På flodens botten är en novellsamling, och för en liten tid sedan läste jag den första novellen, Flicka. Den tyckte jag var så bra att jag ville läsa hela samlingen. Men de andra novellerna visade sig vara mycket annorlunda. Medan Flicka är rak och drastisk och lätt att förstå är de andra mer poetiska och dunkla. De är inte berättelser och det är inte heller Flicka. Men de andra bilderna i samlingen är lite svårare att koppla till verkligheten. Där finns den mörka natten och starkt solljus, där finns kroppar och där finns vardagsscener, men allt är drömlikt. En hel del verkar vara barndomsbilder. Jag känner igen stämningar, den karibiska ön och förhållandet mor-dotter som Jamaica Kincaid har skrivit om i andra böcker. För mig blev novellerna i På flodens botten dock alltför dunkla och svårtydda. Kanske på grund av att jag väntade mig något annat.
På flodens botten – novellsamling av Jamaica Kincaid, Tranan 2017. Översättning: Madeleine Reinholdsson.
At the Bottom of the River (1983) var Jamaica Kincaids litterära debut.
När jag läste Gentlemen av Klas Östergren tittade jag på vad som var skrivet om honom på Wikipedia. Där fick jag veta att han fick Sveriges radios novellpris för novellen En kniv i ryggen: om påhittad otrohet, och att den skulle finnas i antologin Åtta glas. Eftersom vi har den i bokhyllan ville jag gärna läsa novellen, och nu har jag gjort det.
Åtta glas är en antologi med korta stycken av åtta författare som samlades hos Hans Alfredson då och då och berättade historier för varandra. Klas Östergren var en av dem och det verkar som om han var bra på att berätta slagkraftiga historier. Om påhittad otrohet är helt klart konstruerad så att den passar att berätta muntligt. Den är drastiskt och har en ordentlig knorr på slutet. Så här börjar den:
För inte så länge sedan satt jag med en god vän på en bar och pratade. Vi brukar träffas på ganska tråkiga ställen där absolut ingenting händer som förstör ett samtal.
Ofta råkar våra samtal handla om förhållandet mellan lögn och sanning, i privatlivet såväl som i konsten. Det kan låta pretentiöst, men det behöver det inte vara. Ibland kan vi sitta och blåljuga varann rätt upp i ansiktet, om precis vad som helst. Det gör ju inget, bara man vet spelreglerna.
Mer är så ska man nog inte berätta om den här novellens innehåll. Då förstör man alltihop. Men den är trovärdig som något en man skulle kunna berätta på krogen – kanske inte efter åtta glas, men ett par.
En kniv i ryggen: om påhittad otrohet – Novell av Klas Östergren ur antologin Åtta glas, Wahlström & Widstrand 2004.
Tvätta vittvätten på måndan och lägg den på stenhögen; tvätta de kulörta plaggen på tisdan och häng dem på tork på klädstrecket; gå inte barhuvad i den varma solen; låt pumpan fritera i het, söt olja; lägg dina underkläder i blöt med detsamma du klätt av dig; när du köper bomullstyg för att sy dig en vacker blus, se till att det inte finns appretur i det, för då kommer blusen att förlora passformen efter en tvätt;
Hela denna korta första novell av Jamaica Kincaid i samlingen På flodens botten består av bestämda råd till en flicka. Ska vi kalla dem regler? I början av novellen är de praktiska, men så småningom blir de även moraliska. På dessa få sidor skapar Jamaica Kincaid en bild av hur en flickas eller ung kvinnas liv kan gestalta sig, och jag tänker mig att modern ger dessa regler mycket för flickans skull, men också för familjens, så den inte blir utskämd. Novellen är en kraftig spark in i novellsamlingen, så kraftig att jag inte kommer att nöja mig med att läsa enbart den utan också de följande. Flicka är lättläst, den är bra och den säger så mycket.
Flicka – novell av Jamaica Kincaid ur samlingen På flodens botten, Tranan 2017. Översättning: Madeleine Reinholdsson.
På flodens botten är tidigare utgiven i svensk översättning 1985 på Stenströms förlag. Originalets titel är At the bortom of the river och den boken publicerades första gången 1983.
Nyligen läste jag den första novellen ur den här samlingen, Fiskar simmar, fåglar flyger. Efter det ville jag läsa hela boken och det har jag nu gjort. I Aliens av Terézia Mora finns tio noveller och den andra heter Aliens. Kärlek och det är väl den som samlingen har fått sin titel ifrån. Novellerna kan handla om ensamma människor, om någon papperslös som inte har några rättigheter, om någon som inte ställer upp för andra, om någon som trasslar till det för sig och så vidare. Terézia Moras noveller är lätta att läsa. Hon skriver mycket konkret och samtidigt innehåller de så mycket. De har djup och talar till läsaren om en tillvaro som finns. De känns realistiska. De här människorna existerar. Någon av dem har vi säkert mött. Författaren har bara lyckats fånga dem allihop i ovanliga situationer. Läs gärna Aliens. Det är den värd.
Aliens – novellsamling av Terézia Mora, Rámus 2020. Översättning: Linda Östergaard.
Han kallas Maratonmannen och är en ensam särling. Han lever i sin stadsdel och håller på sina rutiner. Varje dag går han ut för att köpa mat med en kasse i handen.
Kassen är lite smutsig i botten. Inuti, i tygkassen ena hörn dit de åkt ner: portmonnä och nyckelknippa. Varför han går omkring med portmonnä och nyckelknippa (fyra nycklar: port, brevlåda, lägenhet, källarskrubb) i tygkassen när han har tre fickor i jackan, varav en är en innerficka: en gåta. Det vill säga: han bär dem på det sättet för att han är godtrogen. För att han i sin stadsdel, på sin gata, där han har bott, handlat osv. i 57 år, känner sig trygg.
Naturligtvis rycker en ung kille en dag till sig hans kasse och springer iväg. Han har inte räknat med att mannen han stulit ifrån, som ser ut som en gubbe, brukar springa maraton.
Fiskar simmar, fåglar flyger är den första novellen i Terézia Moras novellsamling Aliens. Titeln innebär inte att novellerna handlar om utomjordingar. De handlar om ensamma kanske lite säregna människor. Ofta lånar jag en novellsamling från biblioteket och läser bara en novell, men denna samling vill jag läsa i sin helhet.
Terezía Mora är en intressant författare. Hon är född i Ungern men bor i Berlin och skriver på tyska. Tre av hennes böcker finns översatta till svenska, novellsamlingen Aliens och två romaner, Alle Tage (2004) utgiven i svensk översättning 2011 med titeln Alla dagar och Das Ungeheuer (2013), på svenska Monstret (2017). Jag har tidigare läst Alla dagar och vill gärna läsa också Monstret.
Fiskar simmar, fåglar flyger – novell ur samlingen Aliens av Terézia Mora, Rámus 2020. Översättning: Linda Östergaard.
Aerodynamiska tal är en samling texter som grundar sig på flygningens historia från 1903-1947. Boken innehåller inte essäer, snarare prosadikt. Grunden är fakta och historien men författarens skapande fantasi har gjort texterna till något alldeles eget. Det är inte så lätt att känna igen personer och händelser ur flygningens historia eller hänga med logiskt. Jag känner igen den svenska flygpionjären Carl Cederström i början av boken och nog är det ett gäng omkomna atlantflygare som sitter i väntrummet (utanför pärleporten kanske, ska de få komma in?) och spyr upp lera från atlantens botten? Jag tror att jag inte är den enda läsaren som försöker haka upp texterna på den kända verklighet som de kommer ifrån.
Men bortser man från det är det en märklig upplevelse att läsa Lotta Lotass texter. De är mycket konkreta och ofta tekniska, ibland stolpiga, men verkligheten i dem flyter ut i naturbilder, drömmar och omkomna piloter som talar till oss efter döden. Vad blir kontentan av detta? Känsla, ljus, mycket ljus – och mörker. Lidande som pionjärerna utsätter sig för genom sina beslut. Jag tänker att världen behöver dessa människor som jag skulle kalla dumdristiga, som utför handlingar som jag aldrig skulle våga mig på. Och delvis blir det roligt också. Ett avsnitt som handlar om militärflyg under första världskriget har karaktär av en dåligt maskinöversatt text och det ger en humoristisk känsla i kontrast mot textens innehåll där man läser om det mest destruktiva som människan håller på med.
För mig ger boken både visionen av flygning och människans strävan efter att lätta från jorden och en ingenjörsaktig fascination för teknik. Den ger också en förundran över dessa bräckliga maskiner som pionjärerna flög och vad vissa människor utsätter sig för. Och samtidigt som texten ofta är vacker knakar det i fogarna. För mig blir helheten ambivalent. En fascination över tekniska framsteg och var människan kan åstadkomma. Och tankar om vadan och varthän, vad är det vi gör egentligen?
De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.
Så börjar den första novellen , Medborgarna, i Henrik Bromanders novellsamling med samma namn. Här presenteras platsen och tiden på dagen och kvinnan ur vilkens synvinkel novellen berättas. Vi förstår att hon sitter i en bil, att hon befinner sig på landsbygden och att området nog är välbekant för henne. Hennes tankar om sjön gör att hon börjar framstå som en människa. Och i baksätet sitter en pojke som har blivit tyst.
Om vi har läst på bokens baksida har vi sett att där står ordet medborgargarde. Vet vi det blir den här inledningen illavarslande. Under läsningen får vi veta mer och mer. Det knyter sig i magen. Novellen är mycket effektivt berättad.
Här kan vi tala om en novell i hårdkokt stil som fungerar. Det är spännande, det är otäckt. Författaren lämnar mycket till läsarens fantasi och tankar och läsningen leder vidare. Dessutom handlar novellen om en verklighet som om den inte finns så kunde den mycket väl finnas och den handlar också om problem som människor i vårt land ställs inför.
Jag får lust att börja med nästa novell direkt. Men det gör jag inte. Jag vet inte om jag orkar med denna otäcka stämning om den fortsätter i boken. Hur som helst är novellen Medborgarna värd att läsas och hela novellsamlingen har fått bra recensioner.
Medborgarna – novell av Henrik Bromander ur samlingen med samma titel, Weyler 2023.
Mitt första försök att läsa hårdkokt slog inte väl ut. Jag har alltså läst Ross Macdonalds novell En hund begraven som finns i svensk översättning i antologin Hårdkokta herrar som Jan Broberg har satt samman.
Fay Hooper ringde mig tidigt på morgonen dagen efter det att hennes hund hade försvunnit. I vanliga fall var hennes röst som violiner i en wienervals men just nu var violinerna ostämda. Hon lät som om hon hade gråtit. ”Otto är borta.” Otto var hennes ettåriga schäfer. ”Han hoppade över stängslet i går eftermiddag och sprang sin väg. Eller också blev han stulen.”
Så börjar novellen och det är gott och väl. Det väcker intresse och man vill gärna veta vad som har hänt och hoppas att hunden inte har råkat ut för något hemskt. Man kan heller inte från början ana vad som händer på slutet. Men hur är berättelsen utförd? Den består av en massa händelser staplade på varandra. För mig blir det platt och dött och slutar med jaha, det gick snabbt det här och jag bryr mig inte det minsta om det.
Är det sådan hårdkokt litteratur är? Det kan jag väl aldrig tro. Det är så många som håller den högt. Kanske var Ross Macdonald ingen bra novellförfattare, men mycket bättre när han skrev romaner? Det här liknar mest ett skelett som skulle behöva fyllas ut till en längre berättelse.
Är det en parodi? Jag förstår inte varför den här novellen är utvald till antologin. Detta är den enda novellen i boken av just Ross Macdonald. Är det bara så att jag inte begriper det här? Inte har fattat själva poängen? Jag måste nog undersöka den hårdkokta genren lite närmare.
En hund begraven av Ross Macdonald- novell ur antologin Hårdkokta herrar, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund.
Berättaren i novellen På hotellet är en hotellstäderska som tar på sig sin rödvita uniform och städar de olika rummen. Alla har olika atmosfär, olika dofter, olika grad av oordning beroende på vilka som har bott eller bor där. Novellen är full av dofter, lukter och konkreta iakttagelser. Samtidigt ger texten en känsla av hotellet nästan som ett levande väsen. Det blir lite mystiskt och en del av hotellet är så labyrintisk att man kan gå vilse där och aldrig hitta ut enligt berättaren.
Här ett litet avsnitt ur novellen som handlar om hur personalen på våningsplanen tar paus.
De andra våningsplanens rödvita prinsessor sitter redan i trappan och tuggar på sina rostade, i efterlängtat smör indränkta brödskivor som de sköljer ner med kaffe. Runt mig sitter Maria, en vacker indianska, Angelo som basar över de Smutsiga Lakanen samt Pedro – han basar säkert över de Rena, så allvarlig som han är. Han har gråa stänk i skägget och tjockt svart hår. Han skulle kunna vara missionär, en munk som slår sig ner på olika trappor och räddar själar under sina inspirerade resor. Som om inte det räckte läser han Flugornas herre och stryker under vissa ord med blyerts, andra sväljer han ner med kaffe. (Sid. 19-20)
Ett annat citat från sida 24: Det förhåller sig så att ingen av oss tycker om att städa rum bebodda av unga amerikaner. Det har ingenting med fördomar att göra. Vi har ingenting emot usa, snarare beundrar vi landet och längtar dit, trots att många av oss aldrig har satt sin fot där. Det är bara det att unga människor som tar in på hotell Capital ställer till med en tanklös, dum oordning utan innebörd eller betydelse. Det har något förljuget över sig, det ger nämligen ingen som helst tillfredsställelse att städa undan den. Faktum är att den inte går att städa bort;
Ja, det är ett par smakprov ur novellen. Som ni märker finns där också en viss humor, och precis som annat jag har läst av Olga Tokarczuk tycker jag mycket om den.
På hotellet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier Pocket 2020. Översättning: Jan Henrik Swahn.
Själva novellen På hotellet är från 1987. Novellsamlingen kom första gången på polska år 2001 och första gången på svenska i en utgåva från Ariel Förlag 2002.
Berättaren driver ett gatukök i ett höghusområde. I början Av novellen är det som om han blir intervjuad, men sedan tar hans berättande över. Han bor i ett av höghusen nära gatuköket och där brukar boende gå ut i trapphuset och röka. Det gör berättaren och en ung kvinna som bor med sin man på samma våningsplan. Hon har konverterat till islam, mannens religion. Men på kvällarna går hennes man ut för att umgås med sina vänner och då kommer hon ut i trappuppgången och röker.
Hon rökte och drog upp sin huvudduk lite så att ett par hårstrån föll ner i pannan på henne. Hon slöt ögonen, andades ut röken och höll huvudet i vinden, lutade huvudet bakåt och vinden fick hennes hårstrån att röra på sig. Vi stod vid det öppna fönstret medan det långsamt blev natt, men det var fortfarande ljust, himlen blev rosa och röd, och sedan kändes det som om det skulle bli ljusare igen, precis innan mörkret föll, ljusrosa, ljusrött, och vi förundrades över hur länge dagsljuset stannade kvar de här nätterna.
De tysta satelliterna är en vacker, melankolisk och prosaisk novell mitt i vardagen i ett höghusområde någonstans i östra Tyskland.
De tysta satelliterna – novell av Clemens Meyer ur samlingen med samma titel, Ellerströms 2022. Översättning: Ebba Högström. Förord: Måns Wadensjö.
Clemens Meyer (1977-) är en tysk författare. Han är flerfaldigt prisbelönt och har skrivit romaner, noveller och även dramatik. Innan han slog igenom som författare arbetade han inom diverse områden, bland annat var han byggnadsarbetare. Tre av hans böcker är översatta till svenska: Våld – en dagbok, Natten och ljusen och De tysta satelliterna..
Mösstanten 