tillfreds och samtidigt undrande och lite sentimental över sina egna ungdomsår. Berättelsen känns så riktig, fast kanske alltihop är ett påhitt. Det vet vi ju inte. Det känns som om en person verkligen berättar hur det var för ganska många år sedan. Jag har sett någon skriva att det påminner om Modiano, och det kan jag hålla med om. Läs gärna den här boken.

Kammakargatan – en julberättelse av Therese Bohman, Norstedts 2025.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tessa Hadley är december månads författare i Novelltolvan. Den här novellsamlingen hade jag redan i bokhyllan så den tog jag fram och läste novellen Ställföreträdaren. I den berättar en kvinna om hur hon i tjugoårsåldern blev förälskad i en av sina lärare vid namn Patrick Hammett.

”Självklart var han ouppnåelig för mig. Vem var jag? Jag var ingen. Jag hörde inte ens till de smartaste eleverna. Inte heller var jag någon utpräglad medelmåtta; jag var medveten om att jag hade ett udda sätt att se på saker och ting, som ibland yttrade sig i insiktsfulla kommentarer och andra gånger bara ledde till att alla stirrade oförstående. Patrick uppmuntrade mig. En gång påminde han allihop om något jag hade sagt. ‘Minns ni vad Carla påpekade under förra veckans seminarium?’ En annan gång, när jag hade fört något resonemang kring valfrihetstemat i Mycket väsen för ingenting, sa han: ‘Det där var mycket välformulerat, Carla. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.’ Det gjorde mig väldigt glad. Men jag hyste inga illusioner.”
(Sid. 8-9)

Novellen är skriven mycket lugnt konstaterande. Tessa Hadley kan skriva så att man känner igen sig fast man inte har upplevt riktigt detsamma som i berättelsen, och hon tar med det som är nödvändigt, men inte mer. Berättelsen ger stort utrymme till läsarens egna funderingar och när man har kommit så här långt i läsningen kan man mycket väl tro att man redan vet vad som kommer att hända i novellens fortsättning men i så fall bedrar man sig.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.
Just denna novell publicerades första gången 2003.

Tessa Hadley är en brittisk författare av noveller, romaner och fakta. Om Tessa Hadley på engelska Wikipedia. Tre av hennes romaner och den här novellsamlingen är översatta till svenska.

Av Tessa Hadley har jag tidigare läst novellen Gudbarnen ur den här samlingen och romanen Fri kärlek.

Den sista vargen av László Krasznahorkai

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den här boken innehåller tre noveller av László Krasznahorkai och alla har anknytning till jakt, till dödande. I den första novellen gäller det jakt på vargar. En deprimerad författare får plötsligt en inbjudan från Extremadura i Spanien. Han ska skriva om den sista vargen. Om hur det gick med hans resa dit och hans uppdrag berättar han för bartendern på krogen dit han går varje dag i sitt deprimerade tillstånd. Den texten påminner lite om hur Thomas Bernhard skriver fast hans texter är mycket argare och Krasznahorkais är finurligare.

Den andra novellen handlar om en äldre erfaren jägmästare som får i uppdrag att decimera antalet mindre rovdjur i en skog. Dessa består mest av grävlingar, vildkatter och vildhundar och de är många. Den tredje ger ett annat perspektiv på samma händelser. Där är det en officer som berättar och han besöker orten tillsammans med några kollegor och ett par kvinnor. De festar och rullar runt i sänghalmen mest hela tiden. Kan man säga att det är kontrasten till döden? Kroppens obändiga livskraft? Fast de är ju officerare ändå och deras yrke går ju ut på krig.

Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. Där finns en hel del svart humor och författaren har vridit till historierna ordentligt så när man läser blir man kanske lite förvånad över vad som händer. Där finns stora krockar mellan våld och lek, mellan uppgiven depression och effektivt jaktarbete. En intressant bok.

Den sista vargen av László Krasznahorkai, Norstedts 2020. Översättning: Daniel Gustafsson.
Novellsamlingen publicerades första gången 2009 (Az utolsó farkas) och kom i svensk översättning 2020.

Och som vi vet är László Krasznahorkai årets Nobelpristagare i litteratur. Den sista vargen är den första boken av honom som trillade in på reservationshyllan. Jag kommer att läsa mer.

Spökhuset – Novell av Virginia Woolf

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Månadens författare i Novelltolvan är Virginia Woolf (1882-1941) och passande nog köpte jag den här boken med hennes noveller och prosaskisser på bokrean i år. Ur den har jag valt att läsa Spökhuset eftersom jag tänkte att den stämde bra att läsa i november. Nu visade det sig att novellen inte alls var otäck, utan vacker och lite melankolisk.

Så här börjar novellen:

Vilken tid man än vaknade var det en dörr som stängdes. Ur rum i rum gick de, hand i hand, lyfte och öppnade, undersökte – ett spöklikt par.
”Här lämnade vi det”, sade hon. Och han lade till: ”Men också här!” ”Det finns en trappa upp”, mumlade hon. ”Och i trädgården”, viskade han. ”Tyst!” sade de, ”så vi inte väcker dem.”
Men det var inte så mycket det att ni väckte oss. O nej. ”Nu letar de efter det; de drar ifrån gardinerna”, kunde man säga och läsa en sida eller två. ”Nu har de hittat det”, antog man och hejdade pennan vid marginalen. Och till slut, när man tröttnat på att läsa, kanske man gick upp och tittade efter och fann huset alldeles tomt, men dörrarna stod öppna …
(sid. 148)

Och vad det är som det spöklika paret letar efter, det får man veta om man fortsätter att läsa.

Spökhuset – novell av Virginia Woolf ur samlingenVirginia Woolf, samlade noveller & prosaskisser, Modernista 2017. Översättning: Margareta Ekström. Förord: Josefin Holmström.
Boken publicerades första gången 1985 (The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf) och den kom första gången i svensk översättning 1990. Novellen Spökhuset finns i avdelningen för noveller skrivna 1917-1921.

Röda koraller – novell av Judith Hermann

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Oktober månads författare i Novelltolvan är Judith Hermann, en tysk författare som jag aldrig tidigare läst något av. Hon är mest känd för sina noveller men har också skrivit två romaner. Tre novellsamlingar, en essäsamling och en av hennes romaner är översatta till svenska. Jag har läst novellen Röda koraller ur samlingen Sommarhus, senare. Här är ett citat ur den:

Min mormorsmor var vacker. Hon kom till Ryssland tillsammans med min mormorsfar, därför att min mormorsfar byggde ugnar för det ryska folket. Min mormorsfar hyrde en stor våning till min mormorsmor på Vasilijön i Petersburg. Vasilijön ligger där omspolad av lilla och stora Neva och hade min mormorsmor i våningen på Malyj Prospekt ställt sig på tå och tittat ut genom fönstret så skulle hon ha kunnat se floden och den stora Kronstadtbukten. Men min mormorsmor ville inte se floden och inte Kronstadtbukten och inte de höga, vackra husen på Malyj Prospekt. Min mormorsmor ville inte se ut genom fönstret mot det okända.
(Sid 11)

Novellen är byggd kring ett korallarmband som den nutida berättaren har ärvt. Armbandet är mer än hundra år gammalt och ursprungligen ägdes det av berättarens mormorsmor. Det är ett armband som, om man ser det från en vinkel, ställer till det för människor. Men om man ser berättelsen från en annan vinkel är det naturligtvis människorna som orsakar allt.

Röda koraller – novell ur samlingen Sommarhus, senare, Ordfront 2000. Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren.
Novellsamlingen publicerades första gången 1998 (Sommerhaus, später).

Trakten av Anna-Karin Palm

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Trakten är en novellsamling med tolv noveller och berättelserna utspelas i samma trakt, i Hälsningland, eller Dalarna, uppfattar jag. Det är landsbygd och det finns björn i skogen och det är en bra bit norrut från Linköping där jag bor. Personerna är i varierande åldrar. Det kan handla om såväl barn som om en gammal människa. En del är nykomlingar medan andra har bott där i generationer.

De flesta berättelserna är vardagliga, men kan ändå innehålla något ovanligt. Några innehåller skogsväsen och naturväsen, där finns en övernaturlig dimension. Berättelserna är lågmälda fast de kan handla om svåra saker. De leder snarare till ett tillbakalutat funderande är till upprörda känslor. Ingen av dem griper riktig tag i mig men i gengäld känns boken vilsam att läsa, skön att bryta av med från det som kräver mer av känslor och koncentration. Gör läsningen att jag upplever hur det kan vara på landsbygden där uppe längre norrut? Ja, lite kanske.

Trakten av Anna-Karin Palm, Bonniers 2025.

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tillie Olsen är Novelltolvans författare nu i september, och jag har läst hennes novell Hey Sailor, what ship? Utmärkt att Tillie Olsen är med i Novelltolvan, tycker jag. Hon var en amerikansk arbetarförfattare och aktivist. Hennes produktion var inte jättestor eftersom hon var tvungen att arbeta hårt för sin försörjning, men det jag har läst av henne är både intressant och bra. Den här novellsamlingen behövde jag inte låna på biblioteket. Den står i bokhyllan och nu har jag alltså läst den andra novellen i boken. Tidigare har jag skrivit om den första som heter Jag står här och stryker. Titelnovellen alltså. Men nu till dagens novell.

Hey Sailor, what ship? handlar om sjömannen Whitey. Han tog hyra första gången när han var mycket ung. Nu när han är äldre är han inte i särskilt bra form. Alkoholen har tagit för mycket av hans krafter. När novellen börjar är han iland och har druckit en tid. Han vill till sina vänner Helen och Lennie och deras barn, men har vågar inte riktigt. Han vill inte komma till dem i sitt nuvarande tillstånd.

Hey, Sailor, what ship? är skriven på ett annat sätt än den första novellen i boken. Här är det rörigt och fragmentariskt, ganska fartfyllt. Vi får ta del av det som Whitey upplever. I novellen finns alltså Whiteys röriga, dimmiga liv, men där finns också stor omtanke och vilja att hjälpa varandra. Författaren får också fram Whiteys goda vilja och hur han egentligen skulle vilja vara, och hon får fram det så att det känns när man läser.

Vart har de tagit vägen, alla pengarna? och hans tankar vinglar bakåt. Lyfte etthundrafemtio i går. Nej, i förrgår, kanske dan före i förrgår. Sju för en flaska när han löste in checken, tjugo till Blackie, trettitre återbetalning till Goldballs, taxi till Frisco, trettiåtta, trettinio för kavajen och dojorna (ny kavaj, nya dojor, måste vara fin när man hälsar på hos Lennie och Helen och flickorna), tjugofyra bagis i tullen och tio i böter. De böterna …
(sid 32)

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen ur samlingen Här står jag och stryker, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren.

Om Tillie Olsen (1912-2007) på engelska Wikipedia och på den svenska.

Driftens väg av Lise Tremblay

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Efter att först ha läst Ingvild Rishøis novellsamling Historien om fru Berg och sedan Lise Tremblays samling med fem noveller tänker jag på hur rik litteraturen är och så många stilar, så många sätt att skriva det finns, och så olika känsla man kan få genom noveller. Rishøis noveller är skrivna så att man känner med hela kroppen. I Driftens väg är stilen mycket mer tillbakalutad och sval. Men med det menar jag inte att innehållet känns likgiltigt. Tvärtom. Den mer konstaterande stilen sätter igång tankar och känslor, men på ett helt annat sätt.

Boken innehåller alltså fem noveller. Det är fem kvinnor som berättar om vad de har varit med om. De är alla äldre, minst i sexioårsåldern och novellerna handlar om kärlek, om äktenskap, om att bli lämnad eller lämna. De handlar mycket om maktförhållanden, vem som anpassar sig och vem som breder ut sig och om den stora kris som ett havererat förhållande medför. Novellerna leder till många tankar om kvinnor och män och hur vi lever och jag tycker att det är så bra att det är äldre kvinnor som berättar.

Det här är det första jag läser av Lise Tremblay och jag vill gärna läsa mer. Boken rekommenderas.

Driftens väg av Lise Tremblay, Rámus 2024. Översättning: Elin Svahn.
Boken publicerades första gången 2022 (Rang de la Dérive)