Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes

Pojken är nio år och heter Nino. Han bor i en by i Andalusien och han är son till en civilgardist. Familjen bor på förläggningen. Det är år 1947. Diktatorn Franco har segrat i Spanien men uppe i bergen, i närheten av Ninos hemby, finns partisaner som fortfarande strider mot Francoregimen.

I byn finns många som stöder partisanerna. Söner och även döttrar har givit sig upp i bergen för att ansluta sig till gerillan. Många kvinnor har sin man där uppe och hemma får hon slita för att skaffa mat och kläder till sina barn.

Då och då tas människor in i förläggningen för förhör. Väggarna är tunna och Nino och hans lillasyster hör hur fångarna torteras. För att klara av situationen låtsas han att det är en film han hör och det inbillar han också sin skrämda syster och kramar henne på kvällarna så att hon inte ska vara rädd.

Det är inte lätt att bo i byn. Man kan inte säga vad man tycker. Inget är vad det verkar vara. Många fångar skjuts i ryggen. De beordras att gå hem och så skjuts de under förevändning att de försökte fly.

Ninos pappa kan inte flytta från förläggningen och kommer inte att bli befordrad. Fast Nino läser och är duktig i skolan kommer inte familjens pengar att räcka till en utbildning. Nino hamnar i ett stort dilemma. Det är inte lätt att ha en pappa som han älskar, men som är civilgardist samtidigt som han börjar förstå mer och mer av situationen i landet. Så småningom hamnar Nino i svåra situationer som en pojke i hans ålder inte ska behöva bemästra.

Pojken som läste Jules Verne är en spännande roman. Den innehåller fina människoporträtt, kärlek, hopp, förtvivlan och den växande pojkens väg till att förstå stiuationen i landet och vad det innebär att bli man. Fast författaren helt klart tar ställning mot Francos diktatur känns den inte programmatisk. Den handlar om livet i den här byn och om levande människor med fel och brister.

Det är en uppsjö av namn och personer i boken och det kan vara lite svårt att hänga med i vem det är som omtalas men jag tycker att det gick bra att läsa den ändå.

Romanen är byggd på den historiska verkligheten och jag lärde mig en del om förhållandena i Spanien på den här tiden. Pojken som läste Jules Verne är en bra bok som jag kan rekommendera.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes, Norstedts 2014. Översättning: Yvonne Blank.

Glascellen av Patricia Highsmith

Philp Carter är oskyldigt dömd till sex års fängelse. Vissterligen har han varit slarvig och undertecknat papper han har fått från sin chef utan att läsa igenom dem, men det är hans chef som har förskingrat pengar från företaget, inte Philip.

Fängelset där han avtjänar sitt straff är ett gammalt, överbefolkat fängelse. En farlig plats. Där finns en massa hårda regler som en nybliven fånge får lära sig i och med att han bryter mot dem. Man måste hålla takten när man går till arbetet eller till matsalen. Man får inte titta för mycket på de andra besökarna när man är i besöksrummet. På grund av en förseelse släpar fångvaktarna iväg Philip till en mörk cell och hänger upp honom i tummarna och där får han hänga i 48 timmar.

Naturligtvis blir hans tummar förstörda och han lider av ständig värk. Han blir forslad till fängelsets sjukavdelning där fångar som misshandlats av vakter eller av andra fångar tas om hand. Philip får morfinsprutor mot värken.Så börjar den här thrillern av Patricia Highsmith. Hon skriver sakligt och detaljrikt. Fängelseskildringen känns trovärdig. Fast boken är skriven i lugn takt är den spännande ända till slutet och läsaren vet inte hur det ska gå förrän de sista sidorna är lästa.

Philip älskar sin hustru och de har en son som är i fyraårsåldern när han börjar avtjäna sitt straff. Det ger ytterligare känsla i boken. Jag vill inte säga så mycket mer om intrigen. Det är ju en thriller som jag har läst. Om du vill ha ständig action ska du inte läsa den här boken, men om du vill läsa en psykologisk thriller i Patricia Highsmiths anda rekommenderar jag Glascellen.

Glascellen av Patricia Highsmith, Wahlström & Widstrand 1966. Översättning: Ann-Mari Edéus.

Nuckan av Malin Lindroth

Nuckan är en självbiografisk bok där Malin Lindroth berättar om sin ofrivilliga ensamhet. Hon har haft ett fyraårigt förhållande med en man i sin ungdom men efter det har hon levt ensam. Hon är nu drygt femtio år och ser tillbaka på sitt liv och funderar över varför det har blivit så här.

Boken är mycket personlig. Hon berättar om sina svårigheter i tonåren, om vänskapsförhållanden med män där hon har velat ha ett kärleksförållande men inte mannen. Kanske har de haft sex, men hon har velat mer med det än mannen.

Malin Lindroth tar upp begreppet nucka och vänder och vrider på det. Nuckan är längst nere i botten av det patriarkala samhället, en överbliven individ. Malin Lindroths nucka är ingen lycklig singel som vill leva utan man därför att det passar henne bäst. Nej hon lider av sin ensamhet och av att inte ha ett riktigt nära förhållande med en annan människa. Och samtidigt vill hon höja nuckans värde.

Nucka är ett nedsättande begrepp om en kvinna, ett skällsord. Henne vill en man inte ta i med tång. Hon är säkert grälsjuk och frigid och kan inte ge en man någon glädje. En ensamlevande man ses inte på samma sätt.

I historien finns många betydelsefulla nuckor. Lindroth tar Fredrika Bremer som exempel. Men alla dessa nuckor kanske inte är ofrivilligt utan partner? Fredrika Bremer fick en annan frihet än en gift kvinna. På hennes tid var en kvinna under sin fars förmyndarskap eller en manlig släktings. Gifte hon sig var mannen förmyndare. Men en ogift kvinna kunde ansöka om att bli myndig. Det gjorde Fredrika Bremer och fick därför själv bestämma över sitt eget liv och sin egendom.

Nuckan är en liten bok i omfång men den innehåller mycket att fundera på. Jag har inte tänkt på tidigare att nucka är ett begrepp ur patriarkalt perspektiv. En som faller utanför normen.

Den här boken kan jag rekommendera. Malin Lindroth skriver med ett vackert enkelt språk och boken ger känslor och tankar.

Nuckan av Malin Lindroth, Norstedts 2018.

Prästungen av Göran Tunström

Prästungen är en självbiografisk roman som handlar om Göran Tunströms uppväxt och ungdom. Han föddes 1937 och hans far var präst i Sunne.

Göran har en mycket fin gemenskap med sin pappa som är en öppen person och som tycker om att diskutera och prata om saker och som tar Göran på allvar.

Men när Göran är tolv år dör hans pappa hastigt och den förlusten präglar honom starkt i ungdomen. Vem ska han kunna prata med? Hans mor bär den tunga sorgen och ska se till att Göran och syskonen får en bra start i livet men ersätta fadern kan hon inte. Hans farbröder? Nej en sådan kontakt har han inte med dem. Just detta, att hitta någon att prata med på allvar är ett starkt tema i boken.

Prästungen innehåller underbara scener från barndomen, vackra och dråpliga. Göran Tunström har skrivit en berättelse med en blandning av humor och livsglädje och sorg. Där finns dråpliga scener, skarpa beskrivningar av olika människor, där finns barnets upptäckarglädje, tonåringens blyghet och vilja att hävda sig, vilsenhet och depression, en depression som delvis yttrar sig i ilska och avståndstagande från famliljen.

Han börjar skriva tidigt och det blir inte av att studera till något på allvar efter gymnasiet. Hans mamma är bekymrad. När han har tagit studenten i Uppsala reser han till Grekland. Han vill ut i den stora världen, bort från det lilla inskränkta Sunne och bort från famlijen. I Grekland lever han fattigt och delvis under stora umbäranden. Så småningom kommer han tillbaka till Sunne och där slutar boken. Ska Göran få hjälp och kunna må bättre?

Vi vet förstås att han blev en av våra betydande författare på 1900-talet

.Prästungen av Göran Tunström. Bonnier pocket 1985

Young Adolf av Beryl Bainbridge

Året är 1912 och den unge Adolf Hitler kommer till Liverpool för att besöka sin halvbror Alois. Denne hade skickat pengar till sin syster för att bekosta hennes resa – och så kommer Adolf istället. Han är fattig och uselt klädd. Dessutom är han lat och kan få utbrott och bli alldels konstig när saker går honom emot. Länge ligger han deprimerad på soffan. Eftersom han inga pengar har får hans bror försörja honom.

Så börjar en ganska rolig bok med myllrande händelser. Adolf blir så småningom tvungen att resa sig ur soffan och han blir indragen i en händelsekedja  där det mesta händer.

Här har han ingen kontroll över någonting och det är det som är spänningen i historien. Vi vet att han blev en mäktig diktator. Det vet inte människorna omkring honom i Liverpool. Bruna skjortors ursprung och varför Adolf Hitler kammade luggen ner över halva pannan får också sin förklaring, påhittad förstås.

Däremot stämmer både den unge Adolfs bakgrund och beteende som de beskrivs i boken. Fadern misshandlade sönerna när de växte upp. Adolf Hitler hade konstnärsambitioner men blev inte antagen till konstakademien i Wien. Han var också mycket fattig och levde närmast på gatan under några år. Han hade en bror som hette Alois. Men att brodern bodde i Liverpool och att Adolf var där 1912 ska vi inte tro på.

Romanen bygger på att det är just Adolf Hitler som kommer till Liverpool. Samma historia om vilken fattig yngling som helst hade inte blivit lika bra. Jag funderar över hur mycket den här berättelsen betyder. Jag tog den från bokbytardisken därför att den verkade rolig och intressant. Jag tycker mig också minnas att den var omtalad för länge sedan när den gavs ut. Läsningen gör att jag vet lite mer om Hitlers bakgrund och det får mig att fundera över vad som ledde till att han blev den han blev.

Berättelsen känns ganska lättviktig, intelligent skriven med glimten i ögat, men bakgrunden är yttest allvarlig.

Young Adolf av Beryl Bainbridge, Fontana 1979.

Hett i hyllan #35 – Air Frame

Michael Crichton (1942-2008) var en amerikansk thriller- och sciencefictionförfattare. Han var läkarutbildad och bra vetenskapligt påläst. Han var också film- och TV-producent och det är han som har skrivit Jurassic Park-böckerna. Men av Michael Crichton har jag inte läst ett enda dugg.

Airframe, eller med svensk titel Flight 545 från Hongkong handlar om ett plan som är på väg från Hongkong till Denver och en halvtimme från den Californiska kusten kommer ett nödrop från piloten. Romanen ska handla om undersökningen efter olyckan för att utröna vad den berodde på.

Den här boken har fått blandad kritik. Pappfigurer och alltför mycket teknik är kritiska synpunkter som jag har sett som hastigast. Kanske ska jag inte ta den här boken från hyllan om jag vill läsa en Michael Crichton? Vi har fler böcker av honom att välja på. Men kanske kan jag lika väl testa en av hans böcker som att läsa en deckare om andan faller på?

Air Frame av Michael Crichton, Century Books 1996.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

1793 av Niklas Natt och Dag

1793 är en deckare i historisk miljö, närmare bestämt Stockholm år 1793. Där frodas dryckenskapen och de fattiga är många. Krigsåren har tömt statskassan och folket far illa. Lurendrejeri och korruption är vanligt och de ärliga är få. Samtidigt fruktar de styrande att revolution ska utbryta precis som den har gjort i Frankrike.

En av de ärliga är Cecil Winge. Han har arbetat åt Stockholms poliskammare förr. Nu har ett kraftigt stympat lik hittats i Fatburen på Södermalm, i den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Cecil Winge är sjuk i lungsot men han utreder brottet tillsammans med den storvuxne slagskämpen Mikael Cardell.

Det här är en bra deckare. Den är välskriven och mycket spännande. Miljöerna och det som händer är så bra skrivet att jag stundvis tror att det har hänt på riktigt. När jag har läst boken förstår jag mer av hur det var på slutet av 1700-talet, hur det kändes att vara en naiv yngling från landet som råkar ut för lurendrejare, hur det kändes för en ung flicka som dömdes till att sitta på spinnhuset, denna fruktansvärda institution. Boken blir nästan som en stridsskrift som för de fattigas talan.

Men det är alltså en deckare och det är spännande både att följa utredningen och att lära känna personerna i boken. Jag måste dock varna den som har svårt för groteskt våld. Det är beskrivet så att jag orkar läsa, men det ligger rätt nära min gräns. Dessutom känner jag mig inte tillfreds med den psykologiska beskrivningen av brottslingen. Han måste vara psykopat, annars låter han inte sådana bestialiska saker ske med någon som har förrått honom. Han kan väl inte känna riktig kärlek? Och kan han verkligen fatta det beslut som han gör i slutet av boken? Om han är psykopat.

Men kanske är det så att livet var så hårt år 1793 att man kan vara som han utan att vara psykopat? Många kom hem efter fruktansvärda upplevelser i kriget. Med kriget kom också fläcktyfus som skördade massor med människoliv och liken fick staplas i högar i väntan på begravning. Det var en tillvaro med offentliga avrättningar, piskning av underlydande, tjuveri, prostitution i stor omfattning som ofta var av nödtvång för fattiga kvinnor och för vilket de kunde hamna på spinnhuset där de fick slavarbeta dagen lång och så dålig mat att de flesta inte kom ut därifrån med livet i behåll. I ett sådant samhälle kan kanske även människor som har förmåga att bry sig om någon annan än bara sig själv göra det som brottslingen gjorde?

1793 av Niklas Natt och Dag, Månpocket 2018.

Boken kom ursprungligen ut på Forum år 2017.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova

Inte för att jag är särskilt förtjust i ordet slinka som har använts som skällsord i stor omfattning mot kvinnor. Men så heter faktiskt den här boken och den är värd att skrivas om.

Den innehåller tre berättelser, alla om ryska emigranter i Paris. Tiden är 1930-talet och i en av berättelserna åren under kriget och tiden därefter. Vi får möta olika karaktärer, En cynisk man som säljer livförsäkringar och som klarar sig bra ekonomisk. En kvinna som vill hitta en man som försörjer henne och som slutar i ett dåligt förhållande med en fattig kypare. Det är hon som är slinkan.

Den tredje novellen handlar om en kvinna som har en intensiv kärlekshistoria med en svenska man. När kriget bryter ut 1939 reser han tillbaka till Sverige. Det är den jag tycker bäst om i boken. Mycket fint skriven.

Människorna är bra beskrivna och också miljöerna. Berberova skriver med människokännedom och en viss del mer eller mindre svart humor. Boken är lättläst och ger en hel del att tänka på.

I den första historien, om mannen som säljer livförsäkringar, hamnar hans potentiella kunder alltid i resonemang om liv och död och vad som finns bortom döden. Försäkringsagenten är sannerligen ingen biktfader utan en cynisk man som vill sälja och tjäna pengar och som missbrukar kvinnor.

Historien om kyparen och kvinnan är en riktig melodram.

Och den sista novellen är skriven vackert, poetiskt och klart och sakligt om att bli bortglömd och hur kärleken mellan två personer kan ha så olika grund och att det man känner själv kanske inte alls finns lika starkt hos den andre.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova, Bonniers 1992. Översättning: Hans Björkegren.

Villette av Charlotte Brontë

Lucy Snow har ingen släkt och inga vänner utom sin gudmor och hennes son. Hon måste arbeta för att försörja sig. Ensam ger hon sig iväg till London och bokar plats på ett skepp som ska gå till Belgien, modigt av en ensam kvinna på 1850-talet.

Lucy Snow har aldrig varit i London förut och aldrig utomlands. Hur saker och ting går till när man reser får hon lära sig efterhand. Så småningom kommer hon till staden Villette och där blir hon anställd på en flickpension.

Lucy Snow har stort behov av att vara ensam och tänka och läsa. Hon har svårt att uttrycka sig muntligt och spontant och att konversera i sällskapslivet. Hon kan inte tro på att hon kan få en nära kontakt med en man. Varför hon är ensam, varför hon inte har någon familj får vi aldrig veta. Och riktigt vad det är som gör att hon i delar av berättelsen mår så dåligt vet vi inte heller. I romanen finns en riktig kris när hon bryter ihop och får nervfeber.

Villette ger en fin beskrivning av Lucy Snow och den har fina gestaltningar av många karaktärer. Ett plus tycker jag är att den handlar om en arbetande kvinna, ja där finns ännu en, madame Beck som äger och förestår flickpensionen. Alla de viktigaste karaktärerna är beskrivna med djup och Brontë kunde verkligen måla upp dramatiska scener och göra fina miljöbeskrivningar.

För det finns dramatik och även vänskap och kärlek i den här berättelsen. Där finns ytlighet hos vissa människor, lärdom hos andra och värme och omtanke och snikenhet och egoism. Romanen är berättad långsamt och detaljrikt men är också spännande. Brontë använder sig dramatiskt av vädret och målar upp soliga idylliska dagar och på ett annat ställe i berättelsen ett fruktansvärt oväder, eller tunga mörka moln. Där finns en spökande nunna, eller finns hon i verkligheten? Där finns en despotisk manlig lärare som ställer till uppträden, och hemliga kärleksbrev till en elev på skolan. Vem skriver dem?

Fast Villete är berättad långsamt och detaljrikt finns det mycket under texten. Allt skrivs inte och romanen ger läsaren mycket att fundera på.

I vissa partier i berättelsen är Brontë lite för svulstig för min smak men på det hela taget är Villette en mycket fin klassiker och Lucy Snow stannar kvar i mitt sinne när jag har slutat läsa.

Villette av Charlotte Brontë, Penguin 2012.

Svensk översättning: Villette av Charlotte Brontë, Modernista 2015. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Villette kom ursprungligen ut 1853.

En god tid av Tore Renberg

Författaren Tore Renberg har hittat på att en författare med samma namn har skrivit en roman om framtiden. Denne fiktive Tore Renberg föddes 1898 och dog 1947. Det här är alltså en roman inuti romanen.Den påhittade Tore Renberg skriver sin framtidsvision år 1925 och hans vision är präglad av den tiden. Alla familjer har ett eget flygplan. De stora städerna är byggda i flera plan uppåt i luften och hissar transporterar människorna upp och ner. Rulltrottoarer finns i städerna. Men huvudpersonen i den äldre Renbergs roman lyfter på hatten när han möter en bekant på 1990-talet och vi vet att på vårt 1990-tal går inte en massa herrar runt och lyfter på hatten. De har ju ingen.

Den påhittade Renbergs text tar upp nästan hela boken. Den riktige Renberg låtsas alltså att han har fått manuset av släktingar till den fiktive författaren och publicerat det. Han har bara tillfogat lite fakta på slutet.

På baksidan av boken står att huvudpersonen är Johannes Dreyer men det håller jag inte med om. Han är mycket riktigt huvudpersonen i den påhittade författarens roman men i boken som helhet är den påhittade författaren Renberg huvudperson. Han kommer fram genom sitt sätt att skriva, genom några utvikningar där han nämner händelser från sin barndom och genom de korta ”fakta” som finns om honom i slutet på boken.

Den fiktive Renbergs roman är skriven i en romantisk febril stil och språket är lite gammaldags, ett språk som gör det trovärdigt att texten skulle vara skriven på 1920-talet. Den framtid han skriver om är god. Allt är bättre. Nästan inga krig finns kvar. Nästan alla människor på jorden har det bra. Tiden i framtidsromanen sträcker sig in i 1990-talet och vi sitter här med facit i hand och vet hur det årtiondet var och vad som hände från 1920-talet fram till dit.

Hans romanfigurer bryr jag mig inte så mycket om. Det som är intressant med den här boken är att den är annorlunda mot allt jag har läst och spänningen mellan framtidsvisionen och hur det blev. Har den ett stort värde för mig? Det är roligt att ha läst den, att ha tagit del av den här konstruktionen. Kan jag rekommendera den? Till dem som fungerar som jag inför litteraturen, ja. Men annars inte.

En god tid : minnen från framtiden, Norstedts 2001. Översättning: Urban Andersson.