Erik Gustavsson, kulturjournalist i Stockholm, känd som den ”unge ångvälten” när han var yngre, säljer plötsligt sin lägenhet i Stockholms innerstad och köper en gammal gård i en by i Dalarna. Hans mediekarriär är inte vad den har varit. Vad han har tänkt göra i framtiden verkar han inte ha klart för sig. Han har gått på känsla i livet och tagit en del spontana beslut, till exempel detta.

I byn finns ett amatörteatersällskap som planerar att sätta upp en pjäs om Gustav Vasa. Där nästlar sig Erik Gustavsson in. Han går inte fram som en ångvält, men väl som en furste enligt Machiavelli, och ganska snart tar han ledningen i teatergruppen.

Marit Furn har skrivit en rolig och lite burlesk roman om denne egocentrerade man som har alldeles för höga tankar om sig själv, som sätter sig själv framför allt annat och som intrigerar och stövlar på över slagna människor om det gagnar honom. Jag tycker inte att han är överdriven. Han finns. Kanske har vi träffat honom. Vad som är rätt och fel bedömer han inte enligt gängse moral utan utifrån vad han vinner på. Tyvärr, för honom själv, och kanske också för en del andra, är han inte så intelligent och beräknande som Machiavelli anser att en furste bör vara för att ha framgång.

Den förste är alltså rolig och underhållande, men där finns också stråk av allvar. Inte för att jag egentligen känner till hur livet i en by i Dalarna kan gestalta sig, men för mig framstår byn och människorna där som om de också mycket väl kunde finnas. Det finns en handfast och ganska realistisk botten i berättelsen som snurrar på med många händelser och vändningar. Romanen är spännande att läsa och jag undrar hur det ska gå och hur författaren ska få ihop det. Kanske känns slutet lite snöpligt rumphugget men i det stora hela har jag haft glädje av att läsa berättelsen.

Den förste av Marit Furn, Bonniers 2023.

Den här romanen handlar om kärlek och om kärlekens kraft. Den innehåller inte bara en kärlekshistoria utan flera. Det är författarens eget kärleksförhållande med sin hustru, det är skolkamraten som hade en eländig barndom och som hamnade på pojkhem, men som genom vissa människors människokärlek klarade sig och senare som vuxen kunde leva i ett bra äktenskap. Där finns också grannparet på Österlen. Dessutom innehåller romanen kärlek till naturen och till trakten vid havet där författaren har ett hus.

Det är långt svårare för en författare att skildra ljuset än mörkret, men det behövs lampor och lyktor för att vi ska kunna se om natten. Jag har en liten glödkula på spetsen av min penna och det gör att jag kan skriva även när det är svart omkring mig skriver Ranelid på sidan 67 i romanen. Han har helt rätt i att det är mycket svårare att berätta om lyckliga människor än om olyckliga och det är alltså en svår uppgift han har ställt sig och han lyckas inte fullt ut. Berättelsen är inte platt, för det verkar det inte kunna bli i en roman av Ranelid. Och han ställer upp krig och utnyttjande av människor och alkoholmissbruk som kontrast till omhändertagande och kärlek. Men det blir lite för mycket, för många ord, för euforiskt ibland, det är ett nästan överväldigande flöde i boken och det är en skarp gräns mellan den gyllene, lysande kärleken och det mörka i världen, och enligt min smak finns lite för många egendomliga liknelser i texten. Dessutom tycker jag nog att författaren idealiserar i viss mån.

Själv uppskattar jag mest lite stramare och sakligare litteratur, där det kan dölja sig mycket känslor och spänning under ytan, och jag kan önska att den här romanen var lite kortare och stramare och jag kan inte riktigt tro på att de lyckliga kärleksförhållandena som skildras är så till den grad lyckliga. Jag kan sakna alla små vardagsförtretligheter. Visst måste man väl reta sig på sin partner någon gång? Och visst finns det stunder när man inte orkar lyssna på sin partner och när hen följaktligen inte får den uppmärksamhet eller tröst som hen behöver. Det som mest stannar kvar hos mig efteråt är också den kärlekshistoria som har störst komplikationer. Det är berättelsen om livstidsfången som dödade sin fru och hennes älskare på grund av svartsjuka.

Men samtidigt som jag föredrar lite stramare berättelser så är ju ändå Världens vackraste kärlekshistoria en roman av Björn Ranelid och det går inte att komma ifrån att det finns ett stort värde i det Ranelidska som ju är ett starkt flöde, lysande vackra bilder och skarpa kontraster. Jag vet ingen annan som skriver som han.

Världens vackraste kärlekshistoria av Björn Ranelid, Bonniers 2023.