Kategori: Noveller

Slutgiltig och varaktig – novell av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Novellresan har stannat en stund på biblioteket och tack vara Ugglan & Boken som står för resan har jag lånat Ali Smiths novellsamling Bibliotek på biblioteket och läst den första novellen ur den. Jag trodde att novellerna skulle ha anknytning till bibliotek, men så är det inte. Det finns kursiverade textavsnitt mellan novellerna och det är dessa som handlar om bibliotek. Det som föregår novellen jag har läst handlar om hur Ali Smith får syn på en skylt med ordet Bibliotek tvärs över gatan. När hon går dit finner hon att innanför dörren finns en exklusiv privat klubb med restaurang och bar och några lyxiga hotellrum. Inget bibliotek alltså.

Men nu till den första novellen som har titeln Slutgiltig och varaktig. Berättaren har givit sig iväg med tåget och kommit fram och gått av tåget som har tömts på passagerare. Men när det tomma tåget körs bort är det inte riktigt tomt. En kvinna som reser i rullstol sitter kvar, instängd på tåget.

Ett litet smakprov ur novellen:
Vagnen hade varit full, alla sittplatserna upptagna tio minuter innan tåget gick och tåget fortsatte fyllas med människor fram till ögonblicket då dess dörrar gick igen om oss; resan hade varit en övning i otillgänglighet, främlingar som vajade mot och sedan omsorgsfullt bort från varandra i gångarna, människor som försökte att inte vaja mot varandra vid dörrarna, människor som tornade upp sig över den ganska yppiga kvinnan i rullstolen som läste sin tidskrift. När jag gick på tåget hade hon suttit där, på den yta som var avsedd för rullstolar. På något sätt var de vajande människorna som stod över hennes huvud mer störande, tyckte jag, än de var över huvudena på människorna som bara satt normalt på sätena; på något sätt var det höjden av ohövlighet att kanten på en mans öppna jacka hela tiden snuddade vid hennes bakhuvud.
(s 13-14)

Hur det går får ni veta om ni läser novellen.

Slutgiltig och varaktig, novell av Ali Smith ur samlingen Bibliotek, Atlas 2017. Översättning: Niclas Nilsson.
Samlingen publicerades första gången 2015 och titeln var då Public Library and Other Stories.

En novell på temat Bibliotek som jag har skrivit om tidigare här på bloggen är Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges (1899-1986).

Onda sagor av Pär Lagerkvist

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Onda sagor är en samling av elva noveller. Vissa är längre och några är så korta att de inte ens upptar en hel boksida. De har gjort ett blandat intryck på mig. Far och jag som handlar om en kvällspromenad med bakgrund i författarens barndom och Källarvåningen som handlar om en fysiskt handikappad man är de noveller som jag känner mest för. Hissen som gick ner i helvete hade jag väntat mig mer av. Jag tycker att den mynnar ut i ett Jaså. Över huvud taget hade jag väntat mig mer av Onda sagor. Man får många gånger försöka gräva djupt under det som står i texten för att finna den meningsfull. Men jag antar att vissa av novellerna inte är avsedda att gripa läsaren utan är mer ironiska eller konstaterande. Fast jag tror att de är skrivna med stort allvar.

Det är mycket länge sedan jag läste Pär Lagerkvists romaner, men jag minns att Barabbas och Dvärgen grep mig. Midsommardröm i fattighuset har jag sett som tv-teater en gång för länge sedan när jag var barn och den grep mig nog också. Pär Lagerkvist skrev ju också mycket lyrik. Det finns säkert mer att hämta hos honom än den här novellsamlingen.

Onda sagor av Pär Lagerkvist, Brombergs 2017. Förord: John Ajvide Lindqvist.

Mannen i den svarta kostymen – novell av Stephen King

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I Novellresan har vi kommit till Maine. Där föddes Stephen King så nu har jag läst en novell av honom. Det är Mannen i den svarta kostymen ur samlingen Allt kan hända.

En gammal man har fått en dagbok av ett av sina barnbarnsbarn och nu sitter han på äldreboendet och skriver ner en händelse från sin barndom. Han bodde i en liten by på landet i Maine och en dag när han var nio år gick han iväg för att fiska i bäcken. Där mötte han mannen i den svarta kostymen.

Så här börjar den gamle mannens berättelse:

”Byn Motton låg i en annan värld på den tiden – mer annorlunda än jag någonsin skulle kunna berätta. Det var en värld utan några flygplan som dånade fram i skyn, en värld nästan utan bilar och lastbilar, en värld där himlen inte skars sönder av kraftledningar.
I byn fanns inte en enda asfalterad gata och centrum bestod uteslutande av Corsons diversebutik, Thuts hyrstall och järnaffär, metodistkyrkan vid Christ’s Corner, skolan, stadshuset och en knapp kilometer därifrån Harrys Restaurang som min mor alltid föraktfullt kallade för ’sprithålan’.
Men den största skillnaden låg ändå i hur människor levde – hur isolerade de var.” …

Så målar Stephen King upp den gamle mannens barndomsmiljö, en vardag på landet där plötsligt något övernaturligt händer i skogen. Eller gör det det? Berättelsen är mycket spännande och den har också djup som får en att tänka och känna. Det här är det första jag läser av Stephen King och det blir inte det sista.

Mannen i den svarta kostymen – novell ur samlingen Allt kan hända. 14 mörka berättelser av Stephen King, Bra Böcker 2007. Översättning: John-Henri Holmberg.
Originalets titel är Everything’s Eventual. 14 Dark Tales (2002)

Rejär polsk frotté av Christian Munthe

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Rejär Polsk frotté är en novellsamling med tio noveller från skilda tider och med handlingen förlagd till vitt skilda platser. När man bläddrar i boken kommer man först till en sida med texten Inte ett ord mellan dessa pärmar är sant. Christian Munthe är en historieberättare i den här novellsamlingen. Novellerna är kraftfullt berättade med en knorr på slutet – ibland en ordentlig knorr. Där finns alltså humor, men också mycket allvar bakom, stor korruption i titelnovellen, en bekantskap från barndomen som är smittad med HIV i en annan berättelse, och i novellen Post Mortem har vi den stora frågan om hur vi hanterar döden, det öde som väntar oss alla – eller kan vi undvika det med vetenskapens hjälp?

Det är novellen Post Mortem som gör starkast intryck på mig. Den är ett slagkraftigt exempel på hur pendeln tenderar att svänga från den ena ytterligheten till den andra. Den novellen är faktiskt smärtsam att läsa. I novellen Rejäl polsk frotté reagerade jag mot att texten var strösslad med polska ord och uttryck i kursivering. Sådant är jag lite allergisk mot. Men ändå, när jag kom till slutet, då tyckte jag att det höll. Då upplevde jag denna ansamling av kursiveringar faktiskt hörde ihop med helheten. Ett plus är också att novellerna blir bättre och bättre mot slutet av boken. Rejäl polskt frotté är en underhållande samling – skrönor kanske man kan säga. Men med en hel del allvar bakom som kan leda till både funderingar och känslor.

Rejäl polsk frotté av Christian Munthe, Thorén & Lindskog 2024.

Resan – Novell av Katherine Mansfield

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Novellresan har nu stannat i Barndomslandet. Jag hade ett minne av att det fanns berättelser om barn i den här samlingen med Katherine Mansfields noveller som jag har här hemma. Och visst är det så, och jag valde att läsa novellen Resan som handlar om flickan Fenella som reser med båt tillsammans med sin farmor för att tillbringa en tid hos henne och farfadern. Mycket snart anar jag att flickans mor har dött och att det är därför som farmodern har kommit för att hämta henne.

”Det blåser första gången”, sa hennes far kort, och i detta ögonblick fick de syn på Pictonbåten. Där den låg intill det mörka varvet, helt och hållet konturerad, helt och hållet smyckad med runda, gyllene ljus, såg Pictonbåten ut som om den varit mera beredd att färdas bland stjärnor än ut på det kalla havet. Folk trängdes på landgången. Först gick farmor, därpå pappa, därpå Fenella. Det var ett högt steg ner på däcket, och en gammal sjöman i stickad tröja, som stod där intill, räckte henne sin hårda, torra hand. De var där, de gick ur vägen för de brådskande människorna, och stående under en liten järntrappa, som förde till övre däcket, började de ta avsked.

Resan är en finstämd novell som nästan blir mytisk med en färd över vatten till ett nytt skede i livet. Den är gripande och lågmäld och jag rekommenderar den varmt.

Resan – novell av Katherine Mansfield (1888-1923) ur samlingen Noveller, Modernista 2019. Översättning: Märta Lindqvist.
Resan (The Voyage) publicerades första gången 1921.

Tidigare har jag skrivit inlägg om två noveller av Katherine Mansfield:
Garden partyt (finns också publicerad med titeln Trädgårdsfesten)
Kvinnan i handelsboden

Natt i London – novell av Charles Dickens

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I Novellresan har vi nu gjort både en tidsresa och en geografisk resa. Vi har hamnat i 1800-talets London, och då passar det utmärkt att läsa denna novell av Charles Dickens (1812-1870). Den berättas av en man som lider av sömnlöshet och därför ger sig ut på Londons gator om natten.

Storstadens rastlöshet, och dess sätt att oroligt kasta sig av och an innan den somnar, var ett av de första nöjen som erbjöds oss husvilla. Det pågick i ungefär två timmar. Vårt sällskap försvann till stor del när de sent öppna pubarna släckte lyktorna och de sista brölande fyllbultarna schasades ut på gatan; blott spridda vagnar och spridda människor återstod efter det. Om vi hade tur ljöd en poliskonstapels harskramla och det var bråk någonstans, men allmänt sett erbjöds förvånansvärt få förströelser av det slaget. …

Berättelsen fortsätter genom natten. Det är en mestadels lugn berättelse fast vandraren stöter på utslagna och prostituerade och hälsar på hos tullvakten vid Waterloo Bridge. Mannen går gata upp och gata ner hela natten tills solen går upp. Natt i London har fin atmosfär och ger läsaren ett hum om hur det kunde vara i den stora staden om natten under Dickens 1800-tal. Novellen publicerades första gången 1 juli 1860 under titeln Night Walks i tidskriften All The Year Round.

Natt i London – novell av Charles Dickens, Novellix 2019. Översättning: Johan Nilsson.

Victoria Line, Central Line av Maeve Binchy

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Den här utgåvan innehåller två novelllsamlingar som är skrivna på 1970-talet av den irländska författaren Maeve Binchy (1940-2012). Alla titlarna är tunnelbanestationer i London. Berättelserna handlar om människor som antingen bor nära stationen, eller tar sig dit av någon anledning, till exempel för att söka arbete eller träffa en viss person.

Novellerna är rakt skrivna utan en massa undertext, men i många av berättelserna finns ett faktum eller en omständighet, eller ett resultat som kryper fram så småningom. De är underhållande och spännande att läsa. Samtidigt finns där många problem som vi människor kan ha i samspelet med andra, ibland riktigt svåra problem som abort. Så där finns ett allvar också, men novellerna är ändå oftast skrivna med glimten i ögat, och det känns som om det finns stor kunskap om människors leverne bakom. Där finns såväl humor och värme som skarpa iakttagelser. Novellerna passar mycket bra att läsa under lata sommardagar. Eller naturligtvis när som helst under året när man behöver läsa något som inte är det mest krävande, utan mer underhållande men ändå med djup.

Om jag ska framhålla någon novell som särskilt rolig och vass väljer jag King´s Cross där en sekreterare lär sin kvinnliga chef hur hon ska ta sig framåt i karriären. När jag läste den skrattade jag en hel del.

Victoria Line, Central Line av Maeve Binchy, Norstedts 2019. Översättning: Katarina Jansson.

Min bokvärld av Kerstin Ekman

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Nu har jag läst Min bokvärld, med undantag av kapitlet om Historien av Elsa Morante eftersom jag vill läsa själva romanen först. Den är faktiskt på väg från nätbokhandeln. Men det övriga i Min bokvärld har jag läst, lite i taget, ett kapitel då och då och det har varit roligt även om vissa avsnitt har givit mer än andra. En del kapitel, eller essäer borde jag kanske skriva, har varit lite väl refererande, men på det hela taget lockar boken mig till läsning, både till omläsning av verk som jag har läst tidigare och nyläsning av andra böcker. Det är också intressant att få veta lite om en författares förhållande till läsning och böcker.

Det finns många titlar som jag inte har läst i Min bokvärld. Hans nådes tid av Eyvind Johnson kommer jag förhoppningsvis att läsa i år. Den är ju med i mitt Nordiska rådets litteraturprisprojekt. Andra som jag mycket gärna vill läsa är Issadalen av Czeslaw Misosz, The Veldt av Ray Bradbury (Varför inte starta ett Sydafrikaprojekt?), Minnas av Eyvind Johnsson, Vår gemensamme vän av Charles Dickens, Stäppen av Anton Tjechov. Ja ni ser. Jag skulle kunna starta ett läsprojekt med utgångspunkt från den här boken. Läsprojekt är något jag trivs med. Längst bak i boken finns en lista över den litteratur som finns omnämnd i essäerna. Där finns en hel del att plocka fram om man inte nöjer sig med böckerna som essäerna huvudsakligen handlar om.

Min bokvärld av Kerstin Ekman, Bonniers 2023.

Vi är framme i Amritsar – novell av Bhisham Sahni

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Novellresan har nu gått ända till Indien. Ugglan & Boken hade några tips på böcker med noveller från Indien och jag har valt att läsa en novell i en av dem, nämligen en antologi med titeln Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Novellen handlar om en tågresa och tiden är strax före delningen av Storbritanniens forna koloni Indien till de två staterna Indien och Pakistan. Delningen i två stater är beslutad, men ännu inte genomförd. Det skedde 1947 och det ledde till upplopp på många orter och en stor mängd hinduer flyttade från Pakistan till Indien och en stor mängd muslimer flyttade från Indien till Pakistan. Och som vi vet har det varit hårda motsättningar mellan de två länderna sedan dess och de minoriteter som bor kvar i de respektive länderna utsätts ibland för våld och förföljelse.

Tågresan går från det som blev Pakistan till Amritsar i Indien. Författaren har fört samman ett antal människor i en tågkupé. Där finns tre muslimska köpmän (som berättaren kallar pathaner), en kontorist som är hindu, en gammal kvinna som nog är muslimsk, en Sikh, och så berättaren. Det är en mycket dramatisk novell. Enligt berättaren brukar de som redan finns i en kupé inte gärna släppa in nya passagerare när tåget stannar vid en station.

Mannen fortsatte att kämpa med sin stora koffert medan hans fru och dotter drog sig undan och ställde sig och tryckte mot toalettdörren och såg ängsliga och rädda ut.
”Kan du inte gå till någon annan kupé? Kvinnfolk har du tagit med dig också. Ser du inte att det här är en manlig kupé?”
Mannen var mycket andfådd och hans kläder var genomvåta av svett. När han väl lyckats få in trunken övergick han genast till att samla ihop resten av sitt talrika bagage.
”Jag har biljett. Vi är inga fripassagerare. Vi hade inget val. Det har blivit upplopp i hela stan. Det var nästan omöjligt att ens komma fram till järnvägsstationen …”
Alla blev tysta utom pathanen som satt uppe på överbädden. Han böjde sig framåt och skrek, ”Ut härifrån! Ser du inte att det är fullt?”
(Sid. 55)

Vi är framme i Amritsar – novell av Bhisham Sahni ur antologin Kärlek, uppror och kardemummakärnor, Tranan 2001. Redaktörer: Birgitta Wallin och Tomas Löfström. Översättning av denna novell: Örjan Sjögren.

Bhisham Sahni (1915-2003) var en indisk författare, född i Rawalpindi som då låg i Brittiska Indien, men som efter delningen ligger i Pakistan. Han skrev på hindi och har publicerat noveller, romaner och teaterpjäser. Hans mest uppmärksammade roman är Tamas som skildrar delningen. Den är inte översatt till svenska, men väl till engelska (Darkness, Ignorance, 1974).

Ekorren – novell av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Novellresan har nu kommit till skärgården och en av novellerna som Ugglan & Boken hade hittat på det temat var Ekorren av Tove Jansson (1914-2001). Jamen, så bra, tänkte jag. Ekorren finns ju i boken med noveller av Tove Jansson som jag köpte på bokrean för några år sedan. Så nu läste jag novellen och det visade sig att den handlar om en lite äldre kvinna som befinner sig ensam på en liten ö. Det är långt ut i havsbandet och där växer inga träd. En dag ser kvinnan en ekorre sitta på båtstranden.

Hon tog rocken över nattskjortan och satte sig vid fönstret. Det var kallt, kölden stod stilla i det fyrkantiga rummet med sina fyra fönster. Ekorren rörde sig inte. Hon försökte komma ihåg allt som hon visste om ekorrar. De seglar mellan öarna på brädbitar, i medvind. Och så mojnar det, tänkte hon med en liten grymhet. Vinden dör ut eller vänder, de driver till havs, det blir inte alls som de har tänkt sig. Varför seglar ekorrar? Är de nyfikna eller bara hungriga? Är de modiga? Nej. Bara vanlig enfald.

Kvinnan är kärv. Hon vill inte gärna ha med andra människor att göra, men snart måste hon åka iväg för att proviantera. Det är kall höst och vintern närmar sig. Hon har sina rutiner, bland annat sina glas madeira som hon dricker enligt fastställda regler som hon verkar ha satt upp för att få tillvaron på ön att fungera och för att hålla lusten till drycken i schack. Och så måste hon hugga mycket ved för att hålla sig varm och vid liv över vintern.

Men så är det ju ekorren förstås.

Ja, mer ska jag inte berätta om den här novellen som är högst läsvärd, precis som de andra jag hittills har läst av Tove Jansson.

Ekorren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.
Ekorren fanns ursprungligen i novellsamlingen Lyssnerskan från 1971.