Anni och Sami är syskom. Deras föräldrar är alkoholmissbrukare och de har en eländig barndom. För Anni går det bra. Hon utbildar sig, får familj och arbetar som socionom. För brodern Sami går det illa. Han blir själv missbrukare, både av alkohol och narkotika. Han stjäl och säljer droger och hamnar i fängelse.

När jag skriver att det går bra för Anni är det en sanning med modifikation. Fast hon klarar sig i samhället och inte blir missbrukare själv har hon stora svårigheter att hantera sin barndom och kontakten med sin bror. Den här boken är skriven ur en anhörigs perspektiv, hur missbrukande föräldrar och syskon gör livet svårt för en anhörig.

Man får väl säga att Anni är medberoende. Föräldrarna och brodern påverkar varje dag i hennes liv. Oupphörliga gånger har hon sopat under mattan, ställt tillrätta och stöttat. Hennes relation till föräldrarna och brodern innehåller både stor kärlek och mycket ilska.

Författaren skriver mycket om fattigdom i boken. Annis och Samis familj var fattig. Barnen fick inte allt det som andra barn får. Hon menar att om man är fattig har man mycket sämre chans att få det bra i samhället. Hon är också mycket kritisk till den behandling av drogmissbrukare som har funnits/finns och att drogmissbrukare ofta bara straffas för sina brott men inte får möjlighet att komma ur sitt missbruk. Hon skriver om olika trender i behandling och kriminalvård och återkommer ofta till att de intagna inte respekteras som fullvärdiga människor. Delvis skriver hon med stor vrede.

Hon använder sig av uppräkning av ord på många ställen i boken. Jag reagerade mot det först och kanske är det lite väl mycket av den saken, men jag insåg så småningom att det var ett led i hennes kritik av floskler och trender. Det blir också en bild av alla ord som är obegripliga eller svåra att förstå för den som inte har klarat sig i skolan och den som inte har svenska som modersmål.

Författaren kritiserar klassamhället med stor kraft och tar ställning för de som finns längst ner. Boken ger också en bra bild av och förmedlar känslan hos en anhörig till en missbrukare. Alla sveken, alla gånger hon har hoppats. Som tur är har Anni en förstående man, och i slutet av berättelsen känner man att det finns en möjlig bättre framtid.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Bonniers 2010. Omslag Nina Ulmaja.

Det är 1980-tal. Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva Zakrisson, det är Kalmars jägarinnor. Ett gäng tonårstjejer som sminkar sig hårt och festar hårt. De känner att de äger världen, att de kan göra vad de vill. Jossan är den vackra, Sudden är den som har upptäckt Internet och Eva Zackrisson är den som är mest studiebegåvad.

Eva Zackrisson har kommit med sin familj till Kalmar från Stockholm. Hon är blyg och känner sig bortkommen men så småningom träffar hon Jossan och blir en av Kalmars jägarinnor. En stark vänskap utvecklas mellan Eva och Jossan där Jossan är den ledande. Eva är den som ofta flyter med och låter de andra ta initiativet. Jägarinnorna rumlar runt, trakasserar de duktiga handbollstjejerna och förstör skyltar vid busshållplatsen. De kräks och somnar på parkbänkar och blir hämtade av polisen. Stämningen tjejerna emellan är ofta hjärtlig men rå. Men tjejerna ställer upp för varandra när det kniper.

Mitt i allt detta sköter Eva Zackrisson sina studier med bravur. Vartefter tiden går känner Eva att hon vill mer än att festa och sminka sig. Men hon vet inte vart hon ska eller vilka hon ska söka sig till. När hon försöker närma sig andra ungdomar är hon redan stämplad som en av de vulgära jägarinnorna och hon förstår inte vad de andra pratar om. De lyssnar på annan musik, lever ett helt annat liv.

Boken är skriven med ett härligt språk och bäst tycker jag att författaren beskriver jägarinnornas bravader och vad som händer mellan dem och deras förhållande till sina famlijer. Jägarinnorna är så som jag tänker mig ett stökigt killgäng, bortsett från ögonskugga och läppglans. Det är mycket bra, det vänder ut och in på mina fördomar. Allt detta är sett med tjejernas ögon och så som det är berättat känns det som om allt verkligen har hänt när jag läser boken.

Det finns också mellanpartier som är kursiverade i boken. Där befinner sig Eva hos sin mormor på Öland. När jag läser det första av de partierna tror jag att Eva är liten, men det visar sig att hon är vuxen och ser tillbaka på tiden med jägarinnorna.

Nu måste jag först erkänna att jag har svårt för sådana här kursiverade mellanpartier som bryter handlingen. Alltför många gånger när jag har läst en bok har jag tyckt att de är onödiga. Det är de inte här. De är skrivna på ett helt annat sätt än resten av boken, poetiskt, dröjande. De behövs för att ge ett annat perspektiv. Jag tycker dock att den delen av boken borde ha kortats lite.

Kalmars jägarinnor är för mig en ovanlig bok. Jag har aldrig läst något liknande tidigare. Det har varit en upplevelse att läsa den och jag blir nyfiken på vad som händer Eva Zackrisson i framtiden.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, Weyler 2013. Omslag och formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson.

Det här är en roman om hur pappans alkoholmissbruk och psykiska sjukdom påverkar hans dotter. Det är en roman om stor kärlek till en pappa. Den som berättar är flickan Jackie. Hon vill hjälpa sin pappa och bär en enorm börda. Hon är också rädd att sjukdomen ska gå i arv till henne. Jackies pappa heter Jim. Han är en charmig man som spelar piano och som jag uppfattar det har familjen det inte dåligt ställt. Men den psykiska sjukdomen och alkoholmissbruket finns där hela tiden. När Jim var liten gick hans mamma en dag ut i havet och tog livet av sig. Som vuxen försöker Jim begå självmord och blir intagen på Beckomberga mentalsjukhus. Jackie är då fjorton år gammal och ensam i stan eftersom hennes mamma Lone har rest bort. Jackie tillbringar mer och mer tid på Beckomberga fast hennes pappa så småningom inte vill träffa henne.

Boken är fragmentariskt skriven med hopp i tiden fram och tillbaka. Det gjorde att jag hade lite svårt att hänga med till en början. Men så småningom framstod en mosaik av händelser som jag kunde sätta ihop. Ur den här ofullständiga mosaiken trädde så grundhistorien som jag har beskrivit fram. I boken finns stor smärta. Man kan tycka att mamma Lone inte skulle resa bort och lämna en fjortonåring ensam när pappan är intagen på mentalsjukhus. Men hon har rest bort förr. Jackie har som liten tidvis levt ensam med sin pappa som inte har kunnat sköta hemmet och tvätta deras kläder. Samtidigt är boken väldigt vackert skriven med fina poetiska bilder där det både finns ljus och mörker.  Först när jag började läsa blev jag förvånad över hur boken var skriven. Nu när jag har avslutat läsningen känns det som om det var just så boken skulle skrivas. Den vackra texten gör att historien pekar mot en framtid för Jackie som ska bli bättre än hennes pappas liv. Som vuxen får Jackie en son och det känns som om hon och sonen kommer att klara sig. Alla hålen i berättelsen ger en känsla av hur Jackie försöker förstå vad som har hänt under henes liv.

Det finns också bitvis en saklighet i romanen i beskrivningen av sjukhuset och historien bakom de stora institutionerna. Det är som om Beckomberga stora tunga mentalsjukhus ruvar i bakgrunden både som ett hot och ett hopp. Det var ett hem och en slags trygghet för mentalsjuka som tillbringade många år av sitt liv där.

Sara Stridsbergs Beckomberga tillhör inte de mest lättlästa romanerna, men det är väl värt besväret att läsa den.

Beckomberga : ode till min famlij av Sara Stridsberg, Bonniers 2014. Omslagsfoto Tova Mozard, formgivning Nina Ulmaja.