Berättaren i den här romanen heter Hans Haraldsson. Han har arbetat som kommunaltjänsteman och haft hand om konsumentfrågor. Nu sitter han i sin lägenhet ute på den skånska slätten i en modernt bostadsområde byggt i medeltidsstil. Där skriver han ner sina tankar och berättar om sitt liv. Det är det vi som läsare får ta del av och fram växer en bild av en ensam man, bitter och rannsakande. Stilen är från början ett noggrant skriftspråk men det mjukas upp så småningom.

Hans Haraldsson har satt sig före att undersöka ett mord som skedde på Bremens flygplats 1971. Det var doktor John Löwensköld som sköts, en chockartad händelse som påverkade Haraldssons föräldrar djupt. De kände nämligen John Löwensköld och de var ett av många föräldrapar som deltog i Löwenskölds projekt som gick ut på att skapa trygghet genom olika försäkringar. Ett särskilt bostadsområde byggdes där människorna skulle vara trygga och inte behöva oroa sig för någonting.

Så vad handlar den här romanen om? Trygghet kontra otrygghet och samhällets förändring. Kanske drömmen om folkhemmet och hur det sedan blev. Kanske till och med om drömmen att skapa en ny, bättre människa som inte är så skröplig och obetänksam och lat som vi ofta är. Och hur svårt det kan vara att hänga med i samhällsutvecklingen och orientera sig. För den som har vuxit upp i John Löwenskölds trygghet är det kanske ännu svårare. Hans Haraldssons liv har inte blivit som han ville. Nu är han skild och utan jobb. En människa som står utanför. Den känslan kan nog vem som helst få vid en skilsmässa. Jag tänker på Rachel Cusk som skrev att tidigare var hon innanför, men efter skilsmässan såg hon familjerna utifrån genom husens fönsterrutor när hon promenerade på gatan. Har man då levt i en värld som verkade helt trygg är det kanske ännu svårare.

Det här är stora och besvärliga frågor. Att vara människa är väl att kämpa, mer eller mindre och på olika sätt. Hur trygga vi än är drabbas vi alltid av några svårigheter och att det aldrig skulle göra ont är ett fåfängt hopp. Men Klas Östergrens roman som handlar om detta är ändå inte tung och dyster. Den har en sorgsen ton men den är ganska rolig också och där finns värme och den är spännande att läsa. Jag känner med Hans Haraldsson i all hans bitterhet och dryghet och oförmåga att se hur människor förändras. Ja, han är lite dryg. Men det är ju för att han är sårbar, ett värn han bygger upp mot omvärlden, och han rannsakar också sig själv och sitt liv. Fast det gör ont.

Större trygghet aldrig fanns av Klas Östergren, Polaris 2022.

Vad är verkligt och vad är fantasi? Vad är lögn och vad är sanning? Och hur ska en människa kunna manövrera i den osäkra, flytande och ofta farliga värld vi befinner oss i? Det är frågeställningar jag ser i Johannes Anyurus nya roman Ixelles. Den är döpt efter ett område i Bryssel, ett problemområde med många fattiga människor och med droghandel och annan kriminalitet där ungdomarna ofta inte har någon chans till ett bättre liv.

Men romanen Ixelles är också full av kärlek och kärlekslängtan och av poesi. Ruth bor i ett hus vid havet med sin son. Hon har tagit sig dit från problemområdet och hon arbetar i en agentur som driver kampanjer i hemlighet och manipulerar med hjälp av personer som de skapar för vissa syften. De tar hjälp av skådespelare och Internet och de som betalar kan vara politiker eller företag. Ruth ljuger också för sin son. Hans far och hans familj dog inte i en bilolycka som hon har berättat. Hon vill inte att han ska ha kontakt med den svåra tillvaro som hon kommer ifrån. Hennes historia med en tonårskärlek som slutade i katastrof men resulterade i att hon blev mor vill hon inte förmedla till sonen. Trygghet och kärlek är vad hon vill ge honom.

Berättelsen gestaltar en flytande värld och osäkerhet på många olika plan alltifrån den osäkerhet ett barn har när det inte vet vilket humör en förälder är i när barnet kommer hem och vad den vuxne kan tänkas göra – till osäkerheten för den kriminelle pojken som inte vet om han lever nästa dag. Här finns ett arv. Skadade vuxna bidrar till skadade barn som i sin tur skadar andra. Sedan finns samhället runt omkring med pengar och en annan tillvaro för vissa, med politiker och företag som fattar beslut som människorna i problemområdet inte kan påverka. Med förfalskade nyheter och rykten som sprids. Och så finns poesin. Ruth skrev dikter som tonåring. Hennes tonårskärlek kunde uttrycka sig poetiskt. Där finns fåglar som budbärare, och fågelfjädrar och avdelningen för ingenting. Åtminstone i fantasin.

Romanen Ixelles är inte vad man kan förvänta sig om man vet att den handlar om problem som är högst reella. Den är poetisk och vacker mitt i det fula. I och med att fakta avslöjas efterhand är den också spännande att läsa. Den har en ganska mörk grundton, men också ljusare stråk. Johannes Anyuru flätar en väv av hård verklighet, av kärlekslängtan och poesi som jag tycker många borde ta del av.

En man ser tillbaka på sin barndom och sina första skolår. Han minns dem i ett skimrande ljus fast de åren inte var fria från olyckor och problem och obehag. Han jämför dem med dagens situation och han tycker inte om hur kriminaliteten har brett ut sig och hur det har blivit allt svårare och rörigare i skolan. Romanen är en hyllning till hans lärarinna, Anna Jensen, som han hade under sina första skolår. Det var hon som lärde honom läsa och skriva och jag måste säga att den här mannen har haft tur. Anna Jensen var en formidabelt bra lärare, klok och medkännande och samtidigt bestämd med ordning i klassen. Hon blir en symbol för den goda läraren.

Jag tror att det finns mycket självbiografiskt i den här romanen, att jaget i mångt och mycket är Björn Ranelid själv. Han fick möjlighet, precis som många andra begåvade människor, att göra en klassresa och utbildade sig så småningom till gymnasielärare. Utbildningens och bildningens betydelse är ett stark tema i berättelsen. Klass och klasskillnader är ett annat.

Berättarens mor arbetar i en köttbutik och fadern är typograf, men han målar också tavlor och det är det han helst vill hålla på med. De bor i Malmö, i ett arbetarklassområde där man byggt hus med toalett och badrum i lägenheterna för barnrika familjer. Berättaren kommer från en ordentlig familj där man läser och där barnen har det bra. Alla hans klasskamrater har inte samma tur. Ranelid berättar om barn som misshandlas och föräldrar som super och om barn som har dyslexi och hamnar i hjälpklass. Man kan säga att den här romanen handlar om pojken och mannen Björn, men författaren berättar också om många andra människor, barn och vuxna.

Språket är vackert och blomstrande, alltför blomstrande ibland och då och då med alltför egendomliga meningar enligt min smak. Min lärarinna skall vara ett frimärke är raka motsatsen till en stram, sparsmakad och tillknäppt roman med stora hål där läsaren får fylla i själv. Här flödar det ut i en ohejdbar ström med många omtagningar och upprepningar. Men det känns som om väldigt många av upprepningarna faktiskt ska vara där. Det är så det här jaget berättar. Det känns äkta och boken får en lite naiv ton. Dessutom finns mycket fina partier utan utsmyckning som när jaget berättar om när han var på uteservering i Margaretapaviljongen med sina föräldrar som barn. Jag tycker till och med att det långa avsnittet där den vuxne berättaren är privatlärare i en förmögen Stockholmsfamilj hör hemma i den här romanen, men det är alldeles för långt.

Jag har inte läst mycket av Björn Ranelid, endast Synden som fick Augustpriset, och den är inte fullt lika blomstrande och omtagande som den här berättelsen. Jag brukar uppskatta ett mer avmätt, stramare sätt att skriva men ställer man in sig på rätt kanal, och det gjorde jag visst, så kan det bli en fin upplevelse att läsa den här boken. Ett idealiserat äreminne över en lärare känns inte helt fel och inte heller att se tillbaka på 1950-talet så att det glänser och lyser fast det var stora problem då, kanske lika stora som nu fast de såg ut på ett annat sätt.

Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid, Bonniers 2022.

Eva Zackrisson är tillbaka på Öland där hon har sina rötter på mödernet. Där finns sommarhuset där hon var på somrarna som barn med sin familj. Där bor hennes mormor som hon själv kallar Stickan, men det får inte obekanta göra. Och där bor hennes morbror, tror jag att det är, Arne.

I Ölandssången söker Eva Zackrisson sina rötter. Minnen från barndomen kommer upp, fragment och bilder. Det var lite svårt att hänga med i svängarna när jag läste och hålla reda på de olika personerna för det är inte bara Eva Zackrissons egna minnen det handlar om utan också händelser som ligger långt tillbaka. Det är omvälvande och svåra familjehemligheter som kommer upp i dagen.

Ölandssången är en fin berättelse. Eva Zackrissons kontakt och känsla för platsen och miljön kommer fram, ett Öland med ibland besvärligt väder och med bofasta bönder som sliter för att få sin försörjning, ett samhälle som kunde, och kanske fortfarande kan, vara både trångsynt och fördömande, så olikt somrarnas glättiga semesterparadis. Det framkommer också tydligt att Eva Zackrisson är en sårbar och känslig person som har haft svårt att hitta sin väg i livet. Av människorna i berättelsen, förutom jaget själv, är porträttet av mormodern det starkaste. Mormodern och Evas kontakt med och kärlek till henne är romanens största behållning.

Tove Folkesson har skrivit tre böcker om Eva Zackrisson och Ölandssången är den sista i trilogin. De är alla mycket olika. De skiljer sig i ton och känsla, men de handlar alla tre om Eva Zackrissons barndom och ungdom och krokiga väg i livet och i alla tre söker hon sig till rötterna på Öland. De första två böckerna är Kalmars jägarinnor och Sund.

Ölandssången av Tove Folkesson, Weyler 2017.

Regnet handlar om några människor som umgås under månaderna september till och med april i staden Porto vid Portugals Atlantkust. Under de månaderna regnar det nästan hela tiden i Porto. Det är grått och ruggigt och trist. Det är ganska unga människor det rör sig om. Några av dem kommer från andra länder och andra är bofasta i Porto.

I stadens centrum pågår bostadsspekulation. Det har varit billigt att bo där tidigare, men nu blir det allt dyrare och människor med lågbetalda arbeten måste flytta. Det är samma utveckling som har skett i många städer. På baksidan av boken står att en grupp unga människor i Porto bestämmer sig för att göra något radikalt mot gentrifieringen. Men det kan inte vara den här gruppen människor. Några av dem vill göra någonting, men inte som grupp – den här gruppen – så som jag uppfattar det. För mig blir romanen stillastående och dunkel, och vacker och poetisk. Mycket vacker, faktiskt. Det händer något dramatiskt under de här månaderna, men berättelsen är inte dramatisk. Men den är heller inte särskilt lång, och en kort, vacker berättelse om ett tillstånd går bra att läsa.

En känsla av hopplöshet är vad den här romanen förmedlar till mig. Det känns som om det möjligen kan komma en öppning för några av de här människorna, men senare. Kanske någon annanstans. Ukraina nämns i förbigående ett par gånger. Några fattiga människor som inte har råd med människovärdiga bostäder nämns också. Men människorna som figurerar i berättelsen rör sig i ett grått töcken och de är inte sådana som sliter hårt och svälter. Jag vet inte vad den här romanen är och jag är inte säker på att jag har förstått alltihop, men det känns som om den är värd att läsas.

Regnet av Maxim Grigoriev, Bonniers 2022.