Den ärliga bedragaren av Tove Jansson

I en by vid den finska kusten bor Katri och hennes bror Mats. Om Katri säger man att hon bara bryr sig om siffror och sin bror. Hon är kantig och hon umgås inte vidare mycket med befolkningen, men människor kommer ofta till henne för att få råd och för att hon ska räkna ut saker åt dem. Katri har en stor hund som hon har dresserat och hon och hunden ses ute varje dag. Hennes bror Mats är yngre än hon och anses vara lite mindre vetande. I alla fall är han inte riktigt som andra. Han hjälper till i det lilla båtvarvet och han hugger ved och gör andra tjänster åt folk.

Men Katri vill trygga Mats framtid och därför nästlar hon sig in hos Anna Aemelin, en gammal kvinna som målar akvareller av marken, där hon också målar dit blommiga kaniner, och bilderna hon gör blir till barnböcker. Anna Aemelin har det gott ställt. Hon tjänar en del på sitt målande och på avtal med diverse företag som använder hennes populära kaniner. Dessutom har hon ärvt huset och en del mer, föreställer jag mig.

Den ärliga bedragaren är en lite egendomlig roman. Stämningen är dov och jag har en illavarslande känsla när jag läser. Det här kan väl aldrig gå bra? Berättelsen är mycket konkret, och byn och miljön och vädret med snö och is känns handfasta och verkliga. Temat i romanen är misstro mot människor eller att tro att alla vill väl. Var går gränsen? Är Anna Aemelin alltför naiv? Och Katri? Litar hon på någon över huvud taget? Den ärliga bedragaren passar mycket bra att läsa så här på vintern och den slutar inte alls som jag har förväntat mig.

Den ärliga Bedragaren ur samlingsboken Tove Jansson, Romaner, Modernista 2017.

Romanen publicerades första gången 1982 och har kommit i flera upplagor.

Pil i det blå av Arthur Koestler

Hej igen efter jul och nyår! Hoppas att ni har haft det bra och fått en del god läsning. Bloggens första post 2024 handlar om den tolfte och sista boken i min hyllvärmarhög 2023, och det är Pil i det blå som är första delen av Arthur Koestlers självbiografi. Den omfattar åren 1905 till 1931. Han är alltså bara 27 år gammal när boken slutar, men han har hunnit göra och uppleva mycket. Han har varit barn förstås, och under den tiden har hans far startat olika fantasifulla och naiva affärsprojekt som har resulterat i att familjens ekonomi är usel. Arthur har ingen bra barndom. Han har ingen bra kontakt med någon av sina föräldrar och hembiträdet är bottenlöst elakt.

Arthur Koestlers familj är av judisk släkt, han föddes i Budapest och familjen flyttade så småningom till Wien där han påbörjade en utbildning till ingenjör. Påbörjade är ett viktigt ord här. Han slutförde aldrig utbildningen och hans liv under den tid som boken omfattar har flera tvära kast. Han blev sionist och reste till Palestina för att arbeta i ett jordbrukskollektiv istället för att slutföra sin utbildning. Så blev han journalist i Palestina och så småningom i Paris och i Tyskland. Och i slutet av boken går han med i kommunistpartiet.

Arthur Koestler skriver medryckande och boken känns inte tung att läsa fast där finns en del resonemang om sionism, om den politiska situationen i Tyskland och om kommunismen och Sovjetunionen. Det är mycket intressant att ta del av de partierna, särskilt när han skriver om att när man har fallit för en ideologi så ser man allt genom de glasögonen och är godtrogen, och tänker bort fakta på ett sätt som kan vara svårt att förstå efteråt. Det är också mycket intressant att ta del av hans beskrivning av det politiska läget i Tyskland fram till Hitlers maktövertagande.

Men boken är också levande med spännande händelser och bilder. Bland annat följer Koestler med som journalist på det tyska luftskeppet Graf Zeppelin under en vetenskaplig resa i Arktis. Hur tillrättalagd självbiografin är vet jag inte, men för mig förefaller han ganska ärlig. Jag vill absolut läsa del två som heter Den osynliga skriften och behandlar tiden 1932 till 1940.

Pil i det blå – en självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.

Pil i det blå publicerades första gången på engelska (Arrow in the Blue – The First Volume of an Autobiography) 1952. Översatt till svenska kom boken första gången 1953.

God Jul och Gott Nytt År!

Nu gör jag en paus i bloggandet och börjar förbereda julen. Det blir samvaro och god mat som vanligt. Läsning blir det också förstås, men inte mycket över själva juldagarna. Det blir mer sedan. Det är roligt med julen, men jag vet att på annandagen kommer jag att vara trött. Därför börjar jag med Döden klär i Domino av Marie Bengts. Den är säkert lagom att läsa då. Sedan planerar jag att läsa Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Min bokvärld av Kerstin Ekman. De har båda stått på bokvagnen och väntat och det ska bli härligt att läsa dem i lugn och ro.

Mösstanten pausar alltså över helgerna. Jag är tillbaka på allvar 8 januari nästa år, men det kommer nog att dyka upp ett eller annat inlägg innan dess. Nu önskar jag er en riktigt god jul och ett 2024 som blir bättre än 2023, både med tanke på läget här hemma och ute i världen. Kanske är det ett fåfängt hopp, men ändå.

God Jul och Gott Nytt År önskar Mösstanten, som inte brukar ha mössa på sig inomhus liksom en ung man vi ser ibland i grannhuset. Nej, jag förfasar mig inte alls över ungdomen. Det känns riktigt bra varje gång vi ser honom. Ni vet väl att seniorer alltid tittar ut genom fönstren och grubblar på vad grannarna har för sig. De har ju inget annat att göra. Men för att återgå till mössor. Mösstanten har alltid mössa på huvudet när det är kallt ute. Precis som tomten.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Renée Michel är portvakt i ett ett hus i Paris där välbärgade människor bor. I huset bor också en tolvårig flicka som heter Paloma José. Hon tillhör en välbärgad familj men hon är inte lycklig. Tvärtom planerar hon att begå självmord. Hon är överintelligent och varken lärarna i skolan eller hennes familj förstår sig på henne. Hon ser felen och hyckleriet och känner sig överlägsen många andra människor. Dessutom har hon ett stort behov av lugn och tystnad och det får hon inte tillgodosett.

En portvakt i ett sådant Parishus är en tjänsteande som bara finns där. Den allmänna meningen är att hon är ganska så korkad och trångsynt. Henne ser man bara när man har användning för hennes tjänster. Men Renée Michel är raka motsatsen. Hon har inte fått någon utbildning, men hon har utbildat sig själv och har läst filosofi, om konst och mycket skönlitteratur. Faktum är att hon vet och begriper mycket mer än många av hyresgästerna och hon föraktar också många av dem. Men det döljer hon. Renée Michel vill framstå som chablonbilden av en portvakt. Varför kan vara lite svårt att förstå. Kanske accepteras det inte i Frankrike att en portvakt är intelligent och bildad, tänker jag. Men det kommer ändå en viss förklaring i slutet av romanen. De enda som ser igenom hennes skådespeleri är flickan Paloma och en ny hyresgäst, en japansk man.

Den här romanen är en bestseller och många människor har haft glädje av att läsa den. Berättelsen är också filmatiserad. Men jag faller inte riktigt för den. Och den verkar vara skriven med högre pretentioner att bara ge underhållning. För mig känns romanen alltför konstruerad och jag får inget riktigt grepp om någon av människorna. De blir helt enkelt inte människor för mig. Ja, den är underhållande och lite hjärteknipande, men det är något som fattas. Som film kanske den passar bättre eftersom skådespelarna kan ge kött och blod till personerna.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery, Sekwa 2009. Översättning: Marianne Öjerskog och Helén Enqvist.

Romanen publicerades första gången 2006. (L’élégance du hérisson)

Tisdagstrion – Bokomslag i julens färger

Rött är en julens färg och som en bok med rött omslag har jag valt Större trygghet aldrig fanns av Klas Östergren. Berättaren i romanen är Hans Haraldsson och han har satt sig före att undersöka ett mord som skedde på Bremens flygplats 1971. Det var doktor John Löwensköld som sköts, en chockartad händelse som påverkade Haraldssons föräldrar djupt. De kände nämligen John Löwensköld och de var ett av många föräldrapar som deltog i Löwenskölds projekt som gick ut på att skapa trygghet genom olika försäkringar. Ett särskilt bostadsområde byggdes där människorna skulle vara trygga och inte behöva oroa sig för någonting. Större trygghet aldrig fanns kom 2022.

Vitt är också en julfärg eftersom vi ofta längtar efter en vit julkortsjul, och för vitt har jag valt Snö av Ellen Mattson. Nu är snön på det här omslaget ganska grå. Den ser mera ut som verklig snö än den som skulle passa vår julfantasi. Men det är en bra bok, en historisk roman som handlar om människor i en liten stad på västkusten år 1718, några dagar vid juletid. Karl den tolfte har blivit skjuten under fälttåget i Norge. Liktåget och alla soldaterna är på väg till den lilla staden. Snö publicerades 2001.

Sedan ville jag ha ett grangrönt bokomslag, men jag kom inte på någon bok som passade. Så då fick det bli Juldagar av Jeanette Winterson istället. Färgen på bokens omslag kan vi väl säga är julblått, och där är stjärnor också. Jag tycker omslaget påminner om en mörk natthimmel med gnistrande stjärnor, så som vi kan önska att himlen ser ut åtminstone någon av julnätterna. Juldagar av Jeanette Winterson är dessutom en fin julbok och den kom 2016 på engelska och i svensk översättning 2017. Förresten ser jag att Jeanette Winterson har kommit med en samling spökhistorier den här hösten, Night Side of the River och spökhistorier kan också passa som jullektyr. Den finns inte utgiven på svenska när jag skriver det här inlägget.

Fler bokomslag i julens färger kan du hitta hos Ugglan & Boken.

Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf

Julen är nästan här och vad passar utmärkt då om inte att läsa en julnovell. Selma Lagerlöf kom ofta med en novelllsamling inför julen. Hon hade ju inte bara försörjningsansvar för sig själv och behövde säkert få in pengar under åren innan hon fick Nobelpriset i litteratur 1909. Den här samlingen, Osynliga länkar, publicerades första gången 1894 och det var tre år efter Gösta Berlings saga.

Jag måste säga att jag känner igen tonen och sättet att skriva från Selma Lagerlöfs debutroman i den här novellen. Den handlar om Fredrika Bremers sista dagar så jag ville gärna läsa den, men det är nästan så att sagotonen står mig upp i halsen. Man får helt enkelt ställa om sig och ta till sig berättelsen, för det är härligt språk ändå och lite magiskt är det allt. Osynliga länkar har kommit i många upplagor, senast 2018.

Novellen börjar så här:
Det var julnatt, en riktig julnatt.
Trollen lyfte upp berghällarna på höga guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade kring julgröten i ny röd mössa. Gamla gudar drogo kring fästet i grå oväderskappor, och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen. Han krafsade med hoven i den frusna marken. Han märkte ut platsen för en ny grav
.

Novellen handlar om Fredrika Bremers sista dagar. Hon ligger och sover på Årsta under julnatten och märkliga saker händer. Hennes döda syster kommer in i rummet och i kyrkan firar de döda midnattsmässa. Ja, mycket kunde hända en julnatt 1865.

Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen Osynliga länkar, Bonniers 1938.

Spindelbjörken av Pär Hansson

En författare reser till sitt barndomshem i Västerbotten tillsammans med sin fru och sina barn. Det är sommar men författarens sinne är mörkt. Han lider av depression och får vredesutbrott ibland. Det verkar som om han har rest dit för att minnas, för att bearbeta minnen, för att skriva av sig. Vi får inte lära känna författaren särskilt väl. Snart kommer romanens längsta del och den handlar om pojken Joel på väg in i puberteten. Joel är författaren själv, förstår vi. Kanske är bilderna från hans barndom skrivna av den fiktive författaren, i tredje person, ett sätt både för författaren i boken och för den verklige författaren att distansera sig och få perspektiv. Det blir alltid så när böcker är skrivna på det här viset att jag som läsare blandar ihop bokens författare med den som har skrivit boken. Det är kanske meningen.

Men fast händelserna i Joels barndom är skrivna i tredje person känns de ändå nära för mig som läsare. Det är dem man minns och tar till sig från boken. Joel är mobbad. Hans bästa vän, om man kan kalla det så, är några år äldre och han är den dominerande i vänskapen. De har ett slags sexuellt förhållande, som kanske kan ses som övergrepp, men som läsare uppfattar jag att Joel också har sådana känslor för sin vän, något som väldigt många av oss kan ha, även om vi är heterosexuella. Men det här är skamligt. Att vara bög anses, som vi vet, ofta gräsligt fult. Dessutom har Joel en annan jämnårig vän vars familj är med i Pingstkyrkan och Joel deltar också i den kyrkliga verksamheten fast hans föräldrar inte är religiösa.

I romanen Spindelbjörken finns alltså stora konflikter och svåra frågor och vissa scener bränner till. Hur svårt kan det inte vara att ständigt vara rädd och på sin vakt när man är utomhus och i skolan? Men jag uppskattar också de mer vardagliga bilderna, cyklandet, fiskandet, hur miljön träder fram. Det känns så äkta. Ja, just så här kan det se ut och kännas i ett hörn av Sverige. Men berättelsen är ändå stillastående. Den leder inte riktigt någonstans. Den ger en vissa upplevelser och bilder som man kan fundera över efteråt, men vem är egentligen den här författaren i romanen? Vad blev det av pojken?

Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts 2023.

Hett i hyllan #234 – Avbrott

Avbrott av Hans Alfredson visar sig vara en samling berättelser. Det visste jag inte förrän jag ville ha med den i Hett i hyllan. Det är alltså min man som har köpt den här boken, på antikvariat får jag veta när jag frågar. Det är roligt att upptäcka böcker i hyllan och att Avbrott inte är en roman känns riktigt trevligt. Jag tror att man kan ha nöje av den här boken fast den allra längsta berättelsen heter Blod att dricka och författaren påpekar på dess första sida att det kommer att bli fasansfullt.

På omslagets baksida läser jag:
I Avbrott har Hans Alfredson samlat historier i varierande stämningslägen och format. Hans nya berättelser rymmer som vanligt det mesta – från ombonat gemyt med groggar och cigarrer till våld och rackartyg, från skabrösa grymtningar till finstämd lyrik. Gång efter annan låter han oss lyssna till de mest besynnerliga saker och det går inte att ta miste på vems rösten är.

Ja, som sagt, den här boken kan ge nöjsam läsning.

Och Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Jävla karlar av Andrev Walden

Jävla karlar är en barndomsskildring på självbiografisk grund. Under sju år har pojken Andrev sju olika pappor. En del av dem är pappor inom citationstecken, men ett par av dem fungerar mer som riktiga pappor, fast inte alltid som bra pappor. Det blev mycket pappor i texten här, men det är många män som Andreas mor har förhållande med och alla påverkar de naturligtvis barnen. Det blir delvis kaotiskt, barnen och mamman får anpassa sig till olika män och deras beteende och förhållningssätt. Mammans kärleksförhållanden är ofta destruktiva. En del män är våldsamma och eller oerhört kontrollerande.

Jävla karlar handlar alltså om mycket elände, men den är ändå inte tung att läsa. Boken är full av humor och har mycket värme. Romanen är ingen arg anklagelseskrift gentemot modern som ju utsatte barnen för alla dessa män. Det är ändå ett varmt förhållande mellan mamman och sonen. Det är som om modern inte kan annat. Hon gör så gott hon kan, men det blir aldrig riktigt bra och ofta rent av farligt. Så visst bränner det till ibland och det känns så man får ont i magen när man läser, men Jävla karlar är också rolig och där finns också omtänksamhet.

Romanen är enkelt och rakt skriven, mycket uppfinningsrikt. Inte så att jag tror att författaren har hittat på alltihop. Jag skulle tro att det mesta har hänt, ungefär. Det som jag tycker är uppfinningsrikt är hur den är skriven. Det är skickligt utvalda scener som är avslutade på rätt ställe. Så känns det, och det är välgörande att läsa en roman med så pass mycket elände och vara i en glad stämning när man lägger den ifrån sig färdigläst. Det betyder inte att eländet är bortskojat, nej inte alls. Jag tycker att romanen tar eländet på allvar. Och det gör man som läsare också.

Jävla karlar belönades med Augustpriset 2023.

Jävla karlar av Andrev Walden, Polaris 2023.

Tisdagstrion – Alexander, Alexandra, Alex, Alexis

I dag ska alltså dessa namn vara med i eller på böckerna eller i författarnamnet och det tyckte jag var lite svårt. Därför har jag med en bok som jag inte har läst, men gärna vill läsa. Det gäller dock inte den första, Den svavelgula himlen av Kjell Westö. I den romanen finns en man som heter Alex. Han tillhör en rik familj och huvudpersonen, som kommer från mindre ekonomiska omständigheter, blir god vän med honom och förälskad i hans lillasyster. Alex är en cynisk person som mer eller mindre kan trampa över lik för att uppnå det han vill. Den svavelgula himlen kom 2017.

Men Malma station av Alex Schulman som kom förra året har jag inte läst. Den finns i min läslista och jag tror att den är bra. Malma station ska vara en drabbande berättelse om familjehemligheter och oförrätter som gått i arv genom generationer, enligt förlaget. Den utspelas på ett tåg där några människor är på resa till Malma station.

Berlin Alexanderplatz är en tysk klassiker av Alfred Döblin. Den publicerades första gången 1929 och den handlar om Franz Biberkopf som bor i de fattiga judiska kvarteren i Berlin och just har blivit utsläppt från fängelset där han har avtjänat ett straff efter att ha dödat sin flickvän. Franz Biberkopf bestämmer sig för att hädanefter leva laglydigt, men det är inte så lätt.

Det skulle inte förvåna mig om det finns massor med böcker på dagens tema fast just jag hade svårt att hitta sådana. Om du vill ha fler boktips kan du gå till Ugglan & Boken.