Kategori: Romaner

Carlos Gardels död av António Lobo Antunes

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Carlos Gardel är en berömd tangosångare från 1930-talet. Den här boken handlar inte om honom, men Álvaro älskar hans musik. Han har dragit sig undan i sina äktenskap och haft dålig kontakt med sin son. Álvaro har varit otillgänglig och suttit bakom tidningen och ofta lyssnat på Carlos Gardel.

I den här boken finns ingen bra harmonisk kontakt mellan människorna. Alla lever för sig, även om de lever ihop. Det finns hat, desperation, tristess och tröstlöshet och svartsjuka. Allt är svart. Álvaros drogberoende son ligger och dör på sjukhuset. Hans syster motar ut sonens mamma från sjukrummet. Hon hatar henne. Álvaros nuvarande hustru låtsas att Álvaro älskar henne och att han tycker om hennes ömhetsbetygelser.

Garlos Gardels död blir man inte glad av. Dessutom gör författaren det svårt för läsaren. Det finns ganska många karaktärer i boken: Álvaro, hans två fruar, hans syster och hennes flickvän, sonen Nuno, hembiträden, Álvaros farfar, en gammal avdankad tangodansare. Det är nog fler. I olika kapitel är det olika personer som för ordet, eller tänker. Mer än ett tidsplan finns i kapitlen och de olika tiderna och situationerna är invävda i varandra, finns samtidigt i kapitlet i en enda röra.

Så kan det kännas när man läser den här boken. Men författaren har egentligen inte skrivit en enda röra. Det verkar vara noga komponerat och det är ett fantastiskt språk, en flytande rytm som ger bilder i ens huvud och starka drabbande scener. Översättaren måste ha gjort ett strålande arbete. Jag tänker att man kan uppleva boken som ett musikstycke där olika teman kommer igen. Läsningen ger starka miljöbilder och jag får någon slags känsla för Lissabon och Portugal.

Nej det finns ingen tröst i den här boken. Jag kommer inte att genast kasta mig över en annan bok av António Lobo Antunes. Om du vill läsa den, var då beredd på ganska stor möda och läs den gärna när du är i ett stabilt läge, för som sagt, glad blir man inte.

Boken är en fristående, tredje del i António Lobo Antunes Benfica-trilogi. De föregående två har jag inte läst och detta är den första bok jag läser av Ántunes. Den kom ursprungligen ut 1996.

Carlos Gardels död av António Lobo Antunes, Modernista 2017. Översättning: Marianne Eyre.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är strax efter andra världskriget och Birgitta vill ut i Europa. Hon är sexton år och går i skolan och har samtidigt ett förhållande med sin gode man, som hon uttrycker det. Han är en vuxen familjefar. På sommarlovet ska hon delta i konfirmationsundervisning och bor i en stuga på landet tillsammans med honom, hans fru och barn. ”Den gode mannen” terroriserar sin familj och har sex med Birgitta.

Det här anslaget säger mycket om hela boken. Det är mannens värld.

Birgitta vill bli författare och då måste hon ut ur sin trånga, tråkiga, inskränkta, borgerliga tillvaro i Sverige – till Paris. Det är där intellektuella och författare och konstnärer sitter på caféer och diskuterar. Det är ute i Europa som allting händer – hon måste ut.

Sjutton år gammal lyckas hon komma iväg. Hon bor på billigt hotell. Hon skriver i sin anteckningsbok. Hon läser. Kvällar och nätter tillbringar hon på bög-barer för där får hon vara ifred som kvinna.

Brigitta tar för sig av livet och räds inte att gå på gatorna ensam i natten. Hon framstår som en ung människa med flera dimensioner, inte alltid snäll minsann. Hon har en del naiva föreställningar från filmer och litteratur, men det är mannens värld hon befinner sig i och där måste hon manövrera sig fram. Det är den heterosexuelle mannens värld. Patriarkatets norm råder med allt vad det innbär av hyckleri och övergrepp. Prostitutionen blomstrar. Homosexualitet anses perverst. Birgitta är ung och blond och med kvinnliga former. En liten läckerbit kan många tycka. Ibland råkar hon riktigt illa ut. Övergreppen är många.

När det gäller skrivande är normen att den som skriver bra skriver som en man. Så vill Birgitta skriva. Inget kvinnofjams. De manliga författarnas verk är den stora litteraturen.

Det händer mycket i den här boken. Birgitta drar vidare till Cannes och kommer också till Capri och Rom. Berättelsen är skriven med gott humör. Fast den innehåller förskräckliga scener orkar jag läsa just på grund av det. Sättet boken är skriven på gör att jag glider över det, och den innehåller också mycket vällustig erotik. Samtidigt ligger hemskheterna undertill någonstans och ruvar. Det är mycket bra skrivet, målande, livligt och avslöjande utan pekpinnar. Lesbisk kärlek är lika naturlig som heterosexuell, vilket den inte alls ansågs vara på den här tiden. För Birgitta är den bättre.

En underhållande, allvarlig, hemsk och humoristisk bok som jag rekommenderar.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts 1981.

Det finns en pocketutgåva från 2016.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Familjen Blackkwood bodde i ett stort hus. De var sju personer men en dag förgiftades fem av familjemedlemmarna av arsenik. Giftet fanns i sockerskålen. De enda som inte åt av sockret var den äldsta systern Constance och hennes lillasyster Merricat. Constance ville inte äta bär och Merricat hade skickats i säng utan middag på grund av att hon hade varit olydig.

När boken börjar har sex år gått. De är nu tre i familjen. Constance, Merricat och farbror Julian som åt av arseniken men överlevde. Han är rullstolsbunden och och har dåligt minne men försöker samla sina tankar och skriva om det som hände för sex år sedan.

Vi har alltid bott på slottet är en bra skräckberättelse. Det finns en otäck känsla i boken utan stora effekter. Boken börjar med att Merricat gör veckans inköp i byn. Blackwoods är hatade och byborna tror att Constance förgiftade familjen. Hon blev misstänkt för sex år sedan. Scenen i byn är mästerligt skriven. När Merricat har kommit innanför grinden till det stora huset är hon räddad.

Författaren berättar vad som behövs. Inte mer. Läsaren får själv fylla i. Efterhand vet vi mer och mer och samtidigt blir berättelsen alltmer klaustrofobisk. Merricats rädsla och overkliga syn på tillvaron och orsak och verkan kommer fram efter hand. Hon har stannat i barndomen fast hon är arton år gammal. Hon säger många många gånger att de är lyckliga i det stora huset. Men det är de inte.

I berättelsen finns ett hot som ligger och lurar i bakgrunden, det känns starkt när jag läser. Samtidigt finns nästan Monty Python-aktiga scener som när Fru Wright och Helen Clarke kommer inbjudna på te. Mycket svart humor där. Och så genialt av författaren att ta med den scenen i boken. Det finns folk och folk. Constance och Merricat har fortfarande lite umgänge men det är med människor som är av en annan klass än byborna. Familjen Blackwood har aldrig umgåtts med folket i byn.

Man ska inte berätta för mycket om en sådan här bok så jag slutar där. Vi har alltid bott på slottet är en mästerlig psykologisk thriller. Något av det bästa jag har läst i den genren. En bok som jag varmt rekommenderar.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson, Mima 2017. Översättning Torkel Franzén.

Romanen kom ursprungligen ut 1962.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Jana Kippo far till sin bror som bor kvar i barndomsbyn i Västerbotten. Vad hon lämnar får vi aldrig riktigt klart för oss, men hon stannar i byn och får jobb i hemtjänsten. Brodern är passiv och alkoholiserad. Den närmaste grannen har också problem.

Vi får följa Janas liv i byn med arbete, jakt, fest, städning, svårigheter med brodern och grannen som hon har inlett ett förhållande med. Alla känner till alla i byn. Där finns skvaller men också omtanke och hjälpsamhet.

Jana och broderns barndom var förskräcklig med övergrepp och brutalitet och vi får veta mer och mer om detta under läsningens gång. Familjehemligheter avslöjas. Vem var Maria som dog uppe vid sågen? Har någon av alla männen hon umgicks med mördat henne?

Nej, det här är ingen deckare och heller ingen vanlig socialrealistisk roman. Tonen är lite hårdkokt och där finns en besk humor. Mycket händer. Det är Jana som berättar och hennes språk är annorlunda. Hennes drastiska lite lakoniska sätt att berätta tillför humor, men samtidigt upplever jag att det är hennes sätt att skydda sig, att inte låta förtvivlan och ångest komma upp till ytan.

Jana är en tuff kvinna som kan ta hand om sig själv. Visst är hon sårbar också men det känns mycket bra att läsa om en kvinnlig huvudperson som är så stark och jagar och som klarar ett otal svåra situationer. Detta tillsammans med den beska humorn, den egensinniga berättarstilen och att arbetet i hemtjänsten skildras gör Jag for ner till bror till en roman som sticker ut och som är högst läsvärd.

Kanske kan man tycka att det är väl magstarkt att hopa all denna tragik inom dessa 318 sidor. Är det trovärdigt?

Verkligheten brukar överträffa dikten. Allt skulle kunna vara sant.

Och å andra sidan – måste det vara helt trovärdigt? Kan inte en kvinnlig författare få överdriva och skriva burleskt och stoppa övergrepp och våldsamhet i halsen på oss tills vi nästa tycker att det blir för mycket? Vi kan ju fundera på varför vi tycker att det blir för mycket. Och en kvinnlig huvudkaraktär som i viss mån är hårdkokt – varför inte? Det finns så många hårdkokta män i litteraturen.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, Polaris 2018.

Katt och råtta av Günter Grass

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Det är i Tyskland under andra världskriget. Några tonårsgrabbar har upptäckt vraket ev en sjunken polsk minsvepare utanför sin hemstad Danzig. De simmar ut och dyker efter föremål i vraket. Den djärvaste av dem är Joachim Mahlke som dyker mest och till och med hittar radiohytten som är fri från vatten.

Det är en av tonårskillarna som berättar. Först blev jag lite förvirrad eftersom berättaren mestadels kallar Mahlke för han men då och då riktar sig direkt till huvudpersonen och skriver Du. Men har man bara förstått det så är det inget större problem.

Boken skildrar tonåringarnas liv under några år medan kriget pågår. De intresserar sig för olika båttyper i de olika flottorna och för olika militära slag och händelser under kriget. De går i skolan och på sommaren simmar de till vraket. De intresserar sig för flickor. Så småningom blir de luftvärnspojkar och kommer i arbetstjänst där de får militär träning. Kriget kommer närmre och närmre.

Mahlke är en udda figur som går sin egen väg. Berättaren beundrar honom, åtminstone delvis. Mahlke är någon han inte kan glömma, någon som har gjort stort intryck och läser man hela berättelsen förstår man varför. Jag har bara läst Blecktrumman av Grass tidigare. Det var länge sedan men jag minns den som lite grotesk och det är också den här boken. Det känns som om den lite groteska stilen uttrycker författarens frustration och sorg över det eländiga kriget och vad som hände med människorna i Tyskland. En lite lustig detalj mitt i alltihop är att ett par gånger i Katt och råtta dyker en treåring som slår på en blecktrumma upp, men bara som hastigast.

Katt och råtta är en mycket allvarlig bok som också har svart humor. Det är en speciell ton i berättelsen, att författaren, fast boken handlar om starka känslor, ställer sig lite vid sidan om och betraktar händelseförloppet. Han är mycket allvarlig samtidigt som han raljerar över krigsutmärkelser och de vuxna. Ändå, eller kanske just därför, känns det starkt när jag läser den här boken. Det finns en stor sorg i berättelsen. Den ger många tankar om kriget och hur det kan ha varit att växa upp i Tyskland under den här tiden. En bok som jag rekommenderar.

Katt och råtta av Günter Grass, Bonniers 1999. Översättning John W. Waldén.

Omslagsbild: Günter Grass.

Första utgåvan i Tyskland 1961 och den första i Sverige kom 1962.

Brev från en cell av Henrik Johansson

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är i Malmö år 2000. Patrik Panik dras till Reclaim the Streets-rörelsen, mycket på grund av sin kompis Behar som är med. En ledande aktivist är Tanya och de här tre karaktärerna är de mest framträdande i boken, men Panik är huvudperson.

Patrik Panik kommer från svåra hemförhållanden. Hans pappa sitter i fängelse på grund av ett misslyckat bankrån. Han har missbrukat droger och misshandlat Paniks mamma. Han har varit hotfull, stundvis gått omkring drogpåverkad och skrutit så att Patrik har skämts för sin far och många gånger har han kommit med löften om en bättre framtid som han hela tiden har svikit.

Panik bor med sin mamma i ett höghus. Han har ett struligt förflutet med inbrott och diverse kriminalitet men han är aldrig straffad. Han har nära till våld, han vill hämnas på samhället och han agerar först och tänker sedan. Nu har han fått jobb på ett stort bageri som timanställd.

I den här boken får vi inblick i Reclaim the Streets-protesterna och hur aktivisterna tänker. De ordnar gatufester och anser att det har de rätt till, att dansa på gatorna och spela hög musik utan att söka tillstånd först. Men många har en större agenda. I det kapitalistiska samhället måste arbetare och ungdom ta sin makt. Den får de inte gratis. I rörelsen finns sådana som Panik som är hatisk mot samhället men som inte tänker så långt. En motsats till Panik är Tanya som är ledande, som tänker och planerar och som senare i livet studerar vidare.

Boken är bra och levande skriven. Gestalten Panik blir en levande person med flera dimensioner. Att följa honom i boken blir intressant och spännande. Det är också intressant att ta del av hur det kunde gå till vid de här protesterna och ta del av ideologin bakom. Författaren har flikat in kortare avsnitt där Tanya och Behar, som sedan studerade vidare, reflekterar över det som hände i början av 2000-talet och över klassklyftor. Behar och Tanya gör en klassresa och deras erfarenheter är helt främmande för de flesta av deras studiekamrater. Detta ger en extra dimension till berättelsen. Boken känns också bra komponerad. Den har en fin rytm.

Allt känns realistiskt. Det kan mycket väl ha hänt. Allt utom slutet. Det känns inte riktigt trovärdigt.

Brev från en cell är en bok som många borde läsa oavsett var de står politiskt. Bland aktivisterna finns tankegångar som har betytt en del för samhällsutvecklingen och som har lett vidare till de stora protesterna och kravallerna vid stora världstoppsmöten i olika städer i Europa. Och alla personerna i berättelsen tänker inte lika. Det finns flera vinklingar.

Polisvåld och aktivistvåld är viktiga frågor. Vi minns väl Göteborg år 2001? De händelserna är inte med i den här boken, men där fanns våld från polisen som inte var befogat, mest vanliga demonstranter som ville protestera mot tillståndet i världen – men också vissa människor som ville ha bråk, en del av dem var kanske sådana som Panik som hade nära till våld, men också vissa som vill ställa till kaos för att samhället och dess våldsapparat ska visa sitt fula ansikte och att folket sedan ska göra revolution

.Läs gärna den här boken. För mig är den ovanlig. Jag är inte säker på vad som finns skrivet i romanform om Reclaim the Streets och andra protester på 2000-talet men jag har aldrig läst om detta i skönlitterär form förut.

Brev från en cell av Henrik Johansson, Federativs förlag 2019.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här berättelsen kretsar kring ett mord och det är offret som berättar efter döden. Det är ett brutalt styckmord men det är berättat på ett sätt som gör att jag klarar av att läsa. Gång på gång i boken kommer mordet tillbaka men alltid berättat lite olika. Kanske beror det på att det är det döda offret som svävar omkring över jorden som berättar. Fast vi får veta brutala detaljer finns det ändå en distans.

Offret heter Kristina och för mig syftar titeln på hela hennes korta liv. Hur det finns kärlek, men med brister. Hur hon blir beroende av heroin och hamnar på gatan som prostituerad för att få ihop pengar. Hur hennes barn blir omhändertagna av samhället. Och så slutpunkten, mordet.

Kärlekens Antarktis är alltså en förskräcklig historia men den är så genialt berättad att den blir vacker. Stridsberg har arbetat med korta textstycken som är blandade i tiden. Det här var ingen bladvändare för mig utan jag läste en bit i taget och la boken ifrån mig ett tag och gjorde annat. Det blev nästan som att läsa poesi med ett stort innehåll. Berättelsen säger så mycket om hela livet och fast jag inte har varit med om samma händelser känner jag ändå igen mig. Mellan textstyckena finns hela mänskligheten, känns det som, ja hela, eller åtminstone en bit av universum. Berättelsen känns som en stor bubbla som då och då landar på jorden.

Litteraturen vimlar av kvinnor som är offer och blir brutalt mördade. Här ville Sara Stridsberg ändra fokus. Det är inte mördaren som är viktig, det är offret. Det vimlar också av berättelser om kvinnliga offer där läsaren lätt får sexuella känslor fast berättelsen är så grym. Jag tycker att kvinnokroppen blir utnyttjad i bok efter bok, deckarserie efter deckarserie. Sara Stridsberg undviker det. Hennes berättelse har en annan synvinkel. Fast kvinnan är ett objekt för mördaren är hon det inte för oss som tar del av berättelsen.

Kärlekens Antarktis är bland det bästa jag har läst hittills i år. (2019) Språket är enkelt och rakt och samtidigt vackert. Boken är inte helt lätt att läsa, men det är värt besväret.

Tack Agneta som skrev så fint om boken och fick mig att bestämma mig för att läsa den fast jag var rädd för innehållet! Länk till Agnetas blogg har du här.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Bonniers 2018.

Flyga drake av Khaled Hosseini

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Amir är en pojke som bor i Afghanistan. Hans far är välbärgad och respekterad. Pojken Hassan är tjänare hos familjen. Dessutom tillhör han folkgruppen hazarer som anses mindre värda. Trots det är Amir och Hassan lekkamrater och Amirs pappa tycker mycket om Hassan, så mycket att Amir blir svartsjuk.

Amir leker bara med Hassan när andra barn inte är i närheten eftersom han är hazar. Men Hassan är fullständigt lojal mot Amir och ställer upp för honom även när det innebär fara för honom själv. Amir däremot sviker Hassan när han blir angripen av våldsamma större barn som gärna vill plåga en hazar. Amir känner sig feg och svekfull och eftersom han har svårt att hantera det som har hänt vill han helst att Hassan och hans far skickas bort.

Så invaderar ryssarna Afghanistan och Amir och hans far flyr ut ur landet. Hassan och hans far stannar kvar.

Jag vill inte berätta mer eftersom det här är en mycket spännande bok som innehåller mycket: Flyktingars villkor och umbäranden, förtryck av en etnisk folkgrupp, ett barns svårigheter att hantera lojalitet och svartsjuka och dilemmat att rädda sig själv eller någon annan. Bland annat.

Khaled Hosseini beskriver hur livet fungerade i Afghanistan i fredstid och hur landet slås sönder av kriget mot ryssarna och av talibanstyret. Jag upplever starkt hur fint det kunde vara i Kabul före krigen och hur träden är borta, husen förstörda och ett sandmoln ligger över staden när Amir tar sig in i landet som vuxen för att försöka sona sitt svek i barndomen. Amirs fortsatta liv i den  afghanska flyktinggruppens i USA och hans väg till kärleken beskrivs också fint, med humor och värme. Flyga drake är högst aktuell idag fast den kom ut på svenska första gången 2006. Vad har krig och övergrepp i Afghanistan inte ställt till med? Vad ska hända med alla flyktingar? Hur klarar traumatiserade flyktingar sitt fortsatta liv? De som snabbt kunde ta sig ur landet och sätta sig i säkerhet var de som hade ekonomiska resurser. De fattiga har det alltid värst.

Detta är några av mina tankar som den här romanen ger upphov till. Läs den om du inte har gjort det.

Flyga drake av Khaled Hosseini, Wahlström & Widstrand 2008. Översättning Johan Nilsson.

Tidigare har jag skrivit om Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar. Det inlägget hittar du här.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Attentatet i Pålsjö skog är en kontrafaktisk roman. Hans Alfredson har hittat på att en grupp utförde ett sabotage mot Nazitysklands järnvägstransporter genom Sverige till Norge på 1940-talet. Attentatet ledde till att många tyska soldater dödades. Med på tåget var även Eva Braun, Hitlers nära väninna, och hon omkom också. Detta ledde till att Tyskland invaderade Sverige.

Berättaren i boken är Holger Andersson som var med i gruppen som utförde attentatet och som bara var sexton år då. Nu berättar han om dådet och om vad som hände sedan i det ockuperade Sverige. Han klarade sig alltså. Det gjorde inte alla som var med.

Holger Andersson har skrivit ner sina minnen och berättelser från andra i attentatsgruppen och på 1990-talet har han lämnat materialet till Hans Alfredson som har redigerat det.

Det är utgångspunkten. Berättelsen är fiktiv. Attentatet har aldrig skett. Holger Andersson finns inte. Boken är en roman, men den är upplagd som en faktabok. Många faktaavsnitt om andra världskrieget är inlagda i boken. Ibland är de riktiga och ibland är de påhittade.

Det här är en bra bok. Den behandlar viktiga frågor som att det fanns många nazister i Sverige under Hitlers tid, hur dåligt rustat Sverige var för att stå emot ett angrepp och hur grymt och skoningslöst en ockupationsmakt kan bete sig. Boken tar också upp stora frågor som vad som händer med människor när de är med i krig och dödar.

I berättelsen lyckas en del svenskar fly. Det är inte lätt eftersom Sverige är instängt. Några lyckas fly till England och några till Island och genom det berättar Alfredson om hur tillvaron kan te sig för ovälkomna flyktingar. Judeförföljelser är också en viktig del i berättelsen. Judar har ingen fristad i Sverige eftersom det är ockuperat utan de sänds söderut till koncentrationslägren nere i Europa.Tvångsarbete i de svenska gruvorna och i krigsindustrin är en förutsättning för att ockupationsmakten ska få tillräcklig med krigsmateriel.

Vardagslivet som blir allt svårare ju längre kriget pågår finns också med i boken. Det blir allt besvärligare att få tag på mat och det blir ont om bränsle under de kalla krigsvintrarna.

Attentatet i Pålsjö skog handlar om svåra och tunga frågor, men i och med att den är upplagd som en faktabok kan jag ändå ganska lätt klara av att läsa den. Vissa avsnitt är också skrivna med ett riktigt Hasse Alfredson-humör så boken är inte utan humor.

En bra bok som jag rekommenderar.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson, Gedins 1996.

New York-trilogin av Paul Auster

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den här boken innehåller tre berättelser: Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. De gavs ursprungligen ut var för sig men jag tycker att det bästa är att läsa dem alla tre på en gång. Annars blir det lite rumphugget och konstigt. De hör ihop.

I berättelserna blandar Auster inslag från deckargenren med, ja jag vet inte vad. I den första berättelsen får deckarförfattaren Quinn ett telefonsamtal där någon söker Paul Auster. I den andra vill White att Blue ska skugga Black, och i Det låsta rummet får berättaren ett oväntat brev från hustrun till en tidigare vän från skoltiden.

Problemet när jag läste var att berättelserna i så stor utsträckning är skelett. De saknar kött på benen så att säga. De är också en lek eller kanske inte med identiteter, och man vet inte vad som är vad.

Männen i de två första berättelserna skuggar varandra och antecknar i ett block och avlämnar rapport då och då. Huvudpersonerna är helt ensamma. De är avskurna från världen. Blue i Vålnader har visserligen en flickvän som han ska gifta sig med men när han får sitt uppdrag försvinner han och håller ingen kontakt med henne. Och uppdraget varar länge.

Jag vet inte vad författaren vill säga. Ibland tror jag att trilogin handlar om att vara författare, att man då isolerar sig och delvis lever i en overklighet. Eller annars handlar det om svårigheten att hitta en mening med livet. Jag vet inte. Ändå känns det inte som om jag har läst en dålig och meningslös bok.

Lite roligt var det att läsa Austers bok efter att tidigare ha läst Modianos De dunkla butikernas gata. Där var jag också förvirrad. En rolig likhet mellan böckerna är alla gatunamn. Modiano är ju känd för att väldigt precist redovisa vilka gator, och många gator, som romanpersonerna rör sig på. I Stad av glas är det samma sak. Noggrant låter Auster oss veta hur Quinn rör sig i staden när han skuggar en person. Ändå är Modianos och Austers böcker väldigt olika. I Modianos bok finns ändå en viss substans och verklighetsanknytning därför att så många människor försvann och arkiv förstördes i och med andra världskriget.

Det jag skrev om Modianos bok hittar du här.

Austers New York-trilogi är mycket overklig. Den är grå. Alltså när jag tänker på den ser jag grå bilder. Det känns inte alls onödigt att jag läste den, fast jag länge när jag läste den första och andra berättelsen tänkte: Författaren måste ha varit mycket ung när han skrev det här. Det kändes som om en tjugoårig kille hade suttit och hittat på något som han tyckte var häftigt, något som skulle vara intellektuellt och sätta myror i huvudet på folk.

Fast den tjugoårige killen skulle ändå inte ha kunnat skriva så pass bra, till exempel inte det strålande avsnittet om uteliggare och andra udda människor i New York. Över huvud taget hade han inte behärskat språket så bra.

Dels är det roligt att ha läst en bok som anses som en modern klassiker. Nu vet jag hur den är. Dels ger berättelserna mig tankar och bilder nu efteråt. New York-trilogin är större än vad jag upplevde från början när jag läste.

New York-trilogin av Paul Auster, Norsteds 2011. Översättning: Ulla Roseen.