Anna har varit utbränd och är på väg tillbaka. Hon får jobb som lärarvikarie och när en kollega blir sjuk hoppar hon in och tar den sista träffen i en studiecirkel som kollegan leder. En av deltagarna är Thomas som har separerat från sin fru och som har två barn i förskoleåldern. Anna känner genast stor samhörighet och trygghet tillsammans med Thomas och på hennes initiativ blir de ett par.

Det här leder naturligtvis till svårigheter. Det är inte lätt att komma in som styvförälder, och när separationen är ganska ny och Anna håller på att bygga upp sitt liv igen är det ännu svårare. Författaren har stor psykologisk känsla. Relationerna känns mycket trovärdiga. Thomas med sitt undanglidande sätt och svårigheter att ta beslut och att tala klarspråk och Annas liv som mycket snart blir helt fokuserat på Thomas och barnen bådar inte gott. Det går lite väl fort och Anna kommer in som extraförälder tidigt i förhållandet. Alltför tidigt skulle jag säga. Hon vill så mycket och hon är väldigt ambitiös.

Det är mycket vardagsliv i den här romanen och det uppskattar jag. Det är detaljrikt och skrivet med känsla och, känns det som, med kärlek till det lilla livet. Samtidigt finns där dramatik och författaren bygger skickligt upp berättelsen till de dramatiska delarna. Att läsa Vikarien är att känna igen sig med ett leende eller rynkad panna och att samtidigt ha en olustig känsla av att det kommer att hända något hemskt. Romanen är mycket omfångsrik, 927 sidor, men den blir aldrig långtråkig och jag upplever inte transportsträckor eller utfyllnad. Det känns som om det som finns i boken ska finnas där.

Vikarien ger mycket att tänka på om mänskliga relationer. Om vad vi gör med våra barn, om varför vi vill ha barn, om kärleksrelationer och äktenskap. Anna och Thomas är mångfacetterade och det känns som om de finns. Men det är Anna som berättar alltihop och det får vi ha i åtanke. Jag kan tänka mig att boken kan passa bra till diskussionerna i en bokcirkel. Nackdelen är att berättelsen är så lång. Det kan vara svårt att läsa en sådan här tegelsten fast den är bra och lättläst.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Pappaklausulen handlar om föräldrar, eller man kan också säga om en familj. Där finns två vuxna barn, en son och en dotter. Där finns en pappa och en mamma som är skilda sedan länge och där finns en invandrarbakgrund. Stor vikt läggs vid papporna. Den äldre pappan har alltid tänkt mest på sig själv och nu på äldre dar tycker han att det är äldste sonens uppgift att ta hand om honom. Sonen är pappaledig och dottern har en tonårig son som bor hos sin pappa och nu har hon blivit gravid.

Den pappaledige sonen är mitt bland blöjbyte och dagislämnande och påklädande och hanterande av en fyraårig dotter med stark vilja. Han vill så väl. Han vill att alla ska tycka att han är bra och han tänker mycket på hur han framstår för andra människor. Tidigare har han kommit överens med pappan om att han får bo på sonens kontor när han är i Sverige. Mestadels är han utomlands och han håller på med dunkla affärer. Men det var länge sedan de kom överens om det och nu tycker sonen att det får vara nog. Fadern lämnar alltid kontoret som en sophög och sonen blir hindrad i sitt frilansarbete.

Pappaklausulen är en roman om ganska allvarliga saker skriven med en glimt i ögat. Där finns många skildringar av småbarnsförälderns tillvaro som jag känner igen. Det där att på vintern tar det evigheter innan man kommer ut. När alla är påklädda är alltid någon kissnödig. Fyraåringens grandiosa tankar om sig själv – bäst i världen. Tröttheten och att ramla ihop i soffan när barnen väl sover om kvällen. Allt man måste komma ihåg att ta med sig när man ger sig iväg på en liten utflykt. Där finns svårigheter som småbarnsförälder och stor konflikt med pappan, men romanen är skriven med ganska lätt hand. Man känner igen sig och ler även om man själv inte har haft samma problem i sin familj. Möjligen halkar berättelsen iväg något för lättvilligt. Men där finns djup och den är mycket mänsklig. I berättelsen finns sorgen över en frånvarande pappa, något jag känner igen från andra böcker av Jonas Hassen Khemiri.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2018.

För tjugo år sedan kom Bengt Ohlssons roman Gregorius som handlar om prästen som Hjalmar Söderbergs doktor Glas förgiftar. Bengt Ohlssons nya roman Helga handlar om pastor Gregorius hustru, hon som doktor Glas tyckte så synd om att han mördade hennes man. Åtminstone skriver han så i sin dagbok, och den dyker upp i den nya romanen, vilket ställer till det för Helga. Hon var mycket ung när hennes man pastorn avled och så småningom gifte hon om sig med Ivar som arbetar på utrikesdepartementet. Nu har det gått lång tid sedan dess och det är år 1937.

Det är Helga som berättar i den här romanen. Hon har det gott ställt med villa och hembiträde och tre vuxna barn. Hon kan göra mycket som hon själv vill, gå på stan och uträtta ärenden, träffa väninnorna, resa bort, läsa. Men hennes tillvaro skakas när en antikvitetshandlare har hittat doktor Glas dagbok i en chiffonjé.

Det var länge sedan jag läste Gregorius, men jag minns den som mycket bra. Den här boken kände jag mig lite tveksam till när jag läste. Det var för mycket klarspråk. Helgas tankar känns mycket genomtänkta och klara, så också en stor del av dialogen. Det här tror jag inte på, tänkte jag när jag läste. Så här kan de inte ha talat med varandra när det ligger så mycket svårigheter under allting. För det finns det som är dolt och det vissa personer döljer för andra. Men allt kändes alltför öppet.

Men när jag hade läst hela romanen kändes det bättre. Det satt ganska bra som ett porträtt av en kvinna i sextioårsåldern som levde i de omständigheterna just då. Helgas förhållande till trotjänarinnan Hermine är fint gestaltat. Annat som jag fastnar för är förhållandet mellan Helga och hennes man Ivar, och att Helga sällan lyssnas till i samtal vid middagar och andra sällskap, och situationen i världen med spanska inbördeskriget och nazisterna i Tyskland. Att det finns olika åsikter om läget och vad som är bra framkommer lagom mycket, ungefär så som jag tänker mig att det skulle kunna ha varit för en kvinna som Helga. Så här efteråt ser man aningslösheten. Och detta känns mycket relevant att läsa för oss med tanke på dagens situation. Det är svårt att bedöma och inse de stora konsekvenserna när man befinner sig mitt i ett skeende.

Jag tycker också att Helgas personlighet kommer fram i romanen. Det undanglidande, förtigande, rädslan för att ta upp det svåra. Det är sådant man kan känna igen sig i. Så jag är glad att jag läste den här romanen. Den gav mig en hel del.

Helga av Bengt Ohlsson, Bonniers 2024.

Tidigare inlägg på bloggen om böcker av Bengt Ohlsson:
Jazz är farligt (1988)
De dubbelt så bra (2018)
Midsommarnattsdrömmar (2020)