2023 års övriga läsprojekt – Rapport

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Då var det dags att rapportera om hur det har gått med mina övriga läsprojekt. Här ovan ser ni några exempel på vad jag har läst i projekten.

Omläsning
Där var det meningen att jag skulle läsa På spaning efter den tid som flytt 1, Swanns värld av Marcel Proust och det har jag gjort. Däremot har jag inte läst Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Två författare som jag vill läsa mer av
Det var Jamaica Kincaid och Thomas Bernhard. Jamaica Kincaid har jag lämnat och hon ersätts av Marguerite Duras. Av Thomas Bernhard har jag hittills läst fyra av hans fem självbiografiska böcker och jag fortsätter med honom.

Längst bak i min läslista
18 böcker har blivit lästa i det projektet och många av dem har varit bra. De två böcker från det projektet som finns som bildexempel i det här inlägget är Doktor Bagges anagram av Ida Jessen och Patria av Fernando Aramburu.

Läs färdigt trilogin, kvartetten, sviten
Den enda som är färdigläst är Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippu där jag äntligen läste del två och tre i år. Och böckerna är: Jag for ner till Bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem. Sedan läste jag del fyra i Johan Theorins Ölandskvartett, som jag trodde, men den har utvecklats till en längre serie och den satsar jag inte på att läsa färdigt. Deckaren jag läste i år är Rörgast.

Hyllvärmare 2023 rapporterade jag om förra måndagen.

Snart är det jul och vips har vi ett nytt år och även då kommer jag att ha läsprojekt, men vilka det blir får ni veta då.

4 noveller av Thomas Mann

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här boken innehåller fyra noveller av Thomas Mann. Det är Tonio Kröger (1903), Tristan (1903), Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, 1912) och Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer, 1930).

Tonio Kröger har självbiografisk grund. Han är son till en köpman i en liten stad som är präglad av köpmännens verksamhet. Men han passar inte in och han ses av många som udda och konstig. Han är intresserad av litteratur och att skriva och han föraktar stadens, som han anser, inskränkta borgerlighet. Samtidigt har han dåligt självförtroende och det verkar som om föraktet han känner till viss del beror på hans underlägsenhetskänsla. Men han blir en betydande författare så småningom, men ensam.

Tristan är en satirisk berättelse från ett sanatorium. Thomas Mann gisslar borgerskapet för hyckleri och dumhet. Där finns en cynisk författare som gärna utnyttjar människor.

Döden i Venedig handlar också om en ensam författare. Han börjar åldras, han har arbetat hårt och skrivandet har tärt på honom. Han är högst femtio år gammal, men det var ganska gammalt år 1912. Han reser till Venedig och har tänkt sig att skriva där, men han blir helt fixerad vid en fjortonårig vacker pojke. En besatthet som han försöker hålla hemlig, men andra hotellgäster kan inte undgå att märka det.

Mario och trollkarlen berättas av en framgångsrik författare som reser till Italien på ferie med sin fru och sina barn. Italien är inte som tidigare. En sak som jag lade märke till är att det i novellen verkar som om fascismen har bidragit till att italienarna har spottat upp sig och inte längre är lika undfallande mot välbeställda tyskspråkiga turister. Andra krafter har tagit över. I bokens förord hävdar Björn af Kleen att ett genomgående tema i novellerna är kontroll, att ha kontroll eller inte, att förlora den och rädslan för att göra det. Det missade jag när jag läste fast både Döden i Venedig och Mario och trollkarlen är starka exempel på det.Ja, naturligtvis märkte jag det och kände det, men att se det som ett tema, något som finns i Thomas Manns författarskap, så långt tänkte jag inte.

Det var mycket intressant att läsa dessa fyra noveller. Jag hade lite svårt för en viss högstämdhet som finns i Tonio Kröger och även i Döden i Venedig men att läsa dem gav mycket. Starkast är Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. De är innehållsrika, de är komplexa och ger en upplevelse som man minns, men även de andra två novellerna tål att läsas.

4 noveller av Thomas Mann, Bonniers 2019. Översättning: Linda Östergaard. Efterord: Björn af Kleen.

Hett i hyllan #233 – Handelsmän och partisaner

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Frågan är – som så ofta nu för tiden – har jag läst den här boken eller inte? Kommer inte ihåg. Men då kan den lika gärna vara med här i Hett i hyllan och så blir den kanske antingen nyläst eller omläst så småningom. Jag tycker om det jag har läst hittills av Östergren så jag tror att jag kommer att få några bra timmar med boken.

Detta kan man läsa på omslagets baksida:

Det är skönt att komma hemifrån, hävdar doktorn, som tillsammans med sin gode vän Jobs förlagt sommarferien till badhotellets bar, några hundra meter hemifrån.
I baren sitter för det mesta Robert, som inte vågar gå hem till sin hustru och den slutgiltiga konfrontationen utan hellre tar död på tiden tillsammans med Dan Holten, en fiskare som nyligen flyttat till den lilla sydsvenska staden, och som gärna gör sig ärenden ut i hotellköket för att få se gluggen mellan kallskänkan Gills tänder.

Men sedan kommer tydligen några mäklare till hotellet som påstår att de vill köpa fastigheter för att härbärgera flyktingar. Dan Holten anlitas som chaufför och det dröjer inte länge förrän han inser att mäklarna inte talar sanning.

Handelsmän och partisaner av Klas Östergren, Bonniers 1991.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Bedragaren av Zadie Smith

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Bedragaren handlar om Eliza Touchet som är ingift kusin till författaren William Ainsworth (1805-1882). Om hon har funnits eller är påhittad vet jag inte, men i romanen förekommer andra historiska personer, till exempel Dickens. Eliza är änka i ganska små omständigheter och arbetar som hushållerska hos Ainsworth, vilket säkert behövs efter att hans hustru har avlidit. Där finns tre döttrar – tills de sänds iväg till en skola – och Ainsworth har ett stort umgänge med andra kulturpersonligheter. Liksom andra herrar på den tiden sköter han inte hushållet men förväntar sig att maten ska stå på bordet och att gäster servas på sedvanligt sätt.

Eliza Touchet är bra mycket intelligentare är författaren själv och fungerar tidvis också som hans redaktör. Hon deltar i rörelsen mot slaveriet och är intresserad av mycket i samhället. I romanen får vi uppleva en del av det myllrande, fattiga England, fast från medelklasskvinnan Elizas synvinkel och hon vet sannerligen inte allt om hur de fattiga har det. Genom att ta upp ett rättsfall som förekom under den här tiden för Zadie Smith berättelsen till den brittiska kolonin Jamaica där sockerproduktionen byggde på slavarbete. Mångas rikedomar i England kom från slavhandel och från sockerproduktionen. Rättsfallet handlar inte om det utan om en arvstvist där en man hävdar att han är arvinge till en förmögenhet och ett av vittnena som talar till hans fördel är en frigiven slav från Jamaica.

Där har vi orsaken till titeln – kanske. Är arvspretendenten en bedragare? Eller hänsyftar titeln på författaren Ainsworth? Är han en bedragare i sitt skrivande när han lånar och tar uppgifter och idéer varstans ifrån? Hur det än är med den saken är Zadie Smiths roman underhållande och rolig samtidigt som den tar upp många problem som fattigdom och slaveri och kvinnans ställning i England under 1800-talet. En herre som Ainsworth gör som han vill, skickar iväg sina döttrar, är borta på resor långa perioder och bestämmer om Eliza och hans nya hustru får åka till London och bevista rättegången rörande arvstvisten eller inte. Och hur Eliza tassar omkring sin kusin för att hindra att han får se kritik av sina verk! Om så sker är stämningen i hemmet förstörd en tid framöver. Och rikedomarna i landet, som ju också spiller över på människor som Ainsworth, även om han inte är rik själv, kommer ju från slaveri och utsugande av koloniers infödda och de fattiga i England. Men trots att allt detta finns med i Zadie Smiths berättelse är den inte det minsta pekpinneaktig. Bedragaren är en bra roman. Rekommenderas.

Bedragaren av Zadie Smith, Bonniers 2023. Översättning: Niclas Nilsson.

Tisdagstrion – Drömmar

~ Mösstanten ~ 14 kommentarer

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa handlar om drömmar, både sådana som vi drömmer om natten och drömmen om frihet från förtryck och korruption, och berättelsen handlar både om en nutid på 2000-talet och och går tillbaka till befrielsen från det portugisiska kolonialstyret och till det som hände sedan i Angola. Stilen är magisk realism och romanen utspelas mestadels i Angola. Den kom 2020 på svenska och på originalspråket portugisiska 2017.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg kommer jag tyvärr inte ihåg mycket av fast jag har läst den. Det är kanske dags för en omläsning? Den handlar om Valerie Solanas (1936-1988), författare och feministisk teoretiker. Hon är mest känd för SCUM-manifestet som är ett hårt angrepp på patriarkatet och män samt att ha försökt döda Andy Warhol. Hur kan man glömma en sådan roman? Drömfakulteten publicerades 2006 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2007.

Melancolia av Mircea Cartarescu passar i trion idag eftersom nästan allt i den är som konstiga delvis mardrömslika, hisnande, men också ibland vackra drömmar. Jag vet inte om det ska vara drömmar, men jag upplever det så. Där finns tre drömlika berättelser om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke och när man lämnar boken har man tittat in i en egendomlig värld. Melancolia kom på svenska i år och på originalspråket rumänska 2019.

Du kanske vill få fler boktips på temat drömmar? Då kan du gå till Ugglan & Boken som har hand om tisdagstrion.

2023 års hyllvärmarprojekt – hur gick det?

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Det känns nästan konstigt att se bokhögen igen. Var det dessa böcker? Många av dem läste jag ju för så länge sedan. Så känns det. Men jag har fått en hel del god läsning i årets hyllvärmarprojekt och det har gått bra. De här böckerna har jag alltså läst:

Letters to Alice on first reading Jane Austen av Fay Weldon
Cannery Row av John Steinbeck (som jag läste på svenska istället)
Pil i det blå av Artur Koestler. (Den är jag inte riktigt färdig med, men den kommer att bli utläst innan året är slut.)
Gentlemen av Klas Östergren
Där vi en gång gått av Kjell Westö
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten
Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda
Djurdoktorn av P. C. Jersild
Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius
Kärleken av Theodor Kallifatides
Entry Island av Peter May
Aracoeli av Elsa Morante

Nästa år blir det ett nytt hyllvärmarprojekt, men vilka böcker som finns i det kommer jag att meddela senare.

Melancholia av Jon Fosse

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.

Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.

Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.

På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.

På Nasjonalmuseets hemsida kan du läsa mer om Lars Hertervig och fram för allt se hans verk.

På Waldemarsudde kommer en utställning med titel Hertervig-Hill i höst. Den kommer att visas från 21 september 2024 till 26 januari 2025.

Hett i hyllan #232 – Glasburen

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Den här romanen av Georges Simenon verkar handla om relationer och jag vet inte hur bra Simenon var på att skriva om sådant. Berättelsen handlar om Emile som lever i ett praktiskt men känslomässigt dött förnuftsäktenskap med Jeanne.

Så har han i själva verket levat hela sitt liv, som i en bur av glas, oengagerad, vid sidan om, aldrig som ”de andra”. Men en dag tar livet fatt i honom. När hans systers äktenskap havererar och slutar med en katastrof ställs han motvilligt inför något han aldrig trott på – en stor passion.

Ja, den här boken kan vara spännande, kanske till och med bra. I baksidestexten hävdas att det blir en lek med elden, en lek med liv och död.

Glasburen av Georges Simenon, Bonniers 1979. Översättning: Karin Jacobsson.

På franska kom Glasburen (La cage de verre) 1971.

Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Tara Selter och hennes man bor ett hus i utkanten av en stad i norra Frankrike. De säljer antikvariska böcker och företrädesvis ovanliga sådana. Tara åker iväg på en mässa för att köpa böcker, och sedan till Paris för att göra ytterligare inköp och träffa en god vän. Det är den 18 november och Tara uträttar det hon ska och somnar på sitt hotell på kvällen. På morgonen den 19 november märker hon att något inte är som det ska. Händelser som hon var med om dagen innan upprepas och när hon vill läsa tidningen finns det ingen för den 19:e. Den tidning hon har framför sig är dagens, får hon veta. Det är exakt samma tidning som hon läste dagen innan.

Tara har alltså fastnat i tiden. Man kan säga att alla andra också verkar ha gjort det. Men det är bara Tara som är medveten om det. Berättare i den här romanen är Tara och hon berättar om vad hon är med om, vad hon gör, hur hon funderar, och hur det blir när hon åker hem från Paris och träffar sin förvånade man. Hon skulle ju inte komma hem redan den 18:e.

Fast Om uträkning av omfång är otrolig är den full av vardagliga händelser och detaljer och den är märkligt odramatisk fast Taras situation måste innebära ångest och och panik. Men Taras berättelse känns helt trovärdig. Den är mycket sorglig eftersom hon är ensam. Inte på samma sätt som i Väggen av Marlene Haushofer, Tara har människor omkring sig. Hon kan göra inköp i staden. Hon kan vara med sin man. Men alla andra vet inte att tiden har stannat, eller också har den bara stannat för Tara. Inte heller hennes man vet, och därför får hon börja om från början och förklara alltihop varje morgon. Deras förhållande känns mycket kärleksfullt och det leder till att ensamhetskänslan blir större. Vad gör ett par med kärleken när de är på väg från varandra? Jag kommer att tänka på hur det kan vara om ens partner börjar bli dement.

Jag försöker föreställa mig den stora ensamhet som Taras situation måste innebära. Men konstigt nog gör läsningen mig inte ångestfull. Det är inte påfrestande känslomässigt att läsa Om uträkning av omfång. Förundran och undran över hur det ska gå och hur författaren ska gå vidare i alla de sex återstående romanerna är vad jag känner när jag läser, och naturligtvis funderingar över vad som har hänt. Tara funderar mycket och försöker hitta sätt att förstå och också att hoppa tillbaka i tiden. Solvej Balles roman leder till tankar om tid, om universum och om vilka vi är och hur vi uppfattar världen.

Ett citat från sidan 40:
Egendomligt att man kan bli så oroad över det osannolika, tänker jag nu. När vi vet att hela vår existens vilar på märkvärdigheter och osannolika sammanträffanden. Att det är på grund av dessa märkvärdigheter som vi överhuvudtaget är här. Att det finns människor på det som vi kallar för vår planet, att vi kan färdas på ett roterande klot i en oändlig världsrymd full av obegripligt stora objekt med delar så små att tanken inte kan begripa hur små och hur många de är. …

Om uträkning av omfång 1-3 belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022. Nummer ett och två har hittills kommit på svenska och det är meningen att det ska bli en septologi. Del V kommer på danska i år.

Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2023. Översättning: Ninni Holmqvist.

Tisdagstrion – Uppväxtskildringar

~ Mösstanten ~ 17 kommentarer

Uppväxtskildringar finns det gott om i litteraturen och här har jag valt tre romaner som jag tycker är intressanta.

Huset vid Flon av Kjell Johansson läste jag för ganska länge sedan. Den kom 1997 och är den första romanen i en släktserie med fyra delar. Det kan vara bra att uppmärksamma böcker man läste för ett tag sedan och kanske inte minns så mycket av mer än att det var svårigheter för pojken i romanen och att man tyckte om den. Nu vill jag också läsa de återstående romanerna i sviten. Huset vid Flon handlar om en pojke som växer upp i Midsommarkransen strax utanför Stockholms södra tullar. Pojken och hans syster är tvungna att lära sig överleva i en värld där de inte kan lita på någon.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson har jag däremot läst under min bloggtid. Den handlar om Miira som växer upp på 1980-talet i förorten Gårdsten utanför Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Finland och det är mycket som hindrar att hon ska lyckas i livet. Hon är en flicka som protesterar och revolterar men arbetar också hårt och det känns trots allt som om hon ska klara sig. Det finns en hel del svart humor i berättelsen om Miira. Ingenbarnsland kom 2012 och är första delen i en trilogi om Miira. Jag har för avsikt att fortsätta läsa om henne.

Aracoeli av Elsa Morante läste jag i år. Den kom 1982 på italienska och på svenska 1985. Aracoeli är huvudpersonens mor. Han heter Manuele och hans mor kommer från landsbygden i Spanien, men hans far är italiensk sjöofficer. Romanen spänner över den fyrtioårige Manueles hela liv och berättelsen börjar under mellankrigstiden. Det är en stark berättelse om en pojke som växer upp med en okunnig och osäker mor vars bror har slagits mot Franco men som har en släkt på farssidan där många håller på Mussolini.

Nu är jag nyfiken på vilka uppväxtskildringar de andra bokbloggarna tar upp i dagens tisdagstrio. Om du också är nyfiken på det kan du gå till Ugglan & Boken.