Cathal, en man i Dublin slutar arbetsveckan och åker hem. Ihoptvinnat med bussresan och det han gör hemma finns minnesbilder. Huset är mycket tyst när han kommer hem och han ropar efter katten. Vi förstår så småningom att han ska, eller skulle gifta sig. På de 47 sidor som novellen upptar får författaren fram så mycket. Novellen är lugnt berättad, vardagligt och mycket innehållsrikt.
Jag vill inte avslöja för mycket om vad som kommer fram men jag kan säga att novellen är bland de bästa jag har läst. Den säger så mycket om Cathal och genom det om oss människor, om kvinnor och män och deras plats i samhället.
Här är ett smakprov ur novellen. Cathal och Sabine, som han förlovar sig med, hämtar ringen:
When they had gone back to collect it, some weeks later, on Friday evening, an additional charge of 128 euros plus VAT was added for the resizing. He had taken her outside to the street then, saying they should refuse to pay extra charge – but she’d insisted that they’d been told of the additional cost, and refused to say she had ever beleived otherwise.
”Do you think I’m made of money?” he’d said – and immediately felt the long shadow of his father’s language crossing over his life, on what should have been a good day, if not one of his happiest.
So Late in the Day av Claire Keegan, Faber 2023. Novellen kom i år i svensk översättning med titeln I senaste laget.
Smärtan bygger på dagboksanteckningar som Marguerite Duras (1914-1996) skrev under några vårveckor under Paris befrielse 1945. Den längsta berättelsen handlar om hur hon väntar och försöker få upplysningar om vad som har hänt hennes man som deporterades under kriget. Det är en väntan full av smärta. Är han död eller levande? Kommer hon att återse honom och hur blir det då? Mycket har hänt sedan han försvann. Hon är inte samma människa som då. Och han, svältande efter lång tid i fångläger, vad har det blivit av honom? Denna första berättelse i boken är mycket stark.
De andra kortare berättelserna är lite varierande. Starkast där är Monsieur X, här kallad Pierre Rabier som handlar om en Gestapoagent och Milissoldaten Ter där Marguerite Duras gestaltar vad som kan hända med människor under krig och förtryck. Sidor av en som man inte kunde ana och som inte är så humana kan komma fram.
Sammantaget är Smärtan en mycket intressant bok där man också kan lära sig en del om hur det kunde vara under nazisternas ockupation och under månaderna efter deras nederlag och eftersom det är skönlitteratur får man en viss känsla för tiden och människorna. Boken rekommenderas.
Smärtan av Marguerite Duras, Bonniers 1986. Översättning: Marie Werup. Den franska titeln är La Douleur (1985)
Novellresan fortsätter och nu har vi kommit till Västerbotten. Ugglan & Boken som är reseledare letar alltid fram några passande noveller och jag valde att läsa en av dem, nämligen Öknens alla blommor av Per Olov Enquist (1934-2020). Den publicerades första gången redan 1974 och den handlar om en universitetslärare i USA som har problem i sitt äktenskap. Han och hustrun beslutar att tillbringa ett par dagar på familjehotellet Monkey Tree i Palm Springs för att försöka reparera förhållandet.
I bilen började ett andra, och något annorlunda gräl, som avbröts av hans hustru med hänvisning till att de två barnen säkert inte mådde bra av att höra allt detta. I Palm Springs blåste det, till deras stora besvikelse, hårt. Motellets pool var svart av den uppvirvlande sanden och de kunde inte bada. Efter ett tredje gräl lämnade hustrun de övriga för några timmar. Klockan 11 på kvällen ringde bon och lät glad på rösten och meddelade att hon tagit in på ett motell i norra delen av staden, att hon äntligen beslutat sig för att lämna honom, att hon skulle återkomma morgonen efteråt för att hämta de två barnen och att hon var glad att ett beslut äntligen kommit.
Vad som händer sedan får ni veta när ni läser novellen. Gör gärna det. Novellen är bra som så mycket annat som Per Olov Enquist har skrivit.
Öknens alla blommor – Novell av Per Olov Enquist, Novellix 2017. Novellen publicerades ursprungligen 1974 i en samling med titeln Berättelser från de inställda upprorens tid. Samlingen har kommit i flera utgåvor sedan dess.
Allt jag inte kan säga av Emilie Pine innehåller sex essäer och de är alla självbiografiska och mycket personliga. Emelie Pine skriver om sin fars alkoholism, om att få mens och om övergrepp, bland annat. En del av det hon skriver om är sådant som kan vara mycket svårt att avslöja, som kan medföra stora skamkänslor, så som vi vet att offer ofta kan känna. Det är svåra saker som inte är helt lätta för läsaren att ta del av, men det är mycket bra skrivet. Just att berättelserna är essäer innebär att de inte är starkt dramatiskt skrivna. Det blir stor kontrast mellan hurdan texten är och det ibland mycket svåra innehållet. Det medför att fast texten påverkar en som läsare är den ändå förhållandevis lätt att ta sig igenom. Men sedan sitter man där och inser plötsligt vad det är man har läst.
Trots att ämnena för essäerna är sådana som vi ofta vill undvika känns det bra att ha läst boken. Det är mycket starkt av Emelie Pine att skriva dessa essäer och låta dem publiceras. Det är ämnen som vi behöver påminnas om gång på gång, och innehållet i boken är högst aktuellt fast det var ett antal år sedan det hände. Samma saker sker tyvärr också nu. Starka feministiska böcker behövs, och också starka feministiska förebilder. Emelie Pine verkar vara en sådan.
Allt jag inte kan säga – essäer av Emelie Pine, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Matilda Södergran. Den engelska titeln är Notes to Self – Essays och den kom samma år.
I Novellresan har vi nu kommit till djurriket och som månadens novell har jag valt en historia ur The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder av Patricia Highsmith, närmare bestämt en novell om en kackerlacka. Den är kåseriliknande, rolig, tragikomisk får jag väl säga, och det är kackerlackan själv som berättar.
Så här börjar novellen: I have moved. I used to live at the Hotel Duke on a corner of Washington Square. My family has lived there for generations, and I mean at least two or three hundred generations. But no more for me. The place has degenerated. I’ve heard my great-great-great – go back as far as you like, she was still alive when I spoke to her – talk about the good old days when people arrived in horse-drawn carriages with suitcases that smelled of leather, people who had breakfast in bed and dropped a few crumbs for us on the carpet. Not purposely, of course, because we knew our place then, too, and our place was in the bathroom corners or down in the kitchen. Now we can walk all over the carpets with comparative impunity, because the clients of the Hotel Duke are too stoned blind to see us, or they haven’t the energy to step on us if they did see us – or they just laugh. (Sid. 145)
Notes from a Respectable Cockroach – novell av Patricia Highsmith ur samlingen The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder, Heinemann 1975.
Vill du veta mer om Novellresan och kanske få tips om fler noveller med djur i kan du gå till Ugglan & Boken.
Målet för Novellresan denna månad är Mårbacka och det som då ligger närmast till hands är naturligtvis noveller av Selma Lagerlöf (1858-1940). Men jag har redan publicerat inlägg om två noveller av Selma Lagerlöf på bloggen, En saga om en saga och Mamsell Fredrika. Den sistnämnda var månadens novell i december förra året, ganska nyligen alltså. Därför, för variationens skull, har jag istället valt en novell av Göran Tunström (1937-2000). Mårbacka ligger i Sunne kommun och Göran Tunström växte upp i Sunne och han fick Mårbackapriset 1976.
Så från biblioteket lånade jag samlingen Det sanna livet – Berättelser, och ur den valde jag novellen Jimmy Tulpan. Vi har just upplevt tulpanbukettstiden och nu väntar vi på tiden när tulpanerna kommer upp ur jorden och blommar utomhus och därför lockade titeln.
Berättaren i Jimmy Tulpan färdas med Mästaren från planet till planet. En gång närmade de sig en färglagd planet och Mästaren sa att det var Jorden. Det var livet. Dit ville berättaren komma.
När jag närmade mig Jorden hände något underligt: jag behängdes med något som man senare envisades med att kalla ”Kropp”. Kanske är det en sorts svampsjukdom. Det var djupt generande och den tyngde mitt sinne. Kanske var den en förutsättning för att jag skulle kunna dras neråt och in i ”en atmosfär”. Först cirklade jag runt några gånger och lärde mig se. Jorden var på sina ställen en tät sak. Trasiga kylskåp, trädgårdar, handdukar, blanketter, gråtrutar, bensinmackar, brödrostar. …
Berättelsen om berättarens tid på jorden är en satirisk, mycket, mycket allvarlig och även rolig novell.
Jimmy Tulpan – novell av Göran Tunström ur samlingen Det sanna livet – Berättelser, Bonniers 1991.
Maj är den andra i en serie översatta noveller om människans relation till naturen som Vide förlag ger ut. Novellen är som Ali Smiths böcker brukar vara, överraskande och inte helt i överensstämmelse med den verklighet vi brukar se omkring oss. Den handlar om en person och ett träd, men samtidigt handlar den också om ett mycket ömsint förhållande mellan två människor. Den är faktiskt rörande.
Novellen har två berättare och den ena blir plötsligt förälskad i ett träd som hen plötsligt ser på sin väg till arbetet. Hen har gått förbi det här trädet hundratals gånger men först denna morgon ser hen det. Trädet står i blom, det är översållat av vita blommor och det står inne i en trädgård. Problemet är att även den förälskade står inne i trädgården. Hen har gått och tittat ner i marken och tänkt på annat och plötsligt trampar hens fötter på idel vita blomblad.
En kvinna kom ut från en villa. Hon bad mig försvinna från hennes trädgård. Hon frågade om jag var drogpåverkad. Jag förklarade att jag inte var det. Hon sa att hon skulle ringa polisen om jag inte var borta nästa gång hon tittade ut genom fönstret och sedan gick hon in och drog igen dörren efter sig med en smäll. (Sid. 2)
Det handlar alltså om en förälskelse med hinder och dessutom lever ju den förälskade med en annan person. Trots all denna komplikation är novellen lågmäld och känns väldigt snäll. Den rekommenderas.
Maj av Ali Smith, Vide förlag 2024. Översättning: Sanna Östergren.
I Novellresan har vi nu kommit till Kanada och då fick jag lust att läsa en novell av Margaret Atwood. Jag har läst annat av henne tidigare, men aldrig någon novell. Jag valde att låna novellsamlingen Den berömde poetens grav och andra noveller på biblioteket och ur den läste jag den första novellen Betty. Berättaren är en elvaårig flicka och den handlar om hennes växande och upplevelser av vuxenvärldens mysterier och faror. Hon och hennes familj bor i en hyrd stuga vid Saint Marys River och i stugan intill bor ett yngre par där frun heter Betty och mannen heter Fred.
Fred var precis som en katt, han lyfte inte ett finger för en egentligen, som mor sa senare. Så det var orättvist att alla var förälskade i Fred, men ingen var förälskad i Betty, trots att hon var så snäll. Det var Betty som alltid välkomnade oss vid dörren, bjöd in oss, och pratade med oss medan Fred låg och drog sig i soffan och läste tidningen. Hon matade oss med kakor och milkshake och lät oss slicka skålarna när hon bakade. Betty var så trevlig; det sa alla, men ingen skulle ha kallat Fred just det. Fred skrattade till exempel inte mycket och han log bara när han sa oförskämda saker, för det mesta till min syster. ”Proppar munnen full igen?” kunde han säga. ”Hej säckiga byxan.” Medan Betty aldrig sa sådana saker, och jämt log och skrattade hon. (Sid 19-20.)
Det finns mycket under ytan i den här novellen och en försåtlig spänning. Jag skulle inte ha något emot att läsa resten av novellerna i boken, men det får vänta till någon gång i framtiden.
Betty, novell av Margaret Atwood ur samlingen Den berömde poetens grav och andra noveller, Prisma 1990. Urval och översättning: Maria Ekman. Förord: Heidi von Born.
Ursäkta bokens skevhet. Det beror på att så många har läst den, och efter att jag också har gjort det förstår jag varför det är kö för att få hem den från biblioteket vintern 2024 fast den publicerades 2018. Boken innehåller tre bra noveller och den sista är så stark att jag var alldeles tagen efter att ha läst den. Novellerna handlar om människor som av olika orsaker har svårt att klara sin tillvaro, men som försöker så gott de kan. Det är en ensam mamma som har svårt att få ekonomin att gå ihop, en ung pappa som just kommit ut från fängelset och en tonårsflicka som gör allt vad hon kan för att ta hand om sina småsyskon.
Det här låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller, men det är så bra skrivet. Novellerna är vardagliga, fast det är inga vanliga vardagar. Där finns stora svårigheter, men där finns också värme. De känns så äkta och de är enkelt och genialt skrivna. De är både lättlästa och lätta att ta till sig, fastän tunga. Ingvild H. Rishøi har på något sätt förmågan att sätta fingret på den springande punkten och skriva med just de rätta orden och hålla en ton som gör att vi kan ta till oss berättelsen. Den här lilla novellsamlingen rekommenderar jag varmt.
Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2018. Översättning: Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg.
Den här boken innehåller brev och anteckningar av Alva, Gunnar och Jan Myrdal från 1945 till 1962. Den innehåller också en lång inledning av Bosse Lindquist, förord av Kaj Fölster och efterord av Janken Myrdal. Breven i boken fanns hos Alva Myrdal som sedan lämnade dem till Kaj Fölster som lämnade dem till Janken Myrdal. Jan Myrdal ville ha breven men hans släktingar behöll dem hos sig.
Jan Myrdal var mer eller mindre en idol för mig i min ungdom. Jag läste hans Rapport från kinesisk by och trodde på det han skrivit. Så var det i Kina trodde jag. Även det han skrev om Kambodja trodde jag på. Jag var inte ensam om min tro. Vi var många i vänstern som trodde att det var så det förhöll sig och som höll Jan Myrdals verk högt. Han hade ett stort inflytande och han var också en författare som skrev bra. Alva och Gunnar Myrdals stora betydelse behöver jag kanske inte orda så mycket om, men orsaken till att jag ville läsa den här boken beror främst på Jan Myrdal och, jag får erkänna, lite gamtendenser , det är kittlande att ta del av en sårig och besvärlig familjehistoria.
För mig har familjen Myrdal bidragit till några häftiga omkastningar. Den första var när Jan Myrdals böcker om hans barndom kom på 1980-talet. Jag hade inte kunnat drömma om att Alva och Gunnar Myrdal var så dåliga föräldrar som de framställdes som i sonens böcker. Efter Jan Myrdals barndomsböcker har hans systrar fört fram en helt annan bild av sin mor. Ja, tänkte jag, det är märkligt hur olika syskon kan uppleva och minnas sin barndom. Men efter att ha läst de här breven – ja, de leder nästan till en ny omkastning. Även om jag är medveten om att familjesituationer är komplicerade och jag numera inte ser världen i svart och vitt måste jag säga att Jan Myrdal inte framstår i god dager, varken vad gäller hans personliga relationer eller hans oförvitlighet som författare. Han övergav sin son Janken och hans mor och betalade inget underhåll under många år. Han hjälptes ekonomiskt av sina föräldrar under många år, långt fram till 1960-talet. De köpte ett hus i Mariefred där Jan Myrdal och Gun Kessle skulle kunna bo och arbeta när de kom hem från Kina och det var ingen ände på vilka krav Jan Myrdal hade. Föräldrarna skulle ordna det och det och det och huset var nog inte tillräckligt stort. Han uttrycker också en otäck hämndlystnad mot människor som har refuserat eller kritiserat hans verk. Hans politiska syn framstår som mycket hård och odemokratisk. Dessutom var inte Rapport från kinesisk by en sanningsenlig rapport. Inte nog med att Jan Myrdal och Gun Kessle bara var i byn ett par veckor, de kunde inte kinesiska och han spelade inte in intervjuerna, han var alltså hänvisad till det som den av regimen utsedda tolken sa. Men inte nog med det. Han fabulerade också för att göra texten mer dramatisk och slående.
Jag har naturligtvis ingen aning om hur många brev som kan ha funnits och vad dessa i så fall kan ha innehållit. Men faktum är att breven i den här boken finns och det man kan läsa i dem har Jan Myrdal och hans föräldrar verkligen skrivit.
Förordet, efterordet och inledningen ger ytterligare perspektiv på det som har hänt. Det finns mycket att fundera över när man läser den här boken. Vi får också veta mer om Alva och Gunnar Myrdal som naturligtvis inte var några änglar till föräldrar. Nej långt därifrån. Sådana finns ju inte.
De hemliga breven – den politiska familjen och vardagens samtal, Bonniers 2023, Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Inledning: Bosse Lindquist. Förord: Kaj Fölster. Efterord: Janken Myrdal.
Mösstanten 