Tomasz växer upp på en herrgård vid gränsen mellan Litauen och Polen där den gick då i början av 1900-talet. Nu ligger Tomasz lantliga barndomsmiljö ungefär mitt i Litauen. Tomasz bor hos sin morfar och mormor. Hans far och mor är någonstans i Polen och arbetar för Polens självständighet, och genom hela romanen finns pojkens längtan efter föräldrarna som han knappt har träffat.

Det är en lantlig miljö pojken växer upp i. Där finns herrgårdar och mindre jordbruk och människor som arbetar åt de mer besuttna. Det växer och det skördas. Floden flyter fram och man riktigt känner grönskan och sommarhettan med dofter och ljud. Utbildningsinstitutioner finns inte där så Tomasz får lära sig läsa dels på egen hand, dels genom undervisning av en man i trakten. Och där finns många föreställningar om djävlar. Milosz skriver att i Issadalen är antalet djävlar större än någon annanstans.

Många konflikter finns i berättelsen. I området finns en historia av livegenskap och nu när den moderna tiden börjar komma har man beslutat om en jordreform och Tomasz mormor och morfar äger mycket jord och en stor del av den kanske kommer att delas ut till andra. Där finns också en fientlig inställning mellan litauer och polacker. Jag antar att många av godsägarna var polska. Tomasz familj är polsktalande och åtminstone en del familjemedlemmar anser sig vara förmer och Thomasz är inte ett av barnen i byn. Han är en annan. Dessutom finns naturligtvis alla personliga motsättningar, kärleksbekymmer och rädslor.

Issadalen är en känslig, mustig, kroppslig och också andlig och svävande berättelse om en pojkes uppväxt med rädslor, med bikt och dåligt samvete och med många människor omkring sig. Morfaderns lugn och benägenhet att släta över och se det positiva i människor, mormoderns lathet, farmoderns sjuklighet, den åtminstone halvgalne skogvaktaren, pigan, och hushållerskan till mannen på granngården, en man som Tomasz beundrar och som lär honom jaga. Där finns växtlighet och djurliv och vi får uppleva alla årstider. Det är mycket i berättelsen som är handfast. Men där finns också många tankar om rätt och fel och hurdana människorna är. Genom berättelsen strömmar en tanke om dubbelhet, att vi är en människa i oss själva och en annan person utåt. Det finner Tomasz både hos sig själv och andra.

Issadalen av Czeslaw Milosz, Brombergs 1980. Översättning: Kjell Rehnström.
Romanen publicerades första gången 1955 (Dolina Issy) och kom i svensk översättning 1980.

Czeslaw Milosz (1911-2004) Var en polsk författare av poesi och prosa, översättare och diplomat. Han fick Nobelpriset i litteratur 1980. Om Czeslaw Milosz på engelska Wikipedia och den svenska.

Idag flyger häxorna till Blåkulla, och jag tänker på hur det var när jag var liten flicka och vi gick runt bland husen och ringde på dörrarna, utklädda till påskkäringar med förkläde och sjalett. Helst skulle man ha med sig en gammaldags kaffepanna att samla godiset i. På den tiden hade vi ingen tanke på att det skulle kunna vara farligt. Vi gick själva utan några föräldrar i närheten.

Men det verkar som om det är barn som råkar illa ut i deckaren som jag tänker läsa i påsk. Uj, ja, men en påskdeckare vill jag ha nu för tiden, och Blommor över helvetet av Ilaria Tuti har jag sett omtalas som bra. Ingen påsk utan påskekrim tycker även jag som annars inte läser så många deckare. Jag tror inte att påskekrim var aktuellt när jag var barn. Det var då inget jag hörde talas om då fast särskilt min mormor tyckte om att läsa pusseldeckare och min far gärna läste Stieg Trenter och Simenon. Så begreppet påskdeckare har nog kommit på senare år. En trevlig influens från Norge.

En fin påsk önskar jag er alla. Våren är faktiskt här.

Tänk att man kan önska sig en viss bok, och så får man den också! Överraskningen blir inte särskilt stor, men vad gör det. Det viktigaste är ju att man får det man verkligen önskar sig.

Till årets födelsedag hade jag önskat mig Kongens fald av Johannes V. Jensen (1873-1950). Jag har läst en hel del danskt, men jag tror inte att jag har läst något av Johannes V. Jensen. Eftersom jag i år har som läsprojekt att läsa mer av Nobelpristagare ville jag gärna ha just den här boken. Det är en dansk klassiker som finns med i Danmarks kulturkanon, en historisk roman ( eller som verkar vara en historisk roman, men egentligen är modernistisk enligt danska wikipedia) som utspelas på 1400- och 1500-talet. Den handlar om bondsonen Mikkel Thøgersen som kommer till Köpenhamn och blir kung Kristian II:s tjänare.

Kongens fald var Johanns V. Jensens genombrottsroman och han mottog Nobelpriset i litteratur 1944.
Romanen publicerades första gången 1900-1901 och kom i den första svenska översättningen 1906 (Kungens fall).

Tara Selter som har fastnat i den 18 november har nu rest till Neapel. Innan dess har hon varit och hämtat en låda frön som hennes svärfar hade samlat. I Neapeltrakten har ganska många människor samlats som också sitter fast i den 18 november och där arbetar de med två saker. Vissa försöker läsa papyrusrullar från utgrävningarna i Herculaeum. De är svartbrända och mycket sköra och det mesta har ingen kunnat läsa, men man har kunnat tyda en del av dem, fragmentariskt, och det har visat sig att en del innehåller texter av den epikureiske filosofen och poeten Filodemos. Men Tara Selter har mest lust till att sälla sig till den andra gruppen som odlar grönsaker i växthus.

Serien om Tara Selter är fortsatt intressant. Det finns flera teman att ta fasta på i berättelsen. Att vi människor strävar mot att lära oss och hitta lösningar och sträva framåt, är ett, och då handlar det dels om att göra allt för att kunna läsa så mycket som möjligt från papyrusrullarna, vilket innebär hårt tankearbete för att komma på hur man ska gå till väga, och resor och lurendrejeri för att komma åt de rätta metoderna och instrumenten. Dels handlar det om strävan efter att komma ur tidsloopen, att komma tillbaka till en normal tid där morgondagen inte är en ny 18 november. Den strävan är också sammanvävd med arbetet med papyrusrullarna. Några av 18 november-människorna tror att de kan hitta svaret där.

Ett annat tema är åldrande. Alla som är fast i loopen har nu blivit mycket äldre. Sitt första dagboksinlägg i den här romanen daterar Tara Selter som dag nummer 10 463 sedan hon fastnade, och det blir drygt 28 år. Hon och de andra har åldrats och synen på livet och vad man gör och orkar ändras ju med åren. Och någonstans i bakgrunden finns sorgen över dem som har levt i den normala tiden och som man nu har förlorat – föräldrar och barn och partners och vänner – som om man kunde komma tillbaka till en normal 18 november inte skulle förstå vem den där tanten eller farbrorn är. Och vad skulle man leva av? För den som sitter fast i loopen är det inget problem. Bankkontot är lika full på nytt när de vaknar i 18 november nästa morgon. Att vara avskuren från allt som var är en ångestfull tanke.

Det finns alltså en del att hämta i denna sjätte bok i serien, men realisten i mig retar sig fortfarande lite på allt som inte hänger ihop riktigt logiskt. Den får jag helt enkelt försöka hålla på mattan och inse att berättaren är Tara Selter, inte författaren. I alla fall slutar även denna del i serien på ett sätt som gör att jag vill läsa också del sju, och tro det eller ej, i denna del sex förekommer faktiskt ett visst uträknande av omfång.

Om uträkning av omfång 6 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2025. Översättning: Ninni Holmqvist.

De tidigare delarna i serien:
Om uträkning av omfång 1
Om uträkning av omfång 2
Om uträkning av omfång 3
Om uträkning av omfång 4
Om uträkning av omfång 5

Det blir en kaosutmaning även i år och den sköts av Cinnamonbooks. Jag deltar inte själv, men vill upplysa om utmaningen eftersom det kan vara trevligt och ge en hel del att delta.

Inte en enda bok, och jag önskade mig faktiskt ingen. Men detta James Joycepussel ville jag ha. Ja, egentligen är det min mans och min gemensamma julklapp till oss själva, en bra julklapp i vintermörkret, tänkte vi. Så nu håller vi på med att lägga det här pusslet. Vi lägger i skift för annars går vi i vägen för varandra, och vi tycker att det är svårt, fast vi trodde att det skulle vara lättare att lägga än naturmotiven vi lade förra vintern.

Men det ska ju inte vara för lätt. Är det svårt varar det desto längre. En annan sysselsättning som vara länge är läsningen av Agaat. Många, många boksidor och många många pusselbitar alltså. Och som ni märker kör jag igång mitt bloggande nu igen. Trevlig trettonhelg!

Julen närmar sig och jag hoppas ni får lagom vila och julstämning i denna mörka tid. Själv räknar jag med god mat och några lugna dagar med mina närmaste. Läsning blir det förstås, och vad jag tänker läsa under helgerna har jag redan skrivit om i veckans tisdagstrio. Jag hoppas att också ni har några kanske juliga och spännande och intressanta böcker att ta fram.

Med denna bild på vår balkonglykta, där vi äntligen har insett att det som fungerar bäst är Liljeholmens gilleljus, önskar jag er alla en God Jul och ett Gott Nytt År! Till trettonhelgen återkommer jag, och sedan blir det dags att köra igång nästa års läsprojekt.

Ha det gott!

När författaren som får Nobelpriset i litteratur i år tillkännagavs visade det sig att det som så många gånger förut var en författare som jag aldrig hade läst. Här är alltså ett intressant författarskap som är nytt för mig. Det är en av fördelarna med Nobelpriset i litteratur. Det är så många författare som jag kanske aldrig skulle ha läst om de inte hade fått Nobelpriset.

Jag skyndade mig att beställa Herscht 07769 som är László Krasznahorkais senaste roman och den ska handla om dagens Europa, men bildligt. Florian Herscht bor i en stad i Thüringen i Tyskland. De enda som visar intresse för den ödsliga staden är nynazister och invånarna hyser misstro mot dem. Florian Herscht försöker stå på god fot med båda sidor i konflikten men samtidigt är han övertygad om att allt går mot katastrof.

László Krasznahorkai är en ungersk författare som har skrivit en lång rad romaner, noveller, essäer och filmmanus. Musik är viktig i hans författarskap. Romanfiguren Herscht tröstar sig med Johan Sebastian Bachs musik och Krasznahorkais debutroman heter Satantango. Fem av hans titlar är översatta till svenska, fyra romaner och en lång novell. Fler titlar är översatta till engelska. Götabiblioteken har alla László Krasznahorkais böcker som är översatta till svenska. Det bör vara lätt att låna dem på bibliotek runt om i landet. Fast inte just nu. Det finns många reservationer och inte jättemånga ex. I alla fall inte på Götabiblioteken. I bokhandeln fanns endast Herscht 07769 på svenska när jag förbeställde den, men förlaget kommer säkert att trycka upp nya upplagor av de andra titlarna.

Vi som inte redan har böcker av László Krasznahorkai i bokhyllan hemma får alltså ha lite tålamod

Svenska akademiens motivering för priset till László Krasznahorkai är:
för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter.

Svenska akademiens bibliografi

Äntligen kom vi iväg till Östergötlands museum för att se utställningen med Krouthéns målningar. Men först åt vi lunch på museirestaurangen Charles Emils. Den har fått sitt namn från Charles Emil Hagdahl (1809-1897). Han var läkare och föddes i Linköping och han skrev en kokbok som ni kan se här. Titeln är Kokkonsten som vetenskap och konst med särskildt afseende på helsolärans och ekonomiens fordringar och den publicerades 1878–1879. Porträttet som är uppställt i restaurangen är inte målat av Krouthén utan av Robert Thegerström.

Sedan vad det dags för utställningen med Johan Fredrik Krouthéns målningar och där fanns detta porträtt av Verner von Heidenstam. Johan Fredrik Krouthén (1858-1932) föddes och växte upp i Linköping och han studerade bland annat på Konstakademien i Stockholm. Han var en skicklig målare med en enorm produktion, alla verk inte lika bra. Mycket var sockersött och några målningar vi såg på utställningen var ganska så hötorgsaktiga. Krouthén hade en stor familj och de levde inte billigt så för att klara ekonomin producerade han många målningar som var lättsålda men av sämre kvalitet. Utställningen var intressant och rolig att se. Den visade bredden i hans produktion. Jag fotograferade porträttet av Heidenstam för att det har boklig anknytning. Det finns en annan målning av Krouthén som också har anknytning till litteratur. Den föreställer Stiftsbibliotekarie Segerstéen i sitt hem.

Efter Krouthénutställningen såg vi den kulturhistoriska, som vi inte har sett sedan den gjordes om fast det är flera år sedan och vi har museet på bekvämt gångavstånd från vårt hem. Den kulturhistoriska utställningen omfattar tiden från de första människorna i Östergötland till fram emot nutiden. Det var föremålen som utgjorde utställningen och när vi såg den här boken hade vi kommit fram till 1700-talet. Den har tillhört skrädderisällskapet i Norrköping.

När jag går på museum vill jag alltid ta en titt i museibutiken och där sålde de små Rökstenar. Rökstenen anses ha mest text av alla runstenar i världen. Den finns i Rök i Östergötland.

I butiken såg jag också den här boken, Det förtrollade Östergötland som jag har läst och skrivit om här på bloggen.

Jag har alltid tyckt om att gå på museum, ända sedan jag var barn. Konstigt att det ska vara så svårt att komma iväg. Men det blev en fin eftermiddag och förhoppningsvis dröjer det inte så länge innan det blir ett nytt museibesök.