Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

I Oktoberbarn skriver Linda Boström Knausgård om sina erfarenheter som bipolär och tvångsinlagd på mentalsjukhus. Det är en hjärtskärande berättelse som visar sjukdomens kraft och vad den kan orsaka. Samtidigt är berättelsen en anklagelse mot dagens mentalvård. Linda Boström Knausgård får många upprepade serier av ECT-behandlingar, det vi i dagligt tal kallar elchocker. Det är en vanlig behandling men som har biverkningar. Minnen försvinner.

Författaren beskriver hur hon har upplevt att vara tvångsinlagd. Då har man inga rättigheter. Det som bestäms av läkarna, det görs. Man kan inte vägra att genomgå en behandling. Gör man det tvingas man. Antagligen är det nödvändigt med tvångsinläggning ibland men efter att ha läst den här boken förstår jag hur smärtsam både sjukdomen och tvångsinläggningen måste vara för patienten. Minnet påverkas av ECT-behandlingen. Sjuksköterskan Maria hjälper Linda Boström Knausgård att minnas. Maria finns som en god gestalt, men också som en av dem som sätter nålen när patienten ska till elbehandlingen. För mig blir det som en bild av psykvården, personal som vill göra patienterna friska men som har trubbiga och omänskliga medel till sitt förfogande. Jag önskar att bättre mediciner forskas fram och att psykvården inte fortsättningsvis ska vara underbemannad, för det är den nu. I Linda Boström Knausgårds berättelse får hon bara tio minuters samtal med läkaren en gång i veckan och då är det mest läkaren som pratar. De har antagligen inte tid till mer. De flesta läkare och vårdare vill säkert väl, men de har de resurser som politikerna har tilldelat dem.

Minnen är viktiga för oss alla och vem vill ha en hjärna som inte fungerar? En stor del av berättelsen består av minnen och författarens försök att minnas. Det är barndomsminnen, minnen av äktenskapet, minnen av barnen och av skilsmässan. Där finns också dåligt samvete för vad hon utsätter sina barn för. Kanske får man alltid dåligt samvete som förälder när man blir svårt sjuk och inte kan ta hand om sina barn, även om man inte blir psykiskt sjuk, men jag undrar om inte psykisk sjukdom gör det värre.

Oktoberbarn är en bra bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste. Den är också vacker. Linda Boström Knausgård kan frammana poetiska bilder. Till slut blir hon utskriven och får komma hem. Där minns hon inte om hon har möblerat barnens rum i den nya lägenheten. Har någon annan gjort det medan hon var på sjukhuset? Slutet känns lugnt men lite hotfullt. Det känns ensamt.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård, Modernista 2019.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström

Stellan Jonsson Lök är ensamstående butiksinnehvare i Sunne. Hans stora intresse är att samla autografer. Under en septembervecka i slutet av sextiotalet, under femtioårskalaset för målaren Harald Pihlgren, dyker plötsligt en av astronauterna som varit på månen upp i Sunne. Han tillbringade en sommar där hos sin släkt när han var tonåring. Nu vill han begrava sin mors aska på den plats som hon härstammar från.

Så börjar Göran Tunströms roman där han har samlat hela världen, ja hela universum i det lilla Sunne. Den här romanen handlar om människolivet, om kärlek och snikenhet, om månen, om tro, om skapande, om avsaknad av tro. Berättelsen är bitvis tragikomisk. Människorna kommer fram i all sin löjlighet och längtan, i all sin godhet och hämndlystnad. Där finns bland andra astronauten, en misslyckad målare, en lärd präst som har förlorat sin tro, en god och klok sjuksköterska, en prästfru som är fixerad vid biskopen och tror att han älskar henne och Stellan Jonsson Lök, berättaren, som vi får veta mer och mer om. Han är en komplicerad människa med stora problem.

Allt tilldrar sig i den lilla orten Sunne i Värmland. Romanen har fin miljöbeskrivning, dråpliga historier och mycket värme och sorg. På sätt och vis är den en skildring av människolivet. Jag rekommenderar den varmt.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström, Månpocket 2001.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras

I franska Indokina år 1931 bor en ensamstående mor på en gård tillsammans med sina två halvvuxna barn. Odlingsmarken ligger allt för nära Stilla havet och risodlingarna översvämmas varje år. Modern är utsliten och bitter. Kolonialtjänstemännen är korrumperade. De säljer jordlotter som inte går att odla på. När bönderna har misslyckats tar tjänstemännen tillbaka marken efter några år och säljer den igen och stoppar pengar i egen ficka. Om man ska få en bra jordlott måste man muta dem.

De två barnen, Suzanne 16 år och Joseph 20 försöker skapa sig ett liv och vill bort från gården. Vilka möjligheter har de, utan utbildning och pengar? Suzanne måste kanske gifta sig om hon inte så småningom ska hamna på en bordell.

Marguerite Duras berättar både om relationerna i den lilla familjen och om situationen i franska Indokina i stort. Familjelivet är mästerligt gestaltat med modern som är mer eller mindre galen och de två ungdomarna som försöker klara sig både gentemot modern och omgivningen. Trots alla problem och moderns grymhet finns det stor kärlek mellan familjemedlemmarna. Duras skapar starka scener både när modern misshandlar dottern och när hon och barnen sitter och gapskrattar över sin omöjliga situation. Hur cyniskt de resonerar ibland säger mycket. Luras eller bli lurad.

Livet på slätten där familjen bor är hårt. Barnen dör som flugor och familjerna svälter. De fattiga av fransk ursprung har det lite bättre men det är stora klasskillnader i kolonin. Några är enormt rika medan andra står på ruinens brant. När Suzanne går omkring i kvarteren där de rika bor i en större stad märker hon tydligt att hon inte hör dit. Hennes klänning är fel, hennes hatt är fel, att hon vandrar på gatorna ensam är fel. Alla tittar på henne.

En fördämning mot Stilla havet är en mycket bra roman som är en stark upplevelse att läsa. Där finns sorg och vrede, humor och kärlek och en ung flickas första trevande steg mot självständighet i en nästan omöjlig värld. Berättelsen bygger på Marguerite Duras egna erfarenheter. Hon växte upp i franska Indokina.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras, Modernista 2019. Översättning: Marianne Lindström.

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Lucy Barton ligger på sjukhus efter en operation. Komplikationer har tillstött och hon är mycket sjuk. En dag sitter hennes mor i rummet. De har inte haft kontakt med varandra på många år. Lucy hade en mycket fattig barndom. Nu bor hon i New York med man och barn och försöker skriva. Hon har studerat på College och gjort en klassresa.

Elizabeth Strouts berättelse är en fin skildring av klasskillnader och en trasig barndom. Vi får veta fragment, minnen. Omgivningen såg ner på hennes familj. Föräldrarna måste arbeta och låste in henne i bilen under dagarna eftersom ingen fanns som kunde ta hand om henne. Övergrepp antyds. Berättelsen är skriven med stora hål.

Lucy och hennes mor försöker trevande tala med varandra och minnas. Mycket är svårt och sårigt. En hel del kan de inte prata om. Men fast de inte får nära och öppen kontakt känner jag som läsare att kärleken finns där. Den är en fin skildring av en mor-dotterrelation.

Mycket lämnas till läsarens fantasi och tankar och det tycker jag om. Läsaren får treva runt i Lucy Bartons och hennes mors minnen ungefär som de själva gör. Elizabeth Strout har skrivit en finstämd roman om en svår barndom och förhållandet mellan föräldrar och barn. Den är också en intressant skildring av en klassresa. Lucy har utvecklats bort från sin mor men är ändå inte hemma och riktigt bekväm i sin nya värld.

Partiet med modern och dottern på sjukhuset är det bästa och romanens stora styrka. Berättelsen om Lucy Bartons liv i New York känns lite för tunn. Jag vill veta mer, både om Lucy Bartons barndom och hennes senare liv. Det känns som om något ändå fattas. Dock överväger det positiva. En finstämd roman som ger läsaren mycket.

Elisabeth Strout har skrivit ytterligare en bok om Lucy Barton, Vad som helst är möjligt. Jag undrar om inte den tillsammans med den här boken ger en fylligare bild så den kommer jag också att läsa.

Mitt namn är Lucy Barton av Elisabeth Strout, Forum 2017. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera

Makina arbetar i telefonväxeln i sin hemby i Mexiko. Där förmedlar hon både vanliga telefonsamtal och meddelanden mellan olika grupper i den undre världen. Hon har fått lära sig hur hon som ung kvinna överlever i en hård machokultur. Hon är en tuff kvinna.

En dag ska hon resa över till USA för att överlämna ett brev till sin bror. Hon går till den ena bossen efter den andra för att få möjlighet att ta sig över gränsen. Hon måste ta med sig ett paket som är inslaget i ett gyllene tygstycke för att få hjälp.

Berättelsen är knapphändigt skriven. Allt verkar noga utvalt och utmejslat. Enligt baksidestexten sammanväver författaren dagens situation i gränslandet mellan Mexico och USA med aztekernas mytologiska legender. Dem känner jag inte till men berättelsen har mytiska drag. Den är knapphändigt och konkret skriven. Makina måste ta sig över vatten och över bergen. Kapitlen har namn som Platsen där människorna får sina hjärtan uppätna, Platsen där vinden skär som knivar och Berget av vulkanglas. Författaren använder sig också av upprepningar på ett ställe i boken, meningar som börjar på samma sätt så som jag har stött på det i myter som är muntligt traderade innan de skrevs ner.

Tecken som föregår jordens undergång är en stark och gripande berättelse om människor på båda sidor om gränsen och hur de blir utnyttjade. De kommer från ett samhälle där den organiserade brottsligheten styr till USA för att skapa sig ett bättre liv. Där är de papperslösa och arbetar som städare och diskare och hembiträden. De har låg lön och bor i kyffen och lever i osäkerhet. Yuri Herrera skildrar en hård värld där det stora rika landet förtär människor. En papperslös kan till och med bli utnyttjad på så sätt att han tar en amerikansk ung mans plats och blir skickad till det farliga kriget i hans ställe.

Yuri Herreras berättelse är skriven på ett ovanligt sätt, en tät, mytisk berättelse. Den handlar om liv och död och jag undrar: Kommer Makina till dödsriket på slutet?

Boken rekommenderas varmt.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera, Nilsson förlag 2016. Översättning: Maria Cederroth.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Lina Wolffs roman är uppdelad i tre delar och i varje del berättar en person. I den första delen är det Ellinor som är jaget. Hon är en trettiosexårig kvinna från en lite ort i Skåne som har lärt sig att slåss. Hon registrerar sig på en dejtingsajt och träffar där den fete litteraturkritikern Calisto som bor i Stockholm. Hemma har han ett oavslutat romanmanus som en författare har bett honom läsa.

Manuset heter De polyglotta älskarna.

I Den andra delen är det Max som för ordet. Han är en författare med skrivkramp som försörjs av sin fru. Max har haft många kvinnoaffärer.

I den tredje delen berättar Lucretzia, dotterdotter till en Italiensk markisinna.

Lina Wolff väver ihop de här tre människornas berättelser. Några av dem möts. Romanmanuset De polyglotta älskarna finns med på olika sätt i alla de tre delarna. De tre perspektiven känns trovärdiga.Vad handlar då Lina Wolffs roman om? Kvinnor och män, kvinnan som objekt, och framförallt om mannens bild av kvinnan. Kvinnan ska vara ung och läcker. Hur ska en kvinna kunna manövrera sig fram och klara sig i dagens värld?

Det här framställer Lina Wolff på ett suveränt sätt utan att det känns som om hon viftar med pekpinnen. Ellinors möte med Calisto är ett möte mellan två människor från helt olika delar av samhället. Genom hennes berättelse får vi mannens syn på kvinnan genom vad som händer henne. Hon är en tuff kvinna med mycket styrka och ingalunda dum, även om det är hennes förmodade dumhet och enkelhet som Calisto faller för.

Max är en tragikomisk gestalt som glider omkring i sin författarverksamhet och skapar förödelse bland de människor som kommer i hans väg. I början av hans romandel tar han med sig datorn för att sätta sig och skriva på stan och så går han in i World Trade Center. Bara Max beskrivning av miljön, både interiören och de människor som rör sig där inne gör boken värd att läsas. Max berättar om de unga fina kvinnor som han ser gå omkring där inne samtidigt som det finns en receptionist som inte är ung och fräsch som hon borde vara just där han har satt sig – det är bokens tema i ett nötskal.

Men det är för enkelt uttryckt. De Polyglotta äslkarna innehåller mycket humor och mycket allvar. Den handlar om att utnyttja och bli utnyttjad och vilka konsekvenser det kan få. Bokens olika delar bildar en helhet som säger mycket om mänskligt liv. De är som satser i ett musikstycke, de har olika karaktär och klangfärg men tillsammans bildar de en helhet.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff, Bonniers 2016.

Fäder och söner av Ivan Turgenjev

Arkadij Kirsanov har tagit sin akademiska examen och kommer hem till fädernehemmet. Med sig har han en god vän, Evgenij Basarov. Fadern är överlycklig men situationen på godset är inte bra. Livegenskapen är på väg att upphävas. Fadern har arrenderat ut jord till bönder som inte betalar sina arrenden ordentligt. Förvaltaren sköter inte sitt jobb och inkomsten från godset har blivit för liten.

Arkadijs far försöker följa med i tidens förändringar men de unga männen anser att han är gammaldags. Basarov är nihilist och godtar inga regler, auktoriteter eller principer och Arkadij är mycket påverkad av honom.

Fäder och söner kom ursprungligen ut 1861 och handlar alltså om ett Ryssland i förändring och detta gestaltar Turgenjev genom att föra samman de unga och de gamla. I boken finns många fina porträtt förutom av de unga männen, av Arkadijs far och den unga flicka som han har inlett ett förhållande med, av Arkadijs farbror som också bor på godset, av Basarovs föräldrar som avgudar sin son och av en adelsdam och hennes syster som de unga männen besöker.

Turgenjev använder sig av kontraster, mellan det gamla och det nya, de äldre och de unga, de trofasta och de som inte tror på någonting. I boken finns också kontrasten mellan de rika och de som lever under enkla förhållanden. De unga männen besöker en rik änka och hennes syster och Basarov förälskar sig häftigt i änkan.

Berättelsen handlar om en brytningstid och den gestaltas genom personliga känslor och de unga männens utveckling. Både Arkadij och Basarov förändras, Basarov från att vara en kraftfull person som påverkar sin omgivning till undergång och Arkadij från att vara osäker och osjälvständig till att hitta sin plats och sin uppgift i tillvaron, göra nytta och bilda famlij.

Turgenjev berättar så att jag bryr mig om alla personerna i romanen. Genom sitt fina porträtt av Basarovs gamla föräldrar och att Basarov blir förälskad, men också av att Basarov inte är endimensionell utan både är arrogant och hård och gör goda gärningar känner jag med denna romangestalt. I Arkadij känner jag igen ungdomens tvärsäkerhet och samtidigt trevande försök att hitta det rätta. Arkadij blir också förälskad och hans vånda inför om han ska avslöja sina känslor eller inte och rädslan inför att bli avvisad känner jag också igen. Fäder och söner är en intressant och spännande klassiker att läsa.

Fäder och söner av Ivan Turgenjev, Modernista 2017. Översättning: Hjalmar Dahl.

Testamente av Nina Wähä

Den här berättelsen handlar om familjen Toimi som bor i finländska Tornedalen. Det är en stor familj med tolv levande barn och två som dog tidigt. Det är nu 1980-tal, många av barnen är vuxna och de samlas till jul i barndomshemmet tillsammans med föräldrarna. Eller tillsammans är de inte. Pappan, Pentti är inte tillsammans med någon. Han håller mest till i ladugården och när han kommer in för fika tar han sitt kaffe och sätter sig framför TV:n.

Snart förstår vi att de flesta av de äldsta barnen vill övertyga sin mamma Siri att ta ut skilsmässa. Hon har haft ett svårt liv med Pentti. Alla i familjen trippar på tå för att inte Pentti ska explodera. Han är en mörk, elak gestalt som ligger som ett åskmoln över familjen.

Vi får efterhand veta lite om varje person. Men för lite och på fel sätt. Historien blir platt. Jag tycker inte att jag kommer någon av dem riktigt nära, mer än modern Siri. Alla barnen med deras egenheter beskrivs men det blir ytligt. Författaren redogör och talar om för mig hur det är alltför rakt på istället för att lämna utrymme till min fantasi. I boken finns visserligen en mordgåta, men för mig blir det aldrig särskilt spännande att få veta svaret på den.

Romanen är uppdelad i tre delar. Under den första håller jag intresset uppe. Del två börjar lugnt, som en utandning. Nu har Siri flyttat ut från gården och kan leva i frid och ro med sina hemmavarande barn. Dock finns det ett hot i bakgrunden. Kommer Pentti dit och ställer till bråk? Denna utandning behövs. Det finns många problem i familjen Toimi. Vi får också veta Siris och Penttis historia och hur de träffades. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i familjens problem.

Sedan kommer del tre och jag tappar helt intresset. Nu måste det visserligen vara svårt att skriva om så många människor på färre sidor, men jag tycker att boken är för lång när jag läser. Den innehåller också en del språkliga fel som förlaget borde ha rättat.

Boken är ovanlig, upplagd som en skröna. Att få till så många problem i en och samma roman är lite av en bedrift: En son har nyligen suttit i fängelse, en dotter har drabbats av en neurologisk sjukdom, en son intrigerar och fifflar för att kunna överta gården, en son är psykopatisk och håller på pappan, två barn dog som små med allt vad det innebar för föräldrarna. Men när berättelsen är platt bryr jag mig inte ändå.

En del av gestalterna stannar dock kvar hos mig, särskilt Siri, jag tycker att författaren har skapat ett fint porträtt av henne och av en del av familjelivet, hur barnen måste hjälpa till på ett jordbruk och ta hand om varandra när de är en så stor syskonskara.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts 2019.

Karthago av Joyce Carol Oates

Karthago handlar om familjen Mayfield och den äldsta dotterns pojkvän Brett Kincaid. En dag försvinner den yngre dottern Cressida och Brett blir anklagad för att ha dödat henne.

Cressida är en ovanlig flicka. Vid försvinnandet är hon nitton år gammal men omogen. Hon är inte som andra, har inte många vänner och kommer med beska sårande kommentarer i familjen. Antagligen förstår hon inte riktigt andra människors känslor. När hon var yngre har det talats om Asperger och autism. Hon är intelligent men har svårt att genomföra sina studier.

Brett är ung veteran från Irakkriget. Han är förlovad med den äldsta dottern Julie. Efter att ha kommit tillbaka från Irak är han skadad och både fysiskt och psykiskt handikappad. Han kan inte tänka klart längre och han upplever gång på gång fragment av hemska händelser under kriget. Dessa blandas med minnen från när han träffade Cressida den kväll när hon försvann. Han vet inte vad som har hänt.

Karthago är en familjehistoria och vi får följa de olika familjemedlemmarna i krisen. Genom att berätta bra och medkännande om de här människorna har Joyce skrivit en starkt kritisk bok mot kriget i Irak och det amerikanska rätts- och fängelsesystemet.

De unga människor som tog värvning och for till Irak tillhörde inte de högutbildade och visste inte vad de gav sig in på. Krigets hemskheter finns med i berättelsen som fragmentariska minnen. Brett vet inte vad han har upplevt i Irak och vad han har upplevt i hemtrakten. Allt fler lemlästade och psykiskt skadade krigsveterander kommer hem. Villken hjälp får de? En del, kanske många av dem, går omkring som tickande bomber och begår brott på grund av förvirring och okontrollerad ilska och drogmissbruk.

Joyce Carol Oates gestaltar hur detta kan påverka människor och samhälle. Brett erkänner att han har dödat Cressida och blir dömd. För läsaren framstår domen som ett justitiemord. Brett har dåligt samvete på grund av det han har varit med om i kriget och tror till slut att han har dödat Cressida.

Karthago är en bra roman. Julies desperata försök att återknyta till sin fästman efter kriget, pappans lika desperata försök att hitta sin dotter som han tror är i livet, mammans försök att nå sin man som dricker mer och mer, Bretts öde och Cressidas sårbarhet gör att jag lever mig in i den här berättelsen. Romanen är kanske lite väl ordrik och vidlyftig, men det är en liten brist. En berättelse som innehåller en så mästerlig skildring som det långa avsnittet där en grupp är på studiebesök på ett stort fängelse måste jag rekommendera. När jag läser det partiet känns det som om besökarna stiger ner i helvetet. En skildring som tränger innanför huden.

Karthago av Joyce Carol Oates, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Danielsson.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis

Sånt händer inte här kom urspurngligen ut år 1935. Då hade redan Hitler blivit rikskansler i Tyskland och etablerat en diktatur. I Siclair Lewis roman händer detsamma, fast i USA. Där får Demokraternas kandidat Berzelius ”Buzz” Windrip majoritet i valen och blir president. Vi känner igen en del av taktiken från ett modernare presidentval. Demagogi, lögner och stora löften till arbetare och medelklass. Alla ska få det bättre samtidigt som mer pengar ska satsas på det militära och skatterna ska sänkas.

Nu blir följderna mycket värre i boken. Presidenten får makt att stifta lagar utan medverkan av kongressen. Systemet med en dömande, en lagstiftande och en verkställande makt ersätts med presidentens diktatur. En fascistisk, korporativ stat skapas.

Motståndare fängslas. Afroamerikaner berövas sin rösträtt. Kvinnor ska inte arbeta utan sköta sin av naturen givna uppgift som maka och mor. Militära trupper i stil med Hitlers brunskjortor växer i antal. Godtycklighet och korruption råder. Så småningom blir så många fängslade att koncentrationsläger upprättas. Avrättningar, tortyr och angiveri sker överallt. Motståndare till regimen flyr till Kanada.

Huvudperson i boken är Doremus Jessup, en liten (både till växten och i hans betydelse som tidningsman) tidningsägare och redaktör i en småstad. Han är iakttagaren och fungerar som läsarens representant i berättelsen. Han är nog den enda som framstår som människa i boken.

I boken gisslas olika företeelser satiriskt och med humor. Kommunister vill inte arbeta mot diktaturen tillsammans med socialister och vice versa. Det känner jag i viss mån igen från Yvonne Hirdmans beskrivning av mellankrigstiden i Tyskland i boken Den röda grevinnan så det har verklighetsbakgrund. En enhetsfrontt i kampen mot diktaturen är omöjlig.

Sånt händer inte här är en satirisk berättelse. Människorna är mestadels figurer. Sinclair Lewis största sympatier verkar ligga hos collegeutbildad liberal medleklass. Kanske liknar de människorna författaren själv?

Jag brukar inte tycka att satiriska berättelser är de bästa romanerna. Här räddas min upplevelse av dels det angelägna och fortfarande aktuella ämnet, demokratin är inte självklar, dels av att Sinclair Lewis är en författare som kan skriva den här boken så dynamiskt och spännande och kompositionsmässigt bra och med kraft.

Jag rekommenderar den alltså.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis, Polaris 2017. Överättning: Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendal 2017.