I år deltar jag i Novelltolvan 2025 som Helena som har bloggen Ugglan & Boken driver. Hon har valt ut tolv kvinnliga författare, en för varje månad, och denna månad är författaren Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har läst den första novellen i hennes novellsamling Det där som nästan kväver dig och den heter Cell ett.

Novellen börjar så här:
Första gången det var inbrott hos oss var det grannen, Osita, som klättrade in genom matsalsfönstret och stal teven, videon och Purple Rain- och Thriller-videorna pappa haft med sig från Amerika. Andra gången var det min bror Nnamabia som fejkade ett inbrott och stal mammas smycken. Det var en söndag det hände. Mamma och pappa hade åkt till vår hemstad Mbaise för att hälsa på farfar och farmor, så Nnamabia och jag åkte till mässan själva. Han körde mammas gröna Peugeot 504. Vi satt bredvid varandra i kyrkan, som vi alltid gjorde, men utan att puffa på varandra och fnissa åt någons fula hatt eller trådslitna kaftan, för Nnamabia försvann utan ett ord efter omkring tio minuter. Han kom tillbaka precis innan prästen sa: ”Mässan är slut. Gå i frid.”

Novellen berättar om laglöshet och framväxande gäng i den lilla universitetsorten där familjen bor. Massor med pojkar på campus stjäl och alla låtsas som om det inte sker. Särskilt den berättande systerns mamma sopar sonens dåliga gärningar under mattan. Laglöshet härskar alltså och det blir värre och värre. Men den finns inte bara bland ungdomarna. Polisen måste mutas och get gäller att ha kontakter för att slippa godtyckliga straff.

Cell ett är en bra, omskakande novell. Hur det går får ni veta om ni läser den.

Cell ett – novell av Chimamanda Ngozi Adichie ur samlingen Det där som nästan kväver dig, Bonniers 2011. Översättning: Ragnar Strömberg.
Novellsamlingen publicerades första gången 2009 (The Thing Around Your Neck).

Tidigare har jag skrivit om Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah.

Ja, jag fick en bok i julklapp och det är den här, Amadoka I av Sofia Andruchovytj. Amadoka är en historisk roman från Ukraina och i Sverige ges den ut i två band. Tack för det Bonniers! Jag har just läst Vikarien av David Norlin på 927 sidor, bra och intressant men det är inte särskilt bekvämt. Att Amadoka I också blir intressant räknar jag med. Ukrainska böcker har jag inte läst särskilt många.

Nu kommer Julen och jag önskar er fina dagar med god läsning. Det finns så mycket att läsa, både lättare och tyngre. Alla har förstås inte samma läslust. Dessutom har inte alla lika mycket tid för läsning över helgerna. Det ska ätas och fikas och umgås om man har möjlighet. Det ska gås promenader och spelas spel och lagas mat och tittas på julfilmer. Och många människor är inte lediga över helgerna. Det kan ju faktiskt också vara så att någon helt enkelt vill ta en läspaus.

Men det här är en bokblogg och därför tänker jag helt kort berätta vad jag tänker läsa i jul. Min juldeckare i år blir Inferno i snö av Marie Bengts. Det är hennes tredje pusseldeckare med Hannah Lönn som huvudperson och den utspelas på Öland. Sedan hade jag tänkt läsa färdigt Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy, men jag har tänkt om. Den får nog fortsatt vara en bok som jag läser lite i mellan de andra böckerna. Istället tänker jag äntligen läsa Vikarien av David Norlin. Vi får väl se hur långt jag har kommit i den omfångsrika boken när helgerna är över. Många timmars läsning blir det.

Nu tar jag bloggledigt över helgerna. Vi ses igen nästa år.
God Jul och Gott nytt år till er alla!

I onsdags var det författarbesök på Linköpings huvudbibliotek. Agri Ismaïl som är aktuell med sin debutroman Hyper berättade om boken, arbetet med den och om sig själv. Han tillhör en kurdisk familj, bor i Stockholm och har arbetat som jurist i London, Dubai och irakiska Kurdistan. Det visade sig att han hade en viss anknytning till Linköping eftersom han har studerat här.

Det var ett intressant och trevligt samtal som gav mer förståelse för hur han har tänkt när han har jobbat med boken. Det tog tio år att få den färdig. Nu är den nominerad till Augustpriset. En bra och spännande bok som jag har skrivit om här på bloggen. Titeln är länk till mitt inlägg.

När nomineringarna offentliggjordes förra måndagen visade det sig att jag hade läst två av de sex böcker som är tänkta för det skönlitterära priset. Den ena av dem är Hyper av Agri Ismaïl. Författaren har skrivit en roman om både privat ekonomi och de stora ekonomiska frågorna genom en historia om en kurdisk familj. Berättelsen handlar om hur pengarna styr våra liv. Och det gör de ju hela tiden. Hyper är Agri Ismaïls debutbok. Titeln länkar till min text om boken.

De andra två böckerna i raden ovan är diktsamlingar, Brorsan, Krabban & Lädret av Linus Gårdfeldt och Samma mamma av Hanna Rajs. Jag vet mycket lite om dem och länkar titlarna till förlagen. Det ska bli spännande att bekanta mig med de här två författarna som har ett flertal diktsamlingar bakom sig.

Av dessa tre romaner hade jag läst Den första boken av Karolina Ramqvist. En svensk kvinna har kommit till Jamaica där hon har ett kärleksförhållande med en inhemsk man. Romanen utspelas under förmiddagen innan kvinnan ska resa hem, med många tillbakablickar på det som har hänt tidigare. I romanen behandlas både förhållandet mellan kvinnor och män och förhållandet mellan den rikare världen och den forna kolonin och slavstaten Jamaica. Mycket intressant och ett språk som man sjunker in i.

Men de andra två romanerna hade jag inte läst. Av Mirja Unge har jag tidigare läst en novellsamling, Brorsan är mätt, och den gav mersmak, men ändå hade jag dittills inte läst något mer av henne fast hon har skrivit ett antal romaner. (Jag är ju främst romanläsare.) Men det har jag gjort nu. Hundnätter handlar om en ung kvinna som återvänder till barndomsbyn som hon en gång gav sig iväg från på grund av övergrepp, och när hon har kommit tillbaka många år senare börjar otäcka saker hända. Hundnätter skaffade jag från biblioteket direkt och har nu läst den.

Av Tony Samuelsson har jag inte läst någonting och jag får erkänna att jag inte visste något om honom före förra måndagen. Kungen av Nostratien handlar om John som ska skriva färdigt en bok åt en författare som har drabbats av stroke. Snart börjar han misstänka att det finns en dold historia bakom manusets tillblivelse. I Kungen av Nostratien finns också tillbakablickar på Johns tidigare liv. Ja, varför hade jag aldrig läst ett endaste dugg av Tony Samuelsson? Nu när jag har hunnit läsa också Kungen av Nostratien vill jag läsa mer av honom.

Syftet med Augustpriset är att få fler människor intresserade av litteratur och att öka bokförsäljningen, antar jag. För mig fungerar det också som en uppmaning att läsa författare och böcker som jag kanske annars inte hade läst. Ett stort plus faktiskt. Årets fyra nominerade romaner är alla högst läsvärda.

Nordiska rådets litteraturpris 2024 går till Fars rygg av Niels Fredrik Dahl från Norge. Den handlar om en son som försöker förstå sin far genom efterlämnade brev, teckningar och bilder. Juryn har en lång motivering till valet. Jag länkar till den här. Fars rygg verkar vara en intressant och gedigen roman som jag gärna vill läsa. Den finns att tillgå på norska, men jag föredrar att vänta på den svenska översättningen som kommer redan 10 januari nästa år. Det svenska förlaget är Natur & Kultur och det Norska är Förlaget Oktober.

Niels Fredrik Dahl är som sagt en norsk författare och han har skrivit lyrik, romaner, teaterpjäser och en novellsamling, enligt Wikipedia. Fyra av hans romaner är översatta till svenska och snart kommer den femte. Så det finns goda möjligheter att läsa hans verk. Om du är bekväm med att läsa norska har du ännu mer att välja på.

Orange är en höstfärg och det är färgen på omslaget till Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven. Hon har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff har en fin höstbild på omslaget. Det är den tredje boken i trilogin om Jana Kippu. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin.

Björkar med guldgula löv på hösten är så vackert. De ser ut som guldpengar, och färgen på omslaget till Samlade verk av Lydia Sandgren påminner mig om det. Romanen handlar om Martin, Cecilia och Gustav som är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst. När hon är drygt trettio år försvinner Cecilia och det får stora konsekvenser.

Om du vill få mer höstinspiration kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

När temat är Frukt och bär måste Jävla Karlar av Andrev Walden vara självklar med ansiktet med päronnäsa och äppelkinder på omslaget. Jävla karlar är en barndomsskildring på självbiografisk grund. Under sju år har pojken Andrev sju olika pappor. En del av dem är pappor inom citationstecken, men ett par av dem fungerar mer som riktiga pappor, fast inte alltid som bra pappor. Det blir delvis kaotiskt, barnen och mamman får anpassa sig till olika män och deras beteende och förhållningssätt. En del män är våldsamma och/eller oerhört kontrollerande. En bra tragikomisk roman som vann Augustpriset förra året.

Vredens druvor av John Steinbeck (1902-1968) läste jag när jag växte upp och blev djupt gripen. Tiderna är svåra och familjen Joad har vräkts från sin gård. De ger sig iväg till Kalifornien för att arbeta som fruktplockare. Men där vimlar av arbetslösa och arbetsgivarna utnyttjar dem hänsynslöst. Handlingen är förlagd till 1930-talet då det var depression och stor arbetslöshet och fattigdom. Vredens druvor publicerades första gången 1939 (Grapes of Wrath) och kom i svensk översättning 1940. John Steinbeck belönades med Nobelpriset i litteratur 1962.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer handlar om Minna som är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft, och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. Jag är nästan säker på att hon har bakat jordgubbstårtan från grunden fast hon varken hade tid och ork till det. Mamma är bara lite trött kom 2016.

Om du går till bloggen Mina skrivna ord får du fler tips på böcker med anknytning till dagens tema..

Knut K. Selma Johansson är sjutton år och hans mor är invandrad från Jugoslavien. Han är en helt vanlig tonåring. Han är inte kriminell, han knarkar inte, han är inte politiskt intresserad – hans enda problem är hur det ska gå för den nittonåriga Charlotta, som han känner.

Men hans farfar sitter på ålderdomshemmet och oroar sig för sin sonson. Han beslutar sig för att ta reda på hur pojken har det.

På omslagets baksida läser jag att detta är
”En verklig allåldersbok, som ger en osentimental inblick i hur det är att vara utlänning fast man är svensk medborgare, hur det är att bara bli betraktad som snygg brud när man har andra vyer, hur det är att vara åldring och bo på ålderdomshem, hur det är att vara tränare inom en dömd idrott (boxning) och hur det är att vara 17 år utan att ännu ha funnit sin plats i tillvaron.”

Det är Slas igen alltså, men ensam upphovsman till boken denna gång. Det skulle kanske vara intressant att läsa den. Boken är ju skriven i en helt annan situation än dagens.

Knut K. Selma Johansson – med rätt att leva av Stig Claesson, Bonniers 1970.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Förra veckan besökte vi Ekenäs slott. Det är ett renässansslott i Östergötland (med barocktak, upplyste guiden). Från 1930-talet stod slottet obebott och byggnadens skick blev sämre och sämre, men på 1970-talet renoverades slottet och blev museum och då ville man skapa ett rum som bibliotek. Så vitt jag förstår ville man ha bokhyllor överallt och bruna träpaneler men vid renoveringen kom fina 1700-talsväggar fram. Kompromissen blev det här bokskåpet för att ändå ge en känsla av bibliotek.

Besöket var i alla fall trevligt och givande med bra guidning. Ekenäs slott har en lång historia. Det är privatägt. På Wikipedia kan man läsa mer. Och här är en länk till slottets hemsida.