Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley

Tessa Hadley är december månads författare i Novelltolvan. Den här novellsamlingen hade jag redan i bokhyllan så den tog jag fram och läste novellen Ställföreträdaren. I den berättar en kvinna om hur hon i tjugoårsåldern blev förälskad i en av sina lärare vid namn Patrick Hammett.

”Självklart var han ouppnåelig för mig. Vem var jag? Jag var ingen. Jag hörde inte ens till de smartaste eleverna. Inte heller var jag någon utpräglad medelmåtta; jag var medveten om att jag hade ett udda sätt att se på saker och ting, som ibland yttrade sig i insiktsfulla kommentarer och andra gånger bara ledde till att alla stirrade oförstående. Patrick uppmuntrade mig. En gång påminde han allihop om något jag hade sagt. ‘Minns ni vad Carla påpekade under förra veckans seminarium?’ En annan gång, när jag hade fört något resonemang kring valfrihetstemat i Mycket väsen för ingenting, sa han: ‘Det där var mycket välformulerat, Carla. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.’ Det gjorde mig väldigt glad. Men jag hyste inga illusioner.”
(Sid. 8-9)

Novellen är skriven mycket lugnt konstaterande. Tessa Hadley kan skriva så att man känner igen sig fast man inte har upplevt riktigt detsamma som i berättelsen, och hon tar med det som är nödvändigt, men inte mer. Berättelsen ger stort utrymme till läsarens egna funderingar och när man har kommit så här långt i läsningen kan man mycket väl tro att man redan vet vad som kommer att hända i novellens fortsättning men i så fall bedrar man sig.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.
Just denna novell publicerades första gången 2003.

Tessa Hadley är en brittisk författare av noveller, romaner och fakta. Om Tessa Hadley på engelska Wikipedia. Tre av hennes romaner och den här novellsamlingen är översatta till svenska.

Av Tessa Hadley har jag tidigare läst novellen Gudbarnen ur den här samlingen och romanen Fri kärlek.

Den sista vargen av László Krasznahorkai

Den här boken innehåller tre noveller av László Krasznahorkai och alla har anknytning till jakt, till dödande. I den första novellen gäller det jakt på vargar. En deprimerad författare får plötsligt en inbjudan från Extremadura i Spanien. Han ska skriva om den sista vargen. Om hur det gick med hans resa dit och hans uppdrag berättar han för bartendern på krogen dit han går varje dag i sitt deprimerade tillstånd. Den texten påminner lite om hur Thomas Bernhard skriver fast hans texter är mycket argare och Krasznahorkais är finurligare.

Den andra novellen handlar om en äldre erfaren jägmästare som får i uppdrag att decimera antalet mindre rovdjur i en skog. Dessa består mest av grävlingar, vildkatter och vildhundar och de är många. Den tredje ger ett annat perspektiv på samma händelser. Där är det en officer som berättar och han besöker orten tillsammans med några kollegor och ett par kvinnor. De festar och rullar runt i sänghalmen mest hela tiden. Kan man säga att det är kontrasten till döden? Kroppens obändiga livskraft? Fast de är ju officerare ändå och deras yrke går ju ut på krig.

Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. Där finns en hel del svart humor och författaren har vridit till historierna ordentligt så när man läser blir man kanske lite förvånad över vad som händer. Där finns stora krockar mellan våld och lek, mellan uppgiven depression och effektivt jaktarbete. En intressant bok.

Den sista vargen av László Krasznahorkai, Norstedts 2020. Översättning: Daniel Gustafsson.
Novellsamlingen publicerades första gången 2009 (Az utolsó farkas) och kom i svensk översättning 2020.

Och som vi vet är László Krasznahorkai årets Nobelpristagare i litteratur. Den sista vargen är den första boken av honom som trillade in på reservationshyllan. Jag kommer att läsa mer.

Spökhuset – Novell av Virginia Woolf

Månadens författare i Novelltolvan är Virginia Woolf (1882-1941) och passande nog köpte jag den här boken med hennes noveller och prosaskisser på bokrean i år. Ur den har jag valt att läsa Spökhuset eftersom jag tänkte att den stämde bra att läsa i november. Nu visade det sig att novellen inte alls var otäck, utan vacker och lite melankolisk.

Så här börjar novellen:

Vilken tid man än vaknade var det en dörr som stängdes. Ur rum i rum gick de, hand i hand, lyfte och öppnade, undersökte – ett spöklikt par.
”Här lämnade vi det”, sade hon. Och han lade till: ”Men också här!” ”Det finns en trappa upp”, mumlade hon. ”Och i trädgården”, viskade han. ”Tyst!” sade de, ”så vi inte väcker dem.”
Men det var inte så mycket det att ni väckte oss. O nej. ”Nu letar de efter det; de drar ifrån gardinerna”, kunde man säga och läsa en sida eller två. ”Nu har de hittat det”, antog man och hejdade pennan vid marginalen. Och till slut, när man tröttnat på att läsa, kanske man gick upp och tittade efter och fann huset alldeles tomt, men dörrarna stod öppna …

(sid. 148)

Och vad det är som det spöklika paret letar efter, det får man veta om man fortsätter att läsa.

Spökhuset – novell av Virginia Woolf ur samlingenVirginia Woolf, samlade noveller & prosaskisser, Modernista 2017. Översättning: Margareta Ekström. Förord: Josefin Holmström.
Boken publicerades första gången 1985 (The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf) och den kom första gången i svensk översättning 1990. Novellen Spökhuset finns i avdelningen för noveller skrivna 1917-1921.

Röda koraller – novell av Judith Hermann

Oktober månads författare i Novelltolvan är Judith Hermann, en tysk författare som jag aldrig tidigare läst något av. Hon är mest känd för sina noveller men har också skrivit två romaner. Tre novellsamlingar, en essäsamling och en av hennes romaner är översatta till svenska. Jag har läst novellen Röda koraller ur samlingen Sommarhus, senare. Här är ett citat ur den:

Min mormorsmor var vacker. Hon kom till Ryssland tillsammans med min mormorsfar, därför att min mormorsfar byggde ugnar för det ryska folket. Min mormorsfar hyrde en stor våning till min mormorsmor på Vasilijön i Petersburg. Vasilijön ligger där omspolad av lilla och stora Neva och hade min mormorsmor i våningen på Malyj Prospekt ställt sig på tå och tittat ut genom fönstret så skulle hon ha kunnat se floden och den stora Kronstadtbukten. Men min mormorsmor ville inte se floden och inte Kronstadtbukten och inte de höga, vackra husen på Malyj Prospekt. Min mormorsmor ville inte se ut genom fönstret mot det okända.
(Sid 11)

Novellen är byggd kring ett korallarmband som den nutida berättaren har ärvt. Armbandet är mer än hundra år gammalt och ursprungligen ägdes det av berättarens mormorsmor. Det är ett armband som, om man ser det från en vinkel, ställer till det för människor. Men om man ser berättelsen från en annan vinkel är det naturligtvis människorna som orsakar allt.

Röda koraller – novell ur samlingen Sommarhus, senare, Ordfront 2000. Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren.
Novellsamlingen publicerades första gången 1998 (Sommerhaus, später).

Trakten av Anna-Karin Palm

Trakten är en novellsamling med tolv noveller och berättelserna utspelas i samma trakt, i Hälsningland, eller Dalarna, uppfattar jag. Det är landsbygd och det finns björn i skogen och det är en bra bit norrut från Linköping där jag bor. Personerna är i varierande åldrar. Det kan handla om såväl barn som om en gammal människa. En del är nykomlingar medan andra har bott där i generationer.

De flesta berättelserna är vardagliga, men kan ändå innehålla något ovanligt. Några innehåller skogsväsen och naturväsen, där finns en övernaturlig dimension. Berättelserna är lågmälda fast de kan handla om svåra saker. De leder snarare till ett tillbakalutat funderande är till upprörda känslor. Ingen av dem griper riktig tag i mig men i gengäld känns boken vilsam att läsa, skön att bryta av med från det som kräver mer av känslor och koncentration. Gör läsningen att jag upplever hur det kan vara på landsbygden där uppe längre norrut? Ja, lite kanske.

Trakten av Anna-Karin Palm, Bonniers 2025.

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen

Tillie Olsen är Novelltolvans författare nu i september, och jag har läst hennes novell Hey Sailor, what ship? Utmärkt att Tillie Olsen är med i Novelltolvan, tycker jag. Hon var en amerikansk arbetarförfattare och aktivist. Hennes produktion var inte jättestor eftersom hon var tvungen att arbeta hårt för sin försörjning, men det jag har läst av henne är både intressant och bra. Den här novellsamlingen behövde jag inte låna på biblioteket. Den står i bokhyllan och nu har jag alltså läst den andra novellen i boken. Tidigare har jag skrivit om den första som heter Jag står här och stryker. Titelnovellen alltså. Men nu till dagens novell.

Hey Sailor, what ship? handlar om sjömannen Whitey. Han tog hyra första gången när han var mycket ung. Nu när han är äldre är han inte i särskilt bra form. Alkoholen har tagit för mycket av hans krafter. När novellen börjar är han iland och har druckit en tid. Han vill till sina vänner Helen och Lennie och deras barn, men har vågar inte riktigt. Han vill inte komma till dem i sitt nuvarande tillstånd.

Hey, Sailor, what ship? är skriven på ett annat sätt än den första novellen i boken. Här är det rörigt och fragmentariskt, ganska fartfyllt. Vi får ta del av det som Whitey upplever. I novellen finns alltså Whiteys röriga, dimmiga liv, men där finns också stor omtanke och vilja att hjälpa varandra. Författaren får också fram Whiteys goda vilja och hur han egentligen skulle vilja vara, och hon får fram det så att det känns när man läser.

Vart har de tagit vägen, alla pengarna? och hans tankar vinglar bakåt. Lyfte etthundrafemtio i går. Nej, i förrgår, kanske dan före i förrgår. Sju för en flaska när han löste in checken, tjugo till Blackie, trettitre återbetalning till Goldballs, taxi till Frisco, trettiåtta, trettinio för kavajen och dojorna (ny kavaj, nya dojor, måste vara fin när man hälsar på hos Lennie och Helen och flickorna), tjugofyra bagis i tullen och tio i böter. De böterna …
(sid 32)

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen ur samlingen Här står jag och stryker, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren.

Om Tillie Olsen (1912-2007) på engelska Wikipedia och på den svenska.

Driftens väg av Lise Tremblay

Efter att först ha läst Ingvild Rishøis novellsamling Historien om fru Berg och sedan Lise Tremblays samling med fem noveller tänker jag på hur rik litteraturen är och så många stilar, så många sätt att skriva det finns, och så olika känsla man kan få genom noveller. Rishøis noveller är skrivna så att man känner med hela kroppen. I Driftens väg är stilen mycket mer tillbakalutad och sval. Men med det menar jag inte att innehållet känns likgiltigt. Tvärtom. Den mer konstaterande stilen sätter igång tankar och känslor, men på ett helt annat sätt.

Boken innehåller alltså fem noveller. Det är fem kvinnor som berättar om vad de har varit med om. De är alla äldre, minst i sexioårsåldern och novellerna handlar om kärlek, om äktenskap, om att bli lämnad eller lämna. De handlar mycket om maktförhållanden, vem som anpassar sig och vem som breder ut sig och om den stora kris som ett havererat förhållande medför. Novellerna leder till många tankar om kvinnor och män och hur vi lever och jag tycker att det är så bra att det är äldre kvinnor som berättar.

Det här är det första jag läser av Lise Tremblay och jag vill gärna läsa mer. Boken rekommenderas.

Driftens väg av Lise Tremblay, Rámus 2024. Översättning: Elin Svahn.
Boken publicerades första gången 2022 (Rang de la Dérive)

Historien om fru Berg av Ingvild Rishøi

Historien om fru Berg är en novellsamling av Ingvild Rishøi, och den innehåller fem noveller. Flera handlar om barn och föräldrar som inte fungerar som de borde. Det är vanliga människor, såna som finns runt omkring oss. Eller det kan vara om oss själva, kanske lite uppförstorat och hårddraget, och jag känner mig tacksam för att jag från början i mitt liv hade en mycket fastare och tryggare grund att stå på. Men även om det inte handlar om mig känner jag igen mig och förstår alltihop. Det känns som riktigt liv och riktiga människor. Inga fantasiskapelser. Och det som finns där på boksidorna, det som är utvalt, det som vi får veta om människorna det handlar om, känns mycket effektivt utskuret. Läsaren får veta det som behövs. Varken mer eller mindre. Ingvild Rishøi är en mästare på det där.

Novellerna får en att känna mycket. De är spännande att läsa eftersom jag är så angelägen att få veta hur det går. Det driver framåt. Jag vill så gärna att det ska bli bra. Rekommenderas.

Historien om fru Berg av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2023. Översättning: Marie Lundquist.
Novellsamlingen publicerades första gången 2011.

Tidigare har jag läst Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi.

Den lilla guvernanten – Novell av Katherine Mansfield

”Å, kära hjärtanes, vad hon önskade att det inte varit på natten. Hon skulle mycket hellre rest på dagen, mycket, mycket hellre. Men damen på guvernantbyrån hade sagt: ”Det är bäst att ni tar en kvällsbåt, och om ni sedan går in i en kupé för ”Endast Damer” på tåget, så är ni mycket tryggare, än om ni bor på ett utländskt hotell. Gå inte ur vagnen, gå inte omkring i korridoren, och för all del stäng dörren till toaletten, om ni går dit. Tåget kommer till München klockan åtta, och Frau Arnholdt säger att Hotell Grünewald bara är en minuts väg från stationen.”
(Sid 29)

Jag läser vidare om den lilla guvernanten och får veta att hon aldrig varit i utlandet, och hon är rädd, mycket rädd. Hela tiden när jag läser fruktar jag att något obehagligt ska hända och önskar samtidigt att hon ska klara sig bra. Katherine Mansfield som har skrivit novellen är en mästare och hon är augusti månads novellförfattare i Novelltolvan. Den här novellen publicerades ursprungligen 1915 och då var det inte så lätt för en ung kvinna att resa ensam, och naturligtvis ännu svårare för en flicka som aldrig förut hade rest. Hon sågs ofta på med misstänksamhet och kunde betraktas som lättfotad eftersom hon inte hade ressällskap. Och den här stackars unga flickan är naturligtvis tvungen att resa ut för att få sin försörjning.

Den lilla guvernanten – novell av Katherine Mansfield ur samlingen Noveller, Katherine Mansfield, Modernista 2019. Översättning: Märta Lindqvist.

Tidigare har jag läst novellerna Kvinnan i handelsboden (1912), Garden partyt (1922) och Resan (1921) av Katherine ur samlingen.

Om Katherine Mansfield (1888-1923) på svenska Wikipedia och på den engelska.

Gula gardiner – novell av Johanna Holmström

Månadens författare i novelltolvan är Johanna Holmström, en finlandssvensk författare av noveller och romaner. Det är en spännande ny bekantskap för mig och jag har lånat hennes roman Själarnas ö som jag läser just nu. Gula gardiner är den första novellen i hennes samling Handbok i klardrömmar. Den handlar om en ung kvinna, hemmafru och gravid och hennes tankar om sitt äktenskap. Jag skulle säga att den handlar om att sitta fast, att hamna i ett sammanhang där självförtroendet blir mindre och mindre.

Det händer ibland. Det där. Att han vill när hon inte vill eller att hon vill när han inte vill. Eller att han inte vill att hon vill när hon vill utan att hon vill när han vill. Hon vill för tidigt och då vill han inte men när han vill är det redan för sent. Vad är det egentligen hon vill? Eller han? Vill han att hon ska vilja eller att hon inte ska vilja? Eller att hon inte ska vilja vilja, men vilja ändå? Ibland sker det utan förvarning. En snabb stöt bara, några till och allting är redan fullbordat innan hon hinner så mycket som vilja. Ibland sover hon när han vill. Hon har vaknat av hans vilja och sedan kanske vaknat till att vilja eller så inte velat vakna alls. Hon vet inte vilket som är mera förolämpande, det att hon inte ens vill vakna eller det att hans vilja väcker henne. I varje fall är det hon som torkar upp spillet sedan. Stryker de ledsna axlarna och det mjukblonda håret. Säger förlåt. …
(Sid. 13-14)

Gula gardiner – novell av Johanna Holmström ur samlingen Handbok i klardrömmar, Bonniers 2022.