August Strindberg (1848-1912), denne kontroversielle gigant inom den svenska dramatiken och litteraturen, är dagens tema. Tack för det Robert. Här har jag valt att ta med en bok av författaren själv och två böcker som är inspirerade av honom och hans verk. Det finns kanske fler. Jag vet att det finns dramatik som Tribadernas natt, men kanske finns det också fler romaner? Vi får se vad som kommer i de andra bokbloggarnas inlägg.

Tjänstekvinnans son av August Strindberg. är en självbiografisk roman om en pojkes upp­växt och utveckling i mitten av 1800-­talet. Pojken heter Johan och han är yngste sonen i en borgarfamilj. Modern har gift upp sig med fadern som följaktligen har gift ner sig och modern har inte blivit accepterad av släkten. Tjänstekvinnans son är en utvecklingsroman där Johan växer upp bland syskon, barnpigor, husor, grannar, släktingar och bekanta.
Romanen publicerades första gången 1886.

Skuggan av Marit Furn. Man har hittat en dagbok som har tillhört en ung kemist som heter Zygmunt Pietziewzskoczsky. Han reser till Paris 1894 för att spionera på Strindberg som är i färd med att göra kemiska experiment och till och med tillverka guld, tror han. Det hela är mycket mystiskt, varför Pietziewzskoczsky har fått uppdraget och vem som egentligen står bakom vet vi inte, men det är en rolig, lite galen bok. Läsvärd.
Romanen kom 2016.

Rakkniven av Eva Ström. År 1889 läggs fröken Julie in på sjukhus efter att ha försökt ta sitt liv. Det är ett danskt mentalsjukhus. Det vore alltför riskabelt att låta den unga adelskvinnan stanna i Skåne. Allt måste ske mycket diskret för att undvika skandal. I romanen är det fröken Julie själv som berättar om vad som hände efter den dramatiska midsommaraftonen, och hon berättar mycket svalt om vad som hände sedan. Vi får en ganska eftertänksam berättelse. Det känns som om fröken Julie berättar oss detta ganska många år senare.
Romanen publicerades 2018.

Som jag skrev överst i inlägget är jag nyfiken på vilka böcker de andra bokbloggarna skriver om idag. Det får man veta om man går till Roberts blogg Mina skrivna ord.

Vi tog en tur till Hästholmen och där tittade vi på hällristningarna. Det finns finare hällristningsområden, men det är ändå intressant att se dessa bilder som människor knackade in i hällarna då för länge sedan när de inte hade bokstäver. Att tänka på hur gamla ristningarna är och att här fanns människor långt före oss och se dessa bilder som vi antagligen aldrig säkert får veta betydelsen av, det har fascinerat mig så länge jag kan minnas. Och vilken utsikt ut över Vättern!

Men sedan var det dags för glass och då fanns det minsann text att läsa, och så stod man där och läste och velade länge innan man fattade det viktiga beslutet om vilka smaker man skulle välja. Hemmagjord italiensk glass i Hästholmen.

Idog läsare är jag, men min erfarenhet av odling är ytterst begränsad. Trots detta har vi faktiskt midsommargrönska på balkongen i år.

Glad midsommar allihop!

Tomasz växer upp på en herrgård vid gränsen mellan Litauen och Polen där den gick då i början av 1900-talet. Nu ligger Tomasz lantliga barndomsmiljö ungefär mitt i Litauen. Tomasz bor hos sin morfar och mormor. Hans far och mor är någonstans i Polen och arbetar för Polens självständighet, och genom hela romanen finns pojkens längtan efter föräldrarna som han knappt har träffat.

Det är en lantlig miljö pojken växer upp i. Där finns herrgårdar och mindre jordbruk och människor som arbetar åt de mer besuttna. Det växer och det skördas. Floden flyter fram och man riktigt känner grönskan och sommarhettan med dofter och ljud. Utbildningsinstitutioner finns inte där så Tomasz får lära sig läsa dels på egen hand, dels genom undervisning av en man i trakten. Och där finns många föreställningar om djävlar. Milosz skriver att i Issadalen är antalet djävlar större än någon annanstans.

Många konflikter finns i berättelsen. I området finns en historia av livegenskap och nu när den moderna tiden börjar komma har man beslutat om en jordreform och Tomasz mormor och morfar äger mycket jord och en stor del av den kanske kommer att delas ut till andra. Där finns också en fientlig inställning mellan litauer och polacker. Jag antar att många av godsägarna var polska. Tomasz familj är polsktalande och åtminstone en del familjemedlemmar anser sig vara förmer och Thomasz är inte ett av barnen i byn. Han är en annan. Dessutom finns naturligtvis alla personliga motsättningar, kärleksbekymmer och rädslor.

Issadalen är en känslig, mustig, kroppslig och också andlig och svävande berättelse om en pojkes uppväxt med rädslor, med bikt och dåligt samvete och med många människor omkring sig. Morfaderns lugn och benägenhet att släta över och se det positiva i människor, mormoderns lathet, farmoderns sjuklighet, den åtminstone halvgalne skogvaktaren, pigan, och hushållerskan till mannen på granngården, en man som Tomasz beundrar och som lär honom jaga. Där finns växtlighet och djurliv och vi får uppleva alla årstider. Det är mycket i berättelsen som är handfast. Men där finns också många tankar om rätt och fel och hurdana människorna är. Genom berättelsen strömmar en tanke om dubbelhet, att vi är en människa i oss själva och en annan person utåt. Det finner Tomasz både hos sig själv och andra.

Issadalen av Czeslaw Milosz, Brombergs 1980. Översättning: Kjell Rehnström.
Romanen publicerades första gången 1955 (Dolina Issy) och kom i svensk översättning 1980.

Czeslaw Milosz (1911-2004) Var en polsk författare av poesi och prosa, översättare och diplomat. Han fick Nobelpriset i litteratur 1980. Om Czeslaw Milosz på engelska Wikipedia och den svenska.

Idag flyger häxorna till Blåkulla, och jag tänker på hur det var när jag var liten flicka och vi gick runt bland husen och ringde på dörrarna, utklädda till påskkäringar med förkläde och sjalett. Helst skulle man ha med sig en gammaldags kaffepanna att samla godiset i. På den tiden hade vi ingen tanke på att det skulle kunna vara farligt. Vi gick själva utan några föräldrar i närheten.

Men det verkar som om det är barn som råkar illa ut i deckaren som jag tänker läsa i påsk. Uj, ja, men en påskdeckare vill jag ha nu för tiden, och Blommor över helvetet av Ilaria Tuti har jag sett omtalas som bra. Ingen påsk utan påskekrim tycker även jag som annars inte läser så många deckare. Jag tror inte att påskekrim var aktuellt när jag var barn. Det var då inget jag hörde talas om då fast särskilt min mormor tyckte om att läsa pusseldeckare och min far gärna läste Stieg Trenter och Simenon. Så begreppet påskdeckare har nog kommit på senare år. En trevlig influens från Norge.

En fin påsk önskar jag er alla. Våren är faktiskt här.

Tänk att man kan önska sig en viss bok, och så får man den också! Överraskningen blir inte särskilt stor, men vad gör det. Det viktigaste är ju att man får det man verkligen önskar sig.

Till årets födelsedag hade jag önskat mig Kongens fald av Johannes V. Jensen (1873-1950). Jag har läst en hel del danskt, men jag tror inte att jag har läst något av Johannes V. Jensen. Eftersom jag i år har som läsprojekt att läsa mer av Nobelpristagare ville jag gärna ha just den här boken. Det är en dansk klassiker som finns med i Danmarks kulturkanon, en historisk roman ( eller som verkar vara en historisk roman, men egentligen är modernistisk enligt danska wikipedia) som utspelas på 1400- och 1500-talet. Den handlar om bondsonen Mikkel Thøgersen som kommer till Köpenhamn och blir kung Kristian II:s tjänare.

Kongens fald var Johanns V. Jensens genombrottsroman och han mottog Nobelpriset i litteratur 1944.
Romanen publicerades första gången 1900-1901 och kom i den första svenska översättningen 1906 (Kungens fall).

Tara Selter som har fastnat i den 18 november har nu rest till Neapel. Innan dess har hon varit och hämtat en låda frön som hennes svärfar hade samlat. I Neapeltrakten har ganska många människor samlats som också sitter fast i den 18 november och där arbetar de med två saker. Vissa försöker läsa papyrusrullar från utgrävningarna i Herculaeum. De är svartbrända och mycket sköra och det mesta har ingen kunnat läsa, men man har kunnat tyda en del av dem, fragmentariskt, och det har visat sig att en del innehåller texter av den epikureiske filosofen och poeten Filodemos. Men Tara Selter har mest lust till att sälla sig till den andra gruppen som odlar grönsaker i växthus.

Serien om Tara Selter är fortsatt intressant. Det finns flera teman att ta fasta på i berättelsen. Att vi människor strävar mot att lära oss och hitta lösningar och sträva framåt, är ett, och då handlar det dels om att göra allt för att kunna läsa så mycket som möjligt från papyrusrullarna, vilket innebär hårt tankearbete för att komma på hur man ska gå till väga, och resor och lurendrejeri för att komma åt de rätta metoderna och instrumenten. Dels handlar det om strävan efter att komma ur tidsloopen, att komma tillbaka till en normal tid där morgondagen inte är en ny 18 november. Den strävan är också sammanvävd med arbetet med papyrusrullarna. Några av 18 november-människorna tror att de kan hitta svaret där.

Ett annat tema är åldrande. Alla som är fast i loopen har nu blivit mycket äldre. Sitt första dagboksinlägg i den här romanen daterar Tara Selter som dag nummer 10 463 sedan hon fastnade, och det blir drygt 28 år. Hon och de andra har åldrats och synen på livet och vad man gör och orkar ändras ju med åren. Och någonstans i bakgrunden finns sorgen över dem som har levt i den normala tiden och som man nu har förlorat – föräldrar och barn och partners och vänner – som om man kunde komma tillbaka till en normal 18 november inte skulle förstå vem den där tanten eller farbrorn är. Och vad skulle man leva av? För den som sitter fast i loopen är det inget problem. Bankkontot är lika full på nytt när de vaknar i 18 november nästa morgon. Att vara avskuren från allt som var är en ångestfull tanke.

Det finns alltså en del att hämta i denna sjätte bok i serien, men realisten i mig retar sig fortfarande lite på allt som inte hänger ihop riktigt logiskt. Den får jag helt enkelt försöka hålla på mattan och inse att berättaren är Tara Selter, inte författaren. I alla fall slutar även denna del i serien på ett sätt som gör att jag vill läsa också del sju, och tro det eller ej, i denna del sex förekommer faktiskt ett visst uträknande av omfång.

Om uträkning av omfång 6 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2025. Översättning: Ninni Holmqvist.

De tidigare delarna i serien:
Om uträkning av omfång 1
Om uträkning av omfång 2
Om uträkning av omfång 3
Om uträkning av omfång 4
Om uträkning av omfång 5

Det blir en kaosutmaning även i år och den sköts av Cinnamonbooks. Jag deltar inte själv, men vill upplysa om utmaningen eftersom det kan vara trevligt och ge en hel del att delta.

Inte en enda bok, och jag önskade mig faktiskt ingen. Men detta James Joycepussel ville jag ha. Ja, egentligen är det min mans och min gemensamma julklapp till oss själva, en bra julklapp i vintermörkret, tänkte vi. Så nu håller vi på med att lägga det här pusslet. Vi lägger i skift för annars går vi i vägen för varandra, och vi tycker att det är svårt, fast vi trodde att det skulle vara lättare att lägga än naturmotiven vi lade förra vintern.

Men det ska ju inte vara för lätt. Är det svårt varar det desto längre. En annan sysselsättning som vara länge är läsningen av Agaat. Många, många boksidor och många många pusselbitar alltså. Och som ni märker kör jag igång mitt bloggande nu igen. Trevlig trettonhelg!