Jack av Ulf Lundell

Det är tidigt 1970-tal. Jack är en kille som är lite över 20 år gammal och som vill bli författare och skriva låtar. Han har tillfälliga jobb ibland, lånar pengar av kompisar, får förskott av skivbolaget och bokförlaget, men gör av med pengarna snabbt och har ständigt dålig ekonomi.

Han festar med sina kompisar, det är alkohol och en del droger. Mycket festande är det. Det är tjejer, det är krogliv i Stockholm och på Gotland, det är strandliv och vindrickande i gräset på Djurgården. Jack flyttar runt mellan olika bostäder, en egen risig bostad som han hyr i andra hand, eller soffan hemma hos en kompis.

Ungefär så kan jag beskriva boken, men den innehåller mer. Skarpa bilder blixtrar förbi när Jack tänker på Vietnamkriget. I slutet av romanens första del vill Jack hjälpa en flicka som är narkoman. Det är starkt skrivet. Gröna vågen finns med. Jack hälsar på en barndomsvän och hans fru som bor nere i Småland. Boken innehåller fina miljöbeskrivningar av Stockholm, från Gotland och från huset på landet utanför Skärblacka där han befinner sig en tid. Fina och delvis dråpliga beskrivningar av fester finns också, som kräftskivan i slutet av romanen.

Ulf Lundell skriver också om att Jack arbetar med sin roman, men det tar inte upp så stort utrymme i boken.

Jack framstår i boken som ganska egocentrisk och rätt grabbig, men det är ju en grabb som en gång skrev boken. Ändå blir jag intresserad av hur det ska gå för huvudpersonen. Jack var lite av en nyckelroman på sin tid, Ulf Lundell skev om verkliga personer som inte alltid uppskattade att bli omskrivna. Det kan naturligtvis vara en extra krydda vid läsningen men jag tycker att romanen håller att läsa även om man inte har något aning om detta.

Dock tycker jag att den borde ha strukits ner. Ulf Lundell skriver i förordet att han fick stryka många sidor ur manuset för att boken skulle antas av förlaget. Jag tycker att den är lite för lång som den är. Ja, ja, tänkte jag ibland när jag läste, jag vet att Jack super, jag vet att Jack festar, det räcker nu.

Romanen är byggd i tre delar som är skrivna på olika sätt. Mittendelen är lite stramare skriven och det sättet att skriva tilltalar mig mest, men det finns också ett värde i Lundells mera ordrika partier. Jag har inte läst Jack som ung och jag trodde att det var en ganska tunn bok. Det är den inte, den är 478 sidor tjock, men den är lättläst och jag rekommenderar den till läsning för den som inte redan har gjort det.

Boken kom ursprungligen ut 1976 men jag har läst en utgåva från 2016.

Jack av Ulf Lundell, Wahlström & Widstrand 2016.

En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg

Det börjar med att Karin Thunberg hittar en låda på vinden. I den ligger några almanackor från 1970-talet. Under almanackorna ligger ringarna från hennes första äktenskap. Karin Thunberg reser till Malmö där hon bodde som ung. Hon hyr en lägenhet och stannar en månad för att hitta tillbaka till den hon en gång var och minnas början av 1970-talet.

Då var hon gift och arbetade på Hemmets veckotidning. Hon trivdes inte med arbetet som hon tyckte handlade om för mycket strunt. Hon trivdes inte i det nybyggda bostadsområdet där hon bodde med sin man. Äktenskapet kom till på hennes initiativ mycket på grund av att hon kände sig osäker och var rädd för att bli lämnad.

Boken handlar både om Karin Thunberg som ung och i sextioårsåldern. Hon rannsakar sig själv och sina handlingar som ung. Kommer närmre och närmre den hon en gång var. Samtidigt skriver hon om sin åldrade kropp och om bröstcancern som hon har tagit sig igenom. Det är skrivet med stor känsla och jag upplever starkt hur svårt det är för författaren att komma riktigt nära den hon en gång var och beskriva det som hänt sanningsenligt.

Hon skriver också om förhållandet till sin mamma som blev hemmafru och deprimerad och tidvis inte orkade ta sig ur sängen. Hon skriver om klassresan från arbetarklass till medelklass. Jag uppfattar att hennes bakgrund och förhållandet till mamman bidrar till hennes osäkerhet och till att hon alltid försöker vara en duktig flicka och klara allt.

En dag ska jag ta mig någon annanstans är en fin bok med tankar om livet och vad vi gör mot varandra, varifrån vi kommer och vad som har format oss till den vi är. Karin Thunberg jämför sin resa till sitt 1970-tal med en pilgrimsvandring, en vandring för rannsakan, för att hitta sanningen och kanske att finna ro.

En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg, Brombergs 2011.

A cappella av Michel Faber

A capella-ensemblen Courage Consort samlas i ett stort hus på den belgiska landsbygden för att repetera in ett musikstycke, Partitum Mutante, som är nyskrivet. Det är ett komplicerat verk som de fem körmedlemmarna tar sig an, svårt att behärska och ansträngande för rösterna.

Ensemblen leds av Roger Courage och en av medlemmarna är hans hustru Catherine. I början av boken tänker hon mycket på att ta livet av sig. Hon tar antidepressiva mediciner och har tidigare försökt begå självmord. Hon är självutplånande och låter sin man ta alla viktiga beslut.

När de har kommit till det stora huset har Catherine svårt för tystnaden om nätterna. Huset ligger vid en skog, fåglarna kvittrar, men alldeles för lite och hon blir rädd och olustig när hon tänker på alla tysta fåglar som sitter i träden och tittar på henne.

Vi får följa repetitionerna och vad som händer mellan de fem människorna som är hänvisade till varandra under fjorton dagar. De är mycket olika och där finns stora spänningar. Man kan vänta sig en mörk berättelse när man ser omslaget och skriket som Catherine hör från skogen om nätterna gör att man nästan väntar sig en psykologisk thriller. Men A capella är inte en sådan bok. Den är psykologisk och det finns starka känslor i den men den är samtidigt väldigt rolig. En del företeelser i den moderna konstmusikvärlden beskrivs med stor humor.

Berättelsen ljusnar efter hand. Medlemmarna i kören får vara med om svåra och sorgliga händelser. En av körmedlemmarna dör under vistelsen i det stora huset. Men för Catherine blir dagarna där en vändpunkt i livet och hon finner styrka.

A capella av Michel Faber, Brombergs 2006. Översättning Caj Lundgren.

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone

Den här romanen handlar om ett antal människor i en lågstatusförort till Bologna. Mest handlar den om Adele, en flicka på sjutton år som blir gravid. Där finns hennes mamma och syster, den kriminelle ynglingen Manuel som är pappan till barnet och gymnasisten Zeno som pluggar och vill ta sig ifrån förorten, och många fler. Romanen handlar också om det barnlösa paret Dora och Fabio som har bra ekonomi och bor i en finare del av staden. På så sätt gestaltar författaren klassklyftorna. Dora och Fabio vill adoptera ett barn. Adele däremot kan bli tvungen att adoptera bort sitt barn när det är fött.

I förorten kämpar kvinnorna med ekonomin. Adeles pappa har varit borta länge, kanske sitter han i fängelse. Han är en helt oansvarig man som enbart verkar bry sig om sig själv. Det finns två sätt i förorten att bättra sin ekonomi. Det ena är att studera och få en bättre möjlighet efter skolan, så som Zeno gör. Det andra är att langa knark som Manuel och jobba åt den organiserade brottsligheten. Där finns pengar och lyx. Det är en snabbare väg, men farlig.

Det här kan verka enbart deprimerande, men romanen är levande och drastiskt skriven. Den handlar om många människor och olika partier berättas ur olika människors perspektiv. Det blir kanske inte så inträngande psykologiskt och jag kan tycka att författaren berättar alltför rakt på ibland och säger för mycket. På sätt och vis tycker jag att berättelsen liknar en film. Som jag minns det tyckte jag att Avallones roman Stål var bättre, men i gengäld har den här berättelsen andra kvalitéer, myllret av människor, den slitna förorten med ett misslyckat byggnadsprojekt i närheten, en bild av desperation och hopplöshet med halvbyggda betonghus och armeringsjärn som sticker ut.

Fast jag inte föll pladask för den här berättelsen tycker jag ändå att den är värd att läsas, om ett Italien med enorma klassklyftor och gamla könsroller där många kvinnor blir förlorare.

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2019. Översättning: Johanna Hedenberg.

Den lysande världen av Siri Hustvedt

Harriet Burden har varit död i flera år. Hon var konstnär och gift med en inflytelserik konsthandlare. Hennes verk fick inte den uppmärksamhet som hon tyckte att de förtjänade. Av de flesta sågs hon som konsthandlarens hustru, inte som konstnär. Efter att hennes man hade dött arbetade hon med tre stora konstprojekt där hon lät en man stå som skapare av verken.

Hon ville hämnas, men inte bara det. Harriet Burden hade en omfattande kunskap om filosofi och psykologi. Hon funderade mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket.

Jag har hört om experiment där man har skickat samma uppsats för bedömning underskriven med ett kvinnligt respektive manligt namn och att uppsatsen har fått bättre omdöme när namnet var manligt. Samma sak händer med Harriet Burdens tre verk. Det tredje verket får mycket stor uppmärksamhet i konstvärlden. Men den tredje manlige konstnären hon har arbetat med vill inte träda fram och avslöja att Harriet Burden är den verkliga skaparen. Han tar åt sig äran själv.

Det här är en mycket förenklad beskrivning av Den lysande världen. Boken är upplagd så att vi får ta del av olika människors minnen av och åsikter om Harriet Burden. Hon har även skrivit dagböcker som vi får läsa avsnitt ur. Boken börjar med ett fejkat förord och vissa kapitel innehåller en massa fotnoter, av vilka de flesta är riktiga hänvisningar till litteratur och vissa är hänvisningar till något som romanfigurerna har skrivit

.Ibland är boken riktigt rolig när Hustvedt parodierar konstrecensioner men boken som helhet är inte ironisk. Berättelsen har stort djup och Harriet Burden och hennes närmaste framträder som verkliga komplicerade människor.

Den lysande världen var inte helt lätt att läsa, den innehåller många olika perspektiv och det är många olika människor som kommer till tals. All filosofi i boken känner jag inte till, mer än namnet på filosofen, men jag tycker att jag får utbyte av berättelsen även om jag glider över de svåra partierna.

Jag tror att man behöver ha något hum om konstvärlden för att ha glädje av boken. Den var inte lätt att läsa och stundvis kände jag att det var väl krångligt, men bokens slut är lysande skrivet och min slutsats blir att jag är glad över att ha läst den.

Den lysande världen av Siri Hustvedt, Norstedts 2014. Översättning Dorothee Sporrong.

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner

På godset Fagervik i Finland finns en liten varelse, ett hittebarn som bor i stallet, varken människa eller djur, pojke eller flicka, skriver Liffner.

Carl Jonas Love Almqvist kommer till godset som informator. Han tar sig an varelsen för att uppfostra den till människa. Almqvist kallar barnet Ros.

År 1820, efter elva år på Fagervik följer Ros med Almqvist till Stockholm. De hyr ett rum hos madame Rehn som har ett förflutet inom teatern. Romanen utspelas till stor del i Stockholm men bland annat även i italien där Ros under namnet Mr Ross lever på äldre dar. Därifrån berättar han sin historia.

Romanen är ett maskspel, med syner, med tvära hopp mellan  miljöer och med spekulationer om vem som egentligen mördade Gustav den III, om Almqvist var skyldig till förgiftningsförsöket eller inte och om Emilie Högqvist som var skådespelerska och älskarinna till prins Oscar i själva verket blev förgiftad.

Kungliga teatern spelar stor roll i romanen. Ros får arbete där bakom kulisserna och under en senare del av sitt liv reser hen som skådespelare med ett resande teatersällskap i Europa. Berättelsen innehåller en lek med identiteter. Vem är vad? Vem har gjort vad? Ros är ju varken man eller kvinna. I största delen av berättelsen går hen klädd i manskläder och har då mannens rörelsefrihet i samhället. Under en kortare del är Ros klädd som kvinna med alla de begränsningar som det innebär.

Språket är mycket fint. För mig som inte är expert känns berättelsen mycket trogen 1800-talet. Den lämnar mig med många tankar. Ros anser att hen är illa behandlad av Almqvist och att han överhuvud taget är en dålig person som inte tar ansvar och bryr sig om andra människor. Jag tänker att boken också handlar om författarens ansvar för det han skriver. Ros kan vara förebilden för Tintomara i Drottningens Juvelsmycke, och Ros kan känna sig utnyttjad i Almqvists verk.

Lacrimosa är inte så lätt att läsa och jag känner att jag egentligen borde läsa den en gång till för att riktigt hänga med i berättelsens alla vindlingar, men jag gör inte det nu utan nöjer mig med de bilder och tankar som romanen har givit mig. Den gör mig nyfiken på Liffners övriga romaner och jag kommer nog att läsa mer av henne.

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2011.

Villa Europa av Ketil Björnstad

Boken är en släktsaga som sträcker sig i tid från 1892 till 1990. Den börjar med Erik Ulven som överger sin unga hustru Nina och far ut i Europa där han vill göra affärer och bli rik. Han blir inte rik utan blir lurad och luras. Jag tycker att han har starka psykopatiska drag.

Efter många år kommer han hem. Då är hustrun död men hon har inrett många rum i den stora villan med föremål från olika delar av Europa. Ovanför ytterdörren står skrivet Villa Europa.

Ett tema som finns i boken är egoism, narcissism och psykopatiska drag hos flera av männen. Inte alla som tur är. Ett annat är övergrepp på kvinnor. Flera generationers kvinnor blir utsatta för våldtäkt och den nya generationen har kommit till på så vis. Ett tredje tema är humanism, människokärlek och och kamp för kvinnors rättigheter och ett bättre samhälle.

Tyvärr tyckte jag länge när jag läste att människorna och händelserna var framställda utan riktig kropp och själ. Jag tänkte ge upp läsningen och funderade på om historien skulle passat bättre som tv-serie där skådespelarna och en bra regissör skulle kunna fylla ut och nyansera människorna i berättelsen. Men när historien hade kommit in på tiden efter andra världskriget blev berättandet bättre.

Villa Europa är inte den bästa bok jag har läst i år (2018) men jag är ändå glad över att jag läste den till slut. Romanen har en blandning av satiriskt berättande och mer realistiskt som får mig att fundera vidare.

Villa Europa av Ketil Björnstad, Trevi 1994. Översättning Margareta Eklöf.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström

George Bergman återvänder till sitt barndomshem på landet i närheten av Flen. Han har livnärt sig som trollkarl, alltså illusionist, men ser allt sämre och är nu istället handelsresande i trolleri- och skämtartiklar. George är mellan trettio och fyrtio år gammal. Hans föräldrar är döda, men i barndomshemmet finns minnen från hans uppväxt och de är inte lyckliga.

Georges far var medicine doktor och hade dragit sig tillbaka till det stora huset på landet. Modern var känslomässigt kall och han hade ingen vettig kontakt med någon av sina föräldrar. Till att börja med klarar han inte att gå in i andra rum än köket och ett gästrum där han sover. Minnen kommer till honom samtidigt som han fångar möss i fällor och sätter brasor för att få upp värmen i huset. Han möter människor som han har känt under sin uppväxt, men han är väldigt ensam.

Den här romanen är svart och dyster med en stor portion humor. Den är bitvis väldigt rolig. Avsnittet där han äntligen vågar sig in i sitt gamla pojkrum och åter bekantar sig med sina tennsoldater kan man skratta åt även om skrattet kanske fastnar i halsen. Kapitlet när han köper en ny kostym som ska passa bättre på landet än den han har fungerar likadant.

Romanen kom ut 1962 och är Per Rådströms sista. Att det är början av sextiotalet både känns och märks när man läser. Miljön är fint beskriven. George verkar lite äldre än han är, men när man ser foton av yngre män från den tiden ser de också mycket äldre ut i sina kostymer än vad de hade gjort om de hade levat idag.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman är ingen deckare. George tänker så småningom att det är barnet i sig som han måste ta livet av, det otrygga, osäkra barnet. Om han gör det tror han att han kan komma vidare i livet.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström, Litteraturfrämjandet 1990.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Janina Duszejko bor i en by på den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen. Hon har varit broingenjör och senare lärarinna. Numera ser hon till grannarnas hus som är tomma över vintern. Hon ställer horoskop och översätter poeten William Blake tillsammans med en före detta elev.

I trakten finns rådjur och vildsvin och många andra djur. Fru Duszejko strövar mycket i markerna och hon känner sig befryndad med djuren. Hon hatar jägarnas verksamhet, och de är många. Men en dag är det inte ett djur som har dödats utan en av hennes bofasta grannar.

Vi får ta del av Janina Duszejkos skrivna berättelse om byn och ett antal händelser där. Genast som man börjar läsa ser man att hon skriver vissa ord med stor bokstav såsom Djur, Människa, Vrede och Åkommor som hon lider av. Det gör att berättelsen får en alldeles egen karaktär och ger tillsammans med hennes utläggningar om horoskop och hennes utbrott när jägarna har skjutit ett djur känslan av att Janina Duszejko är lite vrickad. Men så småningom kom jag att tänka på att Blake kanske skrev så och gjorde de inte gärna det på 1700-talet?

Jag får erkänna att jag inte känner till Blake, men jag läste om honom på Wikipedia och jag hittade text av honom på projekt Gutenberg, och mycket riktigt – Blake skrev på det viset och han var inte bara poet, konstnär och publicist. Han var mystiker i Swedenborgs anda och hade upplevelser som kanske var hallucinationer. Detta gjorde att han betraktades som excentrisk och till och med galen.

Janina Duszejko lever alltså och tänker delvis som William Blake och det ger berättelsen en extra dimension. Styr din plog över de dödas ben är ingen traditionell thriller fast den har en thrillerintrig. Den är så mycket mer och innehåller funderingar om vår plats på jorden och i världsaltet. Den ställer frågor om djurens rätt i förhållande till människan. Samtidigt blir vi bekanta med Janina Duszejko och åtminstone jag blir sympatiskt inställd till henne. Olga Tokarszuk har förmågan att gestalta så att jag, åtminstone i den här berättelsen, kan acceptera handlingar som jag hade ansett vara förkastliga i verkliga livet. Fram träder en komplex, levande historia som även har humor. Vad som är rätt och fel är inte solklart. Tillvaron kommer lite i gungning.

Boken rekommenderas.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, Ariel 2010. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.