När Hanna var barn försvann plötsligt hennes storebror Erik. Det var på påskaftonsnatten när han och hans kompisar cyklade till Sanningsberget. Åren har gått och hennes föräldrar och hon själv har aldrig fått fått veta vad som hände. De vet inte om han lever eller är död. Fast det troligaste är nog att han inte längre lever, och om han inte lever vet de inte varför. Skedde en olycka? Har någon dödat honom? Har han begått självmord? En sådan ovisshet kan inte vara lätt att leva med och det påverkar Hanna och hennes föräldrar djupt.

Vi får lära känna Hanna som barn och som tonåring. Hon känner sig udda. Utanför. Hon vill inte att människor ska prata med henne om försvinnandet, eller ynka henne, eller bli olustiga därför att de inte vet hur de ska bete sig. Där finns känsla av skuld och stor ilska.

Hanna är romanens berättare och hon berättar många år senare. Det gör att texten är lugnare och mer eftertänksam än den annars skulle ha varit. Therese Bohman har själv vuxit upp i Kolmården. Hon kan platsen och hur det kunde vara där. Det känns mycket genuint. Scenerna där hon skildrar sin samvaro med brodern framstår som helt äkta minnen och det bidrar till läsarens känsla för berättelsen. Det är en vacker text, stundvis mycket melankolisk. Och känslan i berättelsen när hon besöker föräldrarna som vuxen tillsammans med sin lille son talar starkt till mig som kommer från en mindre ort dit jag brukade åka med mina barn när de var små.

Hanna är svag och det känner jag igen mig i. Men hon är också stark. Hon har stor envishet och förmåga att arbeta med sin frustration över förlusten. Fast romanen handlar om något mycket svårt och sorgligt känns den inte hopplös. Stor sorg och frustration finns där, men också kärlek och vänskap. På sätt och vis tycker jag den handlar om livets gång, om livet med alla dess olika erfarenheter och känslor.

Sanningsberget av Therese Bohman, Norstedts 2024.

John Forsman är en författare som aldrig har slagit igenom. Efter ett par böcker har han givit upp och det var länge sedan han skrev något. Plötsligt en dag får han i uppdrag att slutföra en roman av den berömde författaren Göran Frid som har drabbats av en stroke. Arbetet är strängt hemligt och John Forsman tvekar. Hur kommer det sig att de har valt just honom?

Men John Forsman sätter igång. Han träffar Göran Frid som är illa däran och ligger på sjukhus. Han träffar hans fru och hans dotter och så arbetar han med romanen. Men snart undrar han hur Göran Frid har tänkt. Det är så underligt att han lämnade in en roman där bitar fattas här och där. Beror det på att han var sjuk redan före stroken? Eller beror det på något annat? Gjorde han det med avsikt? Är det meningen att luckorna ska finnas där? Har detta en särskild betydelse?

Ja, det svävar alltså omkring en gåta i den här berättelsen. En gåta som kanske inte är en gåta. Vem vet? Berättelsen om John Forsmans nuvarande liv varvas med avsnitt om hans barndom. Hans mamma umgicks en del med Ivar Lo Johansson när han växte upp och han minns sin barndoms lekar med Lo, som han kallar honom. Det ger en bredare bild av John Forsman och de mänskliga relationerna är fint skrivna både från hans barndom och hans nuvarande liv. Romanen handlar om att vara författare och om litteraturvärlden, men också om att växa som människa och att våga. Texten är klar och tydlig fast allt innehåll inte är helt tydligt, precis så som jag gärna vill ha det i en roman. Som människa känner man igen sig här och där. Kungen av Nostratien är en roman som jag lämnar glad och lugn till sinnes med funderingar på det jag har läst. Tony Samuelsson är en givande bekantskap och jag läser gärna mer av honom.

Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 2024.

Det har gått många år sedan Nadja gav sig iväg från landet till staden, men nu kommer hon tillbaka till det övergivna barndomshemmet. I byn verkar allt vara ungefär som tidigare, fast hennes skolkamrater har vuxit upp och många av dem bildat familj. Många kvinnor i underläge, våld och övergrepp.

Nadja har traumatiska minnen från sin tid i byn. Jag vet inte riktigt varför hon kommer tillbaka. Kanske har hon kommit en bit på väg i sin läkning och återvänder för att komma vidare. Hon blev utsatt för övergrepp som tonåring. Det var ganska många år sedan och synen på offren och förövarna har nog blivit lite bättre. Men som vi vet ursäktas förövare fortfarande. De vuxnas beteende går vidare genom barnen. Jag tänker på Monika Fagerholms bok Vem dödade Bambi, som tar upp samma problematik. Men Hundnätter är skriven med Mirja Unges språk och allt berättas ur Nadjas synvinkel. Dessutom är Mirja Unges berättelse fast rotad i landsbygden medan Fagerholms utspelas i en finare förort till Helsingfors.

Hundnätter är spännande och mycket berörande. Så småningom förstår man som läsare hur maktlös Nadja är om hon vill stanna kvar. Allt verkar realistiskt. Så här kan det mycket väl vara. Det är kyla och en dusch ute i den gamla ladugården. Det är skog och moras och en gammal rostig bil. Som en slags motsats finns en familj på en gård som lever enligt naturen och där kvinnan är stark och leder en moder jordkult. Men är det inte så att också de kan utnyttja svagare personer?

Hundnätter är skriven med Mirja Unges talspråk som naturligtvis inte är talspråk rakt av, utan konstruerat av författaren. Det blir kraftfullt och drabbande. Romanen är inte pekpinneaktig utan det man som läsare tar upp och förstår kommer naturligt och personerna känns som riktiga människor. Hundnätter är en bra roman som jag rekommenderar.

Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts 2024.

Det har kommit en annan intressant roman om övergrepp i år. Det är Slask av Mikael Berglund som jag också rekommenderar.

Efter att ha läst Den första boken av Karolina Ramqvist ville jag läsa också More fire, som faktiskt är hennes debutroman, alltså hennes första bok. I More fire är en ung kvinna i Jamaica liksom i hennes senaste roman, fast där ser hon tillbaka på sin ungdom. Hon har tydligen ett förhållande med en jamaicansk man också i More fire, men här har de grälat i början av berättelsen och just det kärleksförhållandet tar inte stor plats i romanen.

De båda romanerna är ganska olika, vilket inte är underligt. Karolina Ramqvist är mycket äldre nu och har många romaner bakom sig. Hon är en mycket bättre författare nu. Hennes senaste roman är suveränt bra. I More fire arbetade hon mer fragmentariskt och rannsakade inte sig själv på samma sätt. Men den har en del händelser gemensamt med den senaste romanen. I More fire använder hon greppet att hon ska dokumentärfilma människor och intervjua dem och det framstår inte som riktigt naturligt, utan just som ett grepp. Problemen med turismen, med arbetslöshet, med män som överger kvinnor och droger och våld och kriminalitet finns i båda romanerna, men behandlade på olika sätt.

More fire kan absolut läsas med behållning, men efter att ha läst flera nyare romaner av författaren ser man dess brister. Men det är ändå en intressant debut och särskilt intressant är More fire när man har läst Den första boken.

More fire av Karolina Ramqvist, Modernista 2002.

I den här romanen berättar en kvinna om sin familj i flera generationer. Hon skriver faktiskt, framkommer det så småningom. Ska det bli den här boken? Kvinnan berättar fragmentariskt med hopp i tiden och bilderna och scenerna som hon frammanar äger rum vid olika tider huller om buller. Det medförde att jag hade lite svårt att greppa alltihop när jag läste. Vem var det här nu egentligen? Frågade jag mig då och då. Vilken generation är vi i nu? Det hände under läsningen att jag önskade att det fanns ett släktträd i boken. Samtidigt skulle ju det inte fungera till det här luftiga, fragmentariska berättandet. Det ordningsamma släktträdet skulle skära sig allt för mycket mot romanens stil. Så jag beslutade mig för att ta det som det var och glädja mig åt upplevelsen som jag fick av läsningen.

Farväl till Panic Beach är full av mörker och ljus på samma gång. Den handlar om en familj som i flera generationer inte har givit barnen den trygghet och uppmärksamhet som de behöver. Mest handlar romanen om berättarens förhållande till sin pappa och om förlusten av en syster. Det är mycket mörker och vinter i berättelsen, men också sommar och starkt ljus, men då kanske samtidigt lite disigt på Panic Beach. Jag uppfattar det som att berättaren, Nina heter hon förresten, måste skriva sin historia på detta viset. Det luftiga, fragmentariska berättandet gestaltar också hennes osäkerhet som barn till en alkoholiserad men charmig far som inte gick att lita på, som inte hade en tanke på att barnet behövde mat. Och en mor som naturligtvis i längden inte orkade leva med den här mannen, men som lämnade dottern i hans obefintliga vård veckor i streck.

I berättelsen finns stark sorg över och stark kärlek till fadern och samtidigt något avvaktande, en vana att ta hand om sig själv. Där finns en stark dragning till teatern. Berättaren sitter ofta utanför Dramaten och skådespelaren Helena, som hon känner, har till och med givit Nina en nyckel. Visst är väl Helena en släkting? Men hur? Kanske borde jag inte skriva om den här boken när mina begrepp är så vaga? Men ändå. Som läsare är jag nog inte den enda som känner sig lite virrig. Teater eller människor som beter sig som om de spelade någon och som är svåra att lära känna på djupet finns också i Ninas släkt.

Romanen blir drömlik och stundvis är den mycket vacker. Den stannar kvar inom mig, mycket som en känsla.

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, Bonniers 2024.