Jag tar inte farväl av Han Kang

Jag tar inte farväl börjar med drömmar. Det är författaren Gyeongha som drömmer om en snöig plats där svarta stockar sticker upp ur snön. De liknar gravstenar och tidvattnet börjar strömma in och kommer att dränka alltihop. Gyeongha har tidigare skrivit en bok om en massaker och det har lett till att hon har drabbats av en kollaps. Hon har dragit sig undan från sin familj och lever ensam i en mörk lägenhet där hon mest ligger på golvet och stirrar i taket. Hon kan knappt äta. Men hon har en vän som är dokumentärfilmare och som ligger på sjukhus efter en olycka. Vännen har en burfågel hemma på ön Jeju och hon ber Gyeongha resa dit och rädda fågeln som snabbt kan dö av vatten- och matbrist.

Det här är en mycket snöig roman, snöig och kall. Den handlar om mörka händelser för ganska länge sedan och när jag i mitt inre ser bilderna som författaren målar fram ser jag mestadels Gyeongha i mörker. Men det finns ett starkt stråk av omtanke och hopp i berättelsen. Bara att genomföra den besvärliga resan till vännens hem på ön för att rädda en liten fågel vittnar om stor kärlek till liv. Det står i stark kontrast till den avskyvärda massakern som de styrande genomförde på ön. Det var i tiden för Koreakriget och man jagade oppositionella och kommunister. Det var inte svårt att bli stämplad som kommunist, men mycket svårt att undgå. Ja, det var ett uppror på ön Jeju, men reaktionen från regimen saknade helt proportioner. En hel by med män, kvinnor och barn utplånades. När jag läser boken inser jag att jag vet mycket lite om Koreakriget. Jag hade faktiskt inte klart för mig att det var en diktatur som kämpade tillsammans med USA för att slå armén från norr.

Det är mycket mörker i den här berättelsen, och den är mycket poetisk. Det är en fågel som ses flaxa i silhuett mot en vägg i skenet av ett stearinljus. Det är den smärtsamma behandlingen som vännen tvingas genomgå på sjukhuset. Det är snö och snöstorm och ensamhet och ett träd som verkar som ett levande spökväsen när vinden tar tag i grenarna. Och samtidigt är det mycket stillhet i den här romanen och det är mycket vackert skrivet. Läsaren får känna och själv tolka det hen läser. Jag tar inte farväl rekommenderas varmt.

Jag tar inte farväl av Han Kang, Natur & Kultur 2024. Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park.
Romanen publicerades första gången på originalspråket 2021.
Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur 2024.

Västgötalagret av Stig Claesson

Det är år 1938 och en man reser sig ur sängen där han har legat många år på grund av astma. Han har sjukpension eller fattigunderstöd eller liknande. Hans fru arbetar på Danvikens hospital och kan ta med sig mat hem därifrån. De bor i ett barnrikehus och familjen är alltså fattig. Men nu tänker mannen låna pengar av Algot Johansson i Västergötland för att starta en butik där han vill sälja strumpor och arbetarkläder. Världsläget pekar på att det kommer att bli stark efterfrågan på strumpor.

Västgötalagret är en roman som delvis är självbiografisk och delvis en stark faktaliknande kritik av nazismen och nazisternas brott mot mänskligheten. Mannen och kvinnan i romanen bygger på Stig Claessons föräldrar och även han själv finns med i den. Hur mycket som stämmer med verkligheten vet jag inte. Där finns också partier då sonen Stig är hos sin morfar och hos sin farbror på landet. De är de partierna jag tycker bäst om. De ger djup åt berättelsen. Man känner skillnaden mellan landsbygden som pojkens föräldrar kommer ifrån och livet på Söder i Stockholm. Jag hade gärna velat ha mer av det självbiografiska.

Stig Claesson skriver med många upprepningar, det är hans stil, men jag kan bitvis känna att det är lite tjatigt även om det är mycket som är fint i den här romanen. Avsnitten som består av mer eller mindre fakta är kraftfullt skrivna och det är alltid bra att bli påmind om det politiska spelet innan andra världskriget startades och om nazismens avskyvärda brott. Fördomar och hat mot judar finns också med. Som vi vet fanns det djupt rotat även i Sveriges befolkning.

Västgötalagret av Stig Claesson (1928-2008) , En bok för alla 1978.
Västgötalagret publicerades första gången 1965.

Lol V. Steins hänförelse

När Lol V. Stein var nitton år och förlovad var hon och fästmannen på en bal i T. Beach. En främmande kvinna kom in i salen och fästmannen föll för henne ögonblickligen. De dansade, och så småningom försvann de ut. En sådan upplevelse är naturligtvis smärtsam, men flickan avskärmade sig från sin smärta och under många år var hon en passiv åskådare till livet fast hon gifte sig och fick barn.

Den här romanen handlar om kärlek och passion men på ett egendomligt sätt. Det verkar som om Lol V. Stein inte fäste sig särskilt vid människor när hon gick i skolan. Så fäster hon sig tydligen starkt vid mannen som blir hennes fästman och sedan inte till någon, inte maken, inte barnen, förrän hon efter många år träffar en annan man. Romanen är avskalad och vi får uppleva allt genom händelser. Vad personerna gör. Det är en konstig tillvaro, som jag upplever det. Barnen betyder ingenting. Händelserna utspelas bland människor som har villor och tjänstefolk. I stämningen liknar romanen Moderato cantabile men där finns mer av öppna känslor.

Jag kan avslöja att den främmande kvinnan inte är främmande för läsaren om hen har läst Vicekonsuln. Det är Anne-Marie Stretter, den franske ambassadörens hustru i Calcutta. Den romanen tycker jag för övrigt är mycket bättre än denna. Nej, Lol V. Steins hänförelse fick jag ingen kontakt med, tyvärr. Kanske blir jag provocerad av att det saknas känslomässiga band i den förutom passioner?

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras (1914-1996), Modernista 2018. Översättning och förord: Katarina Frostenson.
Romanen publicerades första gången 1964 (Le ravissement de Lol V. Stein) och kom första gången i svensk översättning 1988.

Vikarien av David Norlin

Anna har varit utbränd och är på väg tillbaka. Hon får jobb som lärarvikarie och när en kollega blir sjuk hoppar hon in och tar den sista träffen i en studiecirkel som kollegan leder. En av deltagarna är Thomas som har separerat från sin fru och som har två barn i förskoleåldern. Anna känner genast stor samhörighet och trygghet tillsammans med Thomas och på hennes initiativ blir de ett par.

Det här leder naturligtvis till svårigheter. Det är inte lätt att komma in som styvförälder, och när separationen är ganska ny och Anna håller på att bygga upp sitt liv igen är det ännu svårare. Författaren har stor psykologisk känsla. Relationerna känns mycket trovärdiga. Thomas med sitt undanglidande sätt och svårigheter att ta beslut och att tala klarspråk och Annas liv som mycket snart blir helt fokuserat på Thomas och barnen bådar inte gott. Det går lite väl fort och Anna kommer in som extraförälder tidigt i förhållandet. Alltför tidigt skulle jag säga. Hon vill så mycket och hon är väldigt ambitiös.

Det är mycket vardagsliv i den här romanen och det uppskattar jag. Det är detaljrikt och skrivet med känsla och, känns det som, med kärlek till det lilla livet. Samtidigt finns där dramatik och författaren bygger skickligt upp berättelsen till de dramatiska delarna. Att läsa Vikarien är att känna igen sig med ett leende eller rynkad panna och att samtidigt ha en olustig känsla av att det kommer att hända något hemskt. Romanen är mycket omfångsrik, 927 sidor, men den blir aldrig långtråkig och jag upplever inte transportsträckor eller utfyllnad. Det känns som om det som finns i boken ska finnas där.

Vikarien ger mycket att tänka på om mänskliga relationer. Om vad vi gör med våra barn, om varför vi vill ha barn, om kärleksrelationer och äktenskap. Anna och Thomas är mångfacetterade och det känns som om de finns. Men det är Anna som berättar alltihop och det får vi ha i åtanke. Jag kan tänka mig att boken kan passa bra till diskussionerna i en bokcirkel. Nackdelen är att berättelsen är så lång. Det kan vara svårt att läsa en sådan här tegelsten fast den är bra och lättläst.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen handlar om föräldrar, eller man kan också säga om en familj. Där finns två vuxna barn, en son och en dotter. Där finns en pappa och en mamma som är skilda sedan länge och där finns en invandrarbakgrund. Stor vikt läggs vid papporna. Den äldre pappan har alltid tänkt mest på sig själv och nu på äldre dar tycker han att det är äldste sonens uppgift att ta hand om honom. Sonen är pappaledig och dottern har en tonårig son som bor hos sin pappa och nu har hon blivit gravid.

Den pappaledige sonen är mitt bland blöjbyte och dagislämnande och påklädande och hanterande av en fyraårig dotter med stark vilja. Han vill så väl. Han vill att alla ska tycka att han är bra och han tänker mycket på hur han framstår för andra människor. Tidigare har han kommit överens med pappan om att han får bo på sonens kontor när han är i Sverige. Mestadels är han utomlands och han håller på med dunkla affärer. Men det var länge sedan de kom överens om det och nu tycker sonen att det får vara nog. Fadern lämnar alltid kontoret som en sophög och sonen blir hindrad i sitt frilansarbete.

Pappaklausulen är en roman om ganska allvarliga saker skriven med en glimt i ögat. Där finns många skildringar av småbarnsförälderns tillvaro som jag känner igen. Det där att på vintern tar det evigheter innan man kommer ut. När alla är påklädda är alltid någon kissnödig. Fyraåringens grandiosa tankar om sig själv – bäst i världen. Tröttheten och att ramla ihop i soffan när barnen väl sover om kvällen. Allt man måste komma ihåg att ta med sig när man ger sig iväg på en liten utflykt. Där finns svårigheter som småbarnsförälder och stor konflikt med pappan, men romanen är skriven med ganska lätt hand. Man känner igen sig och ler även om man själv inte har haft samma problem i sin familj. Möjligen halkar berättelsen iväg något för lättvilligt. Men där finns djup och den är mycket mänsklig. I berättelsen finns sorgen över en frånvarande pappa, något jag känner igen från andra böcker av Jonas Hassen Khemiri.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2018.

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes


Valeria Cossati är ute för att köpa cigaretter till sin man. I butiken får hon syn på en trave skrivböcker och hon köper en. Men det är förbjudet. Det är söndag år 1950 och tydligen ansågs cigaretter så oundgängliga då att man fick sälja dem på söndagar, men skrivböcker fick man inte köpa. Valeria Cossati bryter mot lagen och köper skrivboken och så börjar hon skriva dagbok.

Den här skrivboken är förbjuden på mer än ett sätt. Att hon sätter sig ner hemma och skriver dagbok är en otillåten aktivitet. Kanske egentligen inte. Hon skulle kunna hävda sin rätt till att skriva dagbok och att ha innehållet i den bara för sig själv. Men det skulle inte vara lätt. Hon är så van vid att offra sig för familjen, att arbeta för att familjen behöver pengar, att sköta allt hushållsarbete dessutom medan mannen sitter och läser tidningen och lyssnar på radio på kvällarna och dottern går ut och roar sig i den nya kappan som modern köpt till henne. Valeria Cossati tänker ständigt på vad familjen behöver. Men dagboksskrivandet gör att hon mer och mer börjar längta efter egen tid och en egen plats.

Här handlar det alltså om ett eget rum, något som flera andra författare har skrivit om, och ett eget rum handlar ju om mycket mer än just ett rum. Det handlar om att få ha egna tankar, att få möjlighet att utvecklas, att göra något som är bra för en själv och att bli respekterad för det man uträttar och bli tagen på allvar som en jämlik människa. Så är det inte för Valeria Cossati.

Nu kan man tänka sig att det här är ganska tjatigt och det här har vi hört så många gånger förr. Men det har vi inte alls. Den förbjudna skrivboken är en mycket bra roman. Alla personerna är människor och Valeria Cossati är både bra och dålig. Hur hon har antagit mycket av den nedvärderande synen på sig själv och på vad en bra kvinna och en god mor bör göra framkommer så tydligt, men inte så att det blir övertydligt. Det kommer fram naturligt. Hennes manövrerande för att behålla sitt människovärde är mycket bra gestaltat. Hur hon hävdar sin roll som kökets härskarinna, hur hon kan bli elak mot dottern och den blivande svärdottern och hur hon ständigt servar sonen som en självklarhet, men inte dottern på samma sätt. Porträttet av Valeria Cossati är suveränt bra.

Det känns när man läser den här romanen. Det är så bra skrivet att man själv får en klaustrofobisk känsla. Det som känns svårast är att Valeria Cossati inte blir tagen på allvar av familjemedlemmarna. Och absolut inte av sin mamma, och hennes barndom bidrar nog till att hon finner sig i sin situation. Valeria Cossatis värld är så begränsad och utrymmet runt henne blir mindre och mindre. Tillvaron för en kvinna i Italien då skiljer sig mycket från den vi har idag, men man kan ändå känna igen sig själv här och där och börja fundera över sin egen tillvaro.

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes, Norstedts 2024. Översättning: Johanna Hedenberg. Förord: Lina Wolff.
Romanen publicerades första gången 1952 (Quaderno proibito). Den kom första gången på svenska 1954 (Förbjuden dagbok). 2024 års utgåva är en nyöversättning.

Om uträkning av omfång 5 av Solvej Balle

Nej, Tara Selter och hennes man kunde inte leva tillsammans igen. Men romanen börjar inte med att beskriva hur hon kommer till deras hem och hur det går. Tara Selter berättar nu från en senare tidpunkt. Vi får veta vad som hände sedan, konsekvenserna av den smärtsamma upplevelsen, och att författaren har valt att lägga upp den femte romanen i serien så tycker jag är mycket bra. Nu har Tara Selter rest till de frisiska öarna och varit där länge, i ensamhet, och hon är på väg till Val Benoît, Lièges gamla nedlagda universitet. Där samlas många människor som har fastnat i den 18:e november och Tara Selter är nervös över att möta människor igen.

De är många i Val Benoît och det framgår så tydligt att de är utanför det vanliga samhället. Men som tidigare i serien blir det inga dramatiska konflikter mellan 18:e november-människorna. Om uträkning av omfång är ingen realistisk berättelse. Den är detaljrik och full av vardaglighet, men en realistisk berättelse om vad som händer människor emellan är den inte. Men det har jag skrivit om tidigare. Det är naturligtvis inte författarens avsikt. Men vad är den då? Att jag inte har förstått det bidrar till att jag vill läsa vidare och vidare. Jag vill ha ett svar på vad detta är. Kanske får jag det aldrig? Och gång efter gång hakar jag upp mig på frågor som ”Men äter de aldrig animaliska produkter? Varför skriver hon bara om grönsaker? Om de bara äter vegetabilier bör de ha uttömt traktens lager av B-12 tabletter för länge sedan. Och växthus? Inte kan man leva bara på det som odlas i växthus? De behöver ju mjöl till allt det där brödet de bakar. De behöver linser och bönor. Sådant odlas på stora fält.” Ja så där kan jag hålla på.

Men det är bra, det här. Bra skrivet och bra påhittat. Det är lättläst också, vilket inte är fel, och som läsare känner jag Taras sorg över sitt förlorade äktenskap och också hur hon åldras. Sedan har vi forskningen. Människorna i Val Benoît sätter igång med en massa forskning och de låter alla blommor blomma. Folk kan forska om precis vad de vill och mycket av denna forskning verkar egentligen inte vara forskning. Och så ska deras olika alster kategoriseras och arkiveras och det diskuteras om hur detta ska göras. Det blir en bild av vår strävan att förstå världen och universum. Handlar Om uträkning av omfång om vår fåfänga strävan att ha kontroll? Frågor, frågor. Nu väntar jag på del sex i serien.

Om uträkning av omfång 5 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2024. Översättning: Ninni Holmqvist.

Här är länkar till mina inlägg om de tidigare fyra delarna:
Om uträkning av omfång 1
Om uträkning av omfång 2
Om uträkning av omfång 3
Om uträkning av omfång 4

Sår av Oksana Vasiakina

Sår är en självbiografisk roman där Oksana Vasiakina skriver om sitt förhållande till sin mor och sorgen efter hennes bortgång. Sår är en rättvisande titel för romanen är sårig, så sårig att författaren kämpar och har svårt att berätta om hur det var. Romanen handlar också om det, svårigheten att skriva om dessa svåra minnen. Den blir faktiskt också en gestaltning av skrivvåndan. Den är fragmentarisk, innehåller dikter och först i den senare delen av boken kommer det fram hur eländig hennes uppväxt verkligen var med en alkoholiserad mor och en frånvarande far.

Oksana Vasiakina växte upp i Sibirien och en del av behållningen man får av den här boken är att läsa om hennes tid där och hennes resa dit med moderns aska för att begrava henne i staden där hon levde många år. De enorma avstånden, kylan, skogen och industristäderna som finns där – allt detta är miljöer som jag inte har läst mycket om. Men hur författaren skriver om förhållandet till modern och sorgen är den största behållningen. Sår är en drabbande bok, sorglig och hård. Men det är inte hela sanningen. Hur författaren kämpar med sitt liv, hur hon älskar sin mor och det hon gör för minnet av henne när hon reser till Sibirien med askan pekar ändå framåt. Och det finns också omhändertagande människor i berättelsen, och när författaren träffar moderns väninnor vid gravsättningen får vi en bredare bild av hennes mor. Intressant är också författarens klassresa från en miljö där man inte skulle ha en tanke på att hon skulle bli poet. Hon är avskild från sitt ursprung, som ändå är hennes rötter, och hon har fått bygga upp sig själv och en ny tillvaro i Moskva.

Sår av Oksana Vasiakina, Norstedts 2024. Översättning: Janina Orlov och Lida Starodubtseva.

Det enda som hittills har översatts till svenska av Oksana Vasiakinas verk är just Sår som är hennes debutroman. Men hon har skrivit poesi tidigare och enligt Wikipedia finns ytterligare två romaner.

Ur kurs av Sybille Bedford

Flavia är 17 år och bor i en hyrd villa vid kusten i Provence. Det är hennes mor som har hyrt den men hon har åkt iväg med en man så Flavia är där alldeles ensam. Det var inte meningen. Bland annat skulle en äldre manlig vän till familjen resa dit, men det har Flavia avstyrt. Hon bor där ensam och studerar för att kunna söka in till universitetet i Oxford. Tiden är början av 1930-talet.

Flavia arbetar disciplinerat med studierna. Hon har en handledare för studierna som hon har kontakt med en gång i veckan. Hon badar och hon träffar ibland en konstnärshustru och några andra som bor i villor i närheten. Det är människor som har det väl ställt och ibland tänker jag på Bonjour tristesse av Françoise Sagan, kanske bara för att flickan i den romanen också finns i en villa på den franska rivieran. Den romanen utspelas i en helt annan tid och flickan Flavia är mycket mer ambitiös och tänker mycket mer på politik och filosofi och på hur andra människor är. Hennes familj har en helt annan bakgrund. Hennes mamma är uppvuxen i Rom i en aristokratfamilj, men mammans mor kom från USA och Flavias far var britt så olika kulturer och sätt att vara speglas i romanen, och Flavia dras mycket mer till kvinnor än till män.

Ur kurs är en roman som så småningom griper tag i en. Miljön och Flavias tankar och hennes kärlekshistorier är berättade så att det blir pregnant och kroppsligt och sinnligt. Det känns riktigt, som om det kunde ha varit så. I romanen finns också ett långt avsnitt där Flavia berättar för sin kärlekspartner om sin familjs historia. Jag uppskattar både det och den långa uppläxande monologen som Flavias nya bekantskap Andrée (som är en kvinna) håller. Monologen är mycket stark. Där bränner det till ordentligt. Det finns stor komplikation i romanen och det är inte lätt för Flavia att bemästra den. Ur kurs är en intressant roman.

Ur kurs av Sybille Bedford, Norstedts 1969. Översättning: Aida Törnell.
Romanen publicerades första gången 1968 (A Compass Error) och den är fortsättning på romanen A Favourite of the Gods, (1963) som finns översatt till svenska (En gudarnas gunstling, 1964). Den handlar om Flavias mormor som är amerikansk arvtagerska och gifter sig med en romersk prins. Den har jag inte läst, men man kan mycket väl läsa Ur kurs utan att ha läst den.

Sybille Bedford (1911-2006) hade internationell bakgrund, född i Tyskland, vid fjorton års ålder bosatt i Italien med sin mor, studerade sedan i England och bodde i USA under andra världskriget på grund av att modern var judinna. Hon har skrivit en rad romaner och fackböcker sex av hennes böcker finns översatta till svenska.

Helga av Bengt Ohlsson

För tjugo år sedan kom Bengt Ohlssons roman Gregorius som handlar om prästen som Hjalmar Söderbergs doktor Glas förgiftar. Bengt Ohlssons nya roman Helga handlar om pastor Gregorius hustru, hon som doktor Glas tyckte så synd om att han mördade hennes man. Åtminstone skriver han så i sin dagbok, och den dyker upp i den nya romanen, vilket ställer till det för Helga. Hon var mycket ung när hennes man pastorn avled och så småningom gifte hon om sig med Ivar som arbetar på utrikesdepartementet. Nu har det gått lång tid sedan dess och det är år 1937.

Det är Helga som berättar i den här romanen. Hon har det gott ställt med villa och hembiträde och tre vuxna barn. Hon kan göra mycket som hon själv vill, gå på stan och uträtta ärenden, träffa väninnorna, resa bort, läsa. Men hennes tillvaro skakas när en antikvitetshandlare har hittat doktor Glas dagbok i en chiffonjé.

Det var länge sedan jag läste Gregorius, men jag minns den som mycket bra. Den här boken kände jag mig lite tveksam till när jag läste. Det var för mycket klarspråk. Helgas tankar känns mycket genomtänkta och klara, så också en stor del av dialogen. Det här tror jag inte på, tänkte jag när jag läste. Så här kan de inte ha talat med varandra när det ligger så mycket svårigheter under allting. För det finns det som är dolt och det vissa personer döljer för andra. Men allt kändes alltför öppet.

Men när jag hade läst hela romanen kändes det bättre. Det satt ganska bra som ett porträtt av en kvinna i sextioårsåldern som levde i de omständigheterna just då. Helgas förhållande till trotjänarinnan Hermine är fint gestaltat. Annat som jag fastnar för är förhållandet mellan Helga och hennes man Ivar, och att Helga sällan lyssnas till i samtal vid middagar och andra sällskap, och situationen i världen med spanska inbördeskriget och nazisterna i Tyskland. Att det finns olika åsikter om läget och vad som är bra framkommer lagom mycket, ungefär så som jag tänker mig att det skulle kunna ha varit för en kvinna som Helga. Så här efteråt ser man aningslösheten. Och detta känns mycket relevant att läsa för oss med tanke på dagens situation. Det är svårt att bedöma och inse de stora konsekvenserna när man befinner sig mitt i ett skeende.

Jag tycker också att Helgas personlighet kommer fram i romanen. Det undanglidande, förtigande, rädslan för att ta upp det svåra. Det är sådant man kan känna igen sig i. Så jag är glad att jag läste den här romanen. Den gav mig en hel del.

Helga av Bengt Ohlsson, Bonniers 2024.

Tidigare inlägg på bloggen om böcker av Bengt Ohlsson:
Jazz är farligt (1988)
De dubbelt så bra (2018)
Midsommarnattsdrömmar (2020)