Julen närmar sig och jag hoppas ni får lagom vila och julstämning i denna mörka tid. Själv räknar jag med god mat och några lugna dagar med mina närmaste. Läsning blir det förstås, och vad jag tänker läsa under helgerna har jag redan skrivit om i veckans tisdagstrio. Jag hoppas att också ni har några kanske juliga och spännande och intressanta böcker att ta fram.
Med denna bild på vår balkonglykta, där vi äntligen har insett att det som fungerar bäst är Liljeholmens gilleljus, önskar jag er alla en God Jul och ett Gott Nytt År! Till trettonhelgen återkommer jag, och sedan blir det dags att köra igång nästa års läsprojekt.
När författaren som får Nobelpriset i litteratur i år tillkännagavs visade det sig att det som så många gånger förut var en författare som jag aldrig hade läst. Här är alltså ett intressant författarskap som är nytt för mig. Det är en av fördelarna med Nobelpriset i litteratur. Det är så många författare som jag kanske aldrig skulle ha läst om de inte hade fått Nobelpriset.
Jag skyndade mig att beställa Herscht 07769 som är László Krasznahorkais senaste roman och den ska handla om dagens Europa, men bildligt. Florian Herscht bor i en stad i Thüringen i Tyskland. De enda som visar intresse för den ödsliga staden är nynazister och invånarna hyser misstro mot dem. Florian Herscht försöker stå på god fot med båda sidor i konflikten men samtidigt är han övertygad om att allt går mot katastrof.
László Krasznahorkai är en ungersk författare som har skrivit en lång rad romaner, noveller, essäer och filmmanus. Musik är viktig i hans författarskap. Romanfiguren Herscht tröstar sig med Johan Sebastian Bachs musik och Krasznahorkais debutroman heter Satantango. Fem av hans titlar är översatta till svenska, fyra romaner och en lång novell. Fler titlar är översatta till engelska. Götabiblioteken har alla László Krasznahorkais böcker som är översatta till svenska. Det bör vara lätt att låna dem på bibliotek runt om i landet. Fast inte just nu. Det finns många reservationer och inte jättemånga ex. I alla fall inte på Götabiblioteken. I bokhandeln fanns endast Herscht 07769 på svenska när jag förbeställde den, men förlaget kommer säkert att trycka upp nya upplagor av de andra titlarna.
Vi som inte redan har böcker av László Krasznahorkai i bokhyllan hemma får alltså ha lite tålamod
Svenska akademiens motivering för priset till László Krasznahorkai är: för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter.
Äntligen kom vi iväg till Östergötlands museum för att se utställningen med Krouthéns målningar. Men först åt vi lunch på museirestaurangen Charles Emils. Den har fått sitt namn från Charles Emil Hagdahl (1809-1897). Han var läkare och föddes i Linköping och han skrev en kokbok som ni kan se här. Titeln är Kokkonsten som vetenskap och konst med särskildt afseende på helsolärans och ekonomiens fordringar och den publicerades 1878–1879. Porträttet som är uppställt i restaurangen är inte målat av Krouthén utan av Robert Thegerström.
Sedan vad det dags för utställningen med Johan Fredrik Krouthéns målningar och där fanns detta porträtt av Verner von Heidenstam. Johan Fredrik Krouthén (1858-1932) föddes och växte upp i Linköping och han studerade bland annat på Konstakademien i Stockholm. Han var en skicklig målare med en enorm produktion, alla verk inte lika bra. Mycket var sockersött och några målningar vi såg på utställningen var ganska så hötorgsaktiga. Krouthén hade en stor familj och de levde inte billigt så för att klara ekonomin producerade han många målningar som var lättsålda men av sämre kvalitet. Utställningen var intressant och rolig att se. Den visade bredden i hans produktion. Jag fotograferade porträttet av Heidenstam för att det har boklig anknytning. Det finns en annan målning av Krouthén som också har anknytning till litteratur. Den föreställer Stiftsbibliotekarie Segerstéen i sitt hem.
Efter Krouthénutställningen såg vi den kulturhistoriska, som vi inte har sett sedan den gjordes om fast det är flera år sedan och vi har museet på bekvämt gångavstånd från vårt hem. Den kulturhistoriska utställningen omfattar tiden från de första människorna i Östergötland till fram emot nutiden. Det var föremålen som utgjorde utställningen och när vi såg den här boken hade vi kommit fram till 1700-talet. Den har tillhört skrädderisällskapet i Norrköping.
När jag går på museum vill jag alltid ta en titt i museibutiken och där sålde de små Rökstenar. Rökstenen anses ha mest text av alla runstenar i världen. Den finns i Rök i Östergötland.
I butiken såg jag också den här boken, Det förtrollade Östergötland som jag har läst och skrivit om här på bloggen.
Jag har alltid tyckt om att gå på museum, ända sedan jag var barn. Konstigt att det ska vara så svårt att komma iväg. Men det blev en fin eftermiddag och förhoppningsvis dröjer det inte så länge innan det blir ett nytt museibesök.
Nu tittar jag igen längst bak i min läslista och den bok som har legat där längst tid är De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli. Enligt förlaget handlar den om barn som korsar gränsen mellan Mexico och USA och även om barn från USA:s ursprungsbefolkning. Barn som försvinner och har försvunnit. Samtidigt handlar romanen om ett New York-par som reser med sina två barn i bil genom USA på väg mot Arizona och de områden som en gång Geronimo styrde. Den här romanen publicerades första gången 2019 (Lost Children Archive). Den kom in i min läslista 23 maj 2020 och den känns mycket aktuell. Det senaste jag hörde om ensamma immigrantbarn i USA är att de hålls i förvar och att deportationspolisen, ICE, hade kommit mitt i natten och hämtat barn från ett förvar och sedan satt dem i ett flygplan till Guatemala vilket inte var deras ursprungsland. Immigrationsadvokater i USA arbetade hela natten och gick till domstol om saken. En domstol bestämde att barnen måste skickas tillbaka till USA. Jag tror att de har kommit tillbaka nu, men historien slutar inte där. Sedan får vi se vad som händer.
De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli, Rámus 2020. Översättning: Niclas Nilsson.
Om Valeria Luiselli på engelska Wikipedia. Fyra av hennes titlar finns översatta till svenska.
Den bok som hr legat näst längst i läslistan är Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn. Den boken fick jag tips om på Hanneles blogg. I boken berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, lyckades bli 90 procent svensk. Så här skriver förlaget: Familjen kommer till Tjörn i slutet av 80-talet efter att ha flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till noga utmätt mängd lördagsgodis ska han få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga samhället. Jag räknar med att boken både är rolig och tänkvärd. Den kom in i läslistan 26 Maj 2020.
Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante 2019.
”Å, kära hjärtanes, vad hon önskade att det inte varit på natten. Hon skulle mycket hellre rest på dagen, mycket, mycket hellre. Men damen på guvernantbyrån hade sagt: ”Det är bäst att ni tar en kvällsbåt, och om ni sedan går in i en kupé för ”Endast Damer” på tåget, så är ni mycket tryggare, än om ni bor på ett utländskt hotell. Gå inte ur vagnen, gå inte omkring i korridoren, och för all del stäng dörren till toaletten, om ni går dit. Tåget kommer till München klockan åtta, och Frau Arnholdt säger att Hotell Grünewald bara är en minuts väg från stationen.” (Sid 29)
Jag läser vidare om den lilla guvernanten och får veta att hon aldrig varit i utlandet, och hon är rädd, mycket rädd. Hela tiden när jag läser fruktar jag att något obehagligt ska hända och önskar samtidigt att hon ska klara sig bra. Katherine Mansfield som har skrivit novellen är en mästare och hon är augusti månads novellförfattare i Novelltolvan. Den här novellen publicerades ursprungligen 1915 och då var det inte så lätt för en ung kvinna att resa ensam, och naturligtvis ännu svårare för en flicka som aldrig förut hade rest. Hon sågs ofta på med misstänksamhet och kunde betraktas som lättfotad eftersom hon inte hade ressällskap. Och den här stackars unga flickan är naturligtvis tvungen att resa ut för att få sin försörjning.
Den lilla guvernanten – novell av Katherine Mansfield ur samlingen Noveller, Katherine Mansfield, Modernista 2019. Översättning: Märta Lindqvist.
I juli besökte jag Fårö och upplevde inte bara Fårös fantastiska natur utan också Bergmancenter där det finns ett museum om Ingmar Bergman (1918-2007) och hans verk. I utställningen kan man bland annat se filmaffischer, Oscarstatyetter, bilder från filminspelningar och Ingmar Bergmans arbetsböcker. Där finns också ett litet bibliotek.
I den lilla museibutiken köpte jag Boken om U – Ulla Isaksson: ett liv, ett författarskap, en farmor av Malin Isaksson. Ulla Isaksson (1916-2000) skrev manus till Ingmar Bergmans film Jungfrukällan från 1960 och filmen Nära livet från 1958 är en filmatisering av Ulla Isakssons novell Det vänliga, värdiga från 1954. Fler av hennes romaner är filmatiserade av andra regissörer.
En ganska dålig bild som jag tog när jag läste boken 2018
Tordyveln flyger i skymningen gick ursprungligen som dramatiserad radioföljetong. Det var kanske det som gjorde att jag ville läsa den för jag hörde brottstycken av följetongen på radio när den gick på 1970-talet och titeln är så stämningsfull och lite mystisk. 2018 läste jag alltså boken och så här skrev jag om den på min dåvarande blogg:
Berättelsen är en mystisk och spännande historia med övernaturliga inslag. Tre tonåringar i en liten ort i Småland letar efter en gammal egyptisk staty som ska finnas i byn. Berättelsen är stämningsfull, somrig och har en del humor.
För en tant som jag som var ung på 1970-talet var den rätt kul att läsa. Bandspelare, walkie-talkie, tv och radio samt en tidningsreporter förekommer i boken. Boken kom ut 1978 och det känns som länge sedan. Det är rätt gulligt. Ungdomarna får hjälp av den gamle prästen och det är som om de lever i en bubbla i den där byn. Rökning, alkohol och allt möjligt annat förekommer inte. Om jag ska vara lite kritisk så tycker jag att den yngste pojken som just har fyllt 13 år är lite för vuxen i språket och kan en massa ord och uttryck som jag inte tror att han skulle kunna om han var en verklig pojke. Men jag hade trevligt när jag läste boken och tydligen finns det intresse för den än idag.
Boken jag läste var en utgåva från En bok för alla och kom ut 2015. Och nu har berättelsen blivit tv-serie, och den tittar jag på med nöje. Så ger det ena det andra när man läser böcker.
En yxa i nacken är en pusseldeckare och utredaren är kriminalkommissarie Albin Winkelryd som har gått i pension. Dådet som ska utredas är ett brutalt yxmord och offret är en ung, förmögen änka. Berättaren är Hans Alfredson själv och det mesta han berättar är sådant han hört i andra hand. Det är det som är den här deckarens problem. Det bränner aldrig till. Det måste det kanske inte nödvändigtvis göra i en pusseldeckare men då bör det finnas något annat där istället – stämning, människoporträtt eller en rejäl dos humor – om den ska vara riktigt bra. Lite humor finns där, men det finns inget i den här boken som griper tag i mig. Den är ganska intetsägande trots det brutala mordet. Ett plus är den kluriga lösningen. Den kan nog upplevas som lite oväntad. Och boken är väl inte sämre än en hel del andra deckare, men nog finns det bättre underhållning än detta.
En yxa i nacken av Hans Alfredson (1931-2017), Gedins 1992.
Det blev bara en bok i år. Jag tittade på förköp hos nätbokhandeln, men köpte inget där. Det är roligare att besöka fysiska bokhandlar när det är rea. Så vi besökte stans två bokhandlar och kombinerade det med lunch på stan. Men hur det nu var köpte jag bara denna bok. Det fanns en del annat intressant, till exempel många bra romaner, men vi har ont om plats i bokhyllorna och därför nöjde jag mig med Virginia Woolfs noveller och prosaskisser. Det är en bok som kan vara bra att ha hemma.
Mösstanten 
