Röda koraller – novell av Judith Hermann

Oktober månads författare i Novelltolvan är Judith Hermann, en tysk författare som jag aldrig tidigare läst något av. Hon är mest känd för sina noveller men har också skrivit två romaner. Tre novellsamlingar, en essäsamling och en av hennes romaner är översatta till svenska. Jag har läst novellen Röda koraller ur samlingen Sommarhus, senare. Här är ett citat ur den:

Min mormorsmor var vacker. Hon kom till Ryssland tillsammans med min mormorsfar, därför att min mormorsfar byggde ugnar för det ryska folket. Min mormorsfar hyrde en stor våning till min mormorsmor på Vasilijön i Petersburg. Vasilijön ligger där omspolad av lilla och stora Neva och hade min mormorsmor i våningen på Malyj Prospekt ställt sig på tå och tittat ut genom fönstret så skulle hon ha kunnat se floden och den stora Kronstadtbukten. Men min mormorsmor ville inte se floden och inte Kronstadtbukten och inte de höga, vackra husen på Malyj Prospekt. Min mormorsmor ville inte se ut genom fönstret mot det okända.
(Sid 11)

Novellen är byggd kring ett korallarmband som den nutida berättaren har ärvt. Armbandet är mer än hundra år gammalt och ursprungligen ägdes det av berättarens mormorsmor. Det är ett armband som, om man ser det från en vinkel, ställer till det för människor. Men om man ser berättelsen från en annan vinkel är det naturligtvis människorna som orsakar allt.

Röda koraller – novell ur samlingen Sommarhus, senare, Ordfront 2000. Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren.
Novellsamlingen publicerades första gången 1998 (Sommerhaus, später).

Trakten av Anna-Karin Palm

Trakten är en novellsamling med tolv noveller och berättelserna utspelas i samma trakt, i Hälsningland, eller Dalarna, uppfattar jag. Det är landsbygd och det finns björn i skogen och det är en bra bit norrut från Linköping där jag bor. Personerna är i varierande åldrar. Det kan handla om såväl barn som om en gammal människa. En del är nykomlingar medan andra har bott där i generationer.

De flesta berättelserna är vardagliga, men kan ändå innehålla något ovanligt. Några innehåller skogsväsen och naturväsen, där finns en övernaturlig dimension. Berättelserna är lågmälda fast de kan handla om svåra saker. De leder snarare till ett tillbakalutat funderande är till upprörda känslor. Ingen av dem griper riktig tag i mig men i gengäld känns boken vilsam att läsa, skön att bryta av med från det som kräver mer av känslor och koncentration. Gör läsningen att jag upplever hur det kan vara på landsbygden där uppe längre norrut? Ja, lite kanske.

Trakten av Anna-Karin Palm, Bonniers 2025.

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen

Tillie Olsen är Novelltolvans författare nu i september, och jag har läst hennes novell Hey Sailor, what ship? Utmärkt att Tillie Olsen är med i Novelltolvan, tycker jag. Hon var en amerikansk arbetarförfattare och aktivist. Hennes produktion var inte jättestor eftersom hon var tvungen att arbeta hårt för sin försörjning, men det jag har läst av henne är både intressant och bra. Den här novellsamlingen behövde jag inte låna på biblioteket. Den står i bokhyllan och nu har jag alltså läst den andra novellen i boken. Tidigare har jag skrivit om den första som heter Jag står här och stryker. Titelnovellen alltså. Men nu till dagens novell.

Hey Sailor, what ship? handlar om sjömannen Whitey. Han tog hyra första gången när han var mycket ung. Nu när han är äldre är han inte i särskilt bra form. Alkoholen har tagit för mycket av hans krafter. När novellen börjar är han iland och har druckit en tid. Han vill till sina vänner Helen och Lennie och deras barn, men har vågar inte riktigt. Han vill inte komma till dem i sitt nuvarande tillstånd.

Hey, Sailor, what ship? är skriven på ett annat sätt än den första novellen i boken. Här är det rörigt och fragmentariskt, ganska fartfyllt. Vi får ta del av det som Whitey upplever. I novellen finns alltså Whiteys röriga, dimmiga liv, men där finns också stor omtanke och vilja att hjälpa varandra. Författaren får också fram Whiteys goda vilja och hur han egentligen skulle vilja vara, och hon får fram det så att det känns när man läser.

Vart har de tagit vägen, alla pengarna? och hans tankar vinglar bakåt. Lyfte etthundrafemtio i går. Nej, i förrgår, kanske dan före i förrgår. Sju för en flaska när han löste in checken, tjugo till Blackie, trettitre återbetalning till Goldballs, taxi till Frisco, trettiåtta, trettinio för kavajen och dojorna (ny kavaj, nya dojor, måste vara fin när man hälsar på hos Lennie och Helen och flickorna), tjugofyra bagis i tullen och tio i böter. De böterna …
(sid 32)

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen ur samlingen Här står jag och stryker, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren.

Om Tillie Olsen (1912-2007) på engelska Wikipedia och på den svenska.

Driftens väg av Lise Tremblay

Efter att först ha läst Ingvild Rishøis novellsamling Historien om fru Berg och sedan Lise Tremblays samling med fem noveller tänker jag på hur rik litteraturen är och så många stilar, så många sätt att skriva det finns, och så olika känsla man kan få genom noveller. Rishøis noveller är skrivna så att man känner med hela kroppen. I Driftens väg är stilen mycket mer tillbakalutad och sval. Men med det menar jag inte att innehållet känns likgiltigt. Tvärtom. Den mer konstaterande stilen sätter igång tankar och känslor, men på ett helt annat sätt.

Boken innehåller alltså fem noveller. Det är fem kvinnor som berättar om vad de har varit med om. De är alla äldre, minst i sexioårsåldern och novellerna handlar om kärlek, om äktenskap, om att bli lämnad eller lämna. De handlar mycket om maktförhållanden, vem som anpassar sig och vem som breder ut sig och om den stora kris som ett havererat förhållande medför. Novellerna leder till många tankar om kvinnor och män och hur vi lever och jag tycker att det är så bra att det är äldre kvinnor som berättar.

Det här är det första jag läser av Lise Tremblay och jag vill gärna läsa mer. Boken rekommenderas.

Driftens väg av Lise Tremblay, Rámus 2024. Översättning: Elin Svahn.
Boken publicerades första gången 2022 (Rang de la Dérive)

Historien om fru Berg av Ingvild Rishøi

Historien om fru Berg är en novellsamling av Ingvild Rishøi, och den innehåller fem noveller. Flera handlar om barn och föräldrar som inte fungerar som de borde. Det är vanliga människor, såna som finns runt omkring oss. Eller det kan vara om oss själva, kanske lite uppförstorat och hårddraget, och jag känner mig tacksam för att jag från början i mitt liv hade en mycket fastare och tryggare grund att stå på. Men även om det inte handlar om mig känner jag igen mig och förstår alltihop. Det känns som riktigt liv och riktiga människor. Inga fantasiskapelser. Och det som finns där på boksidorna, det som är utvalt, det som vi får veta om människorna det handlar om, känns mycket effektivt utskuret. Läsaren får veta det som behövs. Varken mer eller mindre. Ingvild Rishøi är en mästare på det där.

Novellerna får en att känna mycket. De är spännande att läsa eftersom jag är så angelägen att få veta hur det går. Det driver framåt. Jag vill så gärna att det ska bli bra. Rekommenderas.

Historien om fru Berg av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2023. Översättning: Marie Lundquist.
Novellsamlingen publicerades första gången 2011.

Tidigare har jag läst Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi.

Den lilla guvernanten – Novell av Katherine Mansfield

”Å, kära hjärtanes, vad hon önskade att det inte varit på natten. Hon skulle mycket hellre rest på dagen, mycket, mycket hellre. Men damen på guvernantbyrån hade sagt: ”Det är bäst att ni tar en kvällsbåt, och om ni sedan går in i en kupé för ”Endast Damer” på tåget, så är ni mycket tryggare, än om ni bor på ett utländskt hotell. Gå inte ur vagnen, gå inte omkring i korridoren, och för all del stäng dörren till toaletten, om ni går dit. Tåget kommer till München klockan åtta, och Frau Arnholdt säger att Hotell Grünewald bara är en minuts väg från stationen.”
(Sid 29)

Jag läser vidare om den lilla guvernanten och får veta att hon aldrig varit i utlandet, och hon är rädd, mycket rädd. Hela tiden när jag läser fruktar jag att något obehagligt ska hända och önskar samtidigt att hon ska klara sig bra. Katherine Mansfield som har skrivit novellen är en mästare och hon är augusti månads novellförfattare i Novelltolvan. Den här novellen publicerades ursprungligen 1915 och då var det inte så lätt för en ung kvinna att resa ensam, och naturligtvis ännu svårare för en flicka som aldrig förut hade rest. Hon sågs ofta på med misstänksamhet och kunde betraktas som lättfotad eftersom hon inte hade ressällskap. Och den här stackars unga flickan är naturligtvis tvungen att resa ut för att få sin försörjning.

Den lilla guvernanten – novell av Katherine Mansfield ur samlingen Noveller, Katherine Mansfield, Modernista 2019. Översättning: Märta Lindqvist.

Tidigare har jag läst novellerna Kvinnan i handelsboden (1912), Garden partyt (1922) och Resan (1921) av Katherine ur samlingen.

Om Katherine Mansfield (1888-1923) på svenska Wikipedia och på den engelska.

Gula gardiner – novell av Johanna Holmström

Månadens författare i novelltolvan är Johanna Holmström, en finlandssvensk författare av noveller och romaner. Det är en spännande ny bekantskap för mig och jag har lånat hennes roman Själarnas ö som jag läser just nu. Gula gardiner är den första novellen i hennes samling Handbok i klardrömmar. Den handlar om en ung kvinna, hemmafru och gravid och hennes tankar om sitt äktenskap. Jag skulle säga att den handlar om att sitta fast, att hamna i ett sammanhang där självförtroendet blir mindre och mindre.

Det händer ibland. Det där. Att han vill när hon inte vill eller att hon vill när han inte vill. Eller att han inte vill att hon vill när hon vill utan att hon vill när han vill. Hon vill för tidigt och då vill han inte men när han vill är det redan för sent. Vad är det egentligen hon vill? Eller han? Vill han att hon ska vilja eller att hon inte ska vilja? Eller att hon inte ska vilja vilja, men vilja ändå? Ibland sker det utan förvarning. En snabb stöt bara, några till och allting är redan fullbordat innan hon hinner så mycket som vilja. Ibland sover hon när han vill. Hon har vaknat av hans vilja och sedan kanske vaknat till att vilja eller så inte velat vakna alls. Hon vet inte vilket som är mera förolämpande, det att hon inte ens vill vakna eller det att hans vilja väcker henne. I varje fall är det hon som torkar upp spillet sedan. Stryker de ledsna axlarna och det mjukblonda håret. Säger förlåt. …
(Sid. 13-14)

Gula gardiner – novell av Johanna Holmström ur samlingen Handbok i klardrömmar, Bonniers 2022.

Utsikt från en grästuva av Harry Martinson

Utsikt från en grästuva av Harry Marinson innehåller korta stycken med tankar och funderingar med rubriker som Om naturskildring, Om folksagor, Sommar och Det överansträngda samvetet. Författaren kallar det småprosa och en del av texterna har varit publicerade på annat håll innan de samlades i en bok.

Naturen betyder mycket i den här boken och vissa av författarens naturbilder känns ibland nästan lite romantiska men samtidigt klart och tydligt iakttagna och alla sinnen finns med i naturskildringarna. Författaren går från vida perspektiv till att studera detaljer och när jag har skrivit att vissa naturbilder känns som lite romantiska känns boken som helhet inte sådan. I texterna finns högspänningsledningar och tankar om att dagens människors upplevelse av naturskildringar påverkas av det vi vet om vetenskapens framsteg. I texten Tankeäventyret insekterna resonerar Harry Martinson omkring insekter, och insektsvärlden är krass och grym. Äta eller ätas. Slående är Martinsons iakttagelse att insekter inte riktigt känns som levande djur för oss människor eftersom de inte har något ansikte. De liknar mer en teknisk robot.

För mig känns det tydligt när jag läser den här boken att det är en man som talar till män. Ett exempel som jag lade märke till är detta. Långt bort ser du en kåre skogsvind röra om i speglad lövdager. Den svallvågsrörda spegelgrönskan bucklar sig. En kvinna med gul blus på stranden speglas med, hennes vattenbild dras ut i lusttågor fladdrande likt eldstungor i vattenrenhet. (sid 9). Det här måste vara riktat till någon som kan känna lust vid åsynen av kvinnan. Kanske är texten riktad till honom själv? Men det betyder naturligtvis inte att jag som heterosexuell kvinna inte skulle ha något utbyte av dessa texter. Som kvinna tycker jag att det ger en hel del att ta del av en text som verkar riktad från en man till andra män. Jag läser skönlitteratur inte bara för att få upplevelser, bli underhållen och få del av författarens språk och förmåga att beskriva och gestalta, jag läser också skönlitteratur för att få insikt i hur andra människor tänker och fungerar.

Utsikt från en grästuva av Harry Martinson, Bonniers 1963.

Dr H. A. Moynihan – Novell av Lucia Berlin

Juni månads författare i Novelltolvan är Lucia Berlin. Det har jag inget emot. Jag tycker att hon är en strålande novellförfattare och jag har tidigare läst och skrivit om två andra noveller ur samlingen.

Lucia Berlins noveller berättas ofta i första person och så också i denna. Det är en flicka som berättar om sin morfar som är tandläkare. Han är alkoholiserad liksom flickans mamma, och hennes mormor, tror jag att det är, ligger sjuk och är nära döden. Det är ingen välbeställd tandläkare det handlar om även om flickan påstår att han är bäst i landet. Tydligen är han mycket skicklig i att tillverka löständer.

Flickan börjar sin berättelse så här:
Jag avskydde St. Joseph’s. Jag var livrädd för nunnorna och en het Texasförmiddag slog jag syster Cecilia och blev relegerad. Som straff fick jag jobba hela sommarlovet på morfars tandläkarmottagning. Jag visste att det verkliga skälet var att de inte ville att jag skulle leka med grannbarnen. Mexikaner och syrier. Inga negrer, men det var bara en tidsfråga, sa mamma.

Sedan fortsätter flickan att berätta om arbetet på morfaderns sunkiga tandläkarmottagning och novellen utvecklas till en rent grotesk historia, nästan skräckartad. Det är blod som rinner, kackerlackor i foajén och ett laboratorierum där farfadern tillverkar löständerna där smutsen ligger i tjocka lager. En berättelse som skakar om lite.

Tidigare har jag läst två noveller av Lucia Berlin, Angels tvättomat och Handbok för städerskor och nu när jag har läst även denna är jag ännu mer nöjd över att jag köpte den här samlingen.

Dr H. A Moynihan – novell av Lucia Berlin ur samlingen Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Redaktör: Stephen Emerson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren.
Samlingen publicerades första gången 2015 (A Manual for Cleaning Women: Selected Stories) Men novellerna publicerades ursprungligen på 1970-, 80- och 90-talet.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en liten hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.

Det verkligt viktiga av Maria Hamberg

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats är en självbiografisk bok som består av 26 korta stycken som innehåller tankar, minnen och reflektioner om livet och samhället. Kroppen är en utgångspunkt, Maria Hambergs egen kropp som har drabbats av sjukdom och årens gång. Platsen är också viktig och rötterna bakåt i tiden. Maria Hamberg kommer från Norrgällsta, en by i Ångermanland, en trakt där hon har rötter bakåt i tiden med lantbruk och bagarstuga och tunnbrödsbak. En hel del av det gamla finns med, glimtar och minnen av hennes mormor och farmor.

Men Maria Hamberg stannar inte vid det. Lika viktig är tidens gång och alla förändringar som har skett med åren. Jordbruk blev olönsamt och lades ner. Hennes mor använde aldrig bagarstugan. Hon bakade tunnbröd i köket och fadern rev det oanvända uthuset. Som med alla minnes- och reflektionsböcker är det fragment vi får ta del av, fragment som kanske inte ens är sanna. Vad minns man? Vad har man fått berättat? Och vad har man gjort om i sitt minne? Vi läsare är hänvisade till det författaren minns och det författaren vill berätta. Men mig ger det som finns i den här boken en rik bild och en stark känsla för platsen och människorna, särskilt för kvinnorna.

Det verkligt viktiga är en lugn bok, vardaglig och eftertänksam, med fint språk. Jag tycker mycket om Maria Hambergs sätt att skriva. Orden hon väljer. Språkmelodin. Det betyder inte att texten är idyllisk. Det finns mycket som stör, och detta är inte menat som något negativt. Tvärtom. Författarens svåra sjukdom, faderns häftiga humörsvängningar och minnena från åren som industriarbetare i sydligare delar av landet, som är något helt annat än tillvaron på landsbygden i Ångermanland, ger djup och gör att jag uppfattar det författaren skildrar som verkligt liv. Jorden, kornet, grönsakerna, marken, platsen, gråa dagar och dålig ork. Fast Maria Hamberg skildrar många svårigheter är Det verkligt viktiga en bok som jag lätt läser igenom och som ger många bilder och tankar och en känsla av människans styrka.

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats av Maria Hamberg, Ordfront 2025.

Tidigare har jag skrivit om Maria Hambergs roman Allt under himmelens fäste.