Som jag skrev i måndags har vi en liten samling böcker av Joyce Carol Oates, och där finns flera jag inte har läst, bland annat Dykvinnan. Romanen ska tydligen vara en spökhistoria, åtminstone enligt raden från The Times som finns på omslagets baksida. Den handlar om M.R Neukirchen som är rektor för ett prestigefyllt universitet på den amerikanska östkusten, rakryggad, diplomatisk och vänlig.
Citat från baksidestexten: När M.R. gör en avstickare till sin barndoms trakter vid Great Snake River får hon oväntat kontakt med Dyflickan, som fyrtio år tidigare blev svårt misshandlad av sin mor och lämnad att dö i flodkanten gyttja. Innan slumpen såg till att hon räddades.
Ett avskyvärt brott alltså. Jag tror att detta är en bra, stark roman och den vill jag absolut läsa.
Dykvinnan av Joyce Carol Oates, Bonniers 2012. Översättning: Ulla Danielsson. Originaltiteln är Mudwoman och den publicerades också 2012.
En ung svensk (räknar jag med) kvinna befinner sig på Jamaica. Det är kärlek som har fört henne dit. Hon har ett förhållande med en inhemsk man sedan flera år. Han är fattig, precis som hans släktingar. Hon är författare och har inte så mycket pengar, men mer än vad han har. Det är förmiddag, den dag hon ska åka hem. Medan timmarna går får vi tillbakablickar på det som har hänt tidigare.
Här är det nog en del autofikton, tror jag, men jag vet inte hur mycket, kanske bara lite, men det är svårt att skilja på kvinnan och författaren när jag läser. Det ger en särskild dimension som inte skulle finnas där annars, men berättelsen är inte avhängig av det. Det är inte det som gör berättelsen, den står för sig själv. Texten är lugn fast där finns dramatiska händelser, och långsamt får vi veta mer och mer, precis som kvinnan i berättelsen får lära sig att röra sig långsamt i hettan på Jamaica. Jag har aldrig varit där, men det känns som om författaren har fångat miljön och atmosfären. Hettan, långsamheten, havet, ödlorna i taket.
Den första boken är en roman som sätter igång många tankar hos mig som läser, funderingar över kärlek, över mina erfarenheter och över hur den här kvinnan och mannen är. Även om hon har varit flera gånger på Jamaica är hon en främling och hennes och hans tidigare erfarenheter är mycket olika. Delvis kan man se det som en berättelse om hur olika kvinnor och män är, hur lite man egentligen vet om den man älskar och hur svårt det ofta är att förstå sig själv och ens egna handlingar. Det här blir förstärkt av att Jamaica är en före detta koloni där de flesta inte har samma standard som här, ett land där slaveri härskade och som senare har blivit ett turistparadis för västerlänningar, fast lite farligt. Och våldet finns också, både ute i mörkret och i förhållandet mellan kvinnor och män. Kvinnor kommer till Jamaica och köper sex och samvaro med unga män. Kärlekshistorien mellan berättaren och mannen har vissa drag av det, men är ändå annorlunda. Det är två främmande världar som möts, två främlingar som ändå har något unikt (kanske) tillsammans.
Romanens titel är ju Den första boken. Karolina Ramqvists första roman, More fire, utspelades på Jamaica och där finns också en kärlekshistoria. Jag har inte läst den, men det ska jag göra. Jag har sett instagrammare skriva att den texten skiljer sig mycket från årets roman, vilket inte är förvånande. Den kom 2002. Det är länge sedan, och intressant nog är årtalet i årets roman detsamma. Det ska bli intressant att läsa också More fire.
Årets roman, Den första boken, rekommenderar jag varmt..
Den första boken av Karolina Ramqvist, Bonniers 2024.
Ryna bor i Tyskland och arbetar på ett äldreboende, men nu har hon fått sparken och hon reser hem till byn i Belarus för att begrava sin farmor. Ryna sätter sig på tåget med sin vinflaska i bagaget. Hon måste dricka lite då och då för att klara resan. Vi förstår att hon har alkoholproblem. Men så småningom kommer hon fram till sin barndomsby och där ligger farmodern och väntar på att bli begravd. Hon var lövjerska, eller häxa eller klok gumma, något som har gått i släkten i många generationer. När Ryna sitter och vakar vid farmoderns kista får vi farmoderns berättelse om byns historia och om hennes liv.
Det är en historia full av inbördeskrig, ockupation och olika vågor av den sovjetiska regimens avkulakisering och kollektivisering. Det är en hårresande berättelse som nästan blir absurd, fast det var blodigt allvar för befolkningen i trakten. Det är så mycket elände och våld. Människor som som anslöt sig till den ena sidan och domderade över traktens folk blev i ett annat skede gripna och summariskt dömda och avrättade. Och de som nästan alltid blev syndabockar var judarna.
Farmoderns berättelse är skriven på dialekt och i den svenska texten har översättaren använt olika svenska bygdemål. Det kan naturligtvis inte göra ursprungstexten rättvisa eftersom de olika bygdemålen påminner om olika dialekter i Sverige och vi får inte samma känsla och associationer som en läsare som behärskar belarusiska skulle få. Berättelsen är också full av namn och människor och jag kunde inte hålla ordning på dem alla i mitt huvud när jag läste, men jag tycker inte att det inverkar särskilt menligt på läsupplevelsen. Jag fick som en överblick över det som hade hänt i bygden. Och när det gäller dialektspråket får man ta det som det är. En hel del går säkert förlorat i översättningen, men Vad söker du varg är ändå en så viktig levande, drastisk, hemsk och faktiskt också lite humoristisk berättelse att den är högst läsvärd. Jag tror att den kan ge en känsla av hur det har varit i södra Belarus genom åren. Boken rekommenderas.
Vad söker du varg? av Eva Vezjnavets, Ersatz 2024. Översättning: Krystsina Banduryna och Mikael Nydahl.
Det goda hoppet börjar med att prästen Peder Börresen kommer på ett skepp till Färöarna. Tiden är 1600-talet. Befolkningen på ön är fattig, utom några få människor. Peder Börresen är den nye kyrkoherden för Torshavn, som kallas Havnen i romanen, och trakten däromkring. Han är högt studerad och vill människorna väl, men han har alkoholproblem och det är därför han har fått denna tjänst långt borta i en koloni, som man kan säga att Färöarna var på den tiden.
Färöarnas export bestod på den tiden av fisk, kött och ull och det var monopol på handeln. Då Peder Börresen blev kyrkoherde på Färöarna hade den danska staten givit handelsmonopolet till landshövdingen Christoffer Gabel. Denne Gabel var grym och hård och han behandlade Färöarna som en personlig feodal egendom. Befolkningen var rättslös, och det var stor fattigdom i Torshavn. På den här tiden for sjörövare omkring på havet, och både för att skydda ön och varorna och skydda makten mot folket fanns en militärförläggning i Torshavn, och man byggde en fästning som skydd mot fientliga sjöfarare. I fästningsbygget kunde människor bli satta på hårt nedbrytande tvångsarbete bara på grund av att de var misshagliga för de styrande. Människorna klagade naturligtvis på att de blev orättvist behandlade, men de hade inte mycket att sätta emot.
Det goda hoppet är upplagd som en dagboksroman. Det är Peder Börresens tankar och vad han är med om som läsaren får ta del av. Det är en spännande och rörande historia om folkets elände och protester och om Peder Börresens strävan efter att göra det goda. Han är en människa som i all sin skröplighet med sitt alkoholproblem ändå blir ledare för folkets revolt, och som det var på den här tiden fanns mycket vidskepelse både hos folket och de styrande. Många tror att Peder Börresen kan göra underverk och många tror också att han är i förbindelse med djävulen.
Det goda hoppet av William Heinesen, Forum 1965. Översättning: Gunnar Barklund. Romanen publicerades första gången 1964 (Det gode håb) och den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1965.
William Heinesen (1900-1991) Var en färöisk författare, kompositör och konstnär. Han har skrivit en lång rad diktsamlingar, novellsamlingar och romaner. Han skrev det mesta på danska eftersom färöiskan inte var officiellt språk när han växte upp, men senare har han blivit översatt till färöiska.
Melvin går andra året på gymnasiet. Omvårdnadsprogrammet. Det hade han nog inte valt om det inte hade varit för Hannah. Han har känt henne sedan han var ett litet barn. De lekte när de var mindre och som äldre har de varit ett par, men nu är det slut. Hannah och hennes familj har betytt mycket för Melvin under åren. Han har nästan varit som en fosterson för hennes föräldrar. Hans kärleksförhållande till Hannah är slut och hon har en ny kille, men Melvin tillbringar mesta tiden hos hennes familj och han sover i Hannas säng. Hon sover hos den nye killen.
Där finns också Mika som Melvin och Hannah har lekt med genom åren. Hon är adopterad och de har inte varit särskilt snälla mot henne. Mika är stark och hård på utsidan, men inte helt igenom. Hon är sårbar och det är Melvin också. Han vandrar omkring utan mål. Sina föräldrar har han inte mycket kontakt med. Melvin är svag. Hanna är stark och gör som hon vill.
I Slask finns ett ungdomsliv som jag uppfattar som genuint. Också miljön känns äkta. Ja, så här kan det vara och har det nog varit för många. Melvin finns, och Mikael Berglund har skildrat honom och hans liv så att det känns. Jag tänker mycket på Melvin när jag har läst ut boken. Och det finns fler människor som stannar kvar hos mig. Mika, så hunsad och så utsatt, hur blir det för henne? Och vem har inte stött på en person som Jocke när de växte upp? Hur ska det gå för hans son, med en pappa som inte är vuxen sin uppgift?
Slask är en kort roman och på sätt och vis ville jag gärna ha mer. Men det finns ett stort värde i att författaren har valt att ha med det som finns i boken och inte mer än så. Det ger kraft åt berättelsen. Jag uppskattar också att texten ger motstånd när jag läser. Slask är inte en roman jag glider lätt igenom. Berättelsen har stor komplikation. Inget är enkelt. Melvin känns som en ung människa som försöker, och som också ofta gör det rätta, men sannerligen inte alltid. Han är så vilsen och han är svag och han är mycket frustrerad inombords. Att bli bortvald av Hannah är svårt. Samtidigt som Melvins situation är lite extrem – de flesta har det nog inte riktigt som han – känns han inte främmande för mig.
På omslagsbilden ser vi många stolar. Den verkar föreställa en sal för föreläsningar eller konferenser och en sådan kan Tara Selter och hennes vänner behöva i denna fjärde del av Solvej Balles septologi. De upptäcker fler och fler människor som har fastnat i den 18 november. Fler människor kommer till det stora huset där Tara Selter och andra 18-novembermänniskor har bosatt sig och de får veta att det finns liknande grupper på många andra håll i Europa.
Alla, åtminstone dem som Tara Selter berättar om, är resonerande människor som tycker om att vända och vrida på fakta och åsikter och de har otaliga möten där de pratar om både praktiska ämnen och om teorier om hur det kan komma sig att de har fastnat i tidsloopen. I en så pass stor grupp som den som Tara Selter tillhör borde det finnas någon som vill ha makt och sätta sig på de andra, eller någon som pratar illa om folk och intrigerar, eller någon som klagar hela tiden, eller någon som har ett häftigt humör, och svartsjuka borde uppstå. Men allt är mycket fredligt och lugnt. När jag har läst böckerna har jag lagt märke till att det är en viss grupp människor som böckerna handlar om. De flesta har utbildning och pengar på banken så att de kan välja om de vill resa omkring eller stanna i en grupp. De behöver inte ha mycket pengar eftersom summan återställs efter varje dygn, men tillräckligt ändå för att kunna välja, och vissa har mer än så och kan välja om de ska kosta på sig dyrare föremål eller låta bli.
Tara Selter upptäcker själv så småningom att det är ett begränsat urval av människor som sitter fast i den 18 november. Åtminstone dem hon har stött på dittills. Det är intressant vad det kan leda till och vad författaren vill säga med det. Handlar romansviten om en medelklass som är välvillig, men som står och stampar och inte kan lösa världens problem? Jag tycker om att författaren skriver så lugnt, att hon är så resonerande och att hon berättar så vardagligt om vad de gör och hur de tänker. Det snurrar ändå samtidigt en massa tankar om livet och om varför vi är här i mitt huvud när jag läser. Det känns inte alls långtråkigt. Och i slutet av romanen finns en vändning som gör att jag skulle vilja läsa fortsättningen direkt, men den kommer senare i höst.
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2024. Översättning: Ninni Holmqvist. Om udregning af rumfang 4 kom 2022.
Rudolf bor i landsorten i Österrike i huset han ärvt efter föräldrarna. I tio års tid har han försökt skriva en bok om kompositören Felix Mendelssohn Bartoldy. Han har förstås gjort research under de här åren och han har gott om böcker och anteckningar om kompositören, men har har inte kommit på den perfekta inledningsmeningen. Dessutom stör honom hans handlingskraftiga syster Elisabeth som besöker honom så snart hon har lust. Annars bor hon i Wien där hon är en framgångsrik och förmögen affärskvinna. Inte heller Rudolf är helt barskrapad. Han har råd att unna sig både det ena och det andra. Att resa till exempel. Men det var länge sedan nu.
Så berättar denne Rudolf och hans monolog vindlar fram. Oftast hyser han stort förakt för staden Wien och etablissemanget i Österrike och även för många i byn där han bor. Men han är inte konsekvent. Texten är lite grand som ett tankeflöde och ibland tänker han till och med att han kanske borde resa till Wien. Fast inte särskilt länge. Men han känner att han behöver resa någonstans för att äntligen komma igång med boken så han beslutar sig för att resa till Mallorca där han har varit tidigare.
Vi befinner oss alltså i Rudolfs huvud hela tiden. Han skriver, men inte på Mendelssohnboken utan istället texten som vi får läsa. Texten är ganska typisk för Thomas Bernhard (1931-1989), dyster, ibland arg och med upprepningar. Det är en ensam man det handlar om, och kanske beror en stor del av hans bitterhet på att han känner sig misslyckad. Men i texten finns ändå en rörelse framåt på så sätt att läsaren förstår mer och mer, och liksom i det som jag tidigare har läst av Thomas Bernhard också en del humor.
Betong av Thomas Bernhard, Tranan 2023. Översättning: Margaretha Holmqvist. Efterord: Rebecka Kärde. Romanen publicerades första gången på originalspråket 1982 (Beton) och den första svenska utgåvan kom 1985.
I en mindre stad vid havet har en pojke pianolektion. Där är pianolärarinnan och också hans mor. Överst på hans partitur står Moderato cantabile. Pianolärarinnan frågar honom vad det betyder. Det vet jag inte, svarar pojken. När lärarinnan frågar igen svarar han inte. Då skriker pianolärarinnan och slår med pennan på tangenterna och vänder sig till hans mor och säger att han är envis.
Så börjar romanen, men den handlar egentligen inte om barnet. Den handlar om modern som uppenbarligen har problem med alkoholen. Texten är lite mystisk eftersom man från början inte förstår. Berättelsen är skriven i scener och när man kommer längre in i texten förstår man mer. Barnet är barnet i den här berättelsen precis som barnet i Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia och i Halv elva en sommarkväll. Men i dessa två berättelser finns ömhet och omhändertagande av barnet. Här finns det inte. Modern är i sin lite avtrubbade bubbla, Pianolärarinnan i sin, som innehåller mycket frustration. Pojken i en tredje bubbla.
I Moderato Cantabile, finns otrohet, alkohol och vanmakt. Den är svartare och mer hopplös är de två ovan nämnda romanerna. Här finns också ett crime passionelle som sker på ett café nere på gatan. Ingredienser som finns i andra av Marguerite Duras romaner finns alltså här, men ändå lite annorlunda.
Moderato cantabile av Marguerite Duras, Interculture 1986. Översättning: Marianne Lindström.
En fattig kontorist är helt besatt av en vacker flicka. Hon bor mitt emot kontoret där han arbetar och han har tittat på henne och tänkt på henne under lång tid när han plötsligt vinner en stor summa pengar på tipset. Vad gör han med alla pengarna? Han ger till sin faster som han bor hos. De tar in på hotell i London och äter dyra middagar Och köper både det ena och det andra. Men han känner att personalen föraktar dem, eftersom de tillhör fel klass. Det märks så tydligt. När så fastern reser för att besöka släkt i Australien kan han göra det han längtar efter. Han köper ett gammalt hus på landet och han kidnappar den vackra flickan som han är besatt av.
Mannen är samlare av insekter och först och främst fjärilar. Nu har han samlat in en flicka och tänker att hon ska lära sig älska honom. Det gör hon naturligtvis inte. Han vet inte vad kärlek är. Flickan är hans fånge och han är en människa som hon aldrig skulle kunna älska och respektera. I hennes ögon är han korkad och obildad. Hon är konststuderande och konst, litteratur, musik och hur man inreder sitt hem är viktigt för henne. Klassskillnaden är bråddjup fast hon inte kommer från en familj med en massa pengar. Dessutom är hon bara tjugo år och umgås mycket med en excentrisk äldre bildkonstnär. Hon har en bestämd uppfattning om vad som är bra konst eller inte och att hon känner sig veta så mycket om vad som är bra och dåligt och känner förakt för de som inte inte begriper kulturens värden är inte förvånande. Hennes ungdom kombinerat med hennes svåra situation som samlarens fånge gör det fullt begripligt.
I romanen får vi både ta del av samlarens och flickans tankar. Det är en otäck historia och den är bra berättad. Samlaren var John Fowles debutbok. En mycket bra debut. Hur det går avslöjar jag inte.
Samlaren av John Fowles, Modernista 2018. Översättning: Torsten Blomkvist. Romanen publicerades första gången 1963 (The Collector).
John Fowles (1926-2005) var en brittisk författare som började sin karriär som lärare. Hans debutbok Samlaren blev en stor succé. Andra kända romaner av Fowles är Illusionisten (The Magus 1965, reviderad 1977) och Den franske löjtnantens kvinna (The French Lieutenat’s Woman 1969). Illusionisten har jag läst och jag rekommenderar också den, men det var innan jag började blogga så jag länkar till den senaste utgåvan. Den första svenska utgåvan hade titeln Mannen som trodde han var gud (1968). Den är inte reviderad och utökad som de följande utgåvorna.
Berättaren i En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa är en hemhjälp som börjar arbeta hos en äldre matematiker. Han fick en hjärnskada på grund av en bilolycka för många år sedan. Han minns bara det som hände i hans liv före olyckan. Det som händer nu har han glömt efter åttio minuter.
En gåtfull vänskap är en roman om en mycket ovanlig vardag. Matematikern var nog en ovanlig människa från början och hans hjärnskada har gjort honom ännu ovanligare. Hela hans kostym är full av minneslappar. Det han bryr sig om är matematiska problem. Varje morgon måste hemhjälpen berätta varför hon är där och varje morgon frågar han efter hennes skonummer och när hon svarar 24 säger han att det är ett rent och tappert tal, fakulteten av fyra. Då frågar hemhjälpen vad fakultet är och matematikern svarar att om man multiplicerar alla naturliga tal från 1 till 4 med varandra får man 24.
Den här romanen är full av matematiska problem, och siffror och matematik är sannerligen inte mitt område. Men det är så vackert gjort. Bli inte rädd för att läsa boken när jag skriver det här. Om man inte vill behöver man inte anstränga sin hjärna med matematiken. På något vis känner man nog siffrornas poesi ändå. Man får ut så mycket av berättelsen. Den är lågmäld och varm och innehåller mycket omtänksamhet. Matematikern träffar också hemhjälpens son och han tycker mycket om barn. Hemhjälpen börjar fundera över saker hon inte har tänkt på tidigare och sonen och matematikern har ett intresse för baseball gemensamt. Nej det är inte matematiken, men kanske det som rör baseball i romanen som känns lite besvärligt för mig. Det blir ganska mycket baseball och det är en sport som jag aldrig har intresserat mig för, men jag lär mig i alla fall att den måste vara stor i Japan. Och om nu matematikern är en nörd som det inte finns så många av så finns det desto fler som nördar in på en sport och vet allt om spelarna och de olika lagen och resultaten.
Jag rekommenderar varmt denna lågmälda fina roman.
Mösstanten 