Historien om fru Berg är en novellsamling av Ingvild Rishøi, och den innehåller fem noveller. Flera handlar om barn och föräldrar som inte fungerar som de borde. Det är vanliga människor, såna som finns runt omkring oss. Eller det kan vara om oss själva, kanske lite uppförstorat och hårddraget, och jag känner mig tacksam för att jag från början i mitt liv hade en mycket fastare och tryggare grund att stå på. Men även om det inte handlar om mig känner jag igen mig och förstår alltihop. Det känns som riktigt liv och riktiga människor. Inga fantasiskapelser. Och det som finns där på boksidorna, det som är utvalt, det som vi får veta om människorna det handlar om, känns mycket effektivt utskuret. Läsaren får veta det som behövs. Varken mer eller mindre. Ingvild Rishøi är en mästare på det där.
Novellerna får en att känna mycket. De är spännande att läsa eftersom jag är så angelägen att få veta hur det går. Det driver framåt. Jag vill så gärna att det ska bli bra. Rekommenderas.
Historien om fru Berg av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2023. Översättning: Marie Lundquist. Novellsamlingen publicerades första gången 2011.
”Å, kära hjärtanes, vad hon önskade att det inte varit på natten. Hon skulle mycket hellre rest på dagen, mycket, mycket hellre. Men damen på guvernantbyrån hade sagt: ”Det är bäst att ni tar en kvällsbåt, och om ni sedan går in i en kupé för ”Endast Damer” på tåget, så är ni mycket tryggare, än om ni bor på ett utländskt hotell. Gå inte ur vagnen, gå inte omkring i korridoren, och för all del stäng dörren till toaletten, om ni går dit. Tåget kommer till München klockan åtta, och Frau Arnholdt säger att Hotell Grünewald bara är en minuts väg från stationen.” (Sid 29)
Jag läser vidare om den lilla guvernanten och får veta att hon aldrig varit i utlandet, och hon är rädd, mycket rädd. Hela tiden när jag läser fruktar jag att något obehagligt ska hända och önskar samtidigt att hon ska klara sig bra. Katherine Mansfield som har skrivit novellen är en mästare och hon är augusti månads novellförfattare i Novelltolvan. Den här novellen publicerades ursprungligen 1915 och då var det inte så lätt för en ung kvinna att resa ensam, och naturligtvis ännu svårare för en flicka som aldrig förut hade rest. Hon sågs ofta på med misstänksamhet och kunde betraktas som lättfotad eftersom hon inte hade ressällskap. Och den här stackars unga flickan är naturligtvis tvungen att resa ut för att få sin försörjning.
Den lilla guvernanten – novell av Katherine Mansfield ur samlingen Noveller, Katherine Mansfield, Modernista 2019. Översättning: Märta Lindqvist.
Månadens författare i novelltolvan är Johanna Holmström, en finlandssvensk författare av noveller och romaner. Det är en spännande ny bekantskap för mig och jag har lånat hennes roman Själarnas ö som jag läser just nu. Gula gardiner är den första novellen i hennes samling Handbok i klardrömmar. Den handlar om en ung kvinna, hemmafru och gravid och hennes tankar om sitt äktenskap. Jag skulle säga att den handlar om att sitta fast, att hamna i ett sammanhang där självförtroendet blir mindre och mindre.
Det händer ibland. Det där. Att han vill när hon inte vill eller att hon vill när han inte vill. Eller att han inte vill att hon vill när hon vill utan att hon vill när han vill. Hon vill för tidigt och då vill han inte men när han vill är det redan för sent. Vad är det egentligen hon vill? Eller han? Vill han att hon ska vilja eller att hon inte ska vilja? Eller att hon inte ska vilja vilja, men vilja ändå? Ibland sker det utan förvarning. En snabb stöt bara, några till och allting är redan fullbordat innan hon hinner så mycket som vilja. Ibland sover hon när han vill. Hon har vaknat av hans vilja och sedan kanske vaknat till att vilja eller så inte velat vakna alls. Hon vet inte vilket som är mera förolämpande, det att hon inte ens vill vakna eller det att hans vilja väcker henne. I varje fall är det hon som torkar upp spillet sedan. Stryker de ledsna axlarna och det mjukblonda håret. Säger förlåt. … (Sid. 13-14)
Gula gardiner – novell av Johanna Holmström ur samlingen Handbok i klardrömmar, Bonniers 2022.
Utsikt från en grästuva av Harry Marinson innehåller korta stycken med tankar och funderingar med rubriker som Om naturskildring, Om folksagor, Sommar och Det överansträngda samvetet. Författaren kallar det småprosa och en del av texterna har varit publicerade på annat håll innan de samlades i en bok.
Naturen betyder mycket i den här boken och vissa av författarens naturbilder känns ibland nästan lite romantiska men samtidigt klart och tydligt iakttagna och alla sinnen finns med i naturskildringarna. Författaren går från vida perspektiv till att studera detaljer och när jag har skrivit att vissa naturbilder känns som lite romantiska känns boken som helhet inte sådan. I texterna finns högspänningsledningar och tankar om att dagens människors upplevelse av naturskildringar påverkas av det vi vet om vetenskapens framsteg. I texten Tankeäventyret insekterna resonerar Harry Martinson omkring insekter, och insektsvärlden är krass och grym. Äta eller ätas. Slående är Martinsons iakttagelse att insekter inte riktigt känns som levande djur för oss människor eftersom de inte har något ansikte. De liknar mer en teknisk robot.
För mig känns det tydligt när jag läser den här boken att det är en man som talar till män. Ett exempel som jag lade märke till är detta. Långt bort ser du en kåre skogsvind röra om i speglad lövdager. Den svallvågsrörda spegelgrönskan bucklar sig. En kvinna med gul blus på stranden speglas med, hennes vattenbild dras ut i lusttågor fladdrande likt eldstungor i vattenrenhet. (sid 9). Det här måste vara riktat till någon som kan känna lust vid åsynen av kvinnan. Kanske är texten riktad till honom själv? Men det betyder naturligtvis inte att jag som heterosexuell kvinna inte skulle ha något utbyte av dessa texter. Som kvinna tycker jag att det ger en hel del att ta del av en text som verkar riktad från en man till andra män. Jag läser skönlitteratur inte bara för att få upplevelser, bli underhållen och få del av författarens språk och förmåga att beskriva och gestalta, jag läser också skönlitteratur för att få insikt i hur andra människor tänker och fungerar.
Utsikt från en grästuva av Harry Martinson, Bonniers 1963.
Juni månads författare i Novelltolvan är Lucia Berlin. Det har jag inget emot. Jag tycker att hon är en strålande novellförfattare och jag har tidigare läst och skrivit om två andra noveller ur samlingen.
Lucia Berlins noveller berättas ofta i första person och så också i denna. Det är en flicka som berättar om sin morfar som är tandläkare. Han är alkoholiserad liksom flickans mamma, och hennes mormor, tror jag att det är, ligger sjuk och är nära döden. Det är ingen välbeställd tandläkare det handlar om även om flickan påstår att han är bäst i landet. Tydligen är han mycket skicklig i att tillverka löständer.
Flickan börjar sin berättelse så här: Jag avskydde St. Joseph’s. Jag var livrädd för nunnorna och en het Texasförmiddag slog jag syster Cecilia och blev relegerad. Som straff fick jag jobba hela sommarlovet på morfars tandläkarmottagning. Jag visste att det verkliga skälet var att de inte ville att jag skulle leka med grannbarnen. Mexikaner och syrier. Inga negrer, men det var bara en tidsfråga, sa mamma.
Sedan fortsätter flickan att berätta om arbetet på morfaderns sunkiga tandläkarmottagning och novellen utvecklas till en rent grotesk historia, nästan skräckartad. Det är blod som rinner, kackerlackor i foajén och ett laboratorierum där farfadern tillverkar löständerna där smutsen ligger i tjocka lager. En berättelse som skakar om lite.
Tidigare har jag läst två noveller av Lucia Berlin, Angels tvättomat och Handbok för städerskor och nu när jag har läst även denna är jag ännu mer nöjd över att jag köpte den här samlingen.
Dr H. A Moynihan – novell av Lucia Berlin ur samlingen Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Redaktör: Stephen Emerson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren. Samlingen publicerades första gången 2015 (A Manual for Cleaning Women: Selected Stories) Men novellerna publicerades ursprungligen på 1970-, 80- och 90-talet.
Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en liten hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.
Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats är en självbiografisk bok som består av 26 korta stycken som innehåller tankar, minnen och reflektioner om livet och samhället. Kroppen är en utgångspunkt, Maria Hambergs egen kropp som har drabbats av sjukdom och årens gång. Platsen är också viktig och rötterna bakåt i tiden. Maria Hamberg kommer från Norrgällsta, en by i Ångermanland, en trakt där hon har rötter bakåt i tiden med lantbruk och bagarstuga och tunnbrödsbak. En hel del av det gamla finns med, glimtar och minnen av hennes mormor och farmor.
Men Maria Hamberg stannar inte vid det. Lika viktig är tidens gång och alla förändringar som har skett med åren. Jordbruk blev olönsamt och lades ner. Hennes mor använde aldrig bagarstugan. Hon bakade tunnbröd i köket och fadern rev det oanvända uthuset. Som med alla minnes- och reflektionsböcker är det fragment vi får ta del av, fragment som kanske inte ens är sanna. Vad minns man? Vad har man fått berättat? Och vad har man gjort om i sitt minne? Vi läsare är hänvisade till det författaren minns och det författaren vill berätta. Men mig ger det som finns i den här boken en rik bild och en stark känsla för platsen och människorna, särskilt för kvinnorna.
Det verkligt viktiga är en lugn bok, vardaglig och eftertänksam, med fint språk. Jag tycker mycket om Maria Hambergs sätt att skriva. Orden hon väljer. Språkmelodin. Det betyder inte att texten är idyllisk. Det finns mycket som stör, och detta är inte menat som något negativt. Tvärtom. Författarens svåra sjukdom, faderns häftiga humörsvängningar och minnena från åren som industriarbetare i sydligare delar av landet, som är något helt annat än tillvaron på landsbygden i Ångermanland, ger djup och gör att jag uppfattar det författaren skildrar som verkligt liv. Jorden, kornet, grönsakerna, marken, platsen, gråa dagar och dålig ork. Fast Maria Hamberg skildrar många svårigheter är Det verkligt viktiga en bok som jag lätt läser igenom och som ger många bilder och tankar och en känsla av människans styrka.
Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats av Maria Hamberg, Ordfront 2025.
Den smala lyckan är en novellfläta. Det innebär att det bästa är att läsa alla novellerna på en gång, ungefär som om man läste en roman. Den smala lyckan skulle till och med kunna kallas roman. Novellerna hör ihop. De handlar om ett gäng brevbärare och det som händer dem. Resor, kärlekar, vardagslivet på fritiden, sammankomster i en bokcirkel, nedskärningar på jobbet och annat. Efterhand får läsaren veta mer och mer samtidigt som brevbärarna kommer till att förstå varandra bättre.
Men inte förstår man andra människor helt och fullt. Hur kan man riktigt förstå vad som gör att en annan människa tar livet av sig? Vi läsare får glimtar ur dessa brevbärares liv. Det är inte mycket egentligen. Resten får vi fundera över. Det är det som är så bra med den här flätan. Den ger små fragment ur det vanliga livet som vanliga människor lever. Fast en så kallad vanlig människa är kanske inte så vanlig. Vad menar vi med vanlig?
Men jag uppskattar att den här boken handlar om brevbärare och inte om berömda arkitekter, kulturpersonligheter eller utslagna. Det är faktiskt inte jättevanligt att skönlitteratur handlar om vanligt folk. För mig känns det som om Hans Gunnarsson berättar något om vår tillvaro här i Sverige. Något som finns i verkligheten. Fast texten innehåller upprörande händelser är tonen sval. Resultatet blir en underhållande novellfläta med mycket allvar.
Den smala lyckan – en novellfläta av Hans Gunnarsson, Bonniers 2025.
Jag hittar en liten larv i min säng på morgonen. Det finns inget bra fönster att kasta ut honom genom och jag mosar eller dödar inte en levande varelse om jag inte måste. Jag kommer att göra mig omaket att bära den här tunna, svarta, hårlösa lilla larven nerför trappan och ut i trädgården.
Novelltolvan fortsätter och denna månad är Lydia Davis författaren som Ugglan & Boken tipsar om. Det är jag glad för eftersom jag aldrig har läst något av henne och när jag först såg hennes namn hos Ugglan & Boken trodde jag att jag aldrig hade hört talas om henne tidigare. Men när jag hade lånat novellsamlingen Samarbete med fluga på biblioteket visade sig det vara fel. Nu minns jag svagt att jag sett något om hennes noveller, och i synnerhet om en av hennes superkorta – två rader bara, titelnovellen Samarbete med fluga. Jag citerar hela den som ytterligare ett smakprov på hur Lydia Davis kan skriva:
Jag skrev det där ordet på papperet, men han lade till apostrofen
Här, precis som i novellen Larven, som jag också har läst och som börjar med raderna som jag har citerat högst upp i det här inlägget, är flugan och larven inte en den utan en han. Det gör dem nästan förmänskligade och det gör slarvet hos författaren i larvnovellen nästan tragiskt. Men bara nästan. Man ler när man läser. Lite förvånat. Sedan stannar bilderna kvar. Jag ser den mörka trappan med all sitt damm och smuts, och den lilla, lilla larven som är där någonstans.
Dessa två noveller som är skrivna liksom bara konstaterande kan man sedan tänka länge på. Ur Larven kan man få tankar på sitt eget slarv, på fåfänga åtgärder, på om det är någon mening med att hjälpa en annan varelse, på larver man har fått i håret när man suttit under ett träd, på oönskade larver på ens plantor eller larver som äter upp våra kläder. Eller skillnaden mellan den lilla, lilla ynkliga och den jättelika allsmäktiga. Och så vidare.
Vad vi kan få ut av novellen Samarbete med fluga lämnar jag öppet. Märk väl att det inte betyder att jag tycker att vi inte kan hitta både det ena och det andra i den.
Larven- novell av Lydia Davis ur samlingen Samarbete med fluga och andra noveller, Sekwa 2012. Översättning: Erika Söderström/Kapish produktion. Novellsamlingen publicerades första gången 2007 (Varieties of Disturbance: Stories).
Lycia Davis är en amerikansk författare och översättare från franska. Hon har skrivit noveller, romaner och essäer och band annat översatt Marcel Proust. Två av hennes novellsamlingar och en enstaka novell finns översatta till svenska.
Tunneln och andra berättelser innehåller fyra noveller och Tunneln är den första och den räknas som en surrealistisk klassiker.. Den och novellerna Hunden och Huset handlar var och en om en människa som hamnar i mycket egendomliga situationer. De har alla en övernaturlig anstrykning, men författaren håller en saklig ton och ibland är det nästan som om det vore verkligt. Novellen Det välgödda korset skiljer sig från de tre andra. Den är en satir över Schweiz och landets historia.
Det är intressant att läsa något av denne författare som jag aldrig har bekantat mig med tidigare. Berättelserna är hållna i en ton som gör att jag inte rycks med, men undrar mycket över vad det hela ska utmynna i. På så sätt blir de ganska spännande. Ändå tror jag att man skulle kunna läsa dem flera gånger och kanske hitta nya saker i dem. Här är ett litet citat från titelnovellen:
Också i restaurangvagnen var allt som vanligt, fastän ingen plats var ledig och tunneln kunde ha väckt uppmärksamhet hos någon av resenärerna eller betjäningen som serverade wienerschnitzel och ris. Den unge mannen hittade tågmästaren, som han kände igen på den röda väskan, vid utgången från restaurangvagnen. ”Vad önskas!” frågade tågmästaren, som var en storvuxen lugn man med en omsorgsfullt ansad svart mustasch och ett par båglösa glasögon. ”Vi befinner oss i en tunnel sedan tjugofem minuter”, sade den unge mannen. (Sid. 10)
Tunneln och andra berättelser av Friedrich Dürrenmatt, Ellerströms 2024. Översättning: Jan Erik Bornlid. Efterord: Rebecka Kärde. Berättelserna publicerades mellan 1952 och 1990 med flera bearbetningar däremellan.
Friedrich Dürrenmatt (1921-1990) var en Schweizisk författare, dramaturg och regissör. Han skrev både noveller och romaner och några av dem är kriminalhistorier. Jag har stoppat in Domaren och hans bödel i min spänningslista.
När jag köpte ett spinnspö åt farfar är en novellsamling som har fått titeln från den första novellen. Samlingen innehåller tio noveller. De flesta har en lugn, melankolisk ton och ofta är novellerna utformade som monologer eller dialoger och skulle kunna uppföras på scenen utan större bearbetningar, enligt översättaren Göran Malmqvist. Gao Xingjian är mycket riktigt också dramatiker och under några år på 1980-talet var han anställd vid Folkkonstteatern i Peking.
I novellerna i den här samlingen är det ofta en man som funderar över sina minnen. Dessa minnen kan innehålla stora svårigheter. De flesta som berättar fick avbryta sina studier eller sitt arbete och skickades ut på landet för att kroppsarbeta, och en del levde farligt under kulturrevolutionen. Livet blev inte det de drömde om som unga. Men fast minnena ofta är sådana är tonen ändå lugn och lite sorgsen och novellerna skakar inte om läsaren.
I samlingen finns också humor som i novellen Vid havet som handlar om en ung man som får tillfälle att resa med en grupp äldre människor till badorten Beidaihe. De är två människor från arbetsplatsen som får tillåtelse att resa och meningen med detta är att dessa yngre personer ska kunna hjälpa de gamla. Men den andre medföljande är en omöjlig lat person. Åtminstone i den unge mannens ögon.
Den novell som jag känner starkast för är ändå Ärtblomma som handlar om hur livet ändrades genom politiken som i så många av de andra novellerna, men framförallt om personliga missade möjligheter till kärlek, och funderingar om varför det aldrig blev någonting.
Jag tycker att samlingen ger läsaren en hel del. Det är mycket stämning i berättelserna och jag känner att jag har fått en liten bit av Kina genom dem. Jag har läst åtminstone en roman av Gao Xingjian för länge sedan, innan jag började blogga. Eventuellt har jag läst båda två som finns översatta till svenska. Men nu får jag faktiskt lust att läsa dem igen, eller om det är för första gången. Jag tror att de kommer att säga mig mer nu när jag är lite äldre och har mer tid för läsning.
När jag köpte ett spinnspö åt farfar – novellsamling av Gao Xingjian, Forum 2000. Översättning och inledning: Göran Malmqvist.
De två romanerna av Gao Xingjian som är översatta till svenska är Andarnas berg och En ensam människas bibel.
Gao Xingjian tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2000. Om Gao Xingjian på svenska Wikipedia och på den engelska.
Mösstanten 