Kategori: Noveller

Om våren – novell av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det växer inga tulpaner utomhus i den här novellen. Det är alldeles för tidigt om våren. Det är snö och takdropp. Ljuset har kommit tillbaka.

På morgonen var himlen fullständigt klar och fylld av ett flödande hårt ljus och senare på dagen började snön smälta. Den dråsade ner från taket i tunga våta massor, där utanför var ett oavbrutet skeende av förskjutning och förändring, smattrande droppar mot plåt och rinnande vatten och hela tiden det uppfordrande starka ljuset. Jag gick ut på gatan. Där var ljudet av framstörtande vatten nästan våldsamt, det risslade och flödade över gata och trottoar och hela tiden de tunga dunsarna av fallande snö.

Om våren är en helt underbar novell, skriven mer som prosalyrik än berättelse. Den publicerades i novellsamlingen Lyssnerskan år 1971, men jag har läst den i den här stora novellsamlingsboken som jag köpte på bokrean förra året.

Jag säger bara: Läs den, jag kan inte förklara bättre. Om våren är en stämningsbild av hur det kan kännas när vårens våldsamma krafter börjar besegra vintern. Det finns ett jag i novellen och det finns spirande möjligheter. Kanske.

Om våren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Tove Jansson, Noveller, Modernista 2019.

Biblioteket i Babel – novell av Jorge Luis Borges.

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Biblioteket i Babel som finns i den här antologin med samma titel har jag länge velat läsa. Det var titeln som lockade mig först. Sen kom det en parfym med samma namn som var inspirerad av Borges. Jag testade den för jag tänkte att den kunde passa mig, bibliotek och allting, men det blev inget köp. Sedan läste jag något positivt om Borges någonstans och efter långt om länge har jag nu läst novellen.

Det ångrar jag inte även om det är ganska svårt att skriva om den. Borges liknar universum vid ett bibliotek, men inte ett bibliotek så som vi känner till det.

Universum (som andra kallar Biblioteket) består av ett obestämt eller kanske ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel. Tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. Deras höjd som är lika med avståndet från golv till tak, överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd.

Så börjar novellen, med en noggrann redogörelse över bibliotekets beståndsdelar. Sedan fortsätter Borges att berätta om böckerna och skrivtecknen och mer och mer framkommer att vi inte förstår skriften, att vi inte kan greppa helheten. Olika försök att förstå biblioteket som är universum har inte lyckats och jag tänker på både försök genom tro och fysikernas matematiska formler fast det i novellens bibliotek bara förekommer bokstäver, komma och punkt. Novellen har på så sätt en utveckling från det konkreta till det ogripbara fast den inte har någon handling. Och också från det lugnt konstaterande till det förtvivlade.

Biblioteket i Babel är inte lätt att läsa, på sätt och vis liknar den mer poesi än prosa. Den lämnar mycket till läsaren att fundera över och jag är glad att jag har läst den. Novellen är ytterst allvarlig men också ironisk och ganska rolig på vissa ställen. Den skrevs 1941, alltså under andra världskriget och det finns också en förtvivlan över tillståndet i världen i novellen. Jag har läst den två gånger nu, men jag är övertygad om att den tål att läsas om och om igen och att man kan få ut nya upplevelser och synvinklar och detaljer ur den för varje gång. Den innehåller så mycket. Jag ser till exempel också en frustration över att språket inte räcker till, oförmågan som alltid finns hos en författare, att hen aldrig når fram till den fullkomliga texten.

Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges, en novell ur samlingen Biblioteket i Babel, Bonniers 1963. Översättning från spanskan av Sun Axelsson i samarbete med Marina Torres.

Handboll – novell av Marie Norin

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Det är en mamma som berättar. Hennes åttaåriga dotter, Beatrice, har börjat träna handboll och där blir hon vän med en annan flicka, Nancy. En dag på träningen tar Nancys mamma Barbro kontakt. Hon följer med Beatrices mamma till kaffeautomaten.

Jag kände mig invaderad. Jag tryckte på fel knapp, det blev latte istället för cappuccino. Barbro köpte en varm choklad. Hon småpratade. Hon har en väldigt ljus röst. Jag tyckte att den lät för nära mitt öra hela tiden. Mitt högra öra. Jag försökte flytta mig så att hon inte skulle komma för nära, helst hade jag velat be henne att gå på min andra sida, det vänstra örat är inte lika känsligt, även om också det är känsligt.

Mamman som berättar har uppenbarligen svårt med kontakt med andra människor. Som introvert känner jag igen mig lite grand, men här är det uppskruvat till en annan nivå. Det är stelbent och hopknutet, klaustrofobiskt. Jag har läst en till av berättelserna i boken, inga. Den har samma ton fast där finns lite satirisk humor också. Jag vet inte om resten av novellerna i samlingen är likadana. Det är i alla fall skickligt skrivet med stark driv. Spännande. Det knöt sig inombords, särskilt när jag läste handboll. Man bör alltså inte läsa den här novellen om man vill ha något trevligt. Men den är mycket bra.

Handboll av Marie Norin ut samlingen Tomasfilmerna, Norstedts 2016.

Juldagar av Jeanette Winterson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman, om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.

Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.

Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.

Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.

Den oförglömlige – berättelse av Mats Gellerfelt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den oförglömlige är Mats Gellerfelts berättelse om Labradoren Rasmus. Dottern Elin ville så gärna ha en hund. Gellerfelt hade tidigare erfarenheter av hundar, liksom hans fru, men de tvekade ändå. Föräldrarna visste vilket stort åtagande det innebar att bli hundägare, men så småningom lyckades dottern övertala dem och de bestämde sig för att köpa en valp.

I en hage låg Umbras valpar i en hög och sov. Vi tittade på dem en efter en, och föll omedelbart pladask för Rasmus. Det är den lugnaste av dem, sade Inger, medan Elin förklarade att hon ville ha en busig, men ändrade sig då hon höll honom i famnen. Han var en kraftig kille redan då och visade omedelbart en egenskap som utvecklades ännu mer under åren: han var en ”cool cat”, om uttrycket ursäktas, som höll sig till dem han kände väl och naturligtvis till familjen. Visserligen fick alla klappa honom, men några utbrott av entusiasm rörde det sig aldrig om. Han höll distansen.

Sedan berättar Mats Gellerfelt om livet med Rasmus, hur han fnyste åt sin sovplats i hallen och istället låg och bredde ut sig i sängen, hur de på sina promenader träffade andra hundägare, hur Gellerfelt var den som mest tog hand om Rasmus eftersom han arbetade hemma, om hur Rasmus blev skadad och om att han följde med Gellerfelt nästan överallt.

Språkkunnig var han också, tidigt talade jag franska med honom, och en gång frågade en man på Stallmästaregårdens uteservering om han bara talade franska. Nej, svarade jag, men som alla bildade människor är det det språk han helst talar.

I berättelsen finns både humor och allvar och Gellerfelt slutar med att citera en dikt av Lars Gustafsson – Elegi över en död labrador. Hundar lever ju inte så länge och i hundägares liv finns glädjen och kärleken mellan människan och hunden, men också stor sorg.

Den oförglömlige finns i antologin Tio hundar och en katt, Brombergs 2009.

Skönlitterärt – novell av Alice Munro

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Skönlitterärt handlar om Joyce som är gift med Jon. Han arbetar med trä och har en snickarverkstad vid deras hus. Hon undervisar i musik på en skola i trakten. En dag börjar Edie arbeta som lärling hos Jon. Det första hon gör är att visa att hon är tatuerad eftersom en del människor skulle reagera mot det och inte vilja anställa henne. Hon är nykter alkoholist och har en dotter.

Munro beskriver med få ord hur olik Edie är Joyce, till utseende, förhistoria och åsikter. Och ändå, eller kanske just därför, blir Jon förälskad i henne.

Munros novell Skönlitterärt handlar om kärlek och vad vi gör med våra liv. Skilsmässor som blir allt vanligare. Familjer med barn som har kommit till i olika konstellationer. Många av Alice Munros noveller spänner över ett långt tidsrum. Så är det också här. Munro berättar lugnt och stillsamt vad som har hänt människorna och hon lämnar mycket utrymme mellan orden. Skönlitterärt blev en stor upplevelse att läsa. Munro skapar genast från början stämning och visar oss vad novellen kommer att handla om, själva kärnan, men på ett sätt som vi inte förstår förrän vi har läst den till slut.

Citat från novellens första sida:

Det var särskilt en sak som Joyce njöt av att se när hon var på väg hem och svängde in på deras tomt. Vid den tidpunkten var det många, till och med en del halmtaksfolk, som installerade glasdörrar, som till en uteplats – även om Jon och Joyce inte hade någon uteplats. För det mesta hade man inga draperier där, och de avlånga upplysta fönstren var som ett tecken på eller löfte om trevnad, om trygghet och fullständighet. Varför det inte kändes riktigt så med vanliga fönster kunde Joyce inte säga. Kanske var det för att man inte bara kunde se ut genom glasdörrarna utan också öppna dem rakt ut mot skogens mörker, för att de så naturligt visade upp hemmet som tillflyktsort.

Skönlitterärt ingår i novellsamlingen För mycket lycka, Atlas 2018. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Boken ingår i serien med kvinnliga nobelpristagare som gavs ut 2018.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Inte för att jag är särskilt förtjust i ordet slinka som har använts som skällsord i stor omfattning mot kvinnor. Men så heter faktiskt den här boken och den är värd att skrivas om.

Den innehåller tre berättelser, alla om ryska emigranter i Paris. Tiden är 1930-talet och i en av berättelserna åren under kriget och tiden därefter. Vi får möta olika karaktärer, En cynisk man som säljer livförsäkringar och som klarar sig bra ekonomisk. En kvinna som vill hitta en man som försörjer henne och som slutar i ett dåligt förhållande med en fattig kypare. Det är hon som är slinkan.

Den tredje novellen handlar om en kvinna som har en intensiv kärlekshistoria med en svenska man. När kriget bryter ut 1939 reser han tillbaka till Sverige. Det är den jag tycker bäst om i boken. Mycket fint skriven.

Människorna är bra beskrivna och också miljöerna. Berberova skriver med människokännedom och en viss del mer eller mindre svart humor. Boken är lättläst och ger en hel del att tänka på.

I den första historien, om mannen som säljer livförsäkringar, hamnar hans potentiella kunder alltid i resonemang om liv och död och vad som finns bortom döden. Försäkringsagenten är sannerligen ingen biktfader utan en cynisk man som vill sälja och tjäna pengar och som missbrukar kvinnor.

Historien om kyparen och kvinnan är en riktig melodram.

Och den sista novellen är skriven vackert, poetiskt och klart och sakligt om att bli bortglömd och hur kärleken mellan två personer kan ha så olika grund och att det man känner själv kanske inte alls finns lika starkt hos den andre.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova, Bonniers 1992. Översättning: Hans Björkegren.

Vintersagor av Karen Blixen

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här boken innehåller elva berättelser av Karen Blixen. De är alla förlagda till gången tid och känns gammaldags. De har gjort ett lite blandat intryck på mig. Ibland har jag känt igen Karen Blixen som den stora berättare som jag har upplevt tidigare. Ibland har jag tyckt att det var lite tradigt.

De berättelser som gjorde störst intryck på mig är Alkmene och Sorgens åker.

I den sistnämnda tvingas en äldre sliten mor skära säden på en hel åker under en dag om hon ska rädda sin son från fängelse. Och här rör det sig inte om lie som redskap utan skära. Tiden är 1700-tal och platsen är ett gods på den danska landsbygden. Groteskt.

Men den av berättelserna som ändå  höjer sig högst över de andra är Alkmene. Hon är ett barn från Köpenhamn som uppfostras av ett prästpar på landet och de vet inte vem hennes far och mor är vilket kanske inte var så ovanligt på 1800-talet när det gällde utomäktenskapliga barn. I den berättelsen har vi en avgrund under texten. Karen Blixen berättar mästerligt precis så mycket som behövs.

Den berättelse som heter Från det gamla Danmark säger mig däremot inte mycket och jag förstår inte vad den har i boken att göra. Den är förlagd till Dansk medeltid. Kanske säger den en mer om man kan den danska tidiga historien?

På Wikipedia läser jag att novellerna i Vintersagor berör frihet och fångenskap i allegorisk form och att den ingår i Danmarks kulturkanon och ska vara det verk som Karen Blixen var mest nöjd med. Kanske är det något jag inte har fattat här? Kanske var jag för trött när jag läste vissa av berättelserna?

Det jag kan säga är att jag absolut rekommenderar Alkmene och Sorgens åker och att den enda av berättelserna som jag tycker är direkt dålig är Från det gamla Danmark. Där tänkte jag faktiskt lite på Thomas Manns Den helige syndaren, en ganska galen men ändå fantastisk historia, kanske för att trälen Granze lever ensam på stranden. Men Från det gamla Danmark framstår för mig som en skiss, något som inte är fullbordat.

Blixens Vintersagor kräver en del av läsaren. Där ingår mycket av tankar om människans plats på jorden och vad som är rätt och orätt. Den utkom under den tyska ockupationen av Danmark och kanske kan man läsa in mer i berättelserna än vad jag gjorde. Man får läsa eftertänksamt och inte vara alltför trött i huvudet. Avslutningsvis vill jag säga: läs den gärna. Den ger en del att tänka på och berättelserna innehåller mycket stämning och atmosfär.

Vintersagor av Karen Blixen, MånPocket 1986. Översättning: Sven Barthel och viveka Starfelt.

Boken kom ursprungligen ut 1942.

Berättat om natten av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Boken innehåller en rad spökhistorier och andra mystiska berättelser. Vissa är riktigt otäcka och vissa är mer gripande och vackra.

En taxichaufför i New York får döden som passagerare. En man som tränar maraton springer förbi en grav på sin dagliga runda. Varje gång blir han olustig och känner kylan från graven. Berättelserna är olika. Alla griper mig inte, men de som gör det griper tag ordentligt. Den sista berättelsen handlar om en pappas rädsla för att han och hans barn ska råka ut för en olycka. Den är oerhört vacker med stjärnhimmel och en karusellgondol som seglar iväg mot månen.

Fast boken känns lite ojämn vill jag rekommendera den till läsning. En sådan bok passar utmärkt så här års.

Berättat om natten av Niklas Rådström, Wahlström och Widstrand 1990.

Efter balen – novell av Leo Tolstoj

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här lilla boken från 1958 innehåller två berättelser av Leo Tolstoj. Jag har läst den kortare av dem, Efter balen. Tolstoj skrev den året innan han gick bort, år 1909. Han är en av de mest betydande ryska författarna och levde mellan 1828 och 1910. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och Fred.

I novellen Efter balen berättar Ivan Vasiljevitj för sina vänner en historia om sitt liv. Han berättar att de bara brydde sig om nöjen när han var ung. Hans främsta nöje var bjudningar och baler. Han var förälskad i en flicka som hette Varenka och det var den största kärlek han någonsin hade upplevt. En dag när han var som mest förälskad var han på bal hos guvernementsmarskalken och där dansade han så mycket han bara kunde med flickan han var förälskad i.

Leo Tolstoj skildrar den ljusa glimmande balen, den vackra flickan och hennes fina klänning och hennes fryntlige far som tar sig en svängom med dottern. Han verkar vara en riktig hedersman, tycker den unge Ivan Vasiljevitj som är så uppfylld av sin förälskelse att när han kommer hem kan han inte somna. Efter ett par timmar, tidigt om morgonen, går han ut igen och han kan inte låta bli att gå till huset där Varenka bor.

B-s bodde vid denna tid i utkanten av staden, nära ett stort öppet fält, vid vars ena sida var en promenadväg och vid den andra en flickpension. Jag följde vår tomma gränd och kom ut på en större gata där jag mötte både fotgängare och vedslädar, vilkas medar gnisslade mot gatubeläggningen. Både hästarna, som gungade i jämn takt med huvudena under de våtglänsande bogträna, kuskarna, som var insvepta i bastmattor och traskade bredvid lassen i sina väldiga stövlar, och husen, som i diset föreföll att vara mycket höga, allt var mig så ovanligt kärt och meningsfyllt.

Men när han närmar sig huset hör han flöjter och trummor och han ser något svart borta i dimman. Vad det är han ser och det som händer sedan är bäst att inte avslöja här. Novellen efter balen är så bra. Tolstoj målar skickligt fram förälskelsen, som vi åtminstone delvis kan känna igen oss i, som en kontrast mot det som händer i slutet. Efter balen är en kraftfull protest mot våld och maktmissbruk. Läs den!

Efter balen av Leo Tolstoj. Ur boken Polikusjka, Efter balen, Tidens förlag 1958. Översättning: Staffan Dahl.