Tango för en av Gabriella Berggren

Johan är inte längre ung. Vid 54 års ålder tar han ledigt från sitt arbete för att skriva en roman. Han har länge velat bli författare och efter att han ärvt lite pengar efter sin mormor får han tre månader till skrivandet. Men det blir ingenting. Han sitter vid skärmen och inget blir skrivet. Istället surfar han på nätet. Han vill åstadkomma något som ger avtryck, något som höjer sig över det mesta, men han har skrivkramp och blir alltmer desperat. Han har levt i 54 år och livet tuffar på, arbete, handla mat, laga mat och städa, motionera lite. Det är grått och obetydligt. Dottern har flyttat hemifrån och han och hans fru pratar aldrig med varandra. Hon dansar argentinsk tango och är borta nästan jämt.

Det här låte inte särskilt kul men Tango för en är en ganska rolig bok. Jag uppfattar att den är skriven i Johans anda och han framstår för mig som tämligen omogen och självupptagen. Han genomgår en kris nu när han är över femtio och trasslar till det för sig ordentligt. Det som händer och det han gör är förankrat i en verklighet i Vasastan i Stockholm bland människor med intellektuella yrken. Men samtidigt är berättelsen inte helt verklig. Romanens verklighet är uppskruvad och allt berättas från Johans synpunkt. Men fast det som händer i romanen är drastiskt och inte alltid realistiskt och Johan beter sig idiotiskt ibland kan nog många av oss känna igen sig här och där.

Tango för en är underhållande och drastisk roman som också innehåller tankar om livet och vad som egentligen betyder något för oss även om den inte är djuplodande. Jag kan reagera över det orealistiska ibland, men det är ju Johan som berättar. Det är han som väljer vad som ska finnas med i historien. Under läsningen har jag ibland undrat just hur författaren ska få ihop det på slutet och och när jag kommer dit visar det sig att hon vrider till det men en oväntad sväng och knyter ihop påsen.

Tango för en av Gabriella Berggren, Viréns förlag 2022.

Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl

Björnjägaren var ingen trevlig man. Han var en familjediktator som hindrade sina döttrar från att gå i skolan för att ha kontroll över familjen. De levde isolerat från samhället både på grund av det och att han inte ville att myndigheterna skulle lägga sig i hans ljusskygga aktiviteter. Själv var han som alla diktatorer en stor hycklare och reste tidvis till civilisationen och levde lyxigt och bekvämt och utsvävande. Familjen levde i skräck. Hustrun uppfostrade barnen och skötte gården utan hjälp av vare sig mannen eller döttrarna. Så blev hon också ett utsläpat vrak.

Och sedan, när både fadern och modern är döda ska döttrarna plötsligt klara sig själva.

Det här låter som en förskräcklig historia och det är det på sätt och vis, men den är inte tung och svårmodig att läsa. Den är drastisk, burlesk och tragikomisk med ett stort allvar som ligger under ytan och bryter igenom då och då. Flickorna super och röker och fjärtar och är grova i munnen. Men de är mycket olika. När Björnjägaren levde hade de olika strategier för att klara sig. Vissa av dem identifierade sig med förtryckaren och den som gjorde det mest av alla var den äldsta dottern. När de sju systrarna nu ska klara sig själva är hon en våldsam och korkad diktator. När man ska överleva i vildmarken är det inte särskilt smart att misshandla två av de yngre systrarna så grovt att de blir arbetsoförmögna under en tid.

Anneli Jordahls roman har ett klart feministiskt perspektiv. Björnjägaren som blir en hyllad legend i trakten, hans skugga till fru som föraktas av de flesta av döttrarna, och män som gärna utnyttjar döttrarna om det går. Berättelsen är spännande att läsa och jag vill så gärna att det på något sätt ska gå bra för de flesta av döttrarna. Den äldsta känner jag inte så mycket för av naturliga skäl, fast också hon är ju skadad av sin uppväxt, det är därför hon blir farlig för sin omgivning.

Hur det går vill jag inte berätta. Läs själv så får du se.

Björnjägarens döttrar – en berättelse om sju systrar av Anneli Jordahl, Norstedts 2022.

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Shuggie Bain handlar om ett barns kärlek till sin mor och moderns ofullkomliga kärlek till sonen och sina andra barn. Modern är alkoholist och alkoholen styr hennes liv och i och med det också barnens. Platsen är Glasgows fattigare kvarter och tiden är 1980-talet och ett par år in i 1990-talet och sträcker sig över Shuggies barndom in i hans tonår.

Det är stor fattigdom i Glasgow. Arbetslösheten är omfattande. Shuggie Bains mor Agnes har varit gift med en skötsam man som brydde sig om sin familj, men så rymde hon och flyttade ihop med taxichauffören Shug Bain. Det nya äktenskapet fungerade inte bra. Shug är en kvinnokarl och tänker mest på sig själv. Även om Agnes inte missbrukade alkohol skulle han inte vara en bra far och make. Så tar Shug med sig sin familj till andra änden av stan, till ett hopplöst område med hus man kan hyra av kommunen, där nästan alla män är arbetslösa eftersom gruvan är nedlagd. Där dumpar han sina barn och sin fru och så flyttar han ihop med en annan kvinna.

I det här bostadsområdet finns mycket dryckenskap. Kvinnorna har det inte lätt. Det är misshandel, det är ont om pengar, det är män som har övergivit sina familjer och där är en stor trötthet hos många kvinnor. Bland barnen förkommer mobbning och övergrepp och misshandel i stor omfattning, och är man annorlunda som Shuggie Bain är blir livet svårt. Han lider inte bara av moderns alkoholism. Hon är dessutom mån om att klä sig snyggt och hålla en viss stil när hon är nykter, så kvinnorna runt omkring föraktar henne dubbelt. Men Shuggie Bain skiljer inte bara ut sig genom det. Han är inte som andra pojkar. Homosexuell är ett skällsord, och ingen, varken Shuggies syskon eller föräldrar, hjälper honom på annat sätt än att försöka få honom att bete sig mer karlaktigt. Mallen för hur en man ska vara är trång och fastlåst. Slår han sin fru och ligger med andra kvinnor är han i alla fall en riktig karl.

Det är en stor upplevelse att få besöka den här miljön och lära känna Shuggie och Agnes. Douglas Stuart är bra på att skapa scener som är trovärdiga och gripande. Shuggies svårigheter och hans kärlek till modern känns i hela kroppen. Jag läste romanen på engelska och det var lite besvärligt eftersom den är full av slanguttryck och ord som används i Skottland. Men å andra sidan känns språket för mig helt rätt. Det kan inte ha varit lätt att översätta Shuggie Bain till svenska. Romanen belönades med Bookerpriset 2020.

Shuggie Bain av Douglas Stuart, Picador 2020.

Boken kom i svensk översättning på Bonniers 2021.

Åren av Annie Ernaux

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

Stjärna 111 av Lutz Seiler

Carl får ett meddelande från sina föräldrar om att de behöver hans hjälp. Han far till sin hemstad Gera och det visar sig att hans föräldrar vill lämna landet. De bor i Östtyskland och nu har gränserna öppnats. Många människor ger sig av. Det gäller att passa på. Snart kanske de stänger gränsen igen.

Fast han inte är barn längre känner sig Carl övergiven. Han far till Berlin i faderns gamla bil och han vet inte vad han ska ta sig till. Han har avbrutit sina studier. Egentligen vill han bli författare. Han känner ingen i Berlin och sover till att börja med i bilen.

Lutz Seilers roman Stjärna 111 handlar om den förvirrade tiden när massor av hårda regler och bestämmelser hade slutat gälla och människor fick en ny frihet till att forma sina liv. Det finns många tomma lägenheter i Berlin i skruttiga utdömda hus och unga människor tar dem i besittning. Det finns en mer eller mindre organiserad rörelse omkring detta. Många anarkistiska eller revolutionära tankar, udda personer, konstnärer och i utkanten prostituerade och ryska soldater som snart ska kallas hem.

Jag tror att mycket i romanen bygger på författarens egna erfarenheter och den framstår som autentisk trots det poetiska i den och trots att det händer att en get svävar ovanför marken. Om man kan tala om magisk realism kan man väl tala om poetisk? Tidsmässigt är Stjärna 111 en fortsättning på Lutz Seilers roman Kruso som utspelas i tiden alldeles före Östtysklands öppning mot väst. Där finns också en vilsen ung man, Edgar. Och se där, både den man som heter Kruso och som Edgar beundrar och Edgar själv har tydligen tagit sig till Berlin från ön Hiddensee och de figurerar som hastigast också i Stjärna 111. Men i Stjärna 111 finns ett myller av romanfigurer, bland dem Carls kärlek Effi och kärleken tar också stor plats i romanen. Den handlar om skapande, om kärlek, om ansvarstagande eller inte och ett famlande efter en väg i livet när många begränsningar är borta och en del nya kommer till. En intressant och givande roman som jag rekommenderar.

Stjärna 111 av Lutz Seiler, Norstedts 2022. Översättning: Aimée Delblanc.

Romanen kom första gången på tyska 2020.

Omständigheter av Annie Ernaux

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard

I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.

Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.

Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?

Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Vem kan segla av Eva-Marie Liffner

En som kunde segla, eller i varje fall bygga skepp var Fredric Henrik af Chapman (1721-1808). I Eva-Marie Liffners roman är han gammal och då boende i Karlskrona där det stora örlogsvarvet fanns. Men romanen handlar mest om hans yngre år. Den gamle mannen ser tillbaka och minns det han har varit med om. Chapman föddes i Göteborg. Han hade ett växlande liv och han arbetade på skeppsvarv på många orter, Göteborg, Karlskrona, Stralsund, Sveaborg och Stockholm. Efterhand förde han in mer vetenskapliga metoder i skeppsbyggandet. Det är intressant att notera att precis som Rousseau levde Chapman med en kvinna som inte var hans hustru. Av konvenansskäl kunde han inte gifta sig med en kvinna av lägre stånd.

Men Vem kan segla är en slags saga där många myter och föreställningar både till lands och till havs påverkar berättelsen och Chapmans liv. En framträdande myt är den om den sjunkna staden Vineta. Det verkar inte otroligt att Chapmans tänkande kunde vara färgat både av den tidens vetenskap och av övertro. Eva-Marie Liffner brukar ju alltid ha några övernaturliga inslag i sina romaner och hon är skicklig på att väva ihop verkligheten med det overkliga. Det gör hon också här och för mig framstår det övernaturliga som en naturlig del av människornas tänkande på den tiden.

Det var oroliga svåra tider. Sverige styrdes hårt av kungamakten och när Chapman började komma upp sig fick han passa sig för att inte hamna i onåd. Krigen var många. Det tjänade Chapman på eftersom kronan behövde örlogsfartyg. Folket vann naturligtvis inget på detta. Krigen var kostsamma. Män skrevs ut till krigstjänst. Otaliga dog, bland annat när örlogsfartyg gick under i sjöslagen. Dessutom spreds farsoter och epidemier genom krigen. Det här finns också med i romanen och blir i viss mån en kontrast till Chapmans liv. Sammantaget blir romanen en sjuttonhundratalssaga som för mig känns riktig. Så här kunde det nästan ha varit. Och som vanligt vid läsning av Eva-Marie Liffners romaner sitter språket, atmosfären och det som händer ihop i en enhet som är spännande att ta till sig.

Vem kan segla av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2019.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg

Oceanen är en roman om Jean-Jacques Rousseau. Hösten 1765 tillbringade han 45 dygn på Île Saint Pierre, en halvö i Biennesjön i republiken Bern. Det kan tänkas vara idylliskt men Rousseau var inte där frivilligt. Han hade blivit mycket omtalad på grund av att han hade kritiserat staten och samhället och religionen i verken Om samhällsfördraget och Émile eller om uppfostran. Båda böckerna förbjöds i Frankrike och i Genève. Han var tvungen att fly från Frankrike till staden Môtiers i Schweiz där han levde under beskydd av Fredrik II av Preussen. Men efter en tid måste han ge sig iväg därifrån och blev förd till Île Saint Pierre.

Jean-Jacques Rousseau var en besvärlig person som inte gav sig. Han var besvärlig också för kvinnan han hade ett förhållande med, Thérèse Levasseur som var hans hushållerska och som måste följa honom från plats till plats, som han inte gifte sig med och som fick utstå mycket hån. Hon lär också ha blivit gravid fem gånger och Rosseau hade fått henne att lämna de nyfödda till ett barnhem där de kanske skulle dö av vanvård eller lämnas bort till människor som bara ville utnyttja dem på olika sätt. Och sedan skriver han en bok om uppfostran.

Den store tänkaren är alltså inte en person som vi alltigenom kan högakta. Han har givit ett stort bidrag till tänkandet omkring samhället och religionen och hans verk läses än idag, men privat såg han tillvaron mest utifrån sig själv och sina behov. Kanske berodde det på hans bakgrund som vi också får glimtar ifrån i romanen och kanske måste det till en sådan människa för att kunna framhärda i motgången?

Frihet i tänkandet, yttrandefrihet och tryckfrihet är ett starkt tema i romanen. Det är ju bristen på dessa friheter som har fört Rousseau till en slags husarrest och det gör berättelsen mycket relevant. Att huvudpersonen är mångfacetterad, både rädd och egoistisk, bidrar till att göra berättelsen intressant. Steve Sem-Sandberg gestaltar livet på halvön i Biennesjön med känsla och atmosfär. Det känns nästan som om man är där tillsammans med Rousseau när han går i moraset och samlar växter och när han befinner sig i sitt rum som är fullt av växter på tork och där fukten kryper uppför väggarna. Att han också är sjuk, att hans prostata hindrar honom från att urinera och att detta ger honom stora smärtor bidrar också till en levande bild med flera dimensioner. Han är redan en gammal man vid en ålder av 53 år. I romanen finns mycket natur och kropp och samtidigt filosofiska tankar. Språket i romanen är en fröjd att ta del av.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg, Bonniers 2022.

En handfull vind av Negar Naseh

Hösten 1978 i Teheran. Minou som är gravid väntar på att få tillstånd att resa till Sverige med sin son och förenas med sin make. Runt omkring pågår den iranska revolutionen. På gatorna demonstrerar människor mot Shahens styre och de möts ofta av beväpnad polis som skjuter och dödar och aktivister och regimkritiker sitter i fängelse.

Minou är utanför allt detta. Hon lever ett stillsamt liv tillsammans med sonen, men hon lär känna ett par unga aktivister som ofta kommer på besök. Det som händer i Iran är hemskt och dramatiskt, men Minou är inte i händelserna och det är författaren inte heller. Romanens titel, En handfull vind, säger en del om hur den här romanen är skriven. Den handlar om Minou och hennes familj och vänner, ganska många människor, men på ett svepande svalt sätt. Författaren går inte in i dramatiken och det kan man se som både en fördel och en nackdel. Romanen ger en slags svepande överblick. Ingen människa gestaltas på djupet. Underligt nog känns det som om jag kommer närmast Shahen när jag läser. Han är också med i berättelsen, Shahen i exil, en mycket lyxig sådan i jämförelse med hur andra människor har det. Annars finns många människoöden i boken, både bland iranier i Uppsala och i Minous familj, människor som jag skulle vilja lära känna närmare.

Exil är ett starkt tema i romanen. Det är så många människor från Iran som har varit tvungna att söka sig till andra länder och den glädje som många kände vid shahens fall förbyttes snart i sorg och ilska. Det blev inte bättre. Aktivister som spärrats in under shahen kunde sitta kvar i fängelset och den nya regimen fortsatte att plåga dem, och hur kvinnornas rättigheter inskränktes, det vet vi.

Minou har vänner och familj i Sverige, i Frankrike, i Kanada och i Iran. Man kan säga att att den politiska och diktatoriska vinden har blåst iväg dem till olika hörn av världen. I Uppsala arbetar hennes man politiskt mot regimen i Iran. Själv lever hon sitt vardagsliv. Samtidigt lever människorna i Iran i sin vardag så gott de kan, och den påverkas inte alltid så tydligt av styret i landet. Iran är ett stort land. Men naturligtvis är alla tvungna att manövrera inom de ramar som satts upp, och de vet vad som händer om de gör motstånd.

Negar Nasehs nya roman handlar alltså om mycket intressanta händelser och människoöden även om jag hade önskat att komma några av dem närmare.

En handfull vind av Negar Naseh, Natur & Kultur 2022.