Böcker, böcker och lite till
Linköpings stiftsbiblioteks ursprung är det medeltida domkyrkobiblioteket. Samlingarna har byggts upp från 1600-talet och innehåller förutom böcker, handskrifter, konst, mynt, medaljer och porträtt, med mera. Boksamlingen är på ca 235 000 volymer och i den finns 135 inkunabler från 1400-talet.
Ja det var denna skyltsöndag, och även ett exlibris kan väl anses vara en skylt.
Skyltsöndag sköts av BP och om du klickar in dig hos henne hittar du fler söndagsskyltare.
De båda systrarna Anthea och Imogen bor i Inverness. Imogen arbetar på det mulitnationella företaget Pure och har ordnat jobb där åt sin syster. Men Anthea är en drömmare och kommer för sent till jobbet. Pure ska lansera ett flaskvatten och på ett möte om hur de ska presentera det så att konsumenterna köper ser hon en kille utanför som står på en stege och sprayar en kritisk slogan under Purelogotypen: GÅ INTE PÅ DET. VATTEN ÄR EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET. ATT TA BETALT FÖR DET ÄR OMORALISKT.
Anthea går ut och blir genast kär i killen – eller flickan.
Det här är en alldels för ordningsam början på min recension, för den här boken är ganska galen och drömlik och den handlar om mycket fast den har litet omfång. Kärlek. Moderna marknadsföringsfloskler. Integritet. Kön och identitet. Fördomar mot de som inte följer den heterosexuella normen. Förtryck av kvinnor.
Tempot är snabbt och scenerna är inte alltid sannolika. Boken är mycket rolig. Där finns också ett mycket fint parti som handlar om ett kärleksmöte. Berättelsen är positiv fast den tar upp så många missförhållanden.
Jag tror att man kan reta sig på den här boken. Va? Vad är det här? Och den skulle naturligtvis ha kunnat skrivas på ett helt annat sätt, längre och fylligare. Men ställ in dig i rätt läge så kan du ta till dig den här historien. Den kan passa bra att läsa i sommar.
Inspiration till romanen är en berättelse i Ovidius metamorfoser som ju alla handlar om förvandling. Det är myten om Iphis som uppfostrades till pojke för att överleva och blev kär i en annan kvinna.
Flicka möter pojke av Ali Smith, Bonniers 2007. Översättning: Molle Kanmert Sjölander.
Den här boken handlar om pianisten och kompositören Fanny Mendelssohn, syster till Felix Mendelssohn. Hon föddes 1805 i Hamburg och dog 1847 i Berlin.
Kvinnliga kompositörer har förminskats och glömts bort i historien. När Fanny Mendelssohn växte upp skulle en flicka från en förmögen familj få utbildning som gjorde henne attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon skulle lära sig så mycket att hon blev en bra samtalspartner till sin man. Spela piano och sjunga skulle hon gärna också kunna, det var viktigt i sällskapslivet. Och kunde hon skriva sånger och korta pianostycken var det också ett plus. Men musiken skulle stanna i det privata. Hon kunde spela för inbjudna, men inte ge sig ut i offentligheten.
Fanny Mendelssohn var mycket begåvad, precis som sin bror. Hon måste ha varit en mycket stark kvinna. Hon fick musikutbildning och började komponera precis som brodern. De hade länge ett mycket nära förhållande och diskuterade musik och komposition.
Brodern Felix fick möjlighet att resa ut i världen och att utvecklas som kompositör på så sätt. Fanny fick stanna hemma men komponerade ändå. Hon till och med komponerade för orgel fast hon inte hade fått spela orgel som sin bror. Hon skapade också verk för fler instrument. Någon symfoni blev det dock inte. En kvinnlig kompositör skulle arbeta i det lilla formatet. Fanny Mendelssohn fick helt enkelt inte möjligheten. Men hon blev en betydelsefull person i Berlins musikliv och ordnade många konserter där hon till och med dirigerade, vilket kanske inte ansågs helt lämpligt för en kvinna.
Ellinor Skagegård visar på hur betydelsefulla de båda syskonen Mendelssohn var för varandra. Många musikforskare har påstått att all påverkan kom från brodern till systern. Ganska typiskt. Har vi inte hört detsamma om kvinnliga och manliga författare? Nu finns det i alla fall forskare som har kommit fram till att Fanny Mendelssohn påverkade sin bror och kom med många förslag till ändringar i hans verk.
Den här boken innehåller mycket. Bland annat tar författaren upp judarnas situation och jämför hur musikförståsigpåare kunde förminska judars verk på ungefär samma sätt som de förminskade kvinnors.
Fanny Mendelssohn kom från en judisk familj och som vi vet har judar varit förföljda och diskriminerade under historien. Skagegård berättar att när en anfader till familjen kom till Berlin på 1700-talet måste han resa in i staden genom kreatursporten. De andra portarna var förbjudna för judar.
Fanny Mendelssohns familj var rik och rika judar hade tidvis en bra situation. Men det var osäkert och fortsatte så. Nazisterna förbjöd sedermera Felix Mendelssohns musik. Den fick helt enkelt inte spelas.
Fanny Mendelssohns musik var länge bortglömd, men idag spelas den.
Jag är ingen musikkännare, men det var intressant att läsa den här boken och det ledde till att jag lyssnade på musik av både Fanny och Felix Mendelssohn.
Fanny Mendelssohn gifte sig med målaren Wilhelm Hensel så om ni söker information om henne hittar ni en del av den under Fanny Hensel.
För dig ska musiken bara vara ett smycke av Ellinor Skagegård, Leopard förlag 2019.
Den här romanen handlar om pojken Kristian och hans farmor. Hans föräldrar skiljs när han är liten och efter det träffar han inte sin pappa särskilt mycket. Men farmodern träffar han ofta och sover ibland över hos.
Hans farmor är fantasifull och berättar sagolika historier. Hon röker som så många gjorde förr och är oftast klädd i dräkt. Farmodern bor i en stor lägenhet och hyr ut två av rummen till en tidningsredaktion för en barntidning.
Rådström berättar mycket fint om farmoderns och pojkens förhållande. Det är den äldre Kristian som berättar, allt ses från hans synpunkt och det är mycket trovärdigt. Det är inte särskilt förvånande. Månen vet inte är första delen i en självbiografisk trilogi. Berättelsen känns verkligen som om barndomens minnen återkallas. Den är både poetisk och saklig och den handlar mycket om förlust. Farfadern dör, Kristians pappa lever ett annat liv. Så småningom dör han också och flera andra.
Månen vet inte är på sätt och vis en mörk berättelse med mycket sorg, men ändå känns den trygg och levande. Kristian börjar skolan. Han får ett liv utanför farmorns och mammans värld. Farmodern blir äldre. Krämporna ökar. Hon berättar samma historier om och om igen. När Kristian var helt liten älskade han det. Små barn vill gärna höra samma berättelse gång på gång. När han blir äldre tröttnar han och som tonåring blir han irriterad på farmodern. Det händer att han smiter undan och inte vill träffa henne.
Niklas Rådströms barndomsberättelse berörde mig, och gjorde att jag tänkte över mitt eget liv och min egen barndom. En levande och stark bok som känns ärlig. Rekommenderas.
Månen vet inte av Niklas Rådström, Gedins 1989.
Katarina, en ung biolog, kommer till Tjernobyl för att arbeta på ett internationellt forskningslaboratorium. En av forskarna är ukrainaren Grigorij. Han och Katarina förälskar sig i varandra och deras förbindelse får återverkningar på hela forskarlaget.
Grigorij är uppväxt i det forna Sovjet. Han var med och röjde upp efter kärnkraftskatastrofen år 1986. Katarina har flyttat runt i världen som barn, till många länder och städer där hennes far hade anställning som dirigent. Deras olika livserfarenheter inverkar på kärleksförhållandet.
Men det viktigaste i den här romanen är den stora förbjudna zonen omkring det havererade kärnkraftsverket och den gigantiska reaktorbyggnaden som ruvar där inne. Radioaktiviteten försvinner inte. Också många år efter olyckan får människor inte bo i zonen. Forskningsteamet åker in i zonen ibland och samlar möss och tar jordprover och växtprover. Stor försiktighet måste iakttas både när de har åkt förbi avspärrningen och befinner sig där inne och på laboratoriet som ligget utanför zonen.
Zonen är ett spökområde. Hus som vittrar sönder. Begravda traktorer och djur från bondgårdarna. De var så radioaktiva att man inte kunde ta ut dem ur zonen. Sönderslagna möbler i husen för att inte människor ska ta sig in i zonen och stjäla dem och på så sätt forsla ut strålningskällor.
Naturen tar över. Det som var odlingsmark blir beväxt med träd och buskar. Träden och andra växter vandrar in i staden och en spöklik tystnad råder. Djur har kommit in i området, smådjur, fåglar, vargar och vildsvin, men inga människor utom några envisa återvändare som sitter i sina hus och väntar.
Beskrivningen av zonen är mycket bra och romanens största tillgång. Den ger en krypande spänning som har starkt inflytande på både hur jag upplever kärlekshistorien och forskarnas arbete och övriga relationer. Berättelsen påverkade mig både känslomässigt och faktamässigt. Det är bra att bli påmind om kärnkraftens oerhörda risker och blir man det genom att läsa en bra roman är känslorna involverade och man får mycket att fundera på.
Titeln, Elefantens fot, syftar på härdsmältan inne i reaktorn. Forskare och andra tog sig in i reaktorn strax efter haveriet. De fotograferade härdsmältan och på fotona liknar den en elefantfot. De som gjorde det blev naturligtvis sjuka och dog. De utsattes för alldeles för mycket strålning.
Elefantens fot av Madeleine Hessérus, Natur & Kultur 2016
En döddansares visor är Nils Ferlins första diktsamling och den kom ut 1930. Jag har läst den i en samlingsvolym med Nils Ferlins dikter.
Hur ska jag nu beskriva de här dikterna? Döden, döden döden kanske är en bra början, för döden förekommer i flertalet av dikterna. Det finns några ljusa, mer trösterika dikter men de är inte många. I den här diktsamlingen finns alltså mycket dysterhet och ångest men också humor och gissel av medelsvensson, och de ordentliga borgarna. Ofta är dikterna skrivna ur bohemens synvinkel.
Nils Ferlin var en förgrundsgestalt bland Klarabohemerna. Han föddes 1898 i Karlstad och dog 1961. Han tog realexamen och gav sig ut på sjön. Han var underhållare och stod på scen. Det var mycket alkohol i hans liv och dikterna speglar det.
Nils Ferlin skrev rimmade dikter och de har ofta en väldigt klar rytm. Många av hans dikter har blivit tonsatta.
Och nu kommer jag till dikten som jag tänker visa en del av här, En valsmelodi. Den avslutar samlingen och det är en dikt som jag minns från min barndom, troligen på grund av att den är tonsatt av Lillebror Söderlund. Kanske har jag hört den sjungas på radio. Ordvändningen Och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals bet sig kvar i mitt sinne och jag lärde mig så småningom melodin.
Här kommer då första versen, eller hur man nu ska säga om man ska tala korrekt lyrikspråk.
En valsmelodi
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn
slödder och flarn
sova polishus och finkor –
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
– Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals –
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mig somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Samlingsvloymen heter Nils Ferlin, Dikter och ingår i serien Den svenska lyriken. Förlaget är Bonniers och samlingsboken kom ut 1976.
En tid efter att hennes far hade dött höll Siri Hustvedt ett föredrag på det college där han hade arbetat och där hon hade bott som barn. Plötsligt började hon skaka. Hon kunde tala och tänka men hela kroppen nedanför halsen skakade och det var inte som när man är nervös och är darrig i benen och i händerna utan riktiga skakningar.
Det här ledde till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Var det en neurologisk åkomma eller hade skakningarna psykologiska orsaker?
Den här boken är lite krånglig att läsa. Siri Hustvedt tar upp åtskilliga forskare och filosofer och deras syn på kropp och själ. Som jag förstår det menar hon att det fysiska och det psykiska hänger ihop. Att vi fortfarande vet ganska lite om hjärnan och det faktum att forskarna kan se vilken del i hjärnan som är aktiv vid olika tillfällen inte säger allt om vad det egentligen är som händer i vår kropp och framför allt inte om vad vi tänker och känner.
Vad är sinne och själ? Hur får vi ett jag? Vad är jaget? Vi får aldrig några säkra svar på detta i boken och det hade jag heller inte väntat mig. Som jag förstår anser Hustvedt att språket är mycket viktigt och att vårt jag formas i kommunikation och samspel med andra människor. Själv är hon en känslig människa och har några gånger sett syner, liksom en av hennes systrar och hennes mor. Hon har i många år lidit av migrän. Hon blir undersökt av neurologer men något klart svar på skakningarnas orsak får hon inte.
Som jag skrev här ovan är boken lite svår och eftersom jag själv inte är vidare insatt i filosofi och neurologi och psykologi kan jag inte säga så mycket mer. Jag tänker att vår hjärna, vårt jag, vår fantasi och kreativitet kanske vi aldrig riktigt kommer att förstå. Det är så stort och komplext. Men det ger ändå något att fundera över de här frågorna. Och att göra det är väl att vara människa? Siri Hustvedt ser bilder när hon läser. Det gör jag också. Det finns människor som inte gör det och jag skulle tro att även om både Hustvedt och jag ser bilder när vi läser så fungerar det inte likadant hos henne som hos mig. Kanske ser hon starkare bilder medan mina är lite blekare och flimrar förbi lite snabbare? Vem vet?
Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, Norsteds pocketutgåva 2011. Översättning: Ulla Roseen.
Magnus Västerbro tror inte på vålnader och andar men han har länge varit fascinerad av berättelser om det övernaturliga. I den här boken, Vålnadernas historia – Spöken skeptiker och drömmen om den odödliga själen, har han samlat sina erfarenheter av forskning inom området. Han har inte forskat själv utan han skriver om vad andra har kommit fram till.
Västerbro börjar med antikens tro på spöken och vålnader och går sedan framåt genom århundradena ända till vår tid. Han kopplar ihop tron på spöken och vålnader med religion och föreställningar om vad som händer med oss efter döden. Om vi tror att döden är slutet och inget händer oss därefter kan vi ju heller inte tro på vålnader. En sak som han trycker på är att det alltid har funnits skeptiker, tvärtemot vad historikerna många gånger har sagt. Det finns exempel på tvivlare och skeptiker i alla tider så Västerbro kommer fram till att alla trodde inte på någon gud och alla trodde inte att människan hade en själ. Svårigheten är naturligtvis att de flesta vittnesbörd om tro eller tvivel kommer från dem som kunde läsa och skriva. Det är svårare att veta vad vanligt folk tyckte.
Det är också intressant hur kyrkan och makten tidvis använde tron på spöken för att skrämma människor för helvetet och i andra tider ansåg att spöktro var ogudaktigt. Hur utbredd tron på andar och spöken har varit har varierat genom århundradena men den moderna vetenskapen har inte utrotat spöktron. Den finns kvar. I grunden handlar den om vår sorg och rädsla inför döden och våra försök att förstå vår roll i universum.
Boken kändes lite torr att läsa i början, med alla exempel från antiken. Den var mer livfull mot slutet. Västerbro ger en överblick över tro, religion, synen på spöken och vålnader och det leder till funderingar över vår plats på jorden. Jag har själv, som så många andra, ibland känt att mina kära anförvanter som har dött kanske ändå finns med mig.
Vålnadernas historia – Spöken, skeptiker, och drömmen om den odödliga själen av Magnus Västerbro, Volante 2019.
Carlos Gardel är en berömd tangosångare från 1930-talet. Den här boken handlar inte om honom, men Álvaro älskar hans musik. Han har dragit sig undan i sina äktenskap och haft dålig kontakt med sin son. Álvaro har varit otillgänglig och suttit bakom tidningen och ofta lyssnat på Carlos Gardel.
I den här boken finns ingen bra harmonisk kontakt mellan människorna. Alla lever för sig, även om de lever ihop. Det finns hat, desperation, tristess och tröstlöshet och svartsjuka. Allt är svart. Álvaros drogberoende son ligger och dör på sjukhuset. Hans syster motar ut sonens mamma från sjukrummet. Hon hatar henne. Álvaros nuvarande hustru låtsas att Álvaro älskar henne och att han tycker om hennes ömhetsbetygelser.
Garlos Gardels död blir man inte glad av. Dessutom gör författaren det svårt för läsaren. Det finns ganska många karaktärer i boken: Álvaro, hans två fruar, hans syster och hennes flickvän, sonen Nuno, hembiträden, Álvaros farfar, en gammal avdankad tangodansare. Det är nog fler. I olika kapitel är det olika personer som för ordet, eller tänker. Mer än ett tidsplan finns i kapitlen och de olika tiderna och situationerna är invävda i varandra, finns samtidigt i kapitlet i en enda röra.
Så kan det kännas när man läser den här boken. Men författaren har egentligen inte skrivit en enda röra. Det verkar vara noga komponerat och det är ett fantastiskt språk, en flytande rytm som ger bilder i ens huvud och starka drabbande scener. Översättaren måste ha gjort ett strålande arbete. Jag tänker att man kan uppleva boken som ett musikstycke där olika teman kommer igen. Läsningen ger starka miljöbilder och jag får någon slags känsla för Lissabon och Portugal.
Nej det finns ingen tröst i den här boken. Jag kommer inte att genast kasta mig över en annan bok av António Lobo Antunes. Om du vill läsa den, var då beredd på ganska stor möda och läs den gärna när du är i ett stabilt läge, för som sagt, glad blir man inte.
Boken är en fristående, tredje del i António Lobo Antunes Benfica-trilogi. De föregående två har jag inte läst och detta är den första bok jag läser av Ántunes. Den kom ursprungligen ut 1996.
Carlos Gardels död av António Lobo Antunes, Modernista 2017. Översättning: Marianne Eyre.
Det är strax efter andra världskriget och Birgitta vill ut i Europa. Hon är sexton år och går i skolan och har samtidigt ett förhållande med sin gode man, som hon uttrycker det. Han är en vuxen familjefar. På sommarlovet ska hon delta i konfirmationsundervisning och bor i en stuga på landet tillsammans med honom, hans fru och barn. ”Den gode mannen” terroriserar sin familj och har sex med Birgitta.
Det här anslaget säger mycket om hela boken. Det är mannens värld.
Birgitta vill bli författare och då måste hon ut ur sin trånga, tråkiga, inskränkta, borgerliga tillvaro i Sverige – till Paris. Det är där intellektuella och författare och konstnärer sitter på caféer och diskuterar. Det är ute i Europa som allting händer – hon måste ut.
Sjutton år gammal lyckas hon komma iväg. Hon bor på billigt hotell. Hon skriver i sin anteckningsbok. Hon läser. Kvällar och nätter tillbringar hon på bög-barer för där får hon vara ifred som kvinna.
Brigitta tar för sig av livet och räds inte att gå på gatorna ensam i natten. Hon framstår som en ung människa med flera dimensioner, inte alltid snäll minsann. Hon har en del naiva föreställningar från filmer och litteratur, men det är mannens värld hon befinner sig i och där måste hon manövrera sig fram. Det är den heterosexuelle mannens värld. Patriarkatets norm råder med allt vad det innbär av hyckleri och övergrepp. Prostitutionen blomstrar. Homosexualitet anses perverst. Birgitta är ung och blond och med kvinnliga former. En liten läckerbit kan många tycka. Ibland råkar hon riktigt illa ut. Övergreppen är många.
När det gäller skrivande är normen att den som skriver bra skriver som en man. Så vill Birgitta skriva. Inget kvinnofjams. De manliga författarnas verk är den stora litteraturen.
Det händer mycket i den här boken. Birgitta drar vidare till Cannes och kommer också till Capri och Rom. Berättelsen är skriven med gott humör. Fast den innehåller förskräckliga scener orkar jag läsa just på grund av det. Sättet boken är skriven på gör att jag glider över det, och den innehåller också mycket vällustig erotik. Samtidigt ligger hemskheterna undertill någonstans och ruvar. Det är mycket bra skrivet, målande, livligt och avslöjande utan pekpinnar. Lesbisk kärlek är lika naturlig som heterosexuell, vilket den inte alls ansågs vara på den här tiden. För Birgitta är den bättre.
En underhållande, allvarlig, hemsk och humoristisk bok som jag rekommenderar.
Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts 1981.
Det finns en pocketutgåva från 2016.
Mösstanten 