Kategori: Romaner

Professorn av Charlotte Brontë

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

William Grimsworth är föräldralös. Hans rika släktingar erbjuder honom att bli kyrkoherde men han hatar dessa släktingar eftersom de har behandlat hans mor så dåligt. Istället tar han anställning hos sin bror som driver en textilindustri. Där får Grimsworth en underordnad tjänst som kontorist och hans bror behandlar honom grymt.

Det är intressant. Först framstår Grimsworth som ung och arg och onyanserad, en ung man som har höga tankar om sig själv och ser ner på andra människor. Men hos brodern förminskas han till ingenting samtidigt som känslorna pyr. Till slut blir han avskedad.Vad ska han då göra, utan inkomst som han är? Av herr Hunsden, en av de rika männen i staden, får han rådet att resa till Belgien och söka sin utkomst där. Han får också ett rekommendationsbrev.

I Bryssel får han så anställning som lärare på en pojkskola.

Granne med pojkskolan ligger en flickpension och Grimsworth börjar undervisa även där. Arbetet och miljön i flickpensionen beskrivs mycket utförligare än i pojkskolan och det är också det som händer i flickskolan som bestämmer Grimsworths öde.

I Bryssel möter Grimsworth en annan kultur. Den framställs mestadels som sämre än den engelska, men Grimsworth lär sig mycket om människor och deras beteende, om deras hemligheter och att deras handlande inte alltid stämmer överens med vad de säger. Vi får följa hans kamp för att ta sig fram i livet. Han arbetar hårt.

Charlotte Brontë avslutade arbetet med Professorn 1846. På den tiden rådde inte jämställdhet mellan kvinnor och män. En kvinna skulle ta sig an hemmet och barnen och ansågs svagare än mannen, men i Brontës roman finns porträtt av två starka kvinnor: Zoraïde Reuter som äger och förestår flickpensionen och mademoiselle Henri som när hon blivit madame Grimsworth driver igenom att hon ska arbeta utanför hemmet likaväl som sin make. Det måste ha ansetts ganska magstarkt. Kanske bidrog det till att denna Charlotte Brontës första roman refuserades? Den gavs ut först efter hennes död.

Professorn är inte Charlotte Brontës livligaste och mest spännande bok. Jane Eyre och Villette är bättre, enligt min åsikt. Men Professorn är väl värd att läsas, i synnerhet om man är intresserad av Charlotte Brontës författarskap.

Professorn av Charlotte Brontë, Modernista 2016. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Jag har skrivit om Villette tidigare. Den texten hittar ni här.

De åtta bergen av Paolo Cognetti

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Pietro växer upp i Milano. Hans mamma arbetar som socialvårdare och hans pappa som tjänsteman på en fabrik. Men föräldrarna längtar ständigt till naturen och bergen. Somrarna tillbringar de i den ensliga bergsbyn Grana som ligger vid foten av Monte Rosa och där träffar Pietro Bruno som bor i byn och som vallar kor.

De båda pojkarna blir vänner fast de kommer ur så olika förhållanden och deras vänskap är ett ledande tema i boken. Bruno träffar sällan sin pappa och han tycker inte om honom. Pietros pappa är inbunden och ständigt vill han bestiga berg. Alla toppar vill han upp på. Pietro följer med på vandringar och de ska ske i faderns takt.

Pojkarna leker och Pietro upptäcker trakten, ån, bergssjöar och övergivna och förfallna byggnader. Det är avfolkningsbygd, en döende bygd där det gamla sättet att leva med vallning av kor och sommarbete på fäboden försvinner. Längre ner i dalen finns barer där turisterna festar.

Åren går. Pietro och Bruno blir vuxna. De kommer ifrån varandra men vänskapen består ändå.

Den här romanen handlar lika mycket om bergen och naturen som om människorna. Den innehåller fina miljöbeskrivningar och författaren skildrar glädjen över naturen. Men vi får också uppleva vädrets skiftningar och hur liten människan är i förhållande till de stora bergen och naturens kraft. Jordskred och laviner kan både vara farliga för människor och förstöra byggnader.

Tonen i boken är lågmäld och handlingen framskrider långsamt. Det är som om bergen som är så stora och som står där de står genom årtusenden påverkar berättelsens takt. Författaren beskriver noga vissa företeelser och genom detta berättande lär vi känna Pietro och Bruno som människor. De är båda vända mot bergen mer än mot människor.

Romanen är berättad så att jag kan tro på att allt har hänt, att Pietro berättar sina minnen och den ger mycket att fundera på. En bok som jag rekommenderar.

De åtta bergen av Paolo Cognetti, Contempo 2018. Översättning Malin Emitslöf.

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den fjortonårige Arvid arbetar i skogen i Norrland med sin pappa. Arvid är brosslare vilket innebär att han ser till att vägen som skogshuggarna ska köra timmerlassen på är så bra som möjligt. Hans pappa är huggare. De har förlorat sin gård och måste söka de jobb de kan få.

Ragnar är sjutton år. Hans mamma är hushållerska hos en läkare. Hans familj kommar från bättre förhållanden och har välbeställd släkt i Finland. När det finska inbördeskriget bryter ut vill Ragnar resa dit och kämpa på den vita sidan.

Men innan dess får Arvid en stock över benet i skogen och hamnar hos läkaren där Ragnar bor. De två pojkarna lär känna varandra och kärlek uppstår.

I De dubbelt så bra skildrar Bengt Ohlsson en del av vår historia från en ovanlig vinkel. Berättelsen börjar under första världskriget. Det är en orolig tid med hungerkravaller och arbetarrörelsen och fackföreningar organiseras. Arbetsplatser sätts under blockad och arbetsgivarna anlitar strejkbrytare. Polis och även militär skyddar strejkbrytarna. I Finland pågår inbördeskriget och Ragnar reser dit som frivillig på den vita sidan.

Man skulle kunna tro att arbetaren Arvid och Ragnar tänker olika om fackföreningar och strejker. Men det gör de inte. Den unge Arvid tycker att det är naturligt att arbetsgivaren bestämmer lön och andra villkor. Det är ju han som vet hur mycket pengar han har. Och så småningom blir Arvid och Ragnar strejkbrytare.

Jag tycker att det är mycket bra att Bengt Ohlsson belyser den här tiden utifrån den sidan. Strejkbrytarna var olika slags människor. Många av dem ville bara tjäna pengar till mat för dagen och många, antar jag, tänkte som Arvid. Där fanns också rötägg och hemska typer som Jonsson som Ragnar lärde känna i Finska inbördeskriget och som utförde skändliga våldsdåd där mot civilbefolkningen. En riktig psykopat.

Den naive Ragnar kommer hem förändrad efter alla hemskheter han har varit med om i kriget. Att han har stridit på den vita sidan leder till att han har svårt att få jobb för ryktet far omkring och om arbetarna får veta vägrar de arbeta och arbetsgivaren avskedar Ragnar för att produktionen ska upprätthållas. Det bidrar naturligtvis till att han och Arvid blir strejkbrytare.

Bengt Ohlsson skildrar historiska händelser, mycket mänskligt och fint och trovärdigt och bygger upp starka dramatiska scener. I boken finns en mycket vacker kärlekshistoria som leder till svåra komplikationer för de två pojkarna. Homosexualitet var förbjuden och fördömdes i alla läger och ansågs vara pervers och en fara för samhället. I romanen finns perversiteter, men sannerligen inte i kärleken mellan Ragnar och Arvid.

De dubbelt så bra är en mycket bra roman med stor psykologisk styrka. Den handlar om en tid när arbetarna organiserade sig vilket har lett fram till det samhälle som vi har idag och fast den utspelas i historien känns den aktuell även idag.

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson, Bonniers 2018.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här berättelsen handlar om Alex Schulmans mormor och morfar. Hans mormor, Karin von Euler-Chelpin var översättare och har även skrivit en barnbok. År 1931 gifte hon sig med Sven Stolpe. Han var författare och översättare och konservativ kulturkritiker.

År 1932 befann sig paret Stolpe på Sigtunastiftelsen. Där fanns även den unge Olof Lagercrantz som senare blev en välkänd kulturpersonlighet och tidningsman. Mellan honom och Karin Stolpe uppstod kärlek och det är den kärlekshistorien som Alex Schulman har skapat berättelsen kring.

Shulman har gått igenom arkiv, han har läst Sven Stolpes verk, han har rannsakat sitt minne – hur var det hos mormor och morfar när han var barn? Han har varit i Sigtuna för att känna in och få reda på hur det var där förr.

Bränn alla mina brev är en gripande historia som är så spännande och otäck att jag ibland måste lägga ifrån mig boken. Jag kan inte minnas någon spänningslitteratur som jag har läst som har haft en så stark, krypande, olycksbådande stämning. Sven Stolpe får inget fint eftermäle i den här boken. Han dominerade sin familj och alla tassade på tå runt honom. Det gällde att undvika hans vrede. Han var elak, hade häftigt humör och ingen som helst empati, verkar det som. Han tålde inte kritik men kunde kritisera andra skoninglöst. Han var katolik och ansåg att kvinnan skulle vara ren före äktenskapet och ren betydde sannerligen inte bara att hon hade badat.

Han var ingen ofarlig man. Ändå drabbades hans hustru av en så stark kärlek till Olof Lagercrantz att hon utsatte sig för makens vrede.

Bränn alla mina brev är en bra bok. Spännande och hjärteknipande. Den innehåller en sorglig kärlekshistoria och belyser även mekanismerna i ett förhållande där psykisk misshandel skapar rädsla och förminskar. Att Schulmans mormor lyckades behålla en del av sitt självförtroende och sin integritet är nästan otroligt. Varför lämnar hon honom inte, har vi många gånger frågat oss. När vi läser den här boken får vi en del av svaret.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman, Bookmark 2018.

Nötskal av Ian McEwan

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Trudy är höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans planerar de att mörda den blivande fadern. Det är utgångspunkten för den här både spännande och roliga historien. Den har ett ovanligt berättarperspektiv. Det är fostret som berättar.

Man kan ju föreställa sig att ett foster inte vet särskilt mycket, men det gör detta. Det blivande barnet har lärt sig oerhört mycket genom Trudys lyssnande på radioföredrag och från tv-ljudet. Det vet nästan allt om världen och människorna och det älskande parets onda planer har det inte kunnat undgå att höra om.

Ian McEwan tar i den här boken ett roligt grepp på historien om Hamlet. I Shakespeares skådespel heter Hamlets mor Gertrud och hans farbror Claudius. I Nötskal heter den blivande modern Trudy och svågern heter Claude. Men barnet i Nötskal är ofött och kan inte göra så mycket åt saken. Han försöker nog, men det är inte lätt, fast som han är i sin mammas mage.

Det förvånar mig inte om det finns fler syftningar på skådespelet i boken. Jag tyckte att jag såg ett par stycken. Kanske använder McEwan även en del språkliga vändningar från teaterpjäsen. Det kan jag inte avgöra. Titeln kommer i alla fall från ett citat ur Hamlet.

Boken är både rolig och spännande. Där är flera vändningar som jag inte hade räknat med. Jag har läst ett par andra böcker av Ian McEwan. Detta är inte den bästa, men den är skriven av en mycket skicklig författare och absolut värd att läsas.

Nötskal av Ian McEwan, Brombergs 2017. Översättning: Meta Ottosson.

Dalen Portland av Kjartan Fløgstad

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Dalen Portland handlar om industrialismens genombrott i den västnorska bondekulturen. Berättelsen börjar strax före andra världskriget och går in i mitten av 1970-talet. Man kan säga att detta är arbetarlitteratur, men skriven på ett ovanligt sätt. Det här är inte realism. Magisk realism har jag sett någonstans och Fløgstad har också tillbringat en stor del av sitt liv i Sydamerika.

Känslan i omslagsbilden stämmer med bokens innehåll, även om den kommer från ett annat århundrade. Berättelsen är myllrande. Den är poetisk, den innehåller fakta, bitvis långa uppräkningar av vad som händer i världen och bitvis noggranna beskrivningar av arbetet i smältverket, skrönor och mer eller mindre otroliga händelser. Författaren sätter in arbetet och utvecklingen i industrin i sitt historiska sammanhang och sveper brett över världen samtidigt som han kan berätta detaljer om fotbollsmatcher.

De två viktigaste karaktärerna i boken är Arnold Høysand som följer i sin fars fotspår och blir arbetare och gör det bästa av det för sig själv och sin familj, och Rasmus Høysand som är individualist och ger sig ut i världen som sjöman. Genom de här två karaktärerna skildrar så författaren arbetslivet och det socialdemokratiska samhället i Västnorge och får samtidigt med kolonialism och imperialism och den kommunistiska rörelsen på 1970-talet.

Berättelsen har en ironisk ton och det som händer är mestadels sett ovanifrån i stora svep. Där finns humor och jag tror att författaren leker med och blinkar åt olika genrer som bonderomantik, socialrealism och äventyrshistorier. Men ändå tycker jag nog att Fløgstad tar sina huvudkaraktärer på allvar. Det är tydligt att han är för arbetarmakt och är en del av 1970-talets vänsterrörelse fast Dalen Portland inte liknar något annat som jag har läst på samma tema.

Kjartan Fløgstad skriver på nynorsk och i boken framkommer att han menar att det är folkets och arbetarklassens språk till skillnad från bokmål som är överklassens. Jag har läst Dalen Portland i svensk översättning.

Det här är en bra bok. Lite svårläst eftersom Fløgstad arbetar med långa meningar och inte mycket styckeuppdelning, men väl värd en läsning.

Dalen Portland av Kjartan Fløgstad, Forum 1978. Översättning Cilla Johnson.

Vera av Anne Swärd

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Sandrine, 17 år gammal, gifts in i den rika familjen Ceder. Det är mitt i smällkalla vintern, strax efter andra världskrigets slut. Hela sällskapet ros ut i öppna båtar till familjens ö. En isbrytare går först. Alla fryser under färden genom isrännan. Bröllopet och festen äger rum i familjens sommarhus som inte är vinterbonat. Bruden Sandrine är höggravid, men hårt korsetterad. Plötslsigt, mitt i festligheterna startar förlossningen.

Det är den helt osannolika, fantastiska och mycket bra frammålade inledningen till den här berättelsen om Sandrine som har tagit sig till Sverige nerifrån Europa under falsk identitet. Hon är mycket ung och har varit med om traumatiska upplevelser men hon har svårt att berätta. Hon vågar inte. Hon får ingen hjälp med detta av familjen Ceder, och vi vet ju att krishantering inte var något som man satsade under 1940- och 1950-talet. Man skulle glömma och gå vidare.

Det finns hemligheter i Cederfamiljen. Att Sandrines make, Cederfamiljens äldste son, är homosexuell inser läsaren mycket snart, men det dröjer länge innan Sandrine förstår. Hon proppas full med sömnmedel av sin man som är läkare. Samtidigt lever Sandrine under starkt tryck från svärmodern. Hon måste föda fler barn.

Vera är en fin roman. Långsam och eftertänksam likaväl som dramatisk. Efterhand får vi läsare kännedom om Sandrines bakgrund och hennes upplevelser under kriget. Hon är ensam, mycket ensam mitt i den stora familjen som hon har gifts in i. Hon har dåligt samvete.

Kvinnor och barn brukar råka särskilt illa ut i krig. Otaliga kvinnor blev utsatta för våldsamma övergrepp under andra världskriget. Otaliga kvinnor blev tvungna att till synes frivilligt låta män använda deras kropp för att överleva. Det är det viktiga tema som jag hittar i den här berättelsen. I mildare form fortsätter temat under fredstid. Hyckleri och smussel. Kvinnor som är beroende av männen.

Vera är en levande och stark berättelse om ett människoöde. Miljöerna och karaktärerna blir till bilder som jag minns. Jag skulle vilja veta hur det går sedan för Sandrine. Vad händer efter att berättelsen är slut? Likaså blir jag intresserad av Anne Swärds tidigare romaner. Vera är den första bok av henne jag läser.

Vera av Anne Swärd, Bonniers 2017.

Flicka möter pojke av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

De båda systrarna Anthea och Imogen bor i Inverness. Imogen arbetar på det mulitnationella företaget Pure och har ordnat jobb där åt sin syster. Men Anthea är en drömmare och kommer för sent till jobbet. Pure ska lansera ett flaskvatten och på ett möte om hur de ska presentera det så att konsumenterna köper ser hon en kille utanför som står på en stege och sprayar en kritisk slogan under Purelogotypen: GÅ INTE PÅ DET. VATTEN ÄR EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET. ATT TA BETALT FÖR DET ÄR OMORALISKT.

Anthea går ut och blir genast kär i killen – eller flickan.

Det här är en alldels för ordningsam början på min recension, för den här boken är ganska galen och drömlik och den handlar om mycket fast den har litet omfång. Kärlek. Moderna marknadsföringsfloskler. Integritet. Kön och identitet. Fördomar mot de som inte följer den heterosexuella normen. Förtryck av kvinnor.

Tempot är snabbt och scenerna är inte alltid sannolika. Boken är mycket rolig. Där finns också ett mycket fint parti som handlar om ett kärleksmöte. Berättelsen är positiv fast den tar upp så många missförhållanden.

Jag tror att man kan reta sig på den här boken. Va? Vad är det här? Och den skulle naturligtvis ha kunnat skrivas på ett helt annat sätt, längre och fylligare. Men ställ in dig i rätt läge så kan du ta till dig den här historien. Den kan passa bra att läsa i sommar.

Inspiration till romanen är en berättelse i Ovidius metamorfoser som ju alla handlar om förvandling. Det är myten om Iphis som uppfostrades till pojke för att överleva och blev kär i en annan kvinna.

Flicka möter pojke av Ali Smith, Bonniers 2007. Översättning: Molle Kanmert Sjölander.

Månen vet inte av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Den här romanen handlar om pojken Kristian och hans farmor. Hans föräldrar skiljs när han är liten och efter det träffar han inte sin pappa särskilt mycket. Men farmodern träffar han ofta och sover ibland över hos.

Hans farmor är fantasifull och berättar sagolika historier. Hon röker som så många gjorde förr och är oftast klädd i dräkt. Farmodern bor i en stor lägenhet och hyr ut två av rummen till en tidningsredaktion för en barntidning.

Rådström berättar mycket fint om farmoderns och pojkens förhållande. Det är den äldre Kristian som berättar, allt ses från hans synpunkt och det är mycket trovärdigt. Det är inte särskilt förvånande. Månen vet inte är första delen i en självbiografisk trilogi. Berättelsen känns verkligen som om barndomens minnen återkallas. Den är både poetisk och saklig och den handlar mycket om förlust. Farfadern dör, Kristians pappa lever ett annat liv. Så småningom dör han också och flera andra.

Månen vet inte är på sätt och vis en mörk berättelse med mycket sorg, men ändå känns den trygg och levande. Kristian börjar skolan. Han får ett liv utanför farmorns och mammans värld. Farmodern blir äldre. Krämporna ökar. Hon berättar samma historier om och om igen. När Kristian var helt liten älskade han det. Små barn vill gärna höra samma berättelse gång på gång. När han blir äldre tröttnar han och som tonåring blir han irriterad på farmodern. Det händer att han smiter undan och inte vill träffa henne.

Niklas Rådströms barndomsberättelse berörde mig, och gjorde att jag tänkte över mitt eget liv och min egen barndom. En levande och stark bok som känns ärlig. Rekommenderas.

Månen vet inte av Niklas Rådström, Gedins 1989.

Elefantens fot av Madeleine Hessérus

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Katarina, en ung biolog, kommer till Tjernobyl för att arbeta på ett internationellt forskningslaboratorium. En av forskarna är ukrainaren Grigorij. Han och Katarina förälskar sig i varandra och deras förbindelse får återverkningar på hela forskarlaget.

Grigorij är uppväxt i det forna Sovjet. Han var med och röjde upp efter kärnkraftskatastrofen år 1986. Katarina har flyttat runt i världen som barn, till många länder och städer där hennes far hade anställning som dirigent. Deras olika livserfarenheter inverkar på kärleksförhållandet.

Men det viktigaste i den här romanen är den stora förbjudna zonen omkring det havererade kärnkraftsverket och den gigantiska reaktorbyggnaden som ruvar där inne. Radioaktiviteten försvinner inte. Också många år efter olyckan får människor inte bo i zonen. Forskningsteamet åker in i zonen ibland och samlar möss och tar jordprover och växtprover. Stor försiktighet måste iakttas både när de har åkt förbi avspärrningen och befinner sig där inne och på laboratoriet som ligget utanför zonen.

Zonen är ett spökområde. Hus som vittrar sönder. Begravda traktorer och djur från bondgårdarna. De var så radioaktiva att man inte kunde ta ut dem ur zonen. Sönderslagna möbler i husen för att inte människor ska ta sig in i zonen och stjäla dem och på så sätt forsla ut strålningskällor.

Naturen tar över. Det som var odlingsmark blir beväxt med träd och buskar. Träden och andra växter vandrar in i staden och en spöklik tystnad råder. Djur har kommit in i området, smådjur, fåglar, vargar och vildsvin, men inga människor utom några envisa återvändare som sitter i sina hus och väntar.

Beskrivningen av zonen är mycket bra och romanens största tillgång. Den ger en krypande spänning som har starkt inflytande på både hur jag upplever kärlekshistorien och forskarnas arbete och övriga relationer. Berättelsen påverkade mig både känslomässigt och faktamässigt. Det är bra att bli påmind om kärnkraftens oerhörda risker och blir man det genom att läsa en bra roman är känslorna involverade och man får mycket att fundera på.

Titeln, Elefantens fot, syftar på härdsmältan inne i reaktorn. Forskare och andra tog sig in i reaktorn strax efter haveriet. De fotograferade härdsmältan och på fotona liknar den en elefantfot. De som gjorde det blev naturligtvis sjuka och dog. De utsattes för alldeles för mycket strålning.

Elefantens fot av Madeleine Hessérus, Natur & Kultur 2016