Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone

Den här romanen handlar om ett antal människor i en lågstatusförort till Bologna. Mest handlar den om Adele, en flicka på sjutton år som blir gravid. Där finns hennes mamma och syster, den kriminelle ynglingen Manuel som är pappan till barnet och gymnasisten Zeno som pluggar och vill ta sig ifrån förorten, och många fler. Romanen handlar också om det barnlösa paret Dora och Fabio som har bra ekonomi och bor i en finare del av staden. På så sätt gestaltar författaren klassklyftorna. Dora och Fabio vill adoptera ett barn. Adele däremot kan bli tvungen att adoptera bort sitt barn när det är fött.

I förorten kämpar kvinnorna med ekonomin. Adeles pappa har varit borta länge, kanske sitter han i fängelse. Han är en helt oansvarig man som enbart verkar bry sig om sig själv. Det finns två sätt i förorten att bättra sin ekonomi. Det ena är att studera och få en bättre möjlighet efter skolan, så som Zeno gör. Det andra är att langa knark som Manuel och jobba åt den organiserade brottsligheten. Där finns pengar och lyx. Det är en snabbare väg, men farlig.

Det här kan verka enbart deprimerande, men romanen är levande och drastiskt skriven. Den handlar om många människor och olika partier berättas ur olika människors perspektiv. Det blir kanske inte så inträngande psykologiskt och jag kan tycka att författaren berättar alltför rakt på ibland och säger för mycket. På sätt och vis tycker jag att berättelsen liknar en film. Som jag minns det tyckte jag att Avallones roman Stål var bättre, men i gengäld har den här berättelsen andra kvalitéer, myllret av människor, den slitna förorten med ett misslyckat byggnadsprojekt i närheten, en bild av desperation och hopplöshet med halvbyggda betonghus och armeringsjärn som sticker ut.

Fast jag inte föll pladask för den här berättelsen tycker jag ändå att den är värd att läsas, om ett Italien med enorma klassklyftor och gamla könsroller där många kvinnor blir förlorare.

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2019. Översättning: Johanna Hedenberg.

Den lysande världen av Siri Hustvedt

Harriet Burden har varit död i flera år. Hon var konstnär och gift med en inflytelserik konsthandlare. Hennes verk fick inte den uppmärksamhet som hon tyckte att de förtjänade. Av de flesta sågs hon som konsthandlarens hustru, inte som konstnär. Efter att hennes man hade dött arbetade hon med tre stora konstprojekt där hon lät en man stå som skapare av verken.

Hon ville hämnas, men inte bara det. Harriet Burden hade en omfattande kunskap om filosofi och psykologi. Hon funderade mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket.

Jag har hört om experiment där man har skickat samma uppsats för bedömning underskriven med ett kvinnligt respektive manligt namn och att uppsatsen har fått bättre omdöme när namnet var manligt. Samma sak händer med Harriet Burdens tre verk. Det tredje verket får mycket stor uppmärksamhet i konstvärlden. Men den tredje manlige konstnären hon har arbetat med vill inte träda fram och avslöja att Harriet Burden är den verkliga skaparen. Han tar åt sig äran själv.

Det här är en mycket förenklad beskrivning av Den lysande världen. Boken är upplagd så att vi får ta del av olika människors minnen av och åsikter om Harriet Burden. Hon har även skrivit dagböcker som vi får läsa avsnitt ur. Boken börjar med ett fejkat förord och vissa kapitel innehåller en massa fotnoter, av vilka de flesta är riktiga hänvisningar till litteratur och vissa är hänvisningar till något som romanfigurerna har skrivit

.Ibland är boken riktigt rolig när Hustvedt parodierar konstrecensioner men boken som helhet är inte ironisk. Berättelsen har stort djup och Harriet Burden och hennes närmaste framträder som verkliga komplicerade människor.

Den lysande världen var inte helt lätt att läsa, den innehåller många olika perspektiv och det är många olika människor som kommer till tals. All filosofi i boken känner jag inte till, mer än namnet på filosofen, men jag tycker att jag får utbyte av berättelsen även om jag glider över de svåra partierna.

Jag tror att man behöver ha något hum om konstvärlden för att ha glädje av boken. Den var inte lätt att läsa och stundvis kände jag att det var väl krångligt, men bokens slut är lysande skrivet och min slutsats blir att jag är glad över att ha läst den.

Den lysande världen av Siri Hustvedt, Norstedts 2014. Översättning Dorothee Sporrong.

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner

På godset Fagervik i Finland finns en liten varelse, ett hittebarn som bor i stallet, varken människa eller djur, pojke eller flicka, skriver Liffner.

Carl Jonas Love Almqvist kommer till godset som informator. Han tar sig an varelsen för att uppfostra den till människa. Almqvist kallar barnet Ros.

År 1820, efter elva år på Fagervik följer Ros med Almqvist till Stockholm. De hyr ett rum hos madame Rehn som har ett förflutet inom teatern. Romanen utspelas till stor del i Stockholm men bland annat även i italien där Ros under namnet Mr Ross lever på äldre dar. Därifrån berättar han sin historia.

Romanen är ett maskspel, med syner, med tvära hopp mellan  miljöer och med spekulationer om vem som egentligen mördade Gustav den III, om Almqvist var skyldig till förgiftningsförsöket eller inte och om Emilie Högqvist som var skådespelerska och älskarinna till prins Oscar i själva verket blev förgiftad.

Kungliga teatern spelar stor roll i romanen. Ros får arbete där bakom kulisserna och under en senare del av sitt liv reser hen som skådespelare med ett resande teatersällskap i Europa. Berättelsen innehåller en lek med identiteter. Vem är vad? Vem har gjort vad? Ros är ju varken man eller kvinna. I största delen av berättelsen går hen klädd i manskläder och har då mannens rörelsefrihet i samhället. Under en kortare del är Ros klädd som kvinna med alla de begränsningar som det innebär.

Språket är mycket fint. För mig som inte är expert känns berättelsen mycket trogen 1800-talet. Den lämnar mig med många tankar. Ros anser att hen är illa behandlad av Almqvist och att han överhuvud taget är en dålig person som inte tar ansvar och bryr sig om andra människor. Jag tänker att boken också handlar om författarens ansvar för det han skriver. Ros kan vara förebilden för Tintomara i Drottningens Juvelsmycke, och Ros kan känna sig utnyttjad i Almqvists verk.

Lacrimosa är inte så lätt att läsa och jag känner att jag egentligen borde läsa den en gång till för att riktigt hänga med i berättelsens alla vindlingar, men jag gör inte det nu utan nöjer mig med de bilder och tankar som romanen har givit mig. Den gör mig nyfiken på Liffners övriga romaner och jag kommer nog att läsa mer av henne.

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2011.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar – antologi från Arbetarskrivare

Arbetarskrivares nya antologi (2018) handlar om nuet, det Sverige vi har idag. I boken finns texter om undersköterskors slit i äldrevården, om brevbärare, städare, jobb på bensinmack, lärare, bemanningsföretag, callcenter, arbete på bibliotek, gruppbostad, vakt på häktet, tidningsbud, stadstjänstekvinnor, renhållningsarbetare och om arbetslöshet. Det här blev en lång uppräkning och jag är inte säker på att jag har fått med allt.

Antologins titel säger mycket om innehållet i boken. Sammantaget ger bidragen en svidande kritik mot hur arbetslivet organiseras idag och hur arbetande människor förstörs och slängs bort. Inom vissa yrken går kropparna sönder genom tunga lyft. Inom andra yrken förstör stressen människor psykiskt.

Stressen finns i alla yrkena; att inte hinna jobba på ett vettigt sätt i äldrevården och att ta hand om svåra brukare som kan vara våldsamma; att trasas sönder genom orealistiska krav, datasystem som strular, ständiga omorganiseringar och mer eller mindre dumma ”lösningar” på arbetsorganisationen, idiotiska kurser och floskler som är på modet, och att inte kunna koncentrera sig på arbetsuppgifterna i kontorslandskapet; att mer arbete läggs på den som redan går på knäna.

Jag blir ganska arg när jag läser den här boken. Jag tänker att det är ett förskräckligt arbetsliv vi har idag. Och jag tänker: Vilket slöseri med mänskliga resurser. Så dyrt det här måste bli i längden. Ur folkflertalets synvinkel är det både dumt och omänskligt.

Men intrycket av antologin blir ändå inte hopplöst. Det mesta är bra skrivet med fint språk. Kraftfullt. Det känns heller inte som plakatpolitik. Det känns äkta. Antologin har också stor variation. Varje författare skriver på sitt sätt; jag räknar till 40 namn i slutet av boken. Författarna skriver också i olika genrer. I boken finns prosastycken, poesi och även serier. Boken innehåller en stor portion svart humor. Den är faktiskt bitvis riktigt underhållande.

Föreningen Arbetarskrivares nya antologi är en bra och viktig bok som många borde läsa.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar, Föreningen Arbetarskrivare 2018. Redaktörer Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson.

Länk till Föreningen Arbetarskrivare.

Villa Europa av Ketil Björnstad

Boken är en släktsaga som sträcker sig i tid från 1892 till 1990. Den börjar med Erik Ulven som överger sin unga hustru Nina och far ut i Europa där han vill göra affärer och bli rik. Han blir inte rik utan blir lurad och luras. Jag tycker att han har starka psykopatiska drag.

Efter många år kommer han hem. Då är hustrun död men hon har inrett många rum i den stora villan med föremål från olika delar av Europa. Ovanför ytterdörren står skrivet Villa Europa.

Ett tema som finns i boken är egoism, narcissism och psykopatiska drag hos flera av männen. Inte alla som tur är. Ett annat är övergrepp på kvinnor. Flera generationers kvinnor blir utsatta för våldtäkt och den nya generationen har kommit till på så vis. Ett tredje tema är humanism, människokärlek och och kamp för kvinnors rättigheter och ett bättre samhälle.

Tyvärr tyckte jag länge när jag läste att människorna och händelserna var framställda utan riktig kropp och själ. Jag tänkte ge upp läsningen och funderade på om historien skulle passat bättre som tv-serie där skådespelarna och en bra regissör skulle kunna fylla ut och nyansera människorna i berättelsen. Men när historien hade kommit in på tiden efter andra världskriget blev berättandet bättre.

Villa Europa är inte den bästa bok jag har läst i år (2018) men jag är ändå glad över att jag läste den till slut. Romanen har en blandning av satiriskt berättande och mer realistiskt som får mig att fundera vidare.

Villa Europa av Ketil Björnstad, Trevi 1994. Översättning Margareta Eklöf.

Lucia

Det får bli ett enkelt litet inlägg idag. En kraftig förkylning har slagit till, men nu börjar jag bli bättre. Dock har tankeverksamheten inte varit på topp. Ni får en bild från förra året, på min lilla ängel som jag brukar ta fram till Lucia.

Jag önskar er en fin Lucia med mycket stämning. Här blir det inga stora åthävor. Men nog kommer jag att tända ljuset som den lilla ängeln bär.

Hett i hyllan #34 – Flickor av Stig Claesson

I bokhyllan har vi en lång rad böcker av Stig Claesson och jag har bara läst ett par av dem. Flickor, som jag hittade i hyllan, kom ut 1967 men vårt exemplar är utgivet 1979.

På baksidan läser jag att två herrar, Håkansson och Håkanssons vän sitter på kaffeserveringen på järnvägsstationen i Falköping. De talar om sitt förflutna och det består till stor del av flickor. Herrarnas samtal ska bli till en rad porträtt av flickor från olika länder. Historierna ska vara vemodiga, uppsluppna, värmande eller sorgliga och flätas in i varandra och ge impulser till nya historier.

Jag undrar lite över perspektivet. Det är mycket som har hänt på jämställdhetens område sedan boken skrevs. Men jag vet ju inte hur den är förrän jag har läst den. Kanske ska jag lägga in den här lilla tunna boken som extra i min hyllvärmarläsning nästa år?

För skojs skull kollade jag i Libris om det fanns någon bok med titeln Pojkar skriven av en kvinna. Den första jag stötte på var:

Pojkar är pojkar : kön och stridslystnad av Deborah Tannen. Det är faktiskt ingen bok, det är en artikel som kom 1999 och den ingår i databasen KVINNSAM. Helt klart har den en helt annan karaktär än Stig Claessons bok.

Mer kan jag inte orda om Stig Claessons Flickor. Det enda som kan ge svar på mina funderingar är att jag läser den.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström

George Bergman återvänder till sitt barndomshem på landet i närheten av Flen. Han har livnärt sig som trollkarl, alltså illusionist, men ser allt sämre och är nu istället handelsresande i trolleri- och skämtartiklar. George är mellan trettio och fyrtio år gammal. Hans föräldrar är döda, men i barndomshemmet finns minnen från hans uppväxt och de är inte lyckliga.

Georges far var medicine doktor och hade dragit sig tillbaka till det stora huset på landet. Modern var känslomässigt kall och han hade ingen vettig kontakt med någon av sina föräldrar. Till att börja med klarar han inte att gå in i andra rum än köket och ett gästrum där han sover. Minnen kommer till honom samtidigt som han fångar möss i fällor och sätter brasor för att få upp värmen i huset. Han möter människor som han har känt under sin uppväxt, men han är väldigt ensam.

Den här romanen är svart och dyster med en stor portion humor. Den är bitvis väldigt rolig. Avsnittet där han äntligen vågar sig in i sitt gamla pojkrum och åter bekantar sig med sina tennsoldater kan man skratta åt även om skrattet kanske fastnar i halsen. Kapitlet när han köper en ny kostym som ska passa bättre på landet än den han har fungerar likadant.

Romanen kom ut 1962 och är Per Rådströms sista. Att det är början av sextiotalet både känns och märks när man läser. Miljön är fint beskriven. George verkar lite äldre än han är, men när man ser foton av yngre män från den tiden ser de också mycket äldre ut i sina kostymer än vad de hade gjort om de hade levat idag.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman är ingen deckare. George tänker så småningom att det är barnet i sig som han måste ta livet av, det otrygga, osäkra barnet. Om han gör det tror han att han kan komma vidare i livet.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström, Litteraturfrämjandet 1990.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Joan Didion och John Gregory Dunne har varit gifta i 40 år. De är båda författare och har mestadels arbetat hemma. Därför har de umgåtts med varandra nästan varje dag.

Kvällen före nyårsafton 2003 dör John hastigt i en hjärtatack. Han och Joan har just kommit tillbaka från sjukhuset där deras dotter ligger i koma. En vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och blodförgiftning. Det är början till året av magiskt tänkande och jag tror att vi alla kan föreställa oss chocken som Joan Didion utsätts för och hur svårt det kan vara att ta sig igenom dagar, veckor och månader efter att detta har hänt.

Joan Didion skriver mycket sakligt om sina egna reaktioner och hur hon tänker och om vad hon minns och inte minns. Hon är författare och journalist och van vid att göra resaerch. Hon läser olika verk om sorgearbete och medicinska verk för att få grepp om sin situation. Det magiska tänkandet är en del av hur hon reagerar på det som har hänt. Hon har svårt att ta till sig att hennes man aldrig kommer tillbaka. Hon känner att hon måste spara hans skor så att han kan använda dem när han är där igen. Hon tänker att om hon hade gjort si eller så så hade hennes man inte dött, som om hon skulle ha makt över liv och död. Det är det som är det magiska tänkandet, alla orationella verklighetsfrånvända tankar hon har inför döden.

De närmaste månaderna går mycket av hennes kraft åt till att stödja sin dotter. Så småningom tillfrisknar dottern men när hon flyger till Kalifornien för att tillbringa sköna dagar där med sin man blir hon mycket allvarligt sjuk igen. Man vet inte om hon ska överleva.

Man kan tycka att två mycket svåra händelser är mer än nog, och så kom den tredje. Joan Didion reser till Kalifornien. Samtidigt som hon vill stödja sin dotter måste hon undvika alla ställen där hon och John har varit eftersom hon inte står ut med minnena. Hon berättar om hur minnen plötsligt kan komma över henne och att hon inte ens behöver befinna sig på en plats som är förknippad med minnen. Ett tv-program som påminner om något är tillräckligt för att övermanna henne.

Den här boken handlar om en mycket svår tid i Joan Didions liv, så svår att jag nästan inte kan förstå hur hon kan ta sig igenom den. Ändå gör hon det och skriver i slutet av boken ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.”

Det går att leva vidare.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, Atlas 2006. Översättning Ulla Danielsson.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Janina Duszejko bor i en by på den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen. Hon har varit broingenjör och senare lärarinna. Numera ser hon till grannarnas hus som är tomma över vintern. Hon ställer horoskop och översätter poeten William Blake tillsammans med en före detta elev.

I trakten finns rådjur och vildsvin och många andra djur. Fru Duszejko strövar mycket i markerna och hon känner sig befryndad med djuren. Hon hatar jägarnas verksamhet, och de är många. Men en dag är det inte ett djur som har dödats utan en av hennes bofasta grannar.

Vi får ta del av Janina Duszejkos skrivna berättelse om byn och ett antal händelser där. Genast som man börjar läsa ser man att hon skriver vissa ord med stor bokstav såsom Djur, Människa, Vrede och Åkommor som hon lider av. Det gör att berättelsen får en alldeles egen karaktär och ger tillsammans med hennes utläggningar om horoskop och hennes utbrott när jägarna har skjutit ett djur känslan av att Janina Duszejko är lite vrickad. Men så småningom kom jag att tänka på att Blake kanske skrev så och gjorde de inte gärna det på 1700-talet?

Jag får erkänna att jag inte känner till Blake, men jag läste om honom på Wikipedia och jag hittade text av honom på projekt Gutenberg, och mycket riktigt – Blake skrev på det viset och han var inte bara poet, konstnär och publicist. Han var mystiker i Swedenborgs anda och hade upplevelser som kanske var hallucinationer. Detta gjorde att han betraktades som excentrisk och till och med galen.

Janina Duszejko lever alltså och tänker delvis som William Blake och det ger berättelsen en extra dimension. Styr din plog över de dödas ben är ingen traditionell thriller fast den har en thrillerintrig. Den är så mycket mer och innehåller funderingar om vår plats på jorden och i världsaltet. Den ställer frågor om djurens rätt i förhållande till människan. Samtidigt blir vi bekanta med Janina Duszejko och åtminstone jag blir sympatiskt inställd till henne. Olga Tokarszuk har förmågan att gestalta så att jag, åtminstone i den här berättelsen, kan acceptera handlingar som jag hade ansett vara förkastliga i verkliga livet. Fram träder en komplex, levande historia som även har humor. Vad som är rätt och fel är inte solklart. Tillvaron kommer lite i gungning.

Boken rekommenderas.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, Ariel 2010. Översättning: Jan Henrik Swahn.